Efter att ha bott i Frankrike en period innan studierna på KI påbörjades vet jag vilken otrolig grej det är för ens personliga utveckling. Att släppas ner i en ny kultur, med nya normer, regler, rutiner och tillvägagångssätt både väcker och avtäcker nya sidor hos en själv. Tiden i Frankrike gav mig både vänner och minnen för livet!

Informationen

Gällande tillvägagångssättet terminerna före var allt glasklart. Sista tiden innan var motsatsen till raka rör och en tydlig procedur. Så många gånger jag hann tänka: det borde verkligen gå att göra detta mer strömlinjeformat, rutinmässigt och listbaserat. Så många gånger jag och Sofia hann konstatera: "låt oss göra en lista för nästkommande års studenter, så dem slipper detta böket!". Den listan blev aldrig av, men en miniversion kommer se till att göras inför utbytes-fikat till vintern. Så, tips inför kommande utbytesstudenter: våga fråga. Jag tog innan jul kontakt med studentansvarig på mottagande universitet gällande en del oklarheter som ansökan och så vidare. Den kontakten visade sig vara guld värd. Hon är otroligt tillmötesgående, vänlig och svarar koncist på hur läget ligger.

Något särskilt att tänka på: 

Det. Löser. Sig. 

Det gör det alltid. Stressa inte med att saker måste vara i ordning inför avresa. Det går att lösa det mesta på plats vad gäller pappersarbete. Utbyteskontoret i Cesena är oerhört vänliga och vana att hjälpa till med det mesta väl där. 

Eftersom Italien är ett EU-land krävs inga särskilda intyg. Bara en sådan sak.

Vi landade den 22:e februari. Skolstart försenades och drog igång först i början av mars pga. den där världsomfattande pandemin ni kanske har hört talas om? Introduktionen hade redan varit när vi åkte ner, vilket inte direkt stör då Bologna är har flera studentorganisationer som anordnar resor och event. Det fanns något att göra varje veckodag. 

Staden är vackrare i verkligheten än på bild. Stora piazzor, kyrkor och P O R T A L E R N A, dem sistnämnda möjliggör att du kan ta dig från punkt A till B utan att bli dränkt i dem extrema skyfallen och åskoväder som kan komma, särskilt när vädret blir varmt på riktigt i maj. Vädret när vi kom ner krävde på sin höjd en tjocktröja. 

TIPS för framtida studenter:

1. Se över terminstider och boka flyg så ni är nere några dagar innan; det är aldrig skönt att stressa dem första dagarna. 

2. Det finns "Free Walking Tour" om ni googlar. Gå på den. Jag hittade den av en händelse när jag gjorde nämnda googling första kvällen och vi gick på den dagen därefter. Det var en väldigt bra introduktion. Sen är invånarna väldigt kunniga kring sin historia, och dem flesta jag träffade på otroliga historieberättare (kroppspråket gör ju som bekant mycket). 

2. Gå in på UNIBO:s hemsida och sök på italienska klasser för utbytesstudenter. Där finns all information ni behöver. För en gång skull, inga oklarheter. Planen var att läsa italienska under tiden här, men eftersom skolan under just dessa månader enbart erbjöd B1-nivå kändes det väl ambitiöst, då jag före resan knappt kunde beställa en kaffe. 

3. ESN Bologna - in och följ! Dem anordnar events praktiskt taget alla veckodagar: salsakurs, språkutbyteskvällar och weekend-resor till alla möjliga ställen. Har ni, som jag, stor lust att swisha (nåja) ner för dem italienska bergstopparna på skidor bör ni kolla upp deras sociala medier redan i januari. Deras skidresor blir snabbt fullbokade! 

Som tidigare nämnt är boende i Bologna dyrt, men jag skulle verkligen rekommendera att bo "innanför tullarna", det vill säga ringleden runt citykärnan. Det är då gång-/cykelavstånd överallt. 

Kursen i Positiv psykologi hade ett kliniskt fokus vilket gjorde dess upplägg väldigt annorlunda det jag har läst på KI. Begrepp, teorier och dess historia inledde ofta föreläsningarna men en timme in tog läraren upp olika behandlingar och specifika frågeformulär, intervjutekniker och vi fick prova merparten på oss själva. I och med att det inte var stötvis utan jämnt utspridda formulär och tekniker under hela kursens gång var det aldrig för mycket förkortningar eller namn att minnas, utan dem blev ett naturligt komplement till den teoretiska kunskapen och inget att komma över och minnas efter en intensiv dag med alla möjliga instrument. Detta var för mig ett otroligt effektivt inlärningsverktyg, som gör att jag minns det mesta väldigt tydligt från den kursen. Jag hade önskat att den kliniska kursen vi läste under T4 hade kunnat vara uppläggd mer likt denna. Ha mer praktisk förankring, ta med dem vanligaste förekommande formulär/intervju-uppläggen vid en utredning av en specifik klinisk diagnos under dess föreläsning. Den praktiska tillämpningen på samtliga kurser gjorde lärandet väldigt lustfyllt. Det var en hel del terminologi och teorier att reda ut men tack vare att vissa lärare delade ut små uppdrag eller förhör då och då kunde kunskapen få sin tid att sjunka in under arbetet med dessa. 

Kulturskillnader:

Här lever man varje dag. Inte jobb måndag-fredag och sen dans. Utan efter jobb löses vardagliga problem över en aperitivo. Dem behöver inte påminnas om att carpa dagen genom snirkliga väggbokstäver, hela kulturen går ut på just det. En sak jag snabbt fick höra av italienare jag stötte på var att min gångtakt var lika med att vara ute och springa. Jag såg det som en utmaning jag gärna tog mig an. Nu, väl hemma, blir jag omgådd på gatan, och har märkt att det är ett väldigt effektivt sätt att få ner pulsen i vardagen. Lyckas förstås provocera folk lite här och var i Stockholm. Inte mig emot. 

Sonen i vår grannfamilj som var i vår ålder berättade att han och hans vänner inte behövde någonstans att hänga på, utan dem var utomhus allt som oftast. I Bologna fanns det naturliga mötesplatser på/vid Piazzorna, bland kullarna eller på gatorna. Överallt var bra ställen att vara social på. Tills karantänen kom, förstås.  

Kaffe: 

Du beställer inte cappuccino efter klockan 11 på förmiddagen. 

Nu var det ju någon form av undantagstillstånd vi kom ner i, men en har ju föförstånd nog att göra något åt saken. Jag skrev ett inlägg i Erasmus-gruppen på Facebook om att jag gärna ses med några andra i samma sits. Och det fanns ju en hel del som var på detta initiativ. Många hade ju, som jag, åkt till just Bologna tack vare dess rykte som en social fjäril till stad. Sagt och gjort, jag drog med mig Sofia och det blev fikor, middag och till och med en utekväll hanns med. På måndagen efter nämnda utekväll firade vi en av tjejerna i gänget och Italien gick in i röd zon-läge under kvällen. Ett flashbulb-minne. Men under dem här ca sju veckorna av karantän höll vi kontakt och till slut öppnade det upp. Oh boy oh boy. Det var väl inte direkt kosläpp, men känslan i bröstet var inte långt därifrån.

När jag kom hem i juni tog jag del av flera röster i nyhets- och informationsflöden som sade att dem hade blivit mindre lockade att flytta utomlands efter pandemin. Detta på grund av oro över att andra länders ledning eller folk inte verkar ta pandemin på allvar. Jag hörde förstås även andra röster vilka proklamerade det motsatta budskapet, men jag tänker hålla mig vid dessa förstnämnda. 

Lufthansa var nere på en procent av sin kapacitet i april medan många av sjukhusen runt om i världen jobbade med motsatsförhållande och en beläggning bortom det maximala 100. Huvudgator i storstäder ekade tomma, och bara råttor var tillåtna därute. Att individerna dem tidigare nämnda rösterna tillhörde hade som initiell reaktion att stega ut revir, identifiera vad som finns inom och värna om det är inget häpnadsväckande eller nytt. När alla rutiner och normer i allas kulturer sätts ur balans samtidigt. Psykologisk forskning har många gånger visat på individers instinktiva förmåga att hitta minsta gemensamma nämnare med någon, och då skapa en "in-group". Att det bidrar till trygghet och gillande. Exempel på minsta gemensamma nämnare under en pandemi kan vara vilka riktlinjer eller lagar som ledningen för nationen rådger eller tvingar sina invånare till. Du blir medlem genom att bara vara där du är. Annorlunda riktlinjer blir då lika med annan grupp. Outgroup. Misstänksamhet. 

Att befinna sig i ett annat land, i en annan kultur, med ett annorlunda sätt att försvara sig mot pandemin har berikat mig som person bortom vad som går att få ner i print. Att vara en tydlig del i mina närmaste vänners väldigt tydliga outgroup är minst sagt spännande. Att vara med om att ett samhälle hålls öppet, stänger ner och öppnar igen. Att sedan komma hem och känna en stark skepsis kring hur jag ser och hör människor bete sig och prata gällande den här pandemin. Som att den tog plats och drabbade folk i Indien, eller någon annanstans långt borta. 

Det är så väldigt lätt att göra och tycka det som är lätt. Minsta motståndets lag. Alla vet att svenskar är stora fan av social distansering. Alla vet också att rusningstrafik är det stora undantaget. Addera sedan att, vi alla vet, hur virus oftast sprider sig. Fortfarande, jag kom hem och såg inga ansiktsmaskar eller någon distans, varken i rusningstrafik, eller på uteserveringarna (du kan inte hålla svensken från solen). Att då samtidigt höra fölk vara misstänksamma mot andra länders agerande. När jag precis är hemkommen därifrån. Och där har hört invånare från just dessa länder vädra sina, "sitt folks" och deras experters kritiska åsikter mot Sveriges hanterande. Nog för att jag kände till naiv realism som tankefel tidigare, men det har sällan varit så kännbart som då. 

Jag har flyttat runt en del innan jag började studera. Och det blir aldrig så tydligt som under acklimationsprocessen på en ny plats att Kaj Pollack har rätt; det är i möten med andra du växer som människa. Det är då jag upptäcker sidor och reaktionsmönster som mina vänner ser som självklara och "typiskt mig". Dessa har troligtvis(/uppenbarligen) varit mitt sätt att bemöta, hantera och processera saker sedan länge. I och med den personliga upptäckten väcks frågor kring vem jag är och hur jag trivs med att vara. Frågeställningar som surrar på ett rätt bra tag efter denna tid är över. 

Jag säger inte att Italien gjorde rätt och Sverige fel. Det är irrelevant i detta sammanhanget. Det som däremot kan sägas är att denna utlandstermin blev en personlig påminnelse om att vi alla är av samma skrot och korn. Och att vi alla, inklusive jag själv, har att vinna på att distansera oss från våra tankar, mönster och rutiner ibland.