Ligger nu vid poolen på ett hotell i Miami Beach, Florida, efter avslutad klinisk placering i Minneapolis, Minnesota, i 9 veckors tid och en veckas semester i New York City. Läkarutbildningen är äntligen över efter 5,5 års studier och hårt arbete under somrarna! Här nedan följer en sammanfattning över mina upplevelser, lärdomar, tankar, idéer och åsikter över utbytet. Allt är naturligtvis min subjektiva beskrivning direkt författat ur minnet. Synpunkter eller frågor är mer än välkomna (robin@krantz-svensson.se)! Det är en ganska lång berättelse, något utav ett epos, men den avhandlar samtliga delar för att jag tycker om att dela med mig och att jag just nu har tiden för mig i avvaktan på att åka hem!

Ansökan till KI

Ansökningsprocessen för ett LINK-utbyte (USA, Canada) börjar ca 1,5 år i förväg. Gå på informationsmötena som hålls av KI, prata med äldrekursare och läs reseberättelser för att få en idé över vad du skulle vilja se och uppleva. Alla länder, städer och universitet erbjuder olika studier, kulturer, fritid och upplevelser. LINK-utbyten är förbehållet termin 10 och 11.

Ta reda på i vilken urvalsgrupp du är, vilket delvis avgör dina chanser att komma dit du vill. Förut hette detta LINK-poäng och det fanns avancerade åtråvärda listor över poäng för olika kår- eller KI-aktiviteter. Detta system verkar vara avskaffat och nu finns 5 grupper, A till E. I den sista gruppen, E, hamnar man om man inte gjort någonting utöver grundstudierna. Grupp A verkar vara förbehållet tunga poster såsom MF-ordförande eller om man disputerat. Grupp B, C och D är mittemellan. Jag var i grupp C efter engagemang i MF:s kör.

Tänk igenom om du verkligen vill genomföra ett utbyte och samla ihop ansökningsmaterial därefter. På informationsmötena och på kurswebben finns listor över vad som behövs i den initiala processen. Urvalsgruppen är det som mest avgör tillsammans med senioritet, men övriga meriter, CV, personligt brev och rekommendationsbrev bidrar sannolikt till viss mån. Se till att ha allting klart i god tid, gör det seriöst och skicka in till LINK. Rangordna realistiska alternativ utefter dina preferenser och möjligheter. Ett år före du ska åka iväg (dvs under termin 9 för min egen del), får du besked från LINK om var du har hamnat. Om du inte fick någon plats, misströsta inte! Det finns ALLTID restplatser som inte blir fyllda, kanske inte till alltid USA eftersom det är populärast, men till andra ställen.

Förberedelser

I samband med att man får reda på vilket universitet man hamnat på, får man också ett fysiskt brev i brevlådan med instruktioner kring ansökan till just det universitetet. KI har givit dig möjlighet för utbyte, men du måste själv ansöka till avsett universitet. På University of Minnesotas hemsida under ”year 3 and 4” finns alla kliniska kurser som läkarutbildningen där tillhandahåller. Kolla vad du är intresserad av och försök korrelera med vad du läst tidigare. Ett besök hos Monica Holmstrand efter detta rekommenderas, så att du säkert får alla dina core-nära SVK-poäng, projektarbete, totala poäng och därmed läkarexamen. Tänk på att läkarutbildningen är indelad i olika stadier (A, B och C), och att ett visst antal core-nära SVK-poäng krävs per stadium. LINK vill att du läser minst 8 veckor utomlands, och University of Minnesota tillåter dig att läsa max 12 veckor. Där du hittar kurserna finns också ett invecklat schema över studieperioder när olika kurser börjar. Ta reda på när HSM-kursen under termin 11 slutar, dvs när du tidigast kan åka iväg. Kursledaren på HSM är mycket trevlig och tillmötesgående, maila henne gärna och fråga. Tänk också på att du gärna vill vara hemma till examensceremonin och examensfesten, kolla på hemsidan eller maila och fråga institutionen för akademiska ceremonier.

Nu vet du under vilket tidsspann du kan bedriva utbytesstudier och vilka utomlandskurser du vill läsa! Räkna ihop alla dina poäng, core-nära SVK, projektarbete mm så att du säkert kommer att ha 220 p (330 hp) till din examen. Den totala SVK-längden på termin 11 är 12 veckor. Jag insåg efter ett tag att det praktiskt endast var möjligt att läsa 8 eller 9 veckor i USA för min del, och jag hade inga extrakurser eller extrapoäng från tidigare. Det är bra att inse detta så tidigt som möjligt. För att lösa poängdeficit finns följande alternativ:

• Specificera upp ditt projektarbete i poäng och gör det därmed också lite större. Kravet är ju minst 5 veckor, men man kan göra 7 eller fler. Det hänger på din projekthandledare och projektrapport.
• Läs distanskursen i komplementärmedicin under termin 10 eller 11, vilken är 5 veckor.
• Läs kvällskurser i sexualmedicin eller mänskliga rättigheter under termin 10 eller 11. Sexualmedicin är mindre ansträngande än MR-kursen, men MR-kursen håller mycket högre kvalitet. Välj utefter intresse och behov!

Jag trodde initialt att jag skulle kunna läsa 10 veckor utomlands, så jag ansökte om att läsa sexualmedicin, vilket jag fick. Dessvärre fick jag senare reda på ifrån det amerikanska universitetet att det endast blev 9 veckor. Efter förhandlingar med KI fick jag läsa både sexualmedicin och kursen i mänskliga rättigheter på kvällstid under termin 11, efter att jag själv kollat upp att de inte kolliderade med varandra eller någonting annat. De går båda på olika kvällar under HSM-kursen under första halvan av termin 11. Bättre hade kanske varit att läsa en av dem under termin 10 så hade det inte blivit så stressigt, men det visste jag inte då. Var snabb och praktisk och försök se problem i ett större sammanhang.

Besök studenthälsan och få remiss för antikropps-titrar, PPD, eventuell c/p-rtg och ytterligare vaccinationer när du fått reda på vad som krävs. Gör detta under termin 9 eller 10, så har du gott om tid för att få ett stämplat intyg.

Ansökan till värduniversitet

Ansökan till University of Minnesota inkluderade:

• CV på engelska.
• Personligt ansökningsbrev.
• Ansökningspapper, ett för varje kurs.
• Vaccinationsintyg.
• Stämplat LADOK-utdrag.
• Intyg om att man är ”good student”.

Lämna ditt samlade verk till den internationella studievägledaren på KI, så skickar hon iväg det till sin kollega i Minneapolis som är oerhört trevlig och tillmötesgående, men något långsam. Ha tålamod så löser det sig. När de tilldelat alla amerikanska kandidater kursplatser, ser de över KI-studenternas möjligheter. Detta gör att du får ett definitivt besked ganska sent, kanske 1-3 månader före kursstart, vilket kan komplicera rent poängmässigt enligt ovan om du inte har planerat. Man bör rangordna realistiska alternativ i sitt personliga ansökningsbrev, då det inte är säkert att du får det du helst vill ha.

Nu vet du vad du ska läsa, när du börjar, och att du kommer att få ihop dina studiepoäng inför examen! Då återstår följande praktiska detaljer:

• Visum.
• Flygbiljetter.
• Boende.

Visum

Det är USA vi åker till, och som svensk är man inte välkommen som student utan visum. Som turist kan man åka under VWP (visa waiver program), men det gäller inte när man ska studera. Åker man fast blir man utvisad, och universitetet har kontrollerat mitt pass. Vid University of Minnesota gäller B1-visum, vilket är ett affärsvisum konstigt nog. Orsaken till att du inte behöver ett riktigt studentvisum (J, F) är att man fysiskt inte blir registrerad som student. Kliniska placeringar räknas som ”clerkships” och går under B1-visum i Minneapolis. Visumet kostade 1170 kr, men då tillkommer andra avgifter, exempelvis porto och fotografier.

På amerikanska ambassadens hemsida finns instruktioner och en lista på papper och intyg som du måste ha med dig till din personliga intervju som du själv också måste boka in (http://stockholm.usembassy.gov/consulate/book9.html). Det är massor med papper som också naturligtvis tar tid att skaffa fram. Ett får du be Minneapolis om, ett så kallat ”letter of invitation”, vilket kan bli snålt med tid eftersom din utbytesplacering blir klar sent och det kan ta tid för studievägledaren att höra av sig. Det är ofta långa köer till att boka intervju på ambassaden och du får tillbaka ditt pass på posten efter ca en veckas tid med rekommenderat brev. Tänk på detta i relation till ditt avresedatum.

Personligen fick jag en kvinna med negativ och skeptisk attityd som intervjuade mig. Hon trodde inte att jag hade tillräckligt med pengar, så jag blev nekad och fick komplettera med bankintyg. Det ska inte behövas för B1-visum, men jag rekommenderar att ta med ett kontoutdrag som visar att du har pengar ifall de frågar så tappar du ingen tid! Andra historier finns från ambassaden, tänk på att det är hårt bevakat amerikanskt territorium och att det inte är välkommet med svenska argument, synpunkter eller principer. Följ alla anvisningar, var överdrivet trevlig, le och ursäkta dig på sant amerikanskt manér så går allt bra!

Resa

Följande bolag flyger till Minneapolis-St. Paul International Airport (MSP) från Stockholm, samtliga inkluderar mellanlandningar (ej möjligt att åka direkt):

• Iceland Air (mellanl. Reykjavik), http://www.icelandair.com.
• KLM (mellanl. Amsterdam), http://www.klm.com.
• British Airways (mellanl. London), http://www.britishairways.com.
• Delta Airlines (mellanl. New York, JFK), http://www.delta.com.
• Continental Airlines (mellanl. New York, Newark, NJ), http://www.continental.com.

Mitt schema blev så att jag fick 10 dagars ledigt emellan HSM-tentamen och kursstart i Minneapolis. Detsamma gällde min kurskamrat, så vi beslutade oss för en veckas semester i New York City. Delta Airlines, SAS och Continental Airlines flyger direkt till NYC från Arlanda utan mellanlandningar. Det tar ca 9 timmar. Delta Airlines landar på JFK och de andra två på Newark i New Jersey. Tänk på att det tar tid att transportera sig mellan flygplatser i NYC om det skulle vara så att du ska vidare direkt, anpassa flygresan efter detta. Om det blir så att du måste till Minneapolis direkt, är det verkligen smidigast med Iceland Air, KLM eller British Airways. Iceland Air kan bjuda på 1-2 dagars semester på Island om du har någon enstaka dag över, bland annat kan man bada i varma källor och titta på vulkaner. En annan stor fördel med Iceland Air är att man får checka in 2 st väskor gratis, vilket är bra när du har handlat i USA och vill ta med dig allt hem.

Jag bokade tur/retur-biljett Arlanda – New York, JFK, direktflyg med Delta Airlines, vilket kostade 4700 kr. Bokning går smidigt på flygbolagens hemsidor, och jag tror inte att priserna förändras nämnvärt mycket med tidsaspekten. Också direktflyg med Continental Airlines och SAS hade liknande priser. Man kunde åka med British Airways för 4000 kr, men då var det mellanlandning i London så att resan istället blev 14 timmar. Det är ovärt tycker jag, 9 timmars resa är tillräckligt.

Boende i NYC kan med fördel ordnas hos sina egna kursare som är där på utbyte, vi bodde en vecka hos dem och det fungerade bra! När de var på sjukhuset turistade vi och kvällstid gjorde vi stan.

Inrikesflyg i USA är generellt billigt, men man betalar alltid extra för att checka in sitt bagage, ca $25 för en väska och $35 för en till. Bolag som flyger inrikes i USA är:

• Delta Airlines (http://www.delta.com).
• American Airlines (http://www.aa.com).
• Continental Airlines (http://www.continental.com).
• United Airlines (http://www.united.com).
• US Airways (http://www.usairways.com).
• Southwest Airlines (http://www.southwest.com).

Ibland är det mellanlandningar, så kolla noggrant när du bokar så det inte blir jobbigt. Just NYC – Minneapolis verkar inte vara en vältrafikerad rutt, men American Airlines erbjöd ett dyrt direktflyg från LaGuardia för 3500 kr enkel resa med litet flygplan. Detta fick vi för 1500 kr genom sidan StudentUniverse (http://www.studentuniverse.com), vilket fungerade mycket smidigt efter registrering. Men ibland är bokning med StudentUniverse dyrare, så kolla alltid också direkt med flygbolagen. Kayak (http://www.kayak.se) är den i särklass bästa sökmotorn för flygresor; svenska, amerikanska som internationella.

När mina 9 veckor i Minneapolis var över, bestämde jag mig för att åka till Miami Beach. Då hade jag en hemresa bokad från New York, så jag ordnade med multi-city-bokning med Delta Airlines. Direktflyg Minneapolis – Miami och Miami – NYC, JFK fick jag för 1500 kr tillsammans! Billigt. De flesta flygbolag erbjuder multi-city-bokningar.

USA är ett stort land, men om man har tiden för sig kan roadtrip med hyrbil ordnas och lämnas på annat ställe, envägshyra. Det är billigt med hyrbil, och med svenska mått mätt är också bensin billigt i USA även om amerikanerna klagar. Ca 6 kr/liter.

Man kan också åka tåg i USA, men det är oerhört underutvecklat. Amtrak (http://www.amtrak.com) heter bolaget, och resor finns emellan större orter. Kan säkert vara en upplevelse i sig. I övrigt kan man också ta sig runt i landet med Greyhound-bussar (http://www.greyhound.com). Generellt gäller dock flyg eller bil.

I allmänhet kan det vara bra att vara på plats ett par dagar före kursstart. Vi var på plats 2 dagar före och ordnade allt praktiskt med boendet, packade upp våra saker och hittade en mataffär att handla i. Inte minst kan det vara bra att gå till sjukhuset och spana in läget, dvs hitta den avdelning eller klinik som du ska vara på. Allting var öppet och ingen frågade varför vi var där.

Transport från flygplatsen kan ordnas med taxi, alternativt kollektivtrafik (se nedan). Valet borde avgöras av hur mycket packning du har och hur trygg du känner dig. Vi blev hämtade av en bekant till mig från St. Paul. Alternativt kan man hyra en bil på flygplatsen.

Av den amerikanska studievägledaren får du ett mail med kursinformation, vilket oftast innebär att du ska kontakta ansvarig överläkare eller sekreterare inför kursstart. I samband med din första dag på sjukhuset, avtalar du en tid med studievägledaren för rundvandring och ordnande av ID-kort. Du får också låna vit kandiskavaj och erhåller en standardmapp med information om Minneapolis och universitetet i allmänhet.

Man behöver inte betala några studieavgifter till universitetet, heller inte ansökningsprocessavgifter även om det står så i ansökningsinstruktionerna. Resor, boende, fritid och mat får man betala själv.

KI bidrar med ca 6000 kr som du får. University of Minnesota skänker dig $1000 i efterskott. Man kan söka merkostnadslån från CSN om man vill. Stipendier kan sökas, bland annat via MF. I övrigt får du klara dig på ditt studiebidrag, sommarjobb, annat arbete eller dina föräldrar.

Under vår tid i USA låg dollarn på ca 6,00 till 6,50 kr, vilket är superbilligt. Att äta, handla saker/kläder/mat eller gå ut var mycket billigare än hemma. Det berodde delvis på den låga dollarkursen, men också på att ursprungspriserna är lägre än hemma och att momsen är lägre eller obefintlig (beror på delstat och varor).

Som läkarkandidat och som läkare i Minneapolis börjar man tidigt om morgonarna, men det beror också på vilka kurser du läser. På kirurgiska kurser är det hårdare. Därför är det lämpligt att bo nära det sjukhus där du är placerad, så att du slipper transportera dig långt på morgonen. Det finns ingen tunnelbana i Minneapolis, det är buss eller bil som gäller. Buss tar lång tid, bil går snabbt.

Min kurskamrat och jag bodde tillsammans i en tillfälligt möblerad lägenhet för fyra i University Village (http://www.umnvillage.com), som ligger på campus. Det kostade ca 10000 kr per månad, vilket vi delade på. Naturligtvis blir det billigare om man bor fyra stycken, boendet erbjöd sig ordna detta åt oss. Personalen på University Village är oerhört trevlig och tillmötesgående, så ta kontakt med dem om det är aktuellt. Allting var inkluderat i hyran, el, värme, AC, vatten, dubbla badrum med badkar, kök, datorrum, gym, bredband, tillgång till pingisbord mm. Garage finns också för den som köpt eller hyrt bil.

I övrigt kan man överväga Stadium View (http://www.stadiumviewapts.info), University Inn (http://www.universityinnmn.com) eller andra alternativ på eller nära campus. Minneapolis förmedlade lite kontakter (http://www.housing.umn.edu/offcampus/temp.shtml), men man får sköta allting själv. Sedan något år tillbaka har KI-studenter bott i University Village, så snart kanske KI kan ordna en förmånlig lägenhet där för framtiden. Man kan också leta efter möblerade lösningar på Craigslist (http://minneapolis.craigslist.org) eller bo hos privatpersoner, men det känns mer osäkert.

University Village är verkligen ett seriöst ställe som man kan lita på och som inte är alltför dyrt. Enda nackdelen var att hela hyran inklusive deposition måste betalas kontant vid ankomst. Man måste växla hemma och ta med sig, eftersom så stora summor vanligtvis inte går att ta ut i bankomater (ATM:s) beroende på både amerikanska och svenska bankregler.

Allmänt

Eftersom jag är intresserad av anestesi, sökte jag en fördjupningskurs i detta och ytterligare en mer avancerad fördjupningskurs. Jag fick tyvärr ingen av dem, men det blev istället följande:

• SURG7502: Externship in the surgical intensive care unit (UMMC), 6 veckor.
• SURG7510: Advanced surgical externship (UMMC), 3 veckor.

Båda räknas som kirurgiska kurser, och arbetsbelastningen på dessa är tyngre än andra ämnen. Båda var på universitetssjukhuset på campus, vilket heter Fairview Hospital eller bara ”the university”.

Eftersom båda var på samma institution, deltog jag varje tisdagsmorgon i konferenser. Dessa inkluderade M&M (morbidity & mortality), ”grand rounds” och föreläsningar samt seminarier för de amerikanska läkarstudenterna under sin kirurgkurs. Under M&M presenteras komplikationer under veckan som gått, och ansvariga ställs till svars av kollegor. Intressant att följa, mycket beroende på den ifrågasättande kulturen man som svensk är lite ovan vid. Grand rounds innebär att en gästföreläsare kommer och föreläser om något intressant eller kul, kan verkligen vara alltifrån scientologi eller Thailand till någon liten tumörmarkör. Under undervisningen med de amerikanska kandidaterna var det en del repetition av kirurgkursen, men lärorikt att se behandlingsskillnader och framförallt träffa kurskamrater, socialisera och se vad amerikanska kandidater lär sig, vad de kan och vad de förväntas kunna. Den största skillnaden är att man i USA har mer förankring i prekliniska vetenskaper än i Sverige och att man aldrig använder CRP (för ospecifikt enligt amerikanerna).

Sjukhus

4 stora sjukhus finns i Minneapolis-St. Paul:

• UMMC (University of Minnesota Medical Center, Fairview).
• HCMC (Hennepin County Medical Center).
• RH (Regions Hospital).
• VA (Veterans Affairs).

Jag var på UMMC hela tiden. Alla trauman åker till HCMC eller RH. Regions är dock ett privatsjukhus, så det krävs försäkring för att få vård. Till HCMC kan man åka om man inte har försäkring, även om det blir trubbel efteråt när man inte kan betala för sig. VA är speciellt, och efter vad alla säger så är det ett lugnare och långsammare klimat där. Alla patienter är män mellan 50 och 80, där samtliga har deltagit i något av USA:s krig. Nationen betalar tillbaka med gratis sjukvård! Men om man har pengar eller arbete så köper man sig alltid en försäkring, vilket medför att det både på VA och HCMC är patienter från de lägsta socioekonomiska grupper.

Nära där vi bodde fanns ett ställe där man kunde sälja sin blodplasma, tydligen en lukrativ bransch för inblandade! Kön utanför var alltid lång och började redan vid 05-tiden, oklart varför, men det står klart att det inte var USA:s allra mest välbärgade människor som väntade utanför.

Klädsel

All vårdpersonal har scrubs oavsett var de är placerade någonstans. Läkare och läkarkandidater har bara scrubs på akutmottagningen och operation. Scrubs innebär att du får ha vilka skor du vill på dig. När man har fått sitt ID-kort på personalavdelningen (tar ett par dagar att ordna), fungerar detta i klädrobotens amerikanska ekvivalent. De flesta byter om hemma, dvs man går eller åker till jobbet i scrubs.

På avdelningar och mottagningar har man finare vanliga kläder som läkare, täckt av långärmad läkarrock eller kandiskavaj. För män innebär detta kostymbyxor, skjorta, slips och svarta blanka skor. Kvinnor bär kostymbyxor, kjol, dräkt, blus eller finare tröja och passande skor, många gick i högklackat! Ofta också mycket smycken kring hals, armar och fingrar. Säga vad man vill om hygienen, men läkarna ser i alla fall prydliga ut.

Jag använde scrubs mestadelen av tiden, det ansågs vara okej även på IVA. Men varje tisdag var det konferenser och då var scrubs förbjudet, vilket innebar att jag traskade runt bland MRSA och VRE på IVA i full kostym. Inget konstigt med det.

Det finns desinfektionsskum i tryckbehållare överallt på alla avdelningar. Använd det och peta dig inte för mycket i ansiktet! När det gäller MRSA, VRE och diarrésjukdomar ska man använda en gul skyddsrock som finns utanför patientens rum i en byrålåda. Fast det följs inte alltid av vare sig läkare eller sjuksköterskor, och det kan uppfattas som ifrågasättande om du själv tar på dig en sådan när ingen annan gör det! Bakterier flyger dock inte. Använd hanskar och rengör ditt stetoskop.

Språket

Engelska. Ofta väldigt snabb och förkortningsfylld! Minnesota har dock en enkel dialekt, men en del bryter på utländska språk. Kände mig otroligt förvirrad den första veckan tillsammans med alla nya intryck. Man fick fråga om självklarheter, men läkarna inser naturligtvis att vi frågar så det är inget konstigt med det. Andra veckan gick allting smidigare, uttrycken började fastna och nu efter 9 veckor är det inget konstigt med PMHx, PSHx, HPI, CXR, CBC, abx, d/c’d och DC! Jag tror alla lär sig som åker hit. Det muntliga upplevde jag som svårast. Att svara på abrupta egensinniga frågor är svårt men det går om man sträcker på sig lite.

Det verkar i övrigt vara vedertaget att förkorta vadsomhelst med –x, även om ordet inte innehåller något x. Exempelvis ”history” = hx.

I princip all journalföring är datoriserad, men det förekommer scannade manuella dokument. Amerikansk hand- och skrivstil är annorlunda från europeisk, naturligtvis.

Enheter

Hela det amerikanska samhället är uppbyggt av ologiska och icke-intuitiva så kallade ”U. S. customary units”, dvs de använder inte SI-systemet. Massa mäts i pounds (lbs) och ounces (oz), där det går 16 oz per lb. Vätskor mäts i gallons, pints, quarts och fluid ounces (fl. oz), där det går 16 fl. oz per pint, 2 pints per quart och 4 quarts per gallon. Temperatur mäts i Fahrenheit. Sträckor och längd mäts i inches, feet och miles. 12 inches per foot, 5280 feet per mile. En bra lista finns på http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_customary_units. Också tiden är annorlunda, AM/PM-systemet praktiseras överallt. Decimaler skrivs med punkt istället för komma, och man utelämnar alltid en föregående nolla (ex. 0,87 skrivs .87).

Till sjukhuset och den akademiska världen har SI-systemet delvis spridit sig, eftersom det är enklare. Dvs, det är helt okej att uttrycka sig i vanliga metersystemet för det mesta, men patienterna förstår dig inte. Vikt, temperatur och längd uttrycks med fördel i amerikanska enheter. 98,6 °F är exakt 37 °C. De flesta läkare betraktade feber som °F över 101,5. Blodgaser mäts alltid i mmHg, ingen hade hört talas om kPa när jag introducerade det.

Lablistan använder SI-enheter, men andra än de svenska. Referensvärdena är således annorlunda, men också detta vänjer man sig vid efter ett tag.

Läkemedel doseras enligt q-systemet, dvs ”per antal timmar”, exempelvis q6h som alltså innebär 4 gånger per dygn (1x4). Vid behovs-läkemedel skrivs pro re nata (prn). Amerikanska motsvarigheten till FASS finns på http://www.drugs.com. Många annorlunda läkemedel än hemma, och naturligtvis andra doseringar.

Kulturen

Amerikanerna är generellt trevligare, artigare och mycket mer gästvänliga än svenskar i allmänhet. Man erbjuds skjuts med bil nästan vart än man ska och vi blev bjudna på bland annat påskmiddag, rundturer och luncher på sjukhuset. Det känns ibland svårt att ta emot allting, men det är så det fungerar. Jag hade i St. Paul också en avlägsen släkting som bjöd oss på mycket och ordnade saker. Intressant är vidare att den personliga sfären i USA är större än i Europa, har hört att den ska vara ca 2 meter. Många ursäktar sig sålunda trots att de inte är i vägen! Och i alla hissar är det en självklarhet att fråga till vilken våning påstigande ska om man står nära knapparna.

Läkaryrket upplevde jag som en livsstil i USA, mycket för att de arbetar så hårt. Det ställs generellt mycket höga krav, vilket fortplantar sig nedåt i den tydliga hierarkin. Jag hade turen att träffa väldigt många amerikanska kandisar, både privat och under undervisningstillfällen. Det var intressant att få insyn i vilken standard som hålls, vad som efterfrågas och hur våra amerikanska motsvarigheter är. Klassen visade sig vara mycket lik en klass på KI, det fanns någon som var superduktig, andra som våndades över böckerna, någon clown, någon glidare och någon blyg! Kul att det kan vara så lika när mycket annat är olikt. Undervisningen var utpekande i likhet med ronderna, man får ta det för vad det är.

Många läkare, sjuksköterskor och studenter uttryckte aktivt sitt intresse över Sverige och hur vi gör hemma, vilket alltid var kul att berätta om. Framförallt blev de imponerade av att alla kan få sjukvård, de kallar det ”socialized medicine”. Alla är dock inte intresserade, en del tror att Sverige är ett litet oviktigt land och betraktas tillsammans med England och Frankrike under beteckningen ”Europe”.

Det kan vidare vara bra att känna till följande beteckningar:

• Faculty/staff (attendings, överläkare, forskare, disputerade).
• House staff (vårdpersonal).

Studenter, interns, residents och fellows emellan kunde man tilltala med förnamn, det gjorde alla och det var inget konstigt. Staff eller faculty tilltalas ALLTID med ”dr.” och efternamn från underordnade, ingen gjorde avsteg från detta. Staff eller faculty emellan använder dock förnamn, liksom de tilltalar alla underordnade med förnamn. Generellt behöver man inte hålla ordning på vem som är professor och inte, det räcker med ”dr.”.

Intressant kan vara att veta att det finns 5 st utbildningar bakom läkaryrket:

• MD (medical doctor).
• DO (doctor of osteopathy).
• MBBS (bachelor of medicine/surgery).
• PA (physicians assistant).
• NP (nurse practitioner).

MD:s är riktiga läkare, dvs de som har vad man i folkmun kallar läkarutbildning. DO:s, osteopater, har exakt samma befogenheter och möjligheter som MD:s. DO:s är vanligare i södra USA. Deras utbildning anses likvärdig med MD:s, men innehåller inslag av traditionell medicin. MBBS blir man om man gått läkarutbildningen i Storbritannien eller länder som följer Storbritanniens system, bland annat Indien. Också de är ekvivalenta med MD:s och DO:s.

PA:s har gått en kortare utbildning, och har begränsade befogenheter. Detsamma gäller NP:s, där en sjuksköterska (RN; registered nurse) har vidareutbildat sig till att utföra läkararbete. PA:s och NP:s förekommer framförallt på mindre sjukhus som inte bedriver någon ST-utbildning (residency). De utför underläkararbete under en ansvarig MD, DO eller MBBS.

Man ska veta att det är stor löneskillnad bland läkare i USA, och att många dras med enorma studieskulder. En intern jag arbetade tillsammans med hade $400 000 i studieskuld för college och läkarutbildning. Som intern tjänade han ca $5000 per månad, visserligen är inkomstskatten mycket lägre än i Sverige, men man måste amortera, betala räntor och privata försäkringar utöver sitt uppehälle. De flesta interns och residents verkade leva relativt snålt, vilket kan vara värt att relatera till.

Som attending tjänar man desto bättre, där interventionella specialiteter (kardiologi, röntgen, anestesi) betalas bättre än exempelvis pediatrik och internmedicin. En attending kan dra in runt $300 000 - $500 000 per år om man har ”bra patienter”. Patienter med privata försäkringsbolag ger mer ersättning, varför många läkare inte vill arbeta på sjukhus som tar hand om Medicare- och Medicaid-patienter (nationellt försäkringssystem). Säga vad man vill även om detta, men så fungerar ”the billing system”, och det är just nu ett mycket stort område för politisk debatt då ekonomin inte är den bästa och USA:s sjukvård är världens dyraste.

Vidare bör man generellt undvika att diskutera abortfrågan, vapenlagarna, facket (”the union”) eller USA:s utrikespolitik, eftersom de är förenade med mycket starka känslor och principer i det amerikanska samhällets olika läger.

Fritid

Mycket tid gick åt att vara på sjukhuset, men vi hann med mycket annat ändå. Ta inte med några kläder hit, handla allting på Mall of America (http://www.mallofamerica.com). Massor med fina saker och otroligt billigt. Jag köpte bland annat ny kostym, massor med skjortor, slipsar, skor, tröjor, parfym och en iPad2 plus en ytterligare resväska (därför kan Iceland Air med fördel väljas). Downtown bjuder också på shoppingmöjligheter, uppe i det gigantiska skyway-systemet som binder samman stan så man slipper gå utomhus. Vi var också på Rosedale Center (http://www.myrosedale.com), som är en mindre men helt klart besöksvärd galleria.

Många teatrar finns i staden, kolla framträdanden på Citypages (http://www.citypages.com). Man kan också gå på teaterstuderandes föreställningar på Rarig Center på Riverside Campus helt gratis (http://theatre.umn.edu). Rekommenderas skarpt, otroligt duktiga studenter med mycket inlevelse!

Uteliv finns det gott om, paradklubben heter First Avenue (http://www.first-avenue.com), men det finns många andra längs Hennepin Avenue och 1st Avenue i Downtown. Uptown är en nyare stadsdel, också den med mycket uteliv och restauranger.

Det finns ett gratis zoo i Como Park (http://www.comozooconservatory.org) som kan vara värt ett besök under någon varm dag. Det fanns en del spännande djur, som till exempel isbjörn.

I övrigt finns mycket sport att se, bland annat var vi på en NHL-match i St. Paul. Utöver ishockey finns amerikansk fotboll, basket och baseball. Samtliga har också college-lag, så kallade ”Gophers”. Biljetter kan köpas på lagens hemsidor.

Min mamma kom på besök och hyrde bil. Då åkte vi ut till svenskbygderna runtomkring i Minnesota, bland annat orterna Lindström, Center city, Stillwater, Chisago city och Mora. Precis som i Vilhelm Mobergs böcker och filmer. Det finns lite dalahästar och annat man kan titta på, liksom svenska gravstenar och kyrkor eller äta köttbullar. Amerikanska Vasaloppet går till Mora, fast är bara hälften så långt som det svenska!

På universitetsområdet på Washington Avenue finns många restauranger, liksom i Dinkytown som ligger ca 15 minuters promenad på University Avenue från vårt boende.

Tänk på att USA har en utpräglad dricks-kultur, dvs serveringspersonalen är i behov av dricks för sitt uppehälle pga låga löner. Majoriteten amerikaner dricksar 20%, men som turist kan man nedlåta sig till 15%. På finare restauranger läggs dricksen automatiskt på notan, så kallad ”gratuity”, och då behöver man bara betala vad som står. Vidare är alla annonserade priser utan moms, både i affärer och restauranger, ligger vanligen på ca 7-8% förutom kläder som är skattebefriat i Minnesota.

Vi umgicks med amerikanska kandisar och läkare, vilket var mycket trevligt. De visade oss runt och drog ihop gäng för att gå ut och äta eller festa! Om det är varmt finns massvis med parker att umgås i eller bara ta det lugnt.

Man bör tänka på att det generellt är kallt i Minnesota, också på våren. Snö förekommer ända in i slutet på april, och ibland blir det så kallat ”severe weather” med tornados. Då ljuder en otroligt stark siren, och man ska gå in och ta skydd.

Transport

Om ni är flera stycken som åker rekommenderar jag er nästan att hyra eller köpa en bil. Det är så mycket enklare, men framförallt snabbare att ta sig runt. Bensin är billigt och parkering likaså. Rent-a-wreck borde vara smidigast (http://www.rentawreck.com).

Bussnätet är välutbyggt, men otroligt långsamt. Bussen stannar varje 200 m och på- och avstingning är osmidigt och långsamt. Det kostar $1,75 under lågtrafik och $2,25 under rusningstid. Biljetten räcker i 2,5 timmar och inkluderar spårvagnen (Hiawatha Line). Vi köpte enkelbiljetter hela tiden. Det finns kort man kan köpa, men de gäller inte på Hiawatha Line. Värt att känna till är att pengaautomaten på bussen inte ger någon växel.

Bra och värdefulla linjer:

• 16: Går mellan Downtown Minneapolis och St. Paul genom universitetet.
• 50: Samma som 16 men med färre stopp.
• 6: Går från universitetet till Uptown.
• 55: Hiawatha Line, spårvagn genom Downtown hela vägen till Mall of America via flygplatsen.

Reseplanerare, kartor och biljettinformation finns på http://www.metrotransit.org.

Förnödenheter

Nära University Village finns ingen stor mataffär, det finns dock en bensinmack väldigt nära med förnödenheter och 15 minuters gångväg till Dinkytown finns en CVS/pharmacy (närbutik). Buss 16 mot St. Paul tar er till Midway, en stor handelsplats med stormarknader såsom Walmart, Cub Foods, Rainbow och Target. Ett Target finns också i Downtown.

Ta med en olåst mobiltelefon och gå in på en AT&T-affär och teckna ett kontantkort. Man verkade inte kunna köpa kontantkort på andra ställen än just telefonaffärer. I övrigt finns också Verizon, Sprint och T-Mobile, men de två sistnämnda blev nyss uppköpta av AT&T. Kontantkortet fungerade halvbra, inte våldsamt dyrt, men på grund av amerikanska telefonregler kostar det alltid att ta emot både samtal och SMS. Om man planerar ringa mycket, kunde man få en deal med $2 per dag som man använde telefonkortet. Det viktiga är dock att man får ett amerikanskt telefonnummer som man kan bli nådd på. Mitt Telia-abonnemang från Sverige kostade 23 kr/min att ringa med.

Be om sökare på sjukhuset. Med dem kan man skicka meddelanden till varandra via hemsidan http://www.myairmail.com alldeles gratis, en fenomenal tjänst från American Messaging.

Vägguttag och spänning skiljer sig från Europa. Adapter finns att köpa för ca $10 på RadioShack, men den omvandlar inte strömmen. Läs på dina saker om de klarar av 120 V och 60 Hz, vilket är USA:s standard (Europa har 230 V och 50 Hz). Ta gärna med ett svenskt grenuttag som du kan koppla i adaptern.

Om du är ute efter en upplevelse på flera plan, rekommenderas verkligen utbyte utöver eller som komplement till studierna på hemmaplan vid KI. Jag läste 10,5 terminer i sträck hemma, och valde att under SVK-perioden under andra delen av termin 11 ta chansen att komma iväg för att se något annat! Det är en fördel att ha läst alla grundkurser i Sverige innan man åker iväg tycker jag, men inte en förutsättning. Personligen ville jag gärna först ha koll på de olika specialiteterna och tillförskaffa mig kunskap och erfarenhet utefter vårt eget sjukvårdssystem, för att inte missa något viktigt. Det är då dessutom extra lämpligt att se ett annat land och system för att få perspektiv på tillvaron. Läser man SVK utomlands är tillgodoräkning sällan något problem, eftersom grundkurserna redan är avklarade. Jag åkte till USA tillsammans med en kursare som jag kände väl, vilket kan underlätta på flera plan.

Sammanfattningsvis en oerhört intensiv och lärorik period på flera sätt, som bjöd på insyn i ett annat sjukvårdssystem, massor med nya människor och kontakter inför framtiden, semester och så mycket annat. Med läkarutbildningen i behåll och den kliniska frustration som ibland förekommer i Sverige, har jag upptäckt och insett att också USA dras med liknande bekymmer. Utbytet rekommenderas starkt!