Jag lärde mig franska tidigt men sen jag påbörjade läkarprogrammet har jag inte fått tillfälle att tala franska på regelbunden basis, framförallt inte på professionell nivå. Jag ville återuppliva min franska och sökte därför till Frankrike, Belgien och Schweiz för ett utbyte termin 9. Jag såg framemot att få åka iväg till någon av dessa fransktalande orter och blev väldigt glad när jag fick en plats på Sorbonne Université (tidigare Université Pierre et Marie Curie) i Paris.

Ansökan till KI för utbytet var nog den lättaste av alla processer inför avresan. Sedan påbörjade jag processen med franska utbyteskoordinatorn gällande ansökan, registrering och inskrivning. Jag förväntade mig att detta skulle vara en svår process, men var långt ifrån redo på hur utmanande den skulle bli. Eftersom jag var medveten om att många läkarstudenter åkt till samma universitet termin 9, hade jag som avsikt att lägga upp utbytet på liknande sätt för att förenkla för både mig själv och administrationen. Detta skulle dock visa sig vara mer komplicerat än väntat och jag hade vi flera tillfällen svårt att få ihop terminen. Slutligen fick jag ihop det hela, min termin skulle bli tre veckor längre men jag skulle kunna tillgodoräkna mig det hela och den franska administrationen var nöjd. Efter detta gällde det att hela tiden ligga steget före, vid vissa tillfällen förutsattes det också att man skulle ha koll på olika intyg och formulär som man inte informerats om. Det fanns även begränsad flexibilitet, som tex när jag behövde ett intyg för att kunna söka studiemedel från CSN. Mitt största problem kom att bli hur jag skulle intyga min franska. Mina gymnasiebetyg i franska på modersmålsnivå kunde inte accepteras av den franska administrationen, vilket innebar att jag fick anmäla mig till franska prov (DELF/DALF). Jag var nu sent ute och terminens provtillfällen i Stockholm hade redan varit. Därför fick jag åka till Helsingfors över en helg för att skriva ett språkprov. Min starka rekommendation är därför att se till att ha intyg på sin franska redo innan man påbörjar ansökningsprocessen.

Processen inför avresan var otroligt tids- och energikrävande, framförallt i kommunikationen med den franska utbyteskoordinatorn, men när jag väl kom på plats blev det hela mycket enklare. Under våren vet jag att hen lämnade sin tjänst och jag hoppas att det administrativa blir enklare för framtida studenter.

När min avfärd sedan närmade sig gick allting väldigt fort och många frågetecken blev aldrig riktigt besvarade. Jag landade i Paris på lördagen och visste då bara att jag skulle befinna mig på administration kl 13 på måndagen. Väl på administrationen informerades jag om upplägget på mina placeringar samt allt som skulle krävas av mig. Jag blev ombedd att befinna mig på kontoret till överläkarens sekreterare kl 8 dagen därpå.

När jag dök upp kl 8 var hela korridoren tom och när det till slut dök upp någon bollades jag fram och tillbaka en del. När jag hittade sekreteraren visade det sig att ingen på avdelningen riktigt visste om min ankomst. Jag blev visad till läkarexpeditionen och informerad om att läkarna kommer strax. En timme senare, kl 10:30 började läkarstudenterna komma och strax därefter dök läkarna upp. Denna sena ankomst var tydligen helt normal för tisdagar och när allt till slut kom igång var alla väldigt välkomnande och trevliga.

På grund av covid-pandemin hann jag endast vara i Paris i fyra veckor och kan därför inte tala för hur ekonomin ser ut i det långa loppet. Min upplevelse under de fyra veckorna var dock att ekonomin inte var ett större problem. I Frankrike får läkarstudenter en ersättning för deras arbete på avdelning och detta i kombination med CSN och erasmus-stipendiet gjorde att jag klarade vardagen i Paris och hade möjligheter för extra utgifter, inklusive fina bakelser efter en dag på kliniken!

Det viktiga för att få denna ersättning är att tidigt skaffa ett franskt bankkonto med en RIB (fransk variant av IBAN) och att ta reda på hur man anmäler sig för ersättningen.

Slutligen innebar det såklart extra kostnader då jag avbröt mitt utbyte och vände hem på grund av coronapandemin. Detta täcktes däremot till fullo av KIs försäkring hos kammarkollegiet, vars handläggare var väldigt hjälpsamma och som snabbt betalade tillbaka så fort jag redovisat för de extra kostnaderna detta innebar. 

Jag hade turen att få ett rum på Svenska Studenthemmet i Cité Internationale Universitaire de Paris (CIUP) vilket är ett campus med flera studenthem från olika länder. Det kräver att man är ute i god tid och söker med CV, motivationsbrev, rekommendationsbrev, etc. men det var definitivt värt det. Hälften av de antagna placeras på olika studenthem som det svenska huset har utbyten med och hälften får bo på det svenska. Det svenska studenthemmet är det minsta huset på campus där 40 studenter bor, antingen i enskilda eller delade rum och där alla delar på både kök och badrum. Huset har också ett mysigt litet bibliotek och en vacker salong med flygel. 

Svenska studenthemmet bjuder på en fantastisk miljö och en möjlighet att träffa andra studenter i Paris. Studenthemmet och CIUP ligger innanför périphériquen (motorvägen runt Paris) och ligger precis intill tågstationen för RER C. Därifrån tar man sig in till stadskärna på en kvart och det ligger mellan 5 till 40 minuters promenad till de olika aktuella sjukhusen (såklart kan man ta sig dit med tåg och buss men de var ofta väldigt tätt packade under morgonrusningen). Campuset ligger inuti en stor park och i huvudbyggnaden finns postkontor, vakt, bank och till och med poliskontor. Samtidigt är studenthemmet också ett av de billigare alternativen i Paris, där hyrorna kan bli skyhöga för väldigt små utrymmen.

Jag har tidigare gått i fransk skola så jag upplevde inte språket som en svårighet, fast jag kände mig rätt så rostig. Om jag minns rätt finns möjlighet för kurser i franska för utbytesstudenter som kommer tidigare på terminen än vad jag gjorde. Min egen upplevelse, och det jag också hörde från andra utbytesstudenter, var att det viktigaste är att anstränga sig och visa att man vill förbättra sin franska, så bemöter de flesta patienter, läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal en med ett vänligt och med öppet sinne. Det går också alldeles utmärkt att be de andra läkarstudenterna om hjälp med specifika ord, framförallt vad gäller journalskrivning.

Att få bo i Paris, trots att det bara blev fyra veckor, var verkligen en upplevelse. Möjligheterna för kulturupplevelser är många och prisvärda. Är man under 26 år har man dessutom turen i Paris att kunna gå på flertalet museum gratis. Det jag uppskattade mest var däremot matupplevelserna!

Jag hittade snabbt andra läkarstudenter på utbyte och inkluderades direkt i deras grupp. Det var en stor lättnad att kunna dela med sig av och diskutera sina upplevelser med andra i en liknande situation. Jag hade också stor glädje av de andra studenterna som bodde på studenthemmet och gärna tipsade om olika saker att se och göra. Jag hade också turen att vara i Paris samtidigt som två andra från KI vilket såklart också innebar mycket stöd. Jag ser framemot och längtar till att kunna besöka och träffa de vänner jag lärde känna i Paris när smittläget tillåter oss.

Min förhoppning var att kunna utforska både Frankrike och dess grannländer under mitt utbyte, tyvärr var detta något jag inte fick möjligheten till under utbytet efter att det avslutades väldigt tvärt efter fyra veckor.

Jag är otroligt tacksam för de fyra veckor jag fick i Paris. Jag flög ner i februari utan en tanke på att covid skulle kunna påverka mitt utbyte, men under mars började smittan härja i Frankrike.

Allt gick i slutändan väldigt fort. Under några veckor hade smittan spridit sig till enstaka regioner i Frankrike och på kvällen, torsdagen den 12e mars, höll President Macron tal och de första restriktionerna började träda in. Universiteten skulle stänga ner men läkarstudenter skulle rekryterades i arbetet mot det nya coronaviruset. På fredagen var stämningen på avdelningen annorlunda och vi läkarstudenter visste inte vad som väntade. Vi fick information om att vi skulle få vara kvar så länge som vi kände oss bekväma. När mitt pass på kliniken var klart åkte jag och ett par utbytesstudenter ihop till administratören för att försöka ta reda på vad som skulle gälla framöver. Eftersom allt var så nytt och hände så fort var informationen såklart knapp. Samtidigt ringde jag hem till utbytesansvarig på T9 för att ta reda på vad som skulle gälla om jag vände hem efter endast 4 veckor. Inför helgen var jag fortsatt inställd på att stanna kvar men var på min vakt och jag hade samtidigt inte uteslutit möjligheten att vända hem. Den helgen kom att bli väldigt annorlunda. Det var tomt i både kommunaltrafik och på gatorna men fullt i parkerna eftersom solen sken och alla andra mötesplatser hade stängts av restriktionerna. Snart kom även parker och restauranger att stängas ner och allvaret blev påtagligt. Det började bli tydligt att fler restriktioner skulle införas och att Paris nog skulle sättas i karantän. På måndagen kommer jag till avdelningen och blir informerad av en annan läkarstudent att vi fått vårt första positiva fall av covid. Krismöten dras igång på avdelningen och det utvecklas till ett mindre kaos. Delar av personalen drabbas av panik och svaren från ledningen är intetsägande. Efter mötet pratar överläkaren enskilt med alla läkare och läkarstudenter. Vi läkarstudenter informeras om att vi ska stanna hemma, i minst 3 veckor, för att sen se hur situationen utvecklas. Alla får sina placeringar underskrivna och godkända och utbytesstudenterna rekommenderas att vända hem om möjligheten finns. Även de deltidsanställda läkarna skickas hem, då överläkaren tagit beslut om att ett minimum bestående av den allra nödvändigaste personalen skulle vara kvar på avdelningen. Parallellt med detta bokar jag en biljett hem med ett plan som avgår samma kväll.

På vägen tillbaka till Cité Universitaire ser vi hur köer börjar bildas till livsmedelsbutikerna. Jag packar ihop allt inom loppet av två timmar och beger mig mot flygplatsen. Flygplatsen är öde men planet är fullt med nervösa hemvändare. En halvtimme efter att planet lyfter håller presidenten tal igen och Frankrike sätts i karantän.

För egen del valde jag att sätta mig själv i karantän i två veckor innan jag hoppade på psykiatrikursen på KI igen.

Trots det abrupta och alltför tidiga slutet är jag glad att jag fick uppleva Paris och är framförallt otroligt tacksam för det bemötande jag fick från handledare och både svensk och fransk administration under de sista, väldigt udda dagarna.