Lite hustle och kommunicera noggrant med kursledning

Förhållandevis smärtfritt förlöpte ansökningsprocessen. Inte så mycket hustle. Förvisso är jag inte rätt person att estimera hustle-börda då jag har hustlat sedan barnsben och hustlandet i sig därför inte utgör någon egentlig kostnad för mig. Men smidigheten i att komma iväg på detta utbyte måste ändå framhållas. Två, tre papper att fylla i, några intyg hit och dit, sedan färdigt. Ska du åka på kirurg-terminen bör du dock ta i beaktande att de franska medicinstudenterna gör 4-månadersplaceringar på ett litet antal avdelningar snarare än att flyttta runt på tvåveckorsbesök som vi gör i Sverige. Därav kan man endast hinna med en, eller med specialtillstånd två placeringar på samma tid som kursarna i Sverige avverkar fyra. Tipset här är att etablera en god kommunikation med kursledning i Sverige innan avresa för att klargöra vad som kommer att gälla. Detta för att kunna optimera dina insatser. Som nedan beskrivet fick jag komplettera en hel del som jag kanske hunnit med i Frankrike om jag hade informerat mig bättre om förutsättningarna. Men det är sådant som händer i en volatil bransch som denna. Misströsta ej!

Eget ansvar

EU-pengar ger likviditet

Den bråkdel av EU-budgeten som inte går till de franska bönderna verkar finansiera utbytesstudenters liv. Jag fick en massa pengar från ERASMUS (som jag sen använde till fransk ost, vin och baguette så bönderna fick dom tillslut ändå). Allt för den pan-europeiska gemenskapen tydligen.

Sedan fick jag ännu mer pengar från CSN (som dock är lån) så kassaflödesmässigt var denna sejour inte ett större problem.

Svenska huset

Kliniken: Frakturer på franska

När man åker på utbyte är det alltid en trade-off mellan nackdelarna med att ej göra utbildningen i en hemmastadd miljö och fördelarna med att ej göra utbildningen i en hemmastadd miljö. Och hur tungt dessa väger i förhållande till varandra beror på individens subjektiva preferenser. Jag visste innan jag åkte att kirurgterminen i Sverige är ganska hektisk och att många undviker att åka på utbyte under just denna termin då de är rädda att missa potentiellt oumbärliga komponenter av deras läkarutbildning. Men jag visste även att kirurgi, för mig personligen (observera att jag här ej gör någon generalisering utan utgår endast från mitt eget (något tillspetsade) perspektiv (jag garderar mig maximalt)) betyder en del lidande. Långa dagar med mycket hockeyhumor och alfahannism, hålla tång på operation under sex timmar för att sy några stygn under den sjunde, bajs och blod, blod och bajs. Om jag ändå skulle lida, kunde jag lika gärna göra det på franska tänkte jag när jag bestämde mig för att byta ut den svenska kirurgterminen mot den franska versionen.

De franska medicinstudenterna menade att kirurgipraktiken tillhörde den minst givande kategorin av klinikverksamhet. Man gör lite och lider en hel del. Jag gjorde 11 veckor på ortopeden och 3 veckor på gastrokirurgin. På ortopeden startade dagen med morgonkonferens och föreläsning för kandidaterna klockan 07:45. Sedan var man antingen schemalagd på avdelningen, operationsblocket eller på mottagningen. Då det analoga journalsystemet innebar att avdelningsarbetet mestadels bestod av papperssortering, tog jag mig friheten att hänga de fyra första veckorna på mottagningen. Där följer man efter en valfri doktor som i snabb takt avverkar 15-20 patienter. Detta var utmärkt för att lära mig franska vilket var min initiala prioritet, eftersom läkaren pratade strukturerat och tydligt med patienterna. Ibland fick man Lachmanna lite grann, hitta frakturer på slätröntgen och klämma på diverse leder. Bra för franskan, emedan den kliniska kunskapskurvan var tämligen plan.

Vidare verkade jag som operationsassistent, d.v.s. hålla tång, bränna med den där bränngrejen (vad heter den på svenska?) och släppa tång på order. Det var döden. Försöker förgäves förtränga minnena av de hypoglykemiska kriserna en bit in på operationerna när klockan går baklänges och man fantiserar om att doppa fötterna i en hink med cement, vänta på att det torkar och hoppa i Seinefloden. Men jag antar att det är likadant i Sverige. Ibland fick man lite frågor, men hade man bara repeterat anatomin innan så gjorde man ingen besviken. På gastro var upplägget liknande, och därmed inget att tillägga utom att de brutala höftledsoperationerna byttes ut mot blodiga kolonresektioner.

På frågan om praktiken var bra eller dålig måste jag först definiera vad jag menar med bra eller dålig. Vidare måste jag benchmarka mitt resultat mot alternativet, nämligen att stanna i Sverige, för annars är informationen i vilket fall av begränsat funktionellt värde. Jag tycker att bra klinisk undervisning är när man får lära sig saker och ting på ett snabbare och mer verklighetsbaserat sätt än att titta på youtube eller läsa på egen hand. Således blir alla operationer, efter de tre första i livet då man lär sig hur det går till, lika med dålig praktik. Vidare blir undervisning som är centrerad kring studenten, exempelvis KUM i Sverige, utomordentlig praktik. I Frankrike var det mest dålig praktik, men då jag inte har någon aning om hur det skulle vara i Sverige (omdömena från kursarna i Sverige täckte hela spektrat från från ”jättekul!!” till ”skjut mig”) kan jag inte uttala mig om hur pass bra eller dålig den var i jämförelse med alternativet att stanna hemma. Den största nackdelen var troligen att jag endast hann se två avdelningar och ej fick ta egna patienter, vilket förvisso är helt normalt i Frankrike, och de blir ju också läkare på något sätt. Den uppenbara fördelen var att jag lärde mig hyfsad franska. Alltså var upplägget troligen att jag med med partiellt uteblivna kliniska skills betalade för franskakunskaper.

Det är förstås inte helt kul att erkänna (om det nu är så). Men i det moderna samhället måste man ständigt göra aktiva val för att plocka russina ur den exponentiellt ökande möjlighetskakan. Jag tror bestämt att jag under mina kompletteringar efter hemkomst och mitt resterande yrkesliv kan täppa till de möjliga luckor som dessa 14 veckor medförde. Men få gånger i livet kommer jag att ha möjlighet att bo och leva i Frankrike under så lättordnade former.

Att vara en ERASMUS

Tänk på hur du själv behandlar utbytesstudenterna i Sverige och du inser ganska snabbt att inte många personer kommer att tillägna dig särskilt mycket uppmärksamhet om inte du råkar vara snygg eller prata franska flytande på hög EQ-nivå. Utbytesstudenter på kliniken har inga namn, de kallas gemensamt för ERASMUS. Och ERASMUS är ofta retarderad då han/hon ej förstår det lokala systemet och har svårt att hänga med när kirurgerna mumlar könsord i sina franska munskydd. I dagens ytliga och cyniska samhälle är retarderade personer sällan intressanta, snarare tvärtom, nästan paria. Därför gör man bättre i att spara integrationsenergin till kontexter med en högre sannolikhet att någon intresserar sig för en. Jag hade dock turen att hamna i en grupp med några stackars fransyskor som förbarmade sig över ERASMUS. En av dem hade precis gjort slut med sin 23 år(!) äldre pojkvän, och öste sin aggressiva ångest över mig under nästan hela praktikperioden (troligen ingen annan än jag som var glad över att få lyssna snällt),vilket jag närmast betraktar som ett privilegium med tanke på utbytesstudenternas prekära situation på sjukhuset. Är det någon gång (post-högstadiet) det skulle kunna vara värt att börja röka så är det för övrigt på franskt sjukhus. ALLA röker. Nikotinet förenar patienter och läkare, receptionister och sjukgymnaster, studenter och professorer, men exkluderar minoriteten som inte röker. Ett tips för integration är därför tobaken! Observera att rökning är skadligt för din hälsa. 

Språk och kultur (?)

Denna rubrik är förbryllande. I Frankrike pratar dom... franska? Och kulturen är ... fransk? Att elaborera kring ”kulturella säregenheter” för ett specifikt land utifrån något sorts normativt hemmaperspektiv känns aningen 1900-tal (eller egentligen 1700-tal) i en tid av ökande internationalisering. Hur den ”franska kulturen” uppfattas beror på din egen bakgrund och även på vilka ”franska” människor du interagerar med. Antropologin är död. Med detta sagt ska jag försöka ändå. Skillnader gentemot den gängse ”svenska” sjukhuskulturen tycker jag inte är särskilt stora. Kanske är folk lite mer avslappnade (pratar mindre om vädret). Kanske är praktiken mindre interaktiv (mer hierarkisk?). Kanske är läkarstudenterna mer stolta över att vara läkarstudenter (de är väldigt unga så de är generellt mer stolta).

Trots mina sex års högstadie- och gymnasiestudier i franska var det språkmässigt (inte helt oväntat) ganska tufft i början. Men jag satsade hårt på språket och i slutet gick det bättre. Det fanns språkkurser på universitetet, men då de mest gick ut på att lyssna på när en lärare höll låda, hoppade jag ganska snart av. Räknade lite på det och insåg att man faktiskt kunde lära sig innehållet av en lektion på den tiden som det tog bara att åka tåg till själva lektionen. När allt material finns tillgängligt via Youtube och Google, när det finns köttiga flashcardprogram för både mobil och dator och när man lätt kan fixa engagerade språkutbyten med locals, tror jag att den katedrala undervisningen, i likhet med antropologin, kan förpassas till papperskorgen för det förra milleniets akademiska säregenheter.  

Livet i övrigt: Karaoke och innebandy

Vidare hade jag hittat den franska innebandyligan, vilket blev den andra sociala hållpunkten. Tre träningar i veckan med mitt franska lag, ofta följt av gemensam middag (fransmännen är så ostiffa att de bjuder in alla på middag hela tiden). Mina lagkamrater var intresserade av vad jag hade att säga på min retarderade franska eftersom jag spelat i plockepinnsportens hemland Sverige och dessutom var de ytterst angelägna om att jag skulle trivas. Vi åkte på gemytliga bortamatcher till olika delar av Frankrike (Nantes, Nice, Marseille et al.) och innebandyn, ironiskt nog, blev ett ultimat sätt att förena integration i fransk gemenskap, idrottande och turistande inom landet. Genom dessa två sammanhang lärde jag känna många vänliga fransmän/syskor och kunde på så sätt hålla mig socialt flytande (även om det var med nöd och näppe) samtidigt som franskakunskaperna fick vässas. 

Åka eller inte?

ÅÅÅKKK, låter det säkert i många reserapporter. I efterhandsrationaliseringens ljusrosa dimma blir förstås de flesta utbytena ”givande” och ”spännande”. Men värdet i ett utbyte beror på många faktorer. Har du exempelvis aldrig bott utomlands, åk, åk varsomhelst, även Finland kommer att förändra ditt liv. Har du bott i Lappis (ett substitut för utomlands i Stockholm) sänks värdet av ditt potentiella utbyte. Hur högt värderar du svensk klinisk utbildning? Egenvärdet av ett nytt språk? Har du en plan för att undkomma ensamheten? (kanske det viktigaste) o.s.v.

Skulle jag ha åkt om jag fick valet igen? Kanske eller kanske inte. Men när jag gjorde valet var det med alla risker noga kalkulerade. Att konstant ta alla möjliga alternativ i beaktande och utvärdera dem noga gör en kroniskt olycklig eftersom man undersöker allt det man går miste om in i smärtsammaste detalj. Å andra sidan blir man sällan besviken eftersom man vet att man har tagit de bästa besluten utifrån den information som var tillgänglig vid beslutstillfället. Och åtminstone jag, är hellre olycklig än besviken! :)

Sammanfattningsvis: i långa loppet spelar 14 veckor ändå inte någon större roll