Läkarprogrammet i Spanien är 6 år långt. Den uppfattningen jag fick var att de spanska studenterna övar lite mindre på praktiska färdigheter, och fokuset ligger mer på det teoretiska. Detta beror säkert på att efter att man tagit examen skriver man det ökända MIR-provet, och baserat på resultaten blir man tilldelad en specialitet samt sjukhus. Med andra ord, ju högre poäng man får på provet desto bättre är chanserna att få en ST-plats inom en populär specialitet (t.ex. dermatologi) på ett sjukhus i de stora städerna (ffa Madrid och Barcelona).
Generellt sett kan man säga att de spanska läkarna har en högre auktoritet än sina kollegor i Sverige. Man använder titeln 'Doctor/-a + Efternamn' vid tilltal, och det anses generellt inte vara acceptabelt att ifrågasätta läkaren. Om auktoriteten talar också utseendet: läkarna såg alltid superstiliga ut! Man har på sig sina privata kläder (kravatt, skjorta och läderskor för män och klänning och högklackade skor för kvinnor) och den vita rocken ovanpå.
Själva patientkontakten är mer formell (både läkaren och patienten använder ni-formen, 'usted') men samtidigt mer personlig än vad vi är vana vid i Norden: ibland kändes det som att patienten och läkaren hade känt sig i åratal även om de hade precis träffats! Det var inte ovanligt för läkaren att fråga om patientens familje- och privatliv. Sammanfattningsvis kan man säga att man såg till att ha gott om tid för varje patient och spenderade lite mindre tid på journalskrivning än vad man gör i Sverige.
Ytterligare en sak som jag märkte var att läkarna och sjuksköterskorna har mindre samarbete med varandra än här i Sverige, till exempel deltog alltid bara en sjuksköterska på läkarnas morgonmöte istället för hela teamet. Rollerna är också mer traditionella. Läkarna går till exempel aldrig själva ut och ropar efter patienten, utan det tillhör sjuksköterskans dagliga uppgifter. Först måste de informera läkaren om att de kommer kalla på patienten och kommer sedan tillbaka med patienten. Läkarna byter inte heller lakan på britsen, utan sjuksköterskan kommer in mellan varje patient och gör detta. Ibland kändes allt detta lite onödigt, med tanke på att sköterskorna alltid hade fullt upp med annat!
Läkarna blev ibland lite överraskade över mina kliniska kunskaper med tanke på att de spanska studenterna på termin 6 har mycket mindre klinisk erfarenhet och brukar mest auskultera med läkaren. Det ledde till att jag verkligen fick ta för mig för att få göra saker (ta anamnes, utföra status, inspektera med dermatoskop osv) på egen hand. Utan det hade mina rotationer blivit mycket tråkigare!