Den danska utbildningen är sexårig och efter examen har man läkarlegitimation. Dock måste man göra ett års "basisutdannelse" (AT) innan man får söka vidare till specialisering. I Köpenhamn tyckte jag att man viktade delarna av utbildningen ungefär likadant som på KI, dock är medicin och kirurgi integrerat och uppdelat efter organsystem vilket gör det svårt att läsa en sammanhållen kirurgi- eller medicinkurs där.
Jag upplevde under de kurser jag läste att man hade mindre resurser till undervisning än på KI och man förväntade sig att studenten skulle tillgodogöra sig större delen av det teoretiska innehållet genom självstudier, snarare än föreläsningar och seminarier som jag är van vid från KI. Många studenter läste kursböckerna i princip från pärm till pärm och jag upplevde att kursledningarna förväntade sig att man läste större delen av kurslitteraturen. De rekommenderade att man bildade studiegrupper och själva lade upp en plan för hur man skulle tillgodogöra sig hela teorin. Någon av kurserna hade ett core curriculum men de flesta studenter betade av teoriinnehållet genom att bocka av kapitel efter kapitel i boken.
Dock fanns tid för självstudier (endast 2 dagar i veckan var schemalagda), detta vet jag dock att det varierar mellan kurserna. De flesta kurserna är schemalagda iallafall halvdagar varje dag. Men självstudier tror jag tar stor plats i teoriundervisningen genomgående på hela utbildningen.
Föreläsningarna hade verkligen varierande kvalitet (mer varierat än KI skulle jag säga), vissa föreläsare verkade ta tillfället i akt att presentera sin egen forskning, någon föreläsare sa att han såg detta som "ett smakprov som skulle få oss nyfikna så att vi skulle läsa boken" varpå han grottade ner sig i någon liten detalj i 45 min... Jag tror att studenterna gett kritik för detta, men det verkar inte som om det hade så stor effekt. Jämfört med KI tyckte jag att man lade mer fokus på detaljkunskap och mindre på praktisk användbarhet av den kunskap man fick. Vi använde oss nästan inte alls av fallbeskrivningar eller fiktiva patienter för att öva på att använda kunskapen, utan det var mer "rabbla kunskap" när man fick frågor av lärarna.
Lärarrelationerna var ganska avslappnade och det var ändå högt i tak under lektionerna (det var ok att ställa dumma frågor). I de praktiska sammanhangen kunde man ta för sig och få göra rätt mycket. Dock tror jag att det krävdes lite mer initiativ och framåtanda för att få göra saker i praktiken, det var inte så många som högg tag i en och såg till att man fick göra saker i kliniken. Sen upplevde jag att det var trängre med studenter på sjukhusen och det var inte lika lätt att få gå extrapass. Jag tycker nog att vi har den kliniska undervisningen mer uppdukad på KI, man kan gå till sin placering och så är det ofta någon undervisningsansvarig som redan tänkt ut vad man ska göra och föreslår att man ska hänga med på saker. Ett lite hårdare klinik-klimat för en kandidat kanske man kan säga.
Det är många svenskar som pluggar till läkare i Köpenhamn och folk antog naturligtvis att jag också läste där på heltid.
Den internationella studievägledningen var kanske lite oflexibel tyckte jag när det gällde att lägga upp en studieplan. Tydligen kan man inte läsa enstaka kliniska placeringar veckovis, utan då får man läsa 5-veckorsblock liksom de danska studenterna läser (gäller både medicin och kirurgi). Det finns inte så mycket valbara kurser att läsa och informationen om dem var inaktuell och låg inte samlad på ett ställe. Det var studentens eget ansvar att höra av sig till kursledningen och fråga om man fick läsa kursen.
Sammanfattningsvis en utbildning där man säkerligen kommer ha tillräcklig med teoretiska kunskaper vid hemkomst, men där det ställs större krav på egna initiativ och självstudier för att tillgodogöra sig kurserna.