Grundutbildningen för fysioterapeuter på PIMS är fyra år.
Efter det gör man sex månader ”internship”, dvs klinisk praktik inom olika
kompetensområden. Sedan följer, om
studenten vill och har råd, två års master/post graduate studier.
De två första åren läser studenterna teori vid andra institutioner på PIMS vilket är i likhet med utbildningen vid KI förutom att våra studenter har teorin under ett år. Den största
skillnaden i grundutbildningen mellan Sverige och Indien skulle jag säga är att
studenterna efter år två träffar patienter i stort sett varje dag och de
bedömer och behandlar polikliniska och inneliggande patienter tillsammans med
äldrekursare och under handledning av lärare. Utbildningen kostar pengar så det
är bara möjligt för de som har råd att studera.
Studenterna har mycket god teoretisk kunskap men det tycks
som att de har vissa svårigheter att omsätta dessa i praktiken, eller resonera
och reflektera varför de behandlar patienterna som de gör. De behandlar många
tillstånd och diagnoser med metoder och utrustning som i Sverige inte är
evidensbaserade och tillåtna. Jag fick intrycket att de, när de behandlar, gör
likadant med alla patienter som har samma diagnos, utan att göra en individuell
bedömning eller behandlingsplan. Förstahandsvalet av behandling för patienter med muskuloskeletala besvär tycktes vara apparatbehandling, te x kortvåg, TENS, traktion osv. Nu hade jag inte tillfälle att vara med på jättemånga patientbedömningar/behandlingar så det är möjligt att detta förhållningssätt inte är gäller alla.
Lärare och studenter såg ut att ha en avspänd och avslappnad relation när de satt och småpratade och när det inte var fokus på examination, lärande eller patientbehandling. Vid dessa tillfällen hade jag svårt att tolka lärare och studenternas reaktion när t ex frågor skulle besvaras. Studenten var helt tyst om han/hon inte kunde svara och det var läraren med. Läraren gav alltså inte feedback vilket är brukligt här. Det märkliga i sådana situationer var ändå att det inte verkade som att studenten kände sig dum eller bortgjord.
När jag hade föreläsning/lektion planerade jag medvetet att lägga upp den som jag brukar göra här, dvs vara tydlig med vad föreläsningen skulle handla om, vilka lärandemålen var och hur lektionen var upplagd. Jag la in studentaktiverande moment och avslutade med summering och reflektion. Detta fungerade inte riktigt som planerat och ffa när jag bad studenterna berätta om något de lärt sig så blev det mer av "rabblande" än reflektion. En stor skillnad jämfört med hur det brukar se ut här.
Exempel på föreläsningsteman: Träning under och efter graviditet, osteoporos: träning, kartläggning, artrosskola, genomgång av guidelines och trail registrering för att höja kvaliteten vid genomförande av interventioner.
Jag hade också lektioner i fysisk träning och då var det inte alltid så lätt att samla gruppen och få studenterna att lyssna på introduktion och efterföljande genomgång. Då var de rätt odisciplinerade och jag tror att jag hade behövt längre tid på mig för att komma underfund med hur jag skulle behöva agera för att de skulle lyssna på mig. Samma metoder som jag använder i undervisningen här fungerade inte där i alla fall. Intressant att upptäcka detta tycker jag för det var absolut inte så att jag blev irriterad utan fick betrakta detta på avstånd.
Att ge feedback eller komma med synpunkter i behandlingssituationer var också annorlunda. Jag kunde fråga varför studenten gjorde som han/hon gjorde och då tolkade jag reaktionen som att studenten genast försvarade handlingen och rabblade upp varför. Min avsikt var aldrig att komma med kritik och jag var mycket försiktig med mina frågor, synpunkter och förslag på alternativ till det studenten gjorde men här hade jag också behövt mer tid för att förstå hur jag skulle kommunicera på "indiskt vis" med studenten. Detta kunde också gälla i vissa situationer med lärarna.
I handledningssituationer så upplevde jag liknande reaktioner. De kunde efterfråga mina synpunkter men jag tolkar deras reaktion som att de hade svårigheter att ta till sig det jag hade att bidra med. Eftersom de fortsatte fråga om hjälp så måste det ändå ha upplevts som att jag kunde vara behjälplig. Det är verkligen stora kulturella skillnader mellan våra länder och tre veckor är alldeles för kort tid att få kläm på hur man ska agera och reagera i dessa lärsituationer.