I mitt fall var boendet det svåraste att ordna. Initialt tänkte jag att jag skulle bo ensam eftersom jag är van vid att ha mitt egna utrymme. Däremot slutade det med att jag bodde tillsammans med en annan av mina kursare som också åkte dit och det hela resulterade faktiskt i att vi fann en vänskap som idag känns helt omöjlig att leva utan. 

För att faktiskt hitta bostad sökte vi genom massvis av hemsidor som exempelvis ”Spot a Home” och ”Airbnb”. Vi blev ombedda att inte söka bostad förens mitten av november och vi åkte i mitten av februari följande år. Detta är inte att rekommendera av mig eftersom, som jag nämnt tidigare, det är alldeles för kort varsel och priserna blir sanslöst höga. Jag är tacksam att jag hade budgeten att ha råd med boendena i Dublin, men jag kan tänka mig att det inte är lika enkelt för alla och då är det viktigt att ha detta i åtanke. Det är även mer populärt än vad man tror, eller åtminstone vad jag trodde, att bo i Dublin, så boenden som vi kanske tittat på blev snabbt uppbokade följande dag osv.

 Att ordna studentbostäder var inte möjligt eftersom föreningarna inte är intresserade av att erbjuda lägenheter till studenter som inte vill hyra minst en hel termin. Vår vistelse i Dublin var under lite udda datum ur den aspekten, mitten av februari till slutet av maj. Så ganska snabbt insåg vi att vi behövde leta annat. Dock var både jag och min vän överens om att vi ville göra det bästa av utbytet och försöka leva så som vi gör i Sverige. Vi båda ansåg att det inte var någon mening med att spendera sådana pengar på ett utbyte om vi inte var beredda på att faktiskt lägga en slant (eller fler) på vårt boende. En annan viktig aspekt att tänka på är att vara beredd på att sköta allting själva. Varken KI eller det mottagande universitetet kommer lägga sig i att ni hittar boende. De hade uppsikt över situationen men i slutändan är allting upp till en själv att ordna och hur din vistelse bli är upp till dig själv, din planering och ansvarstagande. 

Det hela slutade med att vi bodde i en lägenhet som låg väldigt centralt, mitt i stan och ca 20 minuter promenad till både campus och sjukhus. Tanken var att vi skulle bo där i två veckor och under den tiden hitta ett permanent boende till resterande tid. Däremot var det svårt och vi hamnade bland annat i en situation  med en som skulle hyra ut till oss och som hyrde ut till någon annan i samband med att vi skrev kontrakt. Så än en gång, var försiktiga och var ute i god tid! Vi stannade sex veckor istället för två men lyckades sedan hitta boende för resterande två månader. Det här är det jag menar med att vara beredd på att ha budgeten och även vara beredd på att kostnaderna förmodligen kommer överstiga det man först tänkt. Så var även fallet för våra andra kursare som var där med oss. Men som sagt, att dela boende är att rekommendera, det sparar pengar och vem vet, ni kanske hittar en vän för livet som jag gjorde?

Att faktiskt studera utomlands och i Dublin var överlag bra. Men det säger jag nu i efterhand. Det var absolut inte dåligt men där och då fanns det stunder då man kände sig rätt ensam och det fanns flera tillfällen då jag önskade mig mer handledning. Något som jag, och mina medkursare upplevde, var att det fanns mycket lite kommunikation mellan KI och vårat universitet i Dublin. Som student hamnade man emellan olika tolkningar och för mig blev det vissa stunder där jag kämpade med att göra samtliga parter nöjda.

Strukturen på universitetet i Dublin var väldigt annorlunda mot det jag var van vid från Karolinska. Labben såg annorlunda ut, det var helt andra rutiner och alla handledare hade endast koll på sina egna studenter och deras projekt. Fanns inte just din handledare där så var man på egen hand och fick lista ut saker. Detta var på både gott och ont, då man lärde sig ännu mer självständighet och egen planering och allt eftersom att tiden gick och projekten utvecklades, lärde man sig hur man skulle lägga upp sitt arbete. Däremot var det jobbigt i början. Som nämnt tidigare upplevde jag många känslor som ensamhet och att jag verkligen behövde kämpa för att nöja KI och Dublin, men även mig själv. En viktig lärdom som jag vill förmedla är att inte tappa bort sig själv i det hela. Det kanske låter klyschigt men om man hamnar i en sådan situation där man känner sig utsatt, stressad och kanske till och med hjälplös (många känslor flödar under tiderna som student som vi alla vet), så hjälper det att veta att man håller fast vid sina principer och ser till att man kan arbeta på ett sätt som man står bakom senare. I mitt fall var det mitt examensarbete och det var oerhört viktigt för mig att känna mig stolt över det. Det var ändå mitt examensarbete jag höll på med liksom och efter allt slit, stress och planering ville jag kunna kolla på det och veta att jag hade haft en sån stor roll i det som möjligt. 

Jag vill dock lyfta min relation med min handledare på universitetet i Dublin, som i mina ögon hade en fin progression och jag är tacksam för handledningen och stödet jag fick under min tid där. Jag uppskattar att jag blev uppmuntrad att söka själv och inte vara rädd för ”dåliga resultat”. En av mina största lärdomar; dåliga resultat är fortfarande resultat!

Eftersom jag befann mig på Irland vad det engelska som gällde vilket jag tyckte var fördelaktigt på grund av flera anledningar. Dels är det ett språk jag behärskar flytande och på hög nivå så jag kände mig bekväm i hur jag pratade med andra och att jag kunde förmedla det jag ville men även förstå de andra där. Att känna sig bekväm i ens språkliga kunskaper gör oerhört mycket för självförtroendet och speciellt i en situation där man kanske redan känner sig lite mer utsatt. Eftersom jag befann mig utanför mina bekvämligheter genom att vara och studera i ett främmande land, och även eftersom jag till större delen var ensam bland irländarna, var mina språkliga kunskaper en stor trygghet och frihet för mig. 

Det fanns möjligheter till språkkurser innan avfärden till Dublin och för samtliga var det även obligatoriskt att utföra ett språktest före och efter utbytet för att se hur ens kunskaper eventuellt förbättrats.

Som jag beskrivit kände jag mig till största del bekväm och självsäker i min engelska, men jag märkte snabbt att vissa fraser och uttryck är speciella för just irländarna. När de hälsar, oavsett vart du är, frågar dom ”How are you” men de menar det inte som en fråga utan det är deras hälsningsfras. Så jag spenderade ungefär första månaden att svara ”Hi, I’m good thanks how are you?” Och dom är för trevliga för att påpeka något så jag fick ta reda på det själv… men det var mer en kul grej. Sen, som med alla andra länder och områden, hade de sina egna slangord och uttryck som jag aldrig hört tidigare. Det var kul att lära sig nya saker och ännu roligare nu att jag fortfarande använder vissa av orden när jag pratar. Jag fick även en helt ny uppskattning för den irländska dialekten och nu är den utan tvekan en av mina favoriter att lyssna på. Möjligtvis kan det ha att göra med att det påminner mig om tiden där, men oavsett är det väldigt härligt att lyssna på. 

Den största kulturchocken var nog hur trevliga människorna där är. Man har ju hört andra säga det men det stämmer verkligen, folket är så varma och mottagliga där och man känner sig så välkommen och säker där, vilket var väldigt betryggande för mig som ensam resande ung kvinna.