Vi landade en söndag, fixade administrativa ärenden (e-tjänstekort, rundvisning och underskrifter) på måndagen och var på kliniken på tisdag morgon. Fadderorganisationen hade erbjudit någon typ av inspark någon vecka eller två tidigare (norrmännen börjar tidigare i januari än vad vi gör), så vi missade alla insparksaktiviteter. Däremot fanns det en emailtråd som ständigt uppdaterade oss om nästkommande aktiviteteter under hela våren (de skickar fortfarane nyheter med allt som finns att göra trots att terminen sedan länge är över och corona härjar).

Dyrt. Norge är dyrt -- Tromsö är dyrt, till och med för norrmännen. När vi ankom, gick vi till Kiwi, som hade sin vanliga butik stängd och i stället höll ett utrymme stort som en etta (eller låt oss säga mini-tvåa) öppet under titeln "Söndagsbutiken", vilket i själva verket översattes som "Här-kostar-allt-extra-mycket-butiken". På grund av misstankarna att inköp där i praktiken var ett rån och lättjan att slippa laga mat, bestämde vi oss att inte fixa matlåda för morgondagen. På sjukhuset vägde de maten man hade på brickan, så att en portion kostade ca 160 kr (norska kronor - när den fortfarande var stark). Med det perspektivet framstod varken "Söndagsbutiken", den vanliga Kiwi-butiken eller de andra varianterna, Rema1000 eller Spar, som så fruktansvärt dyra. Billiga var de inte heller, och hur man än betedde sig, uppgick matkostnaderna till ungefär det dubbla av det man betalar i Sverige. I slutet av vårt utbyte upptäckte vi en studentmatsal på universitetet intill sjukhuset (med studentrabatt), och där åt vi ordentliga (varma!) måltider för ca 60 kr (och nu hade dessutom norska kronan börjat försvagas). Utöver maten, kostade såklart även boendet och alla aktiviteter sin slant (så till den grad att man ofta värderade om det faktiskt var värt att göra aktiviteteterna över huvud taget). Det relativt nyöppnade Tromsöbadet var dock både trevligt och prisvärt. Och naturen, såklart -- den är gratis och fantastisk! Lyckligtvis fanns inga kostnader som rörde studierna eller studentlivet.

Vi var 24 år gamla vid det laget, och eftersom studentbostäder endast ordnas till dem som är under 23 år, var det bara att ge sig ut på den fria marknaden. Helt fri var den nog inte, utan liknade mest ett slags oligopol, där ett fåtal hyresvärdar dikterade skyhöga hyror. Min flickvän hittade dock en sutteränglägenhet i Fagereng (som är ett elegant villaområde) via någon privat förmedlare för endast 12000 norska kr/måndad. Visserligen var det lite småkallt på toaletten på grund av den dåliga isoleringen, men läget var bra.

Läkarprogrammet i Norge är sex år långt, men i övrigt är det ganska likt det på KI. Generellt, verkar det som om man dock har aningen lägre akademiska ambitioner för sina elever och mer kliniska. Detta är för mig personligen lite tråkigt, eftersom jag tycker att vetenskapen är både intressant och viktig. Många avdelningar som vi besökte hade enbart någon enstaka forskande kliniker, och i övrigt var de allra flesta som både hade höga positioner och stort undervisningsansvar inte disputerade. De besatt väldigt mycket kunskap, men "varför"-momentet fattades ibland. Trots detta, brukade flera avdelningar ha journal clubs eller undervisningsmoment någon dag i veckan för att utveckla kliniken efter senaste forskning. Generellt var de som hade lite forskningserfarenhet mer benägna att undervisa studenter, något som på KI inte alltid är fallet, så kanske finns det andra incitament till att göra en akademisk karriär parallellt med den kliniska i Tromsö än vad det finns på KI.

Norska förstår man redan andra dagen (om man inte gjorde det första). Ingen undervisning behövs. Kulturellt är det ganska likt Sverige, men eventuellt är patienterna aningen mer tåliga (eller så uttrycker de inte samma lidande till oss utbytesstudenter som till den ordinarie personalen). vad som också skulle kunna klassas som kultur är de fåniga kalla mackorna som äts framför skrivbordet som lunch; läkarna i Tromsö får betald lunch, så därför hetsar man i sig någonting kallt. Det är såklart lite trist, men vi gick ofta och åt i studentmatsalen utan att någon kommenterade.

Tromsö är fantastiskt när det gäller natur. Men det är också mörkt i januari, så det var rätt svårt att komma igång ändå. Efter två veckor lånade vi dock skidor genom "Turbo" som är ett utlåningsprogram för Tromsöbor så att de som inte har skidor ändå kan åka ibland. Utanför vårt hus fanns det upplysta skidspåret "Ljuslöpan" som sträcker sig från den södra till den norra änden av ön. Längsmed detta spår åkte vi några hundra meter och kände oss hurtiga. Eftersom det vid spåret även fanns en slalombacke vars lift brukade vara stängd på kvällen, åkte vi stjärtlapp nedför den, vilket vi intalade oss var minst lika hurtigt som skidorna. Utöver skidåkningen, var vi på ett spa på en båt, vilket var jättetrevligt och avslappnande (men hiskeligt dyrt). En annan ekonomiskt förödande men samtidigt minnesvärd aktivitet var när vi sov en natt i en samekåta. Vi engagerade oss knappast i studentlivet.

Jag tror att perioden i Tromsö bara är början på en internationell karriär där jag kommer att få se flera sjukhus och sjukvårdssystem. Det är både roligt och bökigt att lära sig nya rutiner, så som journalsystem eller jargong. Däremot skulle jag inte vilja säga att Tromsö var så fruktansvärt annorlunda än Stockholm och därför kanske det heller inte är den ögonöppnare som mer exotiska platser skulle kunna vara.