Jag visste tidigt att jag ville åka på utbyte men eftersom jag inte kan fler språk än svenska och engelska ville jag åka till ett engelsktalande land. Då KI inte för tillfället har något utbytesavtal med England och det var svårt att kombinera Australiens och KIs kurskalendrar, sökte jag i första hand till amerikanska och kanadensiska universitet. Däribland var Northwestern University Feinberg School of Medicine i Chicago andrahandsvalet. Jag är dock väldigt glad att jag fick just Northwestern (NW) då det är ett välfungerande och välrenommerat universitet och Chicago är en fantastisk stad med ett brett kulturellt utbud, rik historia och trevliga invånare (brukar kallas ”Midwest nice”). Dessutom har dom en väldigt vital jazzscen, vilket tilltalade mig. 

För att veta hur man ska välja universitet behöver man kolla kurskatalogen och kurskalender för de olika universiteten. Det var inte helt enkelt på NW men länk finns nedan under rubriken Kurser. Kursutbudet på NW är betydligt större än KIs SVKer och innefattar i princip alla specialiteter, även om alla kurser inte är tillgängliga för ”Visiting Students” (VS). På höstterminen gick det bra att kombinera KIs och NWs schema då IST är i slutet av oktober och kurserna på NW går från slutet av november till veckan innan jul (22/11 – 17/12 för oss) och i januari (3-28/1 för oss). OBS man missar antingen examen eller IST. 

Ansökningsprocessen till KIs utbytesprogram var relativt enkel men bör påbörjas i god tid för att hinna få alla dokument (meritintyg, rekommendationsbrev etc.). Det stora jobbet är ansökningen till värduniversitet som på amerikanska universitet kräver en hel del pappersarbete med diverse signaturer (CV, Transcript of Records, immuniseringsintyg, intyg om deras kurs i sekretess (HIPAA), intyg från hygienkurs (via NW) samt för vissa kurser personligt brev och rekommendationsbrev från en lärare i ämnet (krav specificeras i kurskatalogen)). I ansökningsblanketten finns en bra checklista. 

Särskilt immuniseringsintyget tog tid då man behöver bevis på immunitet mot barnvaccinationer (MPR + TDP), hepatitvaccin och påvisade antikroppar mot hepatit samt vaccin eller påvisade antikroppar mot vattkoppor. Man behöver även ta ett tuberkulostest (IGRA) efter ankomst till USA och influensavaccin om man åker under influensasäsong. IGRA taget utanför USA godkänns inte. Influensavaccin och IGRA är tillgängliga via universitetshälsan på NW, täcks av NWs obligatoriska studentförsäkring och ska tas på plats senast en vecka innan kursstart. Full vaccinering mot Covid-19 krävdes naturligtvis också, europeiska vaccinationspass funkade bra som intyg. De flesta vaccinationsbyråer kan hjälpa till med att fixa nödvändiga intyg och ordna dokument om barnvaccinationer. Immuniseringsintyget orsakar störst kostnader innan avresa. 

Vad gäller visum är turistvisum tillräckligt för detta utbyte då det gäller i 90 dagar men om man vill stanna längre behöver man ansöka om B1-visum via ambassaden. Innan avresa kan man också fundera på packningen. Där bör man ha med sig KIs loggbok för utbytesstudier utskriven och propra kläder då i princip bara kirurger och narkospersonal använder scrubs. Klädkod finnes här. Läkarstudenter bär även en vit kavaj som kan köpas på campus för ca $37. Sammanfattningsvis är förberedelserna den jobbigaste delen av utbytet men är väl värda att ta sig igenom.

För att hinna med alla förberedelser innan kursstart och undvika att inte få börja kursen i tid bör man anlända minst en vecka innan kursstart. Första veckan behöver man ordna IGRA-test för tuberkulos (bokas via NWs studenthälsa), ev influensavaccin och förberedande obligatoriska internetkurser. Särskilt barnsjukhuset Lurie Children’s Hospital som är anslutet till NW kräver många och tidskrävande internetkurser om journalsystemet EPIC, brandsäkerhet, sekretess, avfallshantering osv. Räkna med att kurserna sammanlagt tar flera timmar. 

Första kursdagen är olika beroende på kurs men man behöver generellt börja med att fixa ID-brickor och tillhörande åtkomst till diverse tjänster såsom ”scrub machine”. Vissa kurser har fortsatt introduktion om kursinnehåll mm. men det ges generellt ingen rundvandring och man träffar sällan andra studenter från kursen. NW saknar i princip mottagnings- och fadderverksamhet för externa studenter.

Att åka på utbyte är dyrt och kräver en del besparingar, merkostnadslån eller ett riktigt bra stipendium. MF har ett stipendium för utbytesstudier för en student om 13 900. För en bra lista på andra stipendier, se Henoks reseberättelse om Northwestern från 18/19. Det är bra att kolla upp dessa i god tid innan avresa då vissa har begränsade ansökningsperioder om några månader en gång per år. Man får också ett resebidrag på ca 5000 från KI som nästan täcker en flygbiljett (kostar ca 7000 tur och retur). 

Inför avresa uppgick mina kostnader till ca 9500 för vaccinationsintyg, förberedande kurser, visum och flygbiljett. Initialt var jag sugen på att ta en båt över atlanten ena hållet vilket skulle kosta ca 10 000 kr och ta ca – 9-40 nätter ombord (med kryssare eller fraktfartyg). Dock är flygbiljett enkel väg betydligt dyrare än om man köper tur och retur vilket gör detta alternativ väldigt dyrt och därför valde jag att flyga åt båda håll. 

Vid ankomst blir det en del ytterligare utgifter. Alla NWs läkarstudenter betalar en obligatorisk försäkring om $53/vecka som måste gälla från första dagen man landar enligt deras policies. Vi hade också en hemförsäkring för 11,5$/mån för två personer. Telefonabonnemang är dyrare i USA och kontantkort (”Prepaid data”) kostar minst $30/mån (AT&T – kräver 5G och nyproducerad telefon) med en extra startavgift på $15. Verizon kostar $46 per mån för 8GB, utan startavgift och funkar på de flesta telefoner. 

I stort är levnadskostnaderna motsvarande de i Stockholm. Dock tillkommer en hel del dolda kostnader då skatter och vissa avgifter inte ingår i priserna utan tillkommer på slutpriset. Dessutom förväntas dricks på 15-20% på restauranger, taxi, hos frisör och till diverse övriga yrken inom servicebranschen. Kollektivtrafik är dock billigare än i Stockholm, månadskort kan köpas för $75. För de tre månader vi stannade blev fasta kostnader för försäkringar, telefoni och kollektivtrafik totalt ca $950 dvs ca 8 500 kr.

NW har inga studentbostäder eller förmedling av bostäder till studenter utan man får ordna med detta själv. Vi hade väldigt tur med boende. Min kursare Victor W och jag hyrde en lägenhet som vi hittade via Facebookgruppen ”Svenskar i Chicago” där vi sökte efter boende. Den kostade egentligen $3600/mån men tack vare en väldigt bra deal fick vi rabatt och betalade $3000/mån för en fin lägenhet centralt. Överlag får man räkna med högre priser och längre restider än i Stockholm. Bästa sättet att minska boendekostnader (och bo säkrare i denna brottstyngda stad) är att bo och tillsammans. Det billigaste boendet vi hittade var för $800 per person. 

Handläggaren för utbytesstudenter tipsar i guiden för besökande studenter om ett antal alternativ för att hitta bostad: Airbnb, chicago.craigslist.com, Facebook-grupper, Chicago Gateway Hostel, Loyola Baumhart Hall, Just Passing Through, student-space.com, sublet.com, The Rotating Room, Oakwood, Corporate Housing. Googla dessa så finns det säkert mycket att välja på. 

Generellt vill man undvika att bo söder om väg 55 och väster om Near West side på grund av brottsligheten. Sjukhuset ligger downtown i det s.k. Streeterville och vid Magnificent Mile. Där är relativt dyrt att bo men strax utanför går det att hitta boenden i säkra områden till rimliga priser, särskilt norrut. Rakt norrut är också kommunikationerna bra tack vare ”the ’L’” – den upphöjda (ELevated) spårvagnen som finns med i bland annat Spiderman 2.

Det amerikanska läkarprogrammet är väldigt olikt det europeiska upplägget vi är vana vid och deras synsätt på vad som är relevant kunskap formas därefter. För de som inte känner till deras system har de 4 år på college med ”Premed” när de studerar i första hand prekliniska ämnen men också har ”minors” i lite vad som helst, ex.vis filosofi, historia eller matematik. Sedan gör de ett prov för att komma in på ”Medical school” som är 4 år uppdelat på 2 års i huvudsak teoretisk undervisning och 2 års praktiska kurser. På år tre väljer studenterna ”Electives” som ger dem en väg in i den specialitet de vill gå in i och år fyra ansöker de om ”residency” (ungefär ST). Sedan ”matchar” de till en residency beroende på resultat på det teoretiska provet USMLE. Detta gör att man förväntas vilja rikta in sig på det man väljer electives inom. Efter residency kan man göra fellowship 1-2 år för subspecialisering och därefter blir man ”attending physician”. 

De amerikanska läkarstudenterna sitter inne på otroligt mycket teoretiska kunskaper men jag skulle säga att svenska studenter lär sig använda sin kunskap mer i praktiken. Systemet gör också att det finns föga förståelse för varandra över specialitetsgränserna. Djup i kunskaper premieras framför bredd. Där förväntas det delvis mer av studenterna också och de betraktas mer som en självklar del av läkarteamet. Bland annat förväntas läkarstudenterna ta egna patienter, läsa på om dem, presentera sig innan ronden, förmedla information mellan patient och läkarteam och rapportera dagligt status, rondplan osv till överläkarna enligt amerikanskt format för fallrapport (de använder nästan aldrig SBAR). Man förväntas även delvis delta i omvårdnadsarbetet, särskilt inom kirurgiska specialiteter. 

Hur mycket man förväntas plugga varierar mellan kurserna. Vissa handledare ger hemläxor till dagen efter som de sedan förhör en på medan andra håller föreläsningar utan förväntningar på att man ska kunna något överhuvudtaget. Personligen fick jag inga vetenskapliga artiklar att granska men jag kan tänka mig att det förekommer. Det är ofta föreläsningar, klinikgemensamma ”grand rounds”, fallpresentationer osv i olika format som rekommenderas att gå på. Vanliga examinationsmoment är att göra en eller flera egna fallpresentationer (instruktion för fallpresentation enligt amerikanskt format) eller ett quiz i slutet av kursen. 

Som sagt ovan bär man i de flesta fall egna kläder (utom kirurger och narkospersonal) enligt en viss klädkod. Läkarstudenter bär en vit kavaj som köps på campus. Överläkare (attending), och för det mesta Fellows, bär längre läkarrock och bör tilltalas med Dr. och efternamn. Studenternas relation till residents medger ofta att tilltala dem med förnamn men det är alltid uppskattat att använda titel. Det uppskattas att visa intresse och ställa mycket frågor när det finns tid. Patienterna har generellt relativt stor respekt för läkarstudenter då de ses som en del av det medicinska teamet.

De flesta i Sverige är förstås välbekanta med amerikansk kultur. Men om man liksom jag aldrig varit där blir det lätt lite av en kulturkrock att komma dit och inse att allt man vet om USA faktiskt är på riktigt fast mer och värre. Jag skriver här ur det perspektivet och utifrån vad jag hade velat veta innan jag åkte. För de som redan varit där kommer detta vara lite old news. 

Det första jag slogs av var hur genomsyrat hela samhället är av kommersiella intressen och konsumism. Detta syns även inom sjukvården där patienterna trots eventuella försäkringar står för stor del av kostnaderna själva pga självrisktillägg. Reklamen för diverse receptbelagda läkemedel och olika vårdinrättningar är väldigt framträdande för svenska ögon. Ett annat talande exempel är att apoteken har minst lika många hyllor alkoholhaltiga drycker, chips och godis som läkemedel och hälsoartiklar. Genomgående är även en outtröttlig jakt på att göra allt så bekvämt som möjligt. Den fetmaepidemi som man ser tydligt överallt är uppenbart ingen slump. 

Inom vården var förstås försäkringssystemet den stora skillnaden mot hemma. Tillsammans med risken för läkare att bli stämd för minsta felsteg (”liability”) medförde den ett annat sätt att tänka kring patientens autonomi och medbestämmande än jag var van vid. Patienterna eller anhöriga informerades generellt mycket noga och förväntades därefter till stor del själva välja behandling. När de bestämt sig fick de i princip avsäga sig rätten att stämma ansvarig läkare genom att skriva på ”consent forms” till höger och vänster. Det värsta exemplet jag såg var på förlossningen när en kvinna rullades in för akut kejsarsnitt, lades på operationsbordet, fick en spinal bedövning, kläddes av och tvättades och mitt i stundens hetta fick en penna i handen för att skriva på ett ”consent form” medan 20 personer stod omkring henne och stirrade, redo att utföra kejsarsnittet. Det förde dock även bra saker med sig, såsom att patienterna generellt var mer delaktiga och involverade i sin vård. 

I ”the Midwest” som Chicago och staten Illinois ligger i är befolkningen kända för att vara särskilt trevliga (Midwest nice). Man pratar gärna med främlingar och hälsar alltid med fraserna ”How are you” – ”Good, how are you?” – ”Good.” innan man fortsätter någon konversation. Detta var ovant i början och man uppfattades som oartig om man inte följde detta. Amerikaner talar generellt högre än svenskar och man förväntas ”speak up” när man pratar, kanske för att signalera självsäkerhet och att man är en ”vinnare”. Generellt är dialekten lätt att förstå men vissa grupper har en ganska utmanande sociolekt. De är generellt vana vid utlänningar och att folk bryter på olika språk. Många i Chicago ÄLSKAR Sverige och svenskar och vissa kan inte sluta prata om Sverige så man har mycket gratis av att presentera sig som svensk.

Det arrangerades under tiden vi var där inga aktiviteter för utbytesstudenter och så som kurserna var upplagda med i första hand rotationer var det svårt att träffa andra studenter. Dock är många man träffar, läkare och andra, väldigt öppna för nya sociala kontakter och under första kursen blev jag inbjuden till en läkares familj att fira Thanksgiving och senare till några andra läkare att fira ”Friendsgiving”. 

Det finns gott om gym, promenadstråk och parker i Chicago, några med skridskobana och klättervägg, men väldigt få offentliga simhallar. Tips är att upptäcka några av stadens parker, men framför allt dagtid då det kan vara osäkert när det är mörkt. Det finns många museer i Chicago varav de flesta är väldigt väl värda ett besök. Jag kan särskilt rekommendera Field museum (naturhistoriskt museum med dinosaurier osv.), Museum of Science and Industry (för vetenskapsnördar och alla som gillar fun facts) och Museum of Contemporary Art som är gratis för Feinbergstudenter och ligger nära sjukhuset. 

Chicago har en mycket levande musikscen och för mig som gillar jazz var det en guldgruva med liveuppträdanden varje kväll. Jag kan särskilt rekommendera Jazz Showcase (bra band, mysig lokal, gamla anor, har en bar) och the Green Mill (bra band och cocktail-bar, har poetry slam någon gång per månad, dans en gång per vecka och är ett måste för jazzälskare). Chicago är även känd för sin matkultur som är ett hopkok av traditioner från världens alla hörn, samt sin arkitektur som lämpligen upplevs via promenader och en av stadens arkitektbåtturer på kanalen. 

För den som vill passa på att resa runt i USA under ledig tid är flyg förstås billigast men tågen faktiskt också ett bra alternativ. Jag och min flickvän som kom på besök åkte tåg till Indiana och sedan till Memphis och New Orleans och hem igen och hade en jättebra upplevelse trots Amtraks (tågbolagets) dåliga rykte. Tågen funkade betydligt bättre än de nationella busslinjerna (Greyhound) och rekommenderas starkt för de som vill minska sin klimatbelastning, slippa flygplatser och se landskapen på närmare håll.

Sammanfattningsvis är jag otroligt glad att jag åkte trots allt jobb det krävde inför resan och all osäkerhet det medförde att åka under coronapandemin 2021. Northwestern är ett utomordentligt bra universitet och Chicago en väldigt historiskt rik, spännande och intensiv stad som passar att åka till såväl vinter som sommar. Detta utbyte har gjort mig bättre på pappersarbete och byråkrati (tyvärr) men framförallt givit mig ett öppnare sinne, mer självständighet, nya perspektiv, nya kontakter och öppnat dörren för att jobba internationellt i framtiden. Jag har också en ny förståelse för och enorm respekt för läkare som kommer till ett nytt land och en ny kultur för att jobba och för hur kulturellt betingat en så vetenskaplig disciplin som medicin ändå är. Dessutom har jag blivit betydligt tryggare i att prata med patienter på engelska och har mer förståelse för hur viktigt det är att anpassa sin kommunikation efter kultur. Kurserna har varit givande och givit perspektiv på specialiteter som jag kan tänka mig att jobba inom i framtiden och tack vare en kunskapshungrig atmosfär drivit min nyfikenhet och kunskapslust. Jag kan starkt rekommendera alla som funderar på att åka på utbyte att ansöka och välja Chicago och Northwestern University Feinberg School of Medicine.