Mina motiv att söka utbyte

Jag har alltid varit intresserad av att resa och så länge jag kan minnas har jag längtat att få göra den där speciella resan som skulle förändra mitt liv. Inspirerad av vänner och föräldrars berättelser var jag övertygad om att jag skulle älska att göra en lång resa, men visste egentligen inte alls hur det skulle kännas. Olika omständigheter i mitt liv hade gjort att jag aldrig kommit iväg på den där resan och nu 25 år gammal så blev det äntligen dags! Uganda, Kampala finns i mitt hjärta för evigt, har en väldigt speciell plats där och kommer så alltid att ha. Det kan låta väldigt klyschigt, men det är i ärlighetens namn så jag känner.

Denna motivation att resa och även att få arbeta utomlands var faktiskt en stor anledning till att jag valde just sjuksköterskeyrket och jag hade planer redan från början av utbildningen om att åka på utbytesstudier. När tiden närmade sig att börja fundera på vart man ville åka så fanns Uganda som enda land i Afrika, dit jag gärna ville åka vilket gjorde valet lätt för mig. Jag och min kurskamrat bestämde oss dessutom för att skriva vårt examensarbete i Uganda och la upp vårt PM som vi skrev i samma veva som ansökan utifrån detta. Det var en nervös period innan vi fick svaret att vi båda skulle få åka och dessutom att en tredje tjej från klassen också skulle med.

Info från Karolinska Institutet innan avresa

Den informationen som Karolinska Institutet gav oss innan avresa upplevde jag som bra och uttömmande. Det ordnades informationsträffar inför utbytesstudier, någonting som jag tyvärr inte hann vara med på men jag har hört från andra att de var givande.

 

Den internationella studenthandläggaren var ett bra stöd i min förberedelse inför resan, så var även de reserapporter som tidigare studenter skrivit. Andra hjälpmedel var utbildningens egen hemsida om utbytesstudier där man kunde hitta detaljerad information angående utbytesstudier.

Vaccinationer

Vaccinationer tog vi i god tid innan avresa vilket är att rekommendera. Jag valde vaccinera mig mot gula febern, tyfoid feber samt meningokocker. Hepatit vaccin hade jag sedan innan men det bör man också ha. Sedan åt jag Malarone som malariaprofylax. Allt detta hjälpte vaccinationsmottagningen Wasa Vaccin mig med. Kostnaden för allt blev ganska hög vilket kan vara bra att tänka på när man planerar budgeten.

Övriga förberedelser

Boende fixade vi själva i god tid innan, med hjälp av tidigare reserapporter från Uganda och våra vänner som var utbytesstudenter från Uganda i Sverige under vårterminen innan vi åkte. Vi fick även kontakt med värduniversitetet Makerere University innan avresa och fick veta att en bil skulle hämta oss på flygplatsen. Hon som var Head of Department of Nursing på universitetet befann sig i Sverige under våren och vi fick tillfälle att träffa henne vilket kändes mycket bra. Ett tips är att ha så många telefonnummer till olika personer som möjligt med sig så att man kan kontakta någon annan om den första inte svarar och om saker och ting inte går exakt som planerat. Det är dessutom alltid bra med en plan B när man reser ut, dessutom är förmågan att kunna anpassa sig snabbt och hålla huvudet kallt alltid välbehövlig.

När bör man vara på plats?

Vi anlände till Kampala som är Ugandas huvudstad 25 augusti och vi hade tänkt oss att påbörja praktiken på sjukhuset 1 september. Detta var lagom med tid för att hinna med att anpassa sig lite och komma i ordning tycker jag. Vi hörde även med ansvariga på skolan innan vi bokade flygbiljetter när det var lagom att komma.

Mottagandet

Mottagandet organiserades av den internationella koordninator på Makerere University. Föraren kom inte och hämtade oss som bestämt och som tur var hade vi numret till internationella koordinatorn så vi kunde reda ut det hela och två timmar senare kom en annan chaufför och körde oss till Makerere. Saker som denna händer hela tiden i Uganda av olika anledningar och det är bara att vänja sig, ingenting att bli upprörd över eller stressa upp sig på grund av. Det kan dock vara ett tips i förberedelsen innan avresa att ha så många nummer till folk som möjligt för alla eventualiteter. Trafiken är galnare än i Sverige, tidsuppfattningen....softare!

 

Internatonella koordinatorn tog som sagt emot oss och ordnade så att en läkarstudent på skolan tog oss runt i staden, visade oss till vårt hostel och tog oss till banken. Vi köpte även paraplyer då vi kom under regnperioden och en kraftig regnskur bestämde sig för att komma just då vi skulle ha vår första sight seeing.

Introduktion till VFU

För planering av våra studier fick vi gå till Nursing Department som ligger precis vid Mulago Hospital. Där träffade vi vår handledare som skulle komma att bli ett utmärkt stöd under hela vistelsen. Tillsammans med honom la vi upp våran VFU och diskuterade oss fram till vilka avdelningar vi skulle vara på. Han hjälpe oss också med så kallade "Letters of introduction" som krävs för att man som utbytesstudent ska få komma till en avdelning och göra praktik där. Vår handledare tog oss runt på alla de avdelningar vi skulle till och presenterade oss för alla head nurses och gav dem introduktionsbreven. Det var allt som krävdes, sedan var det bara att ta ansvar själv för att få ut det mesta av tiden i Uganda. Jag upplevde att vi, inom ramen för vårt yrke, var relativt fria att uttnyttja tiden som vi ville. Det innebar självklart inte att vi kunde göra vad vi ville på de avdelningar där vi befann oss, men jag upplevde ändå att vi hade betydligt större handlingsfrihet än på alla tidigare placeringar i Sverige.

Kostnader i samband med utbytet

Det dyraste med hela vistelsen var för mig själva resan till Uganda samt vaccinationerna. Dessa utgifter kan vara svåra att hålla ner då vaccinationer är ganska välbehövliga och värda att satsa några slantar på. Vad gäller resan dit så kan det vara bra att boka så långt i förväg som möjligt för att hålla kostnaden nera. Jag betalade runt 7000 kr för resan tur och retur. Om man vill kan man söka uttökat CSN lån som en engångssumma för att finansiera denna kostnad.

Kostnadsläget i Uganda

Vad gäller kostnadsläget i Uganda så hade jag nästan förväntat mig, pinsamt nog, att det skulle vara ännu billigare än vad det var. Priserna var ibland nästan svenska men här handlar det dock mycket om vad man konsumerar. Västerländska varor som importeras är dyra medan inhemska saker, mat och second hand kläder är billigt med svenska mått mätt. Sen att det inte är "asiatiska priser", som jag kanske förväntade mig, betyder inte att det är oerhört billigt att leva och framförallt bo i Uganda.

Att pruta

Man bör lära sig att pruta i Uganda, det hör liksom till när man kommer utifrån, annars blir priserna löjligt höga. Det var en konst som jag fann väldigt rolig efter ett tag. Det lugandiska (det mest talade stamspråket huvudstaden kampala) uttrycket "ozera sebo/njabo!" (för dyrt sir/madam), blev standardsvaret på de flesta prisförslag då det gärna blev ordentliga överpriser om man var "Mzungo" (vit). Det skapade en hel del leenden när man använde dessa uttryck och att dessutom fråga vad det kostade på luganda (sentemeka...) gav också oftare ett lägre pris från början än om man frågade på engelska.

Kommunikation

Vi köpte tillsammans en Internetdosa som vi använde oss av under tiden i kampala. Den kunde man ladda på månadsvis och med olika antal gigabyte som angav hastighet på internet samt hur mycket man kunde surfa. Vi hade märket Orange och det fungerade mycket bra. Det var genom skype samt facebook som kontakten med familjen i Sverige kunde upprätthållas på billigast möjliga sätt. Telefonkort som man kunde ladda på köpte vi på plats och det var billigt och fungerade mycket bra för all typ av kommunikation med varandra inom landet. Dessa finns överallt av olika märken och de är likvärdiga så vitt jag kan bedömma.

Att ta sig runt i Kampala kan vara en utmaning när man är ny i staden. Trafiken är minst sagt kaosartad och det kan kännas läskigt att ge sig ut själv i början. Jag, som brukar säga mig ha ett helt värdelöst lokalsinne, lärde mig dock relativt snabbt att hitta och ta mig runt på egen hand. En karta som finns i tidningen the Eye som går att hitta på turistbyråer och de större hotellen i staden är ett hett tips för att lära sig hitta.

Om man inte vill använda fötterna så kan an välja alternativet minibuss, matatu eller taxi som de också kallas för att ta sig runt. Det är det billigaste färdmedlet och går enligt förbestämda rutter. Inkastare står vid speciella platser runtom i staden och gastar vartåt taxin går. Sen är det bara att hoppa på, bussen går när den är fylld, och säga till när man vill gå av genom att gasta eller knacka inkastaren på ryggen. Tips här är att ha jämna pengar redo, förhandla priset innan man kliver in, och betala precis innan man går av.

Ett annat färdmedel man kan ta är de farliga motorcykeltaxis som kallas boda-bodas. På kirurgakuten såg vi många boda-boda olyckor och ändå måste jag erkänna att jag använde mig en hel del av just detta färdmedel. Det är det absolut snabbaste sättet att ta sig fram i Kampala då motorcyklarna kryssar fram mellan den sega, stillastående trafiken. Tips: Förhandla väl, de tar nästan alltid överpriser när man är vit, be om hjälm och säg åt föraren att köra försiktigt och sakta (polam polam på luganda).

Det dyraste färdmedel är så kallade special hires, de motsvarar i det närmaste vår svenska taxi. Bilarna har mestadels ingen taxameter och de använder sig av vanliga bilar så det inte syns att de är taxibilar. Man vet det ändå då förarna ständigt upplyser personer som går förbi om att de står till tjänst att köra varhelst man vill. Här handlar det också om att förhandla om priset då det kan vara stora skillnader mellan ett utgångspris och det faktiska rimliga priset. Det kan vara bra att skaffa sig några nummer till personer som är bra chaufförer och som man kan ringa om man behöver bli hämtad någonstans.

Akamwesi Hostel

Vi bodde alla tre på Akamwesi Hostel som är ett studenthostel i Kampala där det bor mest Ugandiska universitetsstudenter från Makerere University. Det ligger mellan Makerere University och Mulago Hospital, ca 15 minuters gångväg från sjukhuset där vi gjorde vår VFU. Två av oss bodde tillsammans i ett rum, ca 15 kvadratmeter stort, kakelgolv, med toalett och dusch i ett litet separat rum. Den tredje hade ett eget sådant rum precis bredvid.

Fördelar och nackdelar

En stor fördel med boendet var kostnaden som för mig blev ca 3500 kr för 4 månaders boende. Jag var mycket nöjd med boendet i största allmänhet. Det var billigt, fungerade bra att bo tillsammans och låg nära sjukhuset. Nackdelen var att det var svårt att få besök dit kvällstid då det fanns vakter vid ingången och eventuella gäster var tvungna att lämna sina legitimationer där och vara ute innan kl 23, om man inte ansökt om särskilt tillstånd med en krånglig blankett och underskrift från managern.

Innan avresan

Vi hittade rekommendationer i tidigare reserapporter om Akamwesi Hostel och kontaktade själva hostelet och bokade rum. Vi gjorde det redan i slutet på vårterminen då vi hade hört att det snabbt kunde bli fullt. Det var bra att vi gjorde det, dock har jag förstått att saker alltid går att lösa på något sätt när man kommer på plats. Det kanske blir lite krångligt och lite tandagnisslan men om man har is i magen och är lite driftig så kan man alltid fixa boende på något sätt. Det är dock bra att innan ankomst fixa ett ställe att bo den första tiden då allt känns nytt och kanske lite läskigt.

Utbildningssystem

Utbildningssystemet i Uganda  är uppdelat i primary school samt secondary school. Därefter kan man exempelvis gå en universitetsutbildning, men långt ifrån alla kommer ens till slutet av primary school ty där spelar ekonomin stor roll. Det finns flera typer av sjuksköterkseutbildningar i Uganda varav den som ges på universitetsnivå på bland annat Makerere University är den nyaste formen. Utbildningen är 4 år och leder till en bachalordegree in nursing  vilket motsvarar vår svenska kandidatexamen. Enligt vad jag upplevde så är det en bra utbildning för det mesta. Studenterna får mycket vetenskaplig metodik och läser mycket omvårdnadsteori samtidigt som de går djupare in på det medicinska än vad vår utbildning gör. De lär sig dessutom att reflektera och diskutera i grupp och söka kunskap självständigt. Det ingår mycket praktik i utbildningen och den är utformad så att man har en typ av placering i taget, exempelvis kirurgisk eller gyn. Man gör uppgifter som är kopplade till denna specialitet under tiden, exempelvis fallstudier eller intervjustudier. Jag upplevde som sagt att man hade ett bra tänk och ganska god kvalitet på utbildningen, tyvärr så räckte inte resurserna till att göra det hela optimalt. Biblioteket var litet och hade mestadels föråldrad litteratur, ingen tillgång till bra databaser med vetenskapliga artiklar samt idealet man fick lära sig i skolan skilde sig oerhört mycket från hur verkligheten på sjukhuset såg ut och hur man var tvungen att arbeta där.

 

Vårt eget utbyte var utformat så att vi kunde delta i lektioner med de ugandiska studenterna om vi ville, men egentligen låg vår utbildning utanför deras system och vi hade inga uppgifter att genomföra och lämna in och heller inga tentor. Vi gjorde istället 10 veckors verksamhetsförlagd utbildning på sjukhuset Mulago Hospital. Hela utbildningen är på engelska i Uganda så vi hade kunnat delta i all undervisning om vi hade velat.

Lärarrelationer

Vi hade mest kontakt med vår handledare samt Head of department of nursing, men även med de övriga lärarna på Department of nursing. De var inte så många och vår relation var avslappnad, vänskaplig och ganska informell enligt min upplevelse. De tog emot oss med öppna armar och tog väl hand om oss. Exempelvis så blev vi medbjudna på en utflykt till stranden där vi åt lunch precis vid Viktoriasjön och lekte med barnen till lärarna som också var med. Vi kunde även diskutera och dela erfarenheter med lärarna om så behövdes. Vi var även med på några praktiska lektioner då sjuksköterskestudenterna skulle lära sig ta vitalparametrar.

Det engelska språket

I Uganda är engelska det officiella språket, men inte alla talar det. De som gått i skolan talar engelska på skiftande nivå och de som gått högre universitetsutbildningar talar mycket bra engelska. Det kan ta ett tag innan man vänjer sig vid accenten då den är ganska speciell om man är van vid amerikansk och brittisk accent. Jag vande mig dock ganska snabbt och kom även själv in i tugget och talar numera gärna engelska med ugandisk tuch. Alla Ugandiska medstudenter samt våra handledare talade mycket bra engelska och jag hade inga problem varken vid C-uppsats skrivande eller deltagande i klasser.

Luganda och alla stamspråk

Förutom engelska så är luganda det största språket i Kampala och området närmast. Det är i dagsläget så att de flesta ugandier förväntas kunna luganda någorlunda men ju längre bort från Kampala man kommer, desto färre gör det. Man talar istället sitt eget stamspråk och det finns måååååååååånga stammar i Uganda. Vissa av språken är besläktade och människorna i de olik stammarna kan förstå varandra någorlunda, medan andra är totalt olika varandra och ingen fattar ett jota av vad den andra säger.

Kommunicera på sjukhuset

På mulago hospital uppstod ofta situationen att patienten inte kunde tala varken engelska  eller luganda och läkaren eller sjuksköterskan inte deras språk. Patientens anhöriga, som ofta var yngre och kunde engelska, fick då översätta och tolka. Vi kommunicerade ofta med patienterna genom de anhöriga, och även om det kändes konstigt i början  så var det nödvändigt och man kunde alltid använda sig av icke-verbal kommunikation med patienten.

Lugandalektion

Jag lärde mig en del luganda i Uganda, dels då det förenklade en hel del i min vardag och kommunikation med patienter och dels för att det var väldigt kul då responsen blev så positiv när man försökte. Jag lärde mig det mesta genom att fråga människor jag mötte och Ugandiska kompisar gav mig inofficiella språklektioner. Sen var det bara att våga använda orden, våga pröva och våga göra fel, det gör ju ingenting! Några bra ord att kunna är:
Webale nyo - tack så mycket
Welaba - hej då
Sentemeka...? - Hur mycket kostar...?
Ozera - För dyrt
Sebo - Sir
Njabo - Madam
Oli otya? - Hur mår du? (vanligaste hälsningsfrasen)
Giendii - Jag mår bra (typ... svaret på oli otya, följt av oli otya)
Kale - Ok
Nsongiwa - Ursäkta mig

Vill man lära sig mer finns det böcker att köpa där med de enklaste orden och fraserna med engelsk översättning. Det finns även lite enkla ord och fraser i guideböcker som Bradt samt Loonely planet.

Kulturkrockar

Den största kulturskillnaden som jag upplevde det var skillnaden i tidsuppfattning. Det var liksom helt okej att komma två timmar försent till ett avtalat möte och man behövde knappt förklara sig, än mindre försvara sig. Jag lärde mig ganska snabbt att anpassa mig själv till detta och acceptera att här rådde TIA (this is afrika). Jag och mina vänner ryckte på axlarna, sa TIA, lutade oss tillbaka och vände ansiktet mot solen. Vissa mer lätt än andra och vissa gånger enklare än andra. Jag kan säga att jag lärde mig att slappna av och inte stressa upp mig så mycket på grund av tidbrist i Uganda. Acceptera att saker och ting tar tid och bli mer harmonisk i och med den insikten. Sedan fungerade det inte alltid och efter att ha suttit fast i bilkö i en timme blev till och med jag irriterad och lite stressad, men nog anpassade jag mig en hel del och lärde mig också mycket av det.

Som jag upplevde det så var det mycket enkelt att få kontakt med nya människor i Kampala och vi träffade många människor, både på Akamwesi där vi bodde och på sjukhuset där vi gjorde vår VFU. De flesta är oerhört trevliga och villiga att ta med en ut på spännande och roliga aktiviteter om man bara är öppen och trevlig tillbaks. I Uganda har jag fått goda vänner för livet och vi har redan haft besök i Sverige av britterna vi lärde känna.

Helgresor

Nästa tripp gick till Lake Bunyoni, en helt fantastisk bergssjö i sydvästra Uganda där vi bodde på backpackerstället Booyona Amagaara (inte helt säker på stavningen där, men typ). Fågellivet och naturen var helt fantastiskt här och vi spenderade morgonen innan vi skulle bege oss hem med att spana in nationalfågeln Grey crested crane i sin naturliga miljö. Att bada i den stillsamma sjön och äta nyfångad crayfish är också heta tips på detta resmål.

Sedan begav vi oss till Rwanda för att hälsa på två av britterna, som gjorde sin praktik där istället. Vi bodde i deras hus som de hyrde in sig i och spenderade en härlig helg med att gå se staden, gå ut och dansa samt spela volleyboll och bada i en trevlig pool nära deras hus. Sedan hann vi också med att besöka memorial museum efter folkmordet i Rwanda och jag besökte även en av de kyrkor som folk försökte gömma sig i och sedan blev mördade i under den tiden. Det hela var fruktansvärt men väldigt intressant och gripande. Kigali, rwandas huvudstad där vi var, var mycket lugnare och mer välordnad än kampala. Men jag som vant mig vid Kampalas puls längtade snart tillbaka. Jag besökte även King Faisal hospital där några av britterna var och gjorde ett litet inhopp på förlossningen där och fick hjälpa till på en förlossning. Vi tog oss till och från Rwanda med nattbuss vilket var både bra pris och ganska skönt. Ett tips bara - sitt långt fram eller i mitten av bussen då man flyger typ en halvmeter upp i luften vid de frekventa guppen på vägen om man sitter längst bak, BIG mistake!

Sen var vi även på en tripp till Murchiton falls som är en av nationalparkerna i Uganda. Där åkte vi på en safari, kollade in det mäktiga vattenfallet och gick även på noshörningstrekking vilket var väldigt kul och spännande.

Gorillatrekking

Mina föräldrar kom och hälsade på i slutet av vår resa och då åkte vi tillsammans på en safari i queen elisabeths park, på gorilla trekking i rwenzori mountains samt spenderade ytterligare några dagar i Lake Bunyoni. Gorilla trekkingen var en av de häftigaste saker jag gjort men också den enskilt dyraste. Bara att få tillstånd att besöka gorillorna kostar 500 dollar, men för mig var det definitivt värt varenda krona. 

Avkoppling i Kampala

Ibland kände man att man behövde komma bort ifrån den hetsiga trafiken, folkmyllret och de dammiga röda gatorna. Då fanns det flera alternativ för avkoppling inom stadens murar. Sheraton hotel är det stället vi använde mest. Där finns en trevlig utomhuspool, juste massage, fint gym samt trevliga drinkar. Det är dyrt i ugandiska mått mätt, men om man vill unna sig något extra så kostar det inte mer än en bio i Sverige skulle göra. Ett alternativ till Sheraton är Kabira Klub som inte ligger lika centralt som Sheraton men det är ännu lite lyxigare och ännu lite dyrare, men ett supertrevligt gym har de och det finns även andra sportmöjligheter där, som squash.

Utelivet i Kampala

Vi gick ut mycket i Kampala och dansade, kanske 2-3 gånger i veckan i genomsnitt. Följande citat från vår blogg som skrevs när vi varit i Kampala ca 1 vecka, sammanfattar ganska väl mina känslor kring utelivet där.

Att sammanfatta dessa fantastiska fyra månader av mitt liv känns svårt, det har varit en utmaning att välja ut delar av det jag upplevt för att ta med i denna reserapport. Härliga vänner för livet, hemska utmanande och fantastiska upplevelser på sjukhuset, kulturkrockar och ökad förståelse för andra människor samt världens härligaste dansgolv är några av de orden som dyker upp i mitt huvud. Om intresse finns att läsa mer detaljerat om var vi upplevde i Uganda så finns alltid bloggen vi skrev: syrroriuganda.blogspot.com. Ni kan även ringa eller maila mig om ni har frågor eller vill ha tips: linneafallstrom@yahoo.se, tel: 0737147171

När jag tänker tillbaka på min tid i Uganda gör jag det med största glädje och tacksamhet. Det känns roligt att skriva denna reserapport, det känns värdefullt att få dela med mig av det fantastiska jag har varit med om och minnas tillbaka. Jag tror, nej jag vet, att denna resa har påverkat mig och mitt liv otroligt mycket. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och hur det är att leva och arbeta i en annan kultur så jag redan känner av positiva effekter i mitt studieliv, det lilla jag har kvar innan jag är färdig sjuksköterska till sommaren. Jag känner mig mer stresstålig, mindre orolig, mer säker på mig själv och jag är inte rädd för att bli färdig, jag är full av förväntan. Mycket av detta kan jag tacka Uganda för, eller snarare den utveckling jag själv genomgick genom att vistas i Uganda. Trots att jag kanske missade vissa sjukvårdstekniska moment så kändes dessa lätta att ta igen när jag kom hem, eller vissa till och med på plats. Hursomhelst så är jag övertygad om att jag blir en bättre sjuksköterska nu än om jag inte åkt till Uganda på utbyte.