Studier allmänt
Som jag sa tidigare fanns det två sjukhus, det ena låg på campuset där vi bodde och det andra sjukhuset, Hotel Dieu låg ca 30-40 min från oss kollektivt. Vi fick inget schema på papper att följa utan vår handläggare träffade oss första skoldagen den 28/2 och hjälpte oss med boendet och gav oss informationen vi behövde. Han skulle iväg dagen efter på tisdagen och vara borta resten av veckan så vi fick utforska staden och se så mycket vi kunde innan skolan börja igen. Han gav oss info om dagen vi skulle börja, tiden och adressen till sjukhuset.
Första skoldagen kommer vi och är för tidiga, som jag sa tidigare så var inte alla punktliga där och kunde komma in när dem ville på morgonreflektionen. Schema på papper fick vi inte utan det vår handläggare sa till oss var att vi inte behövde komma varje dag utan tre dagar i veckan räckte. Det var väldigt otydligt för oss som annars alltid får instruktioner på canvas med tid och plats i förväg. Skoldagarna började 8:30 förutom på tisdagar och torsdagar när vår handläggare jobbade, då ville han ha något som de kallade för staff. Varje staff skulle ett par presentera sitt fall med en powerpoint där dem pratar om vad dem gjort och ska göra. Det tyckte jag var en bra ide att ta med till Sverige. Exempelvis så hade ett par gjort en protes. I deras presentation går dem igenom info om patienten, status med röntgenbilder, terapibehandlingen och steg för steg hur det gått till. Fördelen med dessa staff möten är att man själv som behandlare tränar att prata inför grupp och det blir repetition för resten av gruppen. När man var klar för dagen på kliniken var också lite suddigt, vi kunde sluta kl 16 eller ibland 18. Allt berodde på vilka patienter du bokat in och vad du hade för behandlingar men det fanns inte en exakt tid patienten skulle vara ur rummet eller när man skulle städat klart båset. Vilket ännu en gång gjorde oss lite förvirrade då vi inte hade några exakta riktlinjer att följa. Gällande kösystemet så skriver man inte upp sig på en lista utan man jagar efter lärarna för signering eller hjälp, det kunde vara 3-4 studenter utanför ett bås väntades på protetikläraren exempelvis.
Vi var inte med på deras teoretiska studier då vi pluggade till våra egna tentor parallellt med det kliniska vi var med på 3-4 gånger i veckan, därför har jag inte så mycket att säga om hur det gick till på de teoretiska lektionerna. Första veckorna gick vi varje dag 8-17 då vi endast följde studenterna men när vi väl började ta emot egna patienter så gick vi tre gånger i veckan. Vi behövde komma överens med de andra studenterna om bås och platser vilket gjorde att vi inte kunde gå dit varje dag heller. Lärarna på kliniken förutom vår handläggare verkade inte ha fått så mycket information om att vi, utbytesstudenter skulle komma. De märkte eller visste inte att vi skulle komma förrän vår handläggare sa det till dem. På kliniken var dem inte heller så sociala och pratade, det hade nog med engelskan att göra som jag sa tidigare om att de skäms och är osäkra. Innan vi åkte iväg hade jag pratat med en av studenterna, från Toulouse som var i Sverige, om lärare och hur deras relation är. Hon hade då sagt att lärarna inte alls är som i Sverige då hon tyckte att vi hade en mer vänskaplig och roligare relation än vad dem hade.
På universitet hade studenterna generellt mer ansvar och fick bestämma själva mer jämfört med oss i Sverige. Vi har ett gult kort där vi behöver få stämpel för varje steg etc men i Toulouse var det inte alls så. Studenterna gjorde i princip allt själva och ropade på lärarna för att visa avtryck de tagit innan det skulle skickas iväg eller för att få sina daganteckningar signerade.Studenterna på kliniken förklarade för oss att man inte har samma ansökningssystem som i Sverige utan att de skriver ett stort prov där de placeras i olika utbildningar, så som läkare, tandläkare, arbetsterapeut, sjuksköterska etc, beroende på resultat. De blev väldigt chockade när jag förklarade antagning.se för dem.