Jag hade under hela min studietid planerat för ett utbyte någon gång under utbildningen. Främsta anledningen till att jag väntade med detta till sista terminen var att jag ville komma utanför Europas gränser, samt att jag ville göra mitt utbyte under en längre SVK-period. USA var inget hett alternativ för min del och jag greps aldrig av rådande 'New York-hype'. Det är garanterat en kanonhäftig stad, men jag tänkte; till det stora äpplet kommer man ändå förr eller senare. Sydamerika är spännande men gick bort för min del då mina färdigheter i spanska inte sträcker sig längre än till 'hola', 'gracias' och 'una cerveza, por favor'. Afrika är en kontinent jag älskar, men efter att ha spenderat ett halvår där under en termins uppehåll hösten 2009 kände jag att jag ville se något annat den här gången. Ganska snart var jag inne på att söka utbyte på Nya Zeeland med Australien som andrahandsval. Det blev aldrig någon post-studenten svensk-standard-resa till Sydostasien-NZ-Australien för min del, men jag har länge velat åka till Nya Zeeland, främst på grund av det friluftsliv och de utomhusaktiviteter landet har att erbjuda. Och då tänkt jag, varför inte kombinera det med att se den Nya Zeeländska sjukvården som utbytesstudent? Jag noterade att KI har ett samarbete med University of Otago/Dunedin School of Medicine på Nya Zeelands sydö, så jag frågade min gode vän och kursare Christian; 'Ska vi inte ta och försöka knipa de två utbytesplatserna på Nya Zeeland?' Han nappade, vi sökte båda utbyte för SVK-perioden termin 11 (VT 2011) med Dunedin Hospital/NZ som förstahandsval, och på den vägen är det.

Allt administrativt inför utbytet gick väldigt smidigt i vårt fall, Karin Johansson (Internationell studenthandläggare, KI) var alltid behjälplig och snabb att bistå med svar vid frågor och funderingar, och det samma gällde hennes motsvarighet vid Dunedin School of Medicine - Jillian Tourelle, en store eloge till dessa båda! 

Vi skrev vår sista tenta på KI en onsdag och inledde vår kliniska placering på Dunedin Hospital nästföljande måndag. Det fanns således inte jättemycket tid att vinka på. Torsdag eftermiddag inledde vi vår långa resa till Dunedin via Sthlm-London-Singapore-Sydney-Christchurch-Dunedin. Vi anlände till Dunedin lördag kväll lokal tid och hade således hela söndagen till inkvartera oss och att se oss om i staden, vilket var skönt. Men med facit hand skulle jag nog ha föredragit att ha förskjutit min 8 veckors utbytesperiod en vecka framåt för att ha ytterligare tid att komma till rätta i Nya Zeeland. Tidsskillnaden var nämligen nätta 12 timmar när vi anlände jag drabbades av tidernas jetlag. Hela första veckan vaknade jag klarvaken vid 03-snåret. Men men, det gav med sig och innebar inga större beskymmer utöver en måttligt pigg svensk utbytesstudent framåt sen eftermiddag.

Det erbjöds inte någon introduktionskurs, fadderorganisation eller dylikt. Jag kan dock ine påsta att jag saknade något sådant - jag tyckte den introduktion vi fick första dagen var fullt tillräcklig. Första måndagsmorgonen träffade vi Jillian Tourelle (internationell studenthandläggare). Vi visades runt på sjukhuset, fotograferades och försågs med identitets- och passerkort. Därefter togs jag till Ortopeden där jag skulle spendera nästkommande 8 veckor. Ortopedsektionens sekreterare/administratör försåg mig med en sökare och introducerade mig för läkarna i mitt team. Hela introduktionen tog inte mer än en timme men var fullt tillräckligt.

Något som kan vara bra att känna till före ankomsten är att 'dress code' på sjukhuset är 'fin klädsel' – för män kostymskor eller liknande samt finare byxor (ej jeans, jag hade chinos vilket var OK) och skjorta (eventuellt en slips därtill). Går man för att operera så finns scrubs/operationskläder att låna, men ett tips är att ta med sig ett par sjukhustofflar eller dylikt att ha på fötterna under operationerna (så att man slipper ha sina vanliga skor med överdrag). En annan sak som kan vara bra att veta är att man tilltalar sin överordnade med titel (Prof/Dr/Mr/Mrs) och efternamn. Detta gäller framför allt när man tilltalar sina consultants/överläkare, när jag talade till min house surgeon/underläkare och mina registrars/ST-läkare kunde jag använda deras förnamn. Efter några veckor började jag även tilltala en av mina överläkare med förnamn efter att han bett mig att så göra, men första gången man träffar en consultant gör man bäst i att använda titel och efternamn.

Det går inte att komma ifrån att Nya Zeeland ligger en bra bit från Sverige, och att flyga dit kostar därefter. Man får ett resebidrag från KI på ca 5000 kr, men att flyga tur och retur till Nya Zeeland kostar närmare det tredubbla (åtminstone i vårt fall, möjligt att det går att komma billigare undan om man lägger ner mer krut på att hitta billigaste möjliga resrutt). Utöver KI:s resebidrag ansökte jag om merkostandslån hos CSN, vilket var lätt att få beviljat genom att motivera det med utbytesstudier och dyr resa till studieorten. En annan kostnad var det Nya Zeeländska arbetsvisumet vilket jag vill minnas gick på dryga tusenlappen. Men utöver detta var det inga extra kostnader i form av universitets- eller kåravgifter - man kunde som utbytesstudent gratis ta del av studentförmåner såsom gratis gym etc.

Dunedin är en riktig studentstad, Nya Zeelands motsvarighet till Lund/Uppsala, vilket speglar kostnadsläget i staden. Vi bodde mycket bra och centralt (mer om boendet senare) för ca 2500 kr/mån, och att gå ut och äta/dricka är betydligt billigare än i Stockholm. Hur mycket pengar man spenderar under sitt utbyte är ju helt och hållet beroende på vad man gör vid sidan av sjukhustiden (helgutflykter, andra aktiviteter osv.), men man kan absolut leva förhållandevis billigt i Dunedin. Den stora utgiften är som sagt resan dit.

Universitet ordnar inte ditt boende, men de skickar en lista med förslag på ställen som man kan bo på. Vi använde oss av denna lista och kontaktade en dam vid namn Myrle Drinkwater, en kvinna som lever ensam i ett stort hus och hyr ut rum till exemplevis utbytesstudenter. Sex av våra åtta veckor bodde vi hos Myrle (våra 2 sista veckor var hon fullbokad sedan tidigare, då bodde vi på ett hostel istället, se nedan).

Att bo hos Myrle var optimalt, ett stort hus, eget rum, fri tillgång till trådlöst internet, kök, tvätt, handdukar och sängkläder. Dessutom endast drygt fem minuters promenad till sjukhuset, och en alltid lika trevlig och behjälplig hyresvärd i Myrle. Det kostade cirka 2500 kr/månad.

De två sista veckorna av vårt utbyte var Myrles hus som sagt redan fullbokat sedan tidigare. Vi bodde då istället på ett hostel vid namn Kiwi's nest. Mindre rum (men fortfarande eget rum) och lite dyrare (drygt 100 kr natten) än att bo hos Myrle, men även Kiwi's nest var ett trevligt boende mycket nära sjukhuset. Det tycks inte finnas någon officiell studentrabatt på Kiwi's nest, men vi fick ändå betala lite mindre för boendet där då vi uppgav att vi var på Nya Zeeland för utbytesstudier - så om man ska bo Kiwi's nest bör man man nämna att man är student.

Läkarutbildningen och den efterföljande läkarkarriären är organisatoriskt uppbyggd något annorlunda på Nya Zeeland jämfört med i Sverige, och följer den Brittiska modellen (men vägen från termin 1-student till färdig specialistläkare blir i slutändan ungefär densamma vare sig dig du är i Sverige eller på Nya Zeeland).

År 1-3 på läkarutbildningen är motsvarande vår preklin-tid, det vill säga i princip endast föreläsningar/seminarier/egna studier och i princip ingen tid på sjukhus. Som fjärdeårsstudent är man ute på sjukhus för första gången och gör ”clinical rotations”. Generellt är de kliniska placeringarna på vardera avdelning något längre jämfort med i Sverige, men färre specialiteter täcks in. År 5 är tuffast för NZ-studenterna, man fortsätter med clinical rotations och året avslutas med stora slutexaminationer. Sista året/år 6 arbetar man som trainee intern/TI (man får betalt, dock inga större summor) och det har till syfte att förbereda studenterna inför arbetslivet och nästa steg i karriären – house officer/house surgeon.

House officer är motsvarande underläkare eller AT-läkare i Sverige och det behöver man vara i cirka två år (går runt på olika avdelningar/specialiteter, dock ingen psykiatri eller allmänmedicin/vårdcentral) innan man kan bli en registrar inom någon specialitet (motsvarande ST-läkare). Nar man avslutat sitt training program som registrar blir man consultant motsvarande specialistläkare eller överläkare.

Det är tydligare hierarki på sjukhsuen på Nya Zeeland jämfört med i Sverige, man tilltalar sina övrordnade (i synnerhet consultants) med titel och efternamn och studenterna "grillas" (frågas ut under ronder etc) mer under de kliniska placeringar jämfört med i Sverige. Men Nya Zeeländerna är generellt är ett väldigt trevligt folk, och jag kände mig alltid välkommen på sjukhuset och blev mycket trevligt bemött av såväl patienter som doktorer och lokala studenter. Mer om min placering på ortopeden under nästkommande rubrik.

Språket var inget problem då man som bekant pratar engelska på Nya Zeeland. En del förkortningar var nya för mig såsom "SOB" (Shortness Of Breath), SNT (Soft Not Tender, om buken) och NOF (Neck Of Femur). Detsamma gällde rutintermer för att beskriva status/klinisk undersökning, men dessa lärde man sig snabbt. Vissa av patienterna från landsbygden kunde ibland ha en dialekt som gjorde att man fick koncentrera sig lite extra för att förstå allt, men i övrigt var språket aldrig ett hinder.

Någon kulturkrock kan man inte direkt tala om. Största skillanden på sjukhuset jämfört med i Sverige var väl den tydligare hierarkin som jag beskrivit tidigare, och utanför sjukhuset är det nog främst vänstertrafiken som skiljer Nya Zeeland från Sverige... Jag kan även tycka att Nya Zeeländerna generellt är mer öppna och inbjudande än Svenskarna. Som utbytesstudent blev jag medbjuden på helgutflykter med min överläkare och hans familj och vänner, och de lokala studenterna bjöd alltid med oss utbytesstudenter om det var någon fest eller annat roligt på gång.

Dunedin ligger på östkusten på södra delen av Nya Zeelands sydö. Staden beskrivs ibland som ”staden med bykänsla”, vilket är en målande beskrivning. Men det som framför allt karakteriserar staden är studentlivet enligt min mening. Dunedin har drygt 100 000 invånare varav åtminstone en dryg femtedel är studenter. Jag skulle vilja säga att staden är Nya Zeelands motsvarighet till Sveriges Lund/Uppsala. Studentrabatterna är många och det pågår alltid en massa festligheter och andra studentevenemang. Priserna i Dunedin speglas av att det är en studentstad – i jämförelse med Stockholm är Dunedin en relativt billig stad att bo i, i synnerhet är det betydligt billigare att gå ut och äta och dricka.

Vädret nere på södra Sydön på Nya Zeeland växlar konstant, 20 grader och sol ena stunden och ösregn och 10 grader den andra stunden. Vi gjorde vårt utbyte under vår vårtermin; mars till maj. När vi anlände var det således sensommar i Dunedin och under de första veckorna hade vi några härliga sensommardagar med sol och 20 grader varmt. Därefter gick det mot höst, blev kallare och regnade ganska mycket. Ett tips ar således att packa med en flexibel garderob med såväl sommarkläder som varmare kläder och kanske viktigaste av allt, något som stoppar vind och regn väl. Gillar man att träna bör även träningskläderna packas med, som student har man tillgång till gratis gym.

Dunedins omnejd är mycket vacker med det typiska Nya Zeeländska gröna kullandskapet – en längre löprunda i denna härliga miljö var ett trevligt sätt att se omgivningarna. Tar man sig lite längre ut från staden så finns det häftiga landskap ute på halvön/otago peninsula där vi bland annat såg sjölejon och albatrossar. 

Att hyra bil var relativt billigt, så vi gjorde det några helger och åkte iväg på lite längre helgutflykter. En helg var vi i Queenstown som är Nya Zeelands äventyrsstad nummer ett. Där hittar man bland annat Nya Zeelands högsta bungy jump (134 meter), och att hoppa är självfallet ett måste! Efter att ha jobbat helgpass på sjukhuset fick vi några extra dagar ledigt över Påsk, då åkte vi iväg på en lite längre tur upp till norra delen av Sydön. Vi bilade upp längs ostkusten och ner längs västkusten, en roadtrip i ständigt växlande och fantastiskt vackra omgivningar.

De helger vi var lediga från sjukhuset utan att vara iväg på utflykt fanns det alltid något att göra i Dunedin. Varje fredag var det after work för läkarstudenter på ett ställe nära sjukhuset där man kunde köpa pizza och öl/vin till bra pris vid uppvisande av studentkort/sjukhus-ID. Lördagsförmiddagar var det matmarknad i Dunedin, denna kunde med fördel besökas om man ville få i sig en härlig frukost. De Nya Zeeländska studenterna var alltid mycket tillmötesgående och styrde upp middagar etc för oss utbytesstudenter.

Nar vi ansökte om electives på Dunedin hospital kunde man som mest ansöka om 8 veckor vilket vi gjorde. Vår SVK-period på termin 11 var emellertid 12 veckor, vilket vi löste genom att läsa in 4 veckor (bland annat med hjälp av kvällskurser) innan vi åkte till Nya Zeeland. Det innebar att vi fick tre veckors semester efter vårt utbyte innan vi åkte hem till Sverige och examen. Första delen av denna spenderade vi på Nya Zeeland (var då framför allt på Nordön efter att ha spenderat 8 veckor på Sydön) innan vi avlutade med 2 veckor Australien.

Mitt utbyte på Nya Zeeland är absolut en av höjdpunkterna under hela läkarutbildningen - det var det perfekta avslutet på 5,5 års studier. Jag hade en fantastisk tid såväl på som utanför sjukhuset. Min placering på ortopeden var mycket givande och gav ytterligare 8 veckors erfarenhet inom en specialitet som jag kan tänka mig att jobba med i framtiden. Att läsa in 4 veckor innan avfärd innebar några stressiga månader i början av året. Men det var det värt med råge då det innebar att jag och min kursare och gode vän Christian fick tid till att resa och se mer av underbart vackra Nya Zeeland. Ett utbyte på Nya Zeeland kan inget annat än rekommenderas å det varmaste!