Jag flög via Amsterdam-Mumbai-Cochi och landade planenligt i Trivandrum, där jag själv tog en taxi till hotel Ruby Arena, som ligger blott några stenkast från Medical college. Jag fick erbjudande om att hämtas vid flygplatsen, men hade i förväg kollat geografin och hade hygglig koll på avstånd från flygplats till hotel Ruby Arena. Min värdinstitution hade i förväg bokat ett rum, som var helt OK, aircond och internet på rummet.  Det fanns också TV med 48 kanaler inklusive Discovery och amerikanska filmkanaler. Men det blev ingen tid att utnyttja detta.

På flygplatsen fann jag en ATM-maskin och kunde växla in till Indiska rupees, vilket jag insåg var nödvändigt eftersom taxibilarna inte tar kreditkort. Jag hade hoppats på att växla in valuta redan i Mumbai, men eftersom jag flög sista sträckan inrikes fick jag ta en busstransport till Domestic airport - en alldeles nybyggd och jätteflott flygterminal, men som ännu saknade faciliteter, såsom ATM. Jag fick vänta där mellan 00.30 och 05.30, men utnyttjade tiden genom att i likhet med några andra lägga mig på tvären över en bänk och mina resväskor och sova ut.

Jag åkte NW airlines/KLM til Mumbai. Bland utbudet av filmer man kunde se enskilt på planet fanns Slumdog millionaire. Det var verkligen en bra introduktion till Indien, och många jag träffade i Indien bekräftade för mig att filmen faktiskt var ganska realistisk.

All kommunikation skedde på engelska. Även om de flesta pratade på sitt lokala språk med varandra var det inget problem att tala med alla på Medical College på engelska. Ute på landsbyggden var det ställvis värre, men jag hade vid mina två utflykter en följeslagare som pratade bra engelska.

Beträffande kulturen så var allt väldigt annorlunda. Detta var mitt första besök i Indien. På planet till Mumbai visades Slumdog millionaire, och när vi landade på flygplatsen så såg det verkligen ut som i filmen. Jag har tidigare bott ett år i Miami, där drygt hälften av befolkningen är hispanics, och mycket ovilliga att hjälpa till om man inte pratar spanska. I Kerala fanns en överväldigande hjälpsamhet hos alla man mötte. Man samsades om utrymmet på gator och torg. Ingen klagade på dåligt trafikbeteende hos andra (eftersom man samsas om de fria ytor som står till förfogande) - jag kollade gatan nedanför mitt hotell; vid min referenspunkt körde 24% av bilarna på fel planhalva. Vänstertrafiken var också lurig, eftersom man måste titta åt motsatt håll när man ska korsa en gata.

Maten var enastående och jag provade igenom så många olika rätter jag kunde, och blev aldrig besviken. Det var ständigt en mycket sofistikerad blandning av njutbara, aromatiska dofter och smaker vad man än valde. Någon alkohol serverades inte på restaurangerna, istället drack jag buteljerat vatten - och det i stora volymer eftersom de flesta rätter var mycket starka.

Vid ett par tillfällen hade den hinduiska delen av befolkningen högtider, då gatorna dekorerades med blommor, tyger och annat i allsköns färger. Man ställde ut matskålar till besökande gudomar och spelade musik så att det hördes milsvida omkring. Även om folk i allmänhet hade lätt att le så gick det inte att ta miste på den glädjeyra alla visade vid dessa festligheter. Draperade elefanter och målade ansikten och innovativa maskeraddräkter ingick såklart.

En sak jag slogs av var att man var väldigt öppen med att ställa personliga frågor, om familj, boende, politisk uppfattning, attityder, åsikter i olika samhällsfrågor. Folk i allmänhet var alltså mycket nyfikna och vetgiriga. De var samtidigt mycket öppna med att berätta allt om sig själva och verkade ha föga hemligheter.

Jag kände mig trygg vart jag än gick eller åkte. Taxi- och autorickshaw chaufförerna körde dit man skulle och var nöjda med överenskommet pris. Folk blängde inte trots att jag var huvudet högre än snittet och jämförelsevis blek.
Min värd bjöd hem mig en kväll och jag hade en trevlig konversation med hennes familj.

Man ordnade också en utflykt för mig till Kumarakom backwaters. Jag betalade då för bil och förare, som var mycket hjälpsam och hittade bra i geografin. Från Trivandrum gjorde jag också en utflykt tillsammans med en narkosläkare, som en av läkarna på rättsmedicin kände. Vi åkte till ett naurreservat inåt landet, där det dels anlagts en damm (som försörjer Trivandrum med färskvatten) och dels finns en ymnig subtropisk lövskog. Vi fick hjälp att bära utrustning och hjälp att hitta i jungeln genom assistans av en polis stationerad på en polisstation nära reservatet samt en park ranger. Naturen var mycket imponerande med en brokig blandning av höga träd och finurligt slingrnade lianer.

När vattnet på hotellet en dag tod slut i kranarna bestämde jag mig för att åka till stranden för att tvätta av mig i havet. Stranden i Kovalam, strax SW om stadens centrum erbjöd fin sand och härliga vågor. Trots att Kovalam blivit en populär turistort var jag ganska ensam att bada. Det var ett välkommet, avkopplande dopp, och även om vattentemperaturen var närmare 30 grader så var det ändå litet svalkande.

Under resan noterade jag totalt 93 fågelarter, varav 9 endemiska, dvs arter som bara finns i Kerala. Jag såg också ett antal vattensnokar, många arter ödlor och ett flertal olika segelfjärilar, indiska makaker och tre arter fladdermöss.

Eftersom jag tog med mycket arbetsmaterial från Sverige beordrade jag mig själv ganska mycket inre tjänst på mitt hotellrum under vistelsen. Men internet fungerade bra (frånsett 2 dagars avbrott pga leverantörsproblem, och i Kottayam fanns inte den möjligheten).

Jag är på det hela taget mycket nöjd med utbytet och önskar att andra har möjligheter att få ett lika bra program. Naturligtvis krävs också att man diskuterar planeringen på plats så att man optimerar utbytet. Det var dock i Kerala väldigt lätt att resonera om olika alternativ, och de var mycket flexibla, och måna om att göra min vistelse så bra som möjligt.

Ett tips till andra är att läsa resehandböcker om resmålet, jag plöjde en sådan bok och hade stor glädje av det. Mobiltelefon fungerar ganska bra i Kerala, men det är klokt att undersöka till vilken taxa man ringer och notera samtalstider så att man inte drabbas av obehagligt stor telefonräkning när man kommer hem.

I Trivandrum fick jag möjlighet att nästan en hel dag följa och studera verksamheten vid det kriminaltekniska laboratoriet, som är centralt för södra Kerala. Det var uppdelat i avdelningar på liknande sätt som kriminaltekniska laboratoriet i Linköping, med enheter för vapenundersökningar, droganalyser, urkundsförfalskning, antropologi etc. Man hade helt nyligen byggt ett nytt DNA-lab,som beträffande utrustningen faktiskt var ultramodernt! Däremot fick jag en känsla av att man, trots att allt var kliniskt rent, inte hade samma krav på ventilation. Jag fick också besöka Chemical Examiners office, dvs det rättskemiska laboratoriet under en hel dag. Verksamheten där innefattade av naturliga skäl mycket annorlunda analysmetoder; man analyserar ju många växtalkaloider och insekticider, pesticider och herbicider. Uppdelningen mellan rättskemi och kriminalteknik beträffande droganalyser var ungefär densamma som i Sverige, dvs droger i biologiska material analyseras vid rättskemiska, medan beslag analyseras vid kriminaltekniska. Ett undantag var analyser av alkohol, som alltid gjordes av rättskemiska laboratoriet (med head-space GC). I Kerala är alkoholbestämmelserna stränga, och försäljningen av starksprit får bara ske med licens. Och detta bryter man förstås emot på vissa håll, varpå polisen gör beslag. Analyserna syftar både till att kontrollera alkoholhalten och att leta efter tillsatser, eftersom en del mindre rumsrena försäljare spetsar dryckerna med bensodiazepiner, eller barbiturater.

I både Kottayam och Trivandrum ägnade jag några timmar åt att följa arbetet vid den kliniskt-patologiska avdelningen. Dera verksamhet var begränsad till "surgical pathology", dvs undersökningar av preparat från operation, hudbiopsier etc. Cytolog-verksamheten var också separat. Man gjorde inga kliniska obduktioner. Det betydde att för att en läkare på sjukhuset skulle kunna få en obduktion av en patient som avlidit oväntat fordrades polisanmälan och sedan en rättsmedicinsk obduktion. Däremot gjorde patologen alla mikroskopiska undersökningar åt rättsmedicin, och man hade både i Kottayam och Trivandrum ronder när man gick igenom fallen. Jag fick delta vid en sådan genomgång och diskussionerna var likartade de vi har i Sverige.

Jag besökte dessuom det mikrobiologiska laboratoriet i Kottayam, som var mycket välorganiserat. Virusdiagnostiken var dock uppenbarligen begränsad, och man skickade iväg en helt del sådana prover till ett speciallaboratorium.

I Trivandrum träffade jag koordinatorn för Linnaeus-Palme-programmet, som var mycket tillmötesgående och gav en bra, kortfattad beskrivning av hur arbetet fungerar på sjukhuset. Jag fick också gå runt i de öppna vårdsalarna, där det var ett krymmel och vimmel av patienter, men ändå en bra struktur på verksamheten. Dessutom fick jag träffa dekanus i Trivandrum och hade möjlighet att, om än kortfattat, bland annat diskutera både grundutbildningen och ST-utbildningen.

Vid rättsmedicin fanns inte mycket resurser att forska med mer avancerad instrumentering eftersom ekonomin var ansträngd. Jag diskuterade dock ett projekt som handlar om åldersbestämning av tandemalj (för stöd vid identifiering av okända avlidna). Min grupp har tidigare haft kontakt med min värd i Kottayam, eftersom vi är nyfikna på att veta i vilken utsträckning vegetarisk kost under anläggningstiden av tänderna kan påverka inlagringen av 14C, en metod, där vi nu har referensmaterial från många olika länder. Däremot  har vi inga individer som varit vegetarianer under uppväxtåren. I Kerala finns däremot en stor befolkningsgrupp som är strikta vegetarianer. Vi kommer att fortsätta dessa diskussioner, men ganska mycket formalia krävs även för att utnyttja och exportera tänder som extraherats och annars slängs. Ett annat projekt handlar om elderly abuse, och även för detta kommer vi ha fortsatt kontakt.

De erfarenheter som man har vid rättsmedicin i Kerala av våldsamma attacker av vilda djur (elefanter, björnar etc), ormbett och även förgiftningar av växter har vi behov av att lära mer om.

För att åka till Indien krävs visum. Detta ordnas inom några dagar via ett av Indiska ambassaden kontrakterat företag mot en avgift av 1532 kr. Men det krävs underlag i form av pass, inbjudan från värdinstitutionen i Indien, intyg från prefekt och programmet, samt att man besvarar ett stort antal frågor. Visumet klistras in i passet, där det pryder sin plats med blänkande färger och reliefer. Engelska är ett officiellt språk, och man behöver inte träna några ord på hindi eller lokala språk.

Malaria är officiellt utrotat från Kerala och Dengue-feber trots allt väldigt sällsynt.  Eftersom jag besökte Kerala under den torra och heta sommaren (Mars-Maj) var myggorna fåtaliga. Någon malariaprofylax rekommenderades inte. Ett bra skydd mot hepatit A och B är dock bra att ha i länder som Indien. Jag tog också med ett litet mini-apotek, inkl vanligt pc, näsdroppar, smärtstillande, medel mot plötslig allergi och den oumbärliga loperamiden förstås.

Övriga förberedelser bestod i att sortera ut och ta med undervisningsmaterial, såsom OH-bilder och ppt-presentationer, som fick anpassas till de önskemål om undervisningsinsatser jag kom överens om med min värd. Jag läste också på litet om Sverige och KI. Det kan annars lätt bli så att man presenterar sin vanliga skåpmat och glömmer bort saker som andra kanske betonar. Så jag ägnade viss tid åt att studera olika presentationer och andra uppgifter, på KI:s hemsida, på Wikipedia och andra hemsidor och plugga litet siffror. Jag kan säga att den insatsen faktist betalade sig, eftersom lärare och studenter var mycket nyfikna och vetgiriga.

Förhållandena i Kerala var som väntat mycket annorlunda. Ändå fann jag att både undervisningen och rutinverksamheten inom rättsmedicin och toxikologi har stora likheter med den i Sverige. Det handlar alltså inte så mycket om kunskaper som om infrastruktur och materiella resurser.

Jag har haft mycket stor glädje av detta utbyte, dels har jag utväxlat undervisningsmaterial med lärarna i Trivandrum och Kerala, dels har jag lärt mig en del av de metoder de tillämpar (i brist på utrustning), alternativ som är fullt tillämpbara även hos oss när vi någon gång saknar nödvändiga resurser. Man är alltså rätt uppfinningsrik och tillvaratar möjligheter som vi ofta inte ens reflekterar över av bekvämlighetsskäl.

Jag har kommunicerat mina erfarenheter med en del kolleger, och planerar prata mer om det i organiserad form längre fram (jag har just kommit tillbaka).

Jag kommer att utnyttja en del av de illustrativa undervisningsbilder jag fått av kollegerna i Kerala i den kommande undervisningen vid KI och i andra sammanhang.

Utbildningen till läkare är 3 år, sedan "rotation" och därpå 3 års specialiseringstjänstgöring. I den ingår också någon form av forskarutbildning, men jag kunde inte riktigt få klarhet i omfattningen. Den relativt korta utbildningstiden får ses i perspektivet av att studenterna bor inackorderade på sjukhus-campus och har mycket omfattande teori och praktik, långa och många dagar i veckan.

Undervisningen i rättsmedicin och toxikologi hade ett upplägg som i stor utsträckning motsvarade den plan som finns i Sverige, men hade ett betydligt större utrymme i läkarprogrammet. Totalt gavs 10 föreläsningar (dubbeltimmar) och tre seminarier. Studenterna skulle också se, och anteckna fynd, vid tio rättsmedicinska obduktioner. De deltog då i grupper om 8-10 studenter per obduktionstillfälle. Och många tillfällen gavseftersom obduktionsverksamheten var mycket omfattande. Man arbetade sju dagar i veckan, kl 9-16 (frånsett lördagar och söndagar då tiden var kl 10-16 - lyxig sovmorgon alltså!). Faktainnehållet i vissa undervisningsmoment var inte helt uppdaterat, men de viktigaste ämnena behandlades i allt väsentligt som här i Sverige. Lärarna hade i både Trivandrum och Kottayam tillgång till ganska bra internetuppkoppling, men bara på två datorer per enhet.

Det fanns 2 professorer, två associate professors, och en assistant professor i rättsmedicin i Trivandrum samt 8 ST-läkare, varav 7 var kvinnor. I Kottayam var motsvarande siffor 1, 4, 1 och 0, dvs man hade inga ST-läkare för närvarande. Detsamma gällde f ö för klinisk patologi. Båda ämnena hade ansökt om att få ta in ST-läkare, och enligt dekanus, som jag fick träffa, skulle detta kunna genomföras etappvis fr o m nästa läsår.

Studenterna uppvisade stor respekt för lärarna och hierarkin var mycket tydlig. Däremot inom enheten hade lärarna ett mycket kamratligt arbetssätt, lyssnade noggrant till varandras synpunkter och visade stor ödmjukhet inför nya kunskaper och tips. Denna attityd gjorde det väldigt lätt för mig att kunna resonera kring många professionella frågor med lärarstaben. Studenterna var däremot mer blyga vid kontakterna och mer försiktiga att komma med egna idéer. Några mjuknade efter ett tag, men det märktes tydligt att de inte var vana att föra diskussioner på jämbördigt plan med lärarna.

Jag undervisade dels i Trivandrum, dels i Kottayam, både för undergraduates och för postgraduates - i mitt fall såväl ST-läkare i rättsmedicin som specialister. Det fanns LCD-projektorer och jag kunde använda de PowerPoint-presentationer jag förberett (med modifikationer efter uppkomna behov). Jag använde också OH-bilder, men i en av föreläsningssalarna fungerade inte apparaten så litet improvisation fordrades. Undergraduates undervisades katedralt, och varje kurs bestod av 140 studenter (intagning sker dock bara en gång per år) såväl i Trivandrum som i Kottayam. Föreläsningssalarna var således stora, men i väl tilltagna etager så att åhörare även långt bak kunde höra och se bra. Mikrofon behövdes dock, eftersom fläktar gick på högvarv och olika oljud strömmade in från de öppna fönstren.

Jag deltog också i seminarier, där studenterna själva fick presentera djupstudier, bl a om giftiga växter, insekticider och pesticider, något som var särskilt intressant för mig som fokuserat mycket på förgiftningsdödsfall, samtidigt som vi sällan ser dessa typer av förgiftningar i Sverige.

Jag deltog i undervisningen vid obduktion i vid upprepade tillfällen och bistod med miniföreläsningar utifrån de faktiska fynd man gjorde vid undersökningarna.

Jag undervisade ca 10 timmar per vecka för studenterna. Därav ca 40% föreläsningar/seminarier, resten i form av obduktionsundervisning, och diskussioner med studentgrupper om specialuppgifter de fått. Jag höll också föreläsningar för lärarna i Kottayam och Trivandrum, dels om det medico-legala systemet i Sverige, och Europa, dels om KI i allmänhet och vår egen forskning inom rättsmedicin. Detta ledde till en intressant diskussion om vilka kunskapsluckor som behöver täppas till genom riktat FoU-arbete och implementering av nya metoder.

Jag var totalt ca 14 dagar på enheten för rättsmedicin i Kottayam resp. Trivandrum, men varierande långa tider beroende på vilka uppgifter vi kommit överens om . På båda sjukhusen besökte jag också andra enheter och verksamheter.