Reserapport - utresande lärare
Lärosäte: Pravara Institute of Medical Sciences
Utbildningsprogram: Fysioterapeut
Utbytesprogram: Linnaeus-Palme
Termin: Hösttermin 15/16
Antal dagar: 23
Namn: Birgitta Nordgren
E-postadress: birgitta.nordgren@ki.se

Boende

Jag blev mycket väl mottagen vid ankomst och fick en rundvandring första dagen på sjukgymnastavdelningen. Eftersom det var väldigt många nya ansikten så kändes det fint och tryggt att känna igen de två lärarna och studenterna som varit i Sverige under våren. Ett tips till de lärare som kommer efter mig är att göra som jag gjorde andra veckan, dvs fota respektive årsklass, interns, masterstudenter och lärarna med en namnlapp i handen som jag sedan skrev ut och ha i handen när jag var på skolan. 


Utbyteslärare och studenter bli inhysta på International Visitor Center som ligger på sjukhusområdet och nära huvudgatan i Loni. Det innebär att allt finns inom gångavstånd; College of Physiotherapy, sjukhusavdelningar/mottagningar, affärer, skräddare, bankautomat, restauranger, gatukök osv. I princip allt är mycket billigare i Indien. En lunch kan man äta för ca 20 kr och middag likaså. Att lämna kläderna till tvätt (inklusive strykning) kostar inte mer än några kronor per plagg. 


Bostaden var helt okey. Standarden var enkel och det var väl inte helt rent, men ändå acceptabelt. Jobbigast var att det är sådant liv på på kvällen/natten. Egentligen bara någotsånär tyst mellan kl. 2-5. Hade inte med mig öronproppar och kunde inte hitta några i affären att köpa.


Priset för bostaden var endast 140 Skr/natt så totalt blev det ca 2600 Skr för hela vistelsen. Resebidraget på 13 271 kr täcker inte kostnaderna för resa, tåg ARN-Sthlm t/r, taxi till Loni, vaccinationer, visum samt boende. Jag köpte också en hel del presenter att ta med vilket är ett måste tycker jag eftersom man blir hembjuden till många personer. Eftersom maten är så billig så gick jag trots allt inte så mycket back.

Språk och kultur

All undervisning sker på engelska även om studenter och lärare ofta pratar på maharati. Att föreläsa på engelska gick för det mesta bra för mig men jag hade mycket svårt att hänga med när studenterna presenterade sina arbeten eller om jag var med på någon lärares föreläsning. 

Det var också emellanåt mycket svårt att tolka reaktioner och sätt att bete sig både i undervisningssituationer och i klinik. T ex hade jag svårt att veta hur jag skulle förmedla om jag ansåg att en behandling inte var evidensbaserad och skulle kunna göras på ett alternativt sätt. 

Fritid

Många lärare, den internationella koordinatorn och flera andra personer vid sjukhuset och lärosätet bjöd in oss på middag under de tre veckorna, så kvällarna var mestadels fullbokade. Detta var naturligtvis fantastiskt roligt att få bli hembjuden och se hur dessa människor bodde och få bli bjuden på indisk mat i all möjliga former och färger. Det var också intressant att se hur middagen förlöpte, t ex var det så att hos en av kollegorna så åt inte värdparet alls utan serverade oss gäster och i en annan familj så åt inte kvinnan i familjen utan bara mannen och sonen.

I en annan familj där familjemedlemmarna bestod av farmor, farfar och deras två söner med familjer (hustrur och två söner var) var det väldigt fint att se hur samkörda kvinnorna var när det lagade och serverade maten. Att få besöka familjen in hemmet och se hur de interagerade och umgicks var väldigt fint. Sättet att leva tillsammans skiljer sig ju oerhört från vårt sätt och man blir ödmjuk inför hur de lever och får många tankar om hur utvecklingen har gått i Sverige och vad som är positivt och negativt med denna förändring.

Kulturliv kan man nog säga var obefintligt i Loni men det finns många intressanta besöksmål runt om Loni som kunde besökas på söndagen då vi var lediga. Bl a annat åkte vi till staden Nashik där en helig flod ffinns. Där strör människor askan från sina anhöriga under religiösa ceremonier samtidigt som andra tvättar sina kläder eller bilen eller tar sig ett dopp. I den heliga staden Shirdi finns ett stort tempel som många vallfärdar till. Vi besökte staden men det var alltför många människor för att vi skulle kunna ta oss in i templet. Aurrangabad är en annan större stad som hyser  mini Taj Mahal och ett gammalt fort som vi besökte. Det finns också fina väverier och en vingård och grottor att besöka men allt hann inte jag med under mitt besök.

Det vimlar ju av människor överallt var man än går. Jag kände aldrig att jag var rädd eller orolig. I Loni kändes det säkert att gå även om man var ensam men om jag var ute efter kl. 9 tog jag en rikscha. 

Övrigt

Lärarutbytet var en mycket lärorik och positiv period och jag skulle gärna vilja fortsätta med internationliseringsarbete framöver. Den indiska kulturen, landet och folket har gjort ett stort intryck på mig och skulle jag få möjlighet att genomföra ett lärarutbyte igen skulle jag inte tveka.

Det är dock viktigt att understryka att tre veckor är en väldigt kort period att kunna genomföra och bidra med läraktiviteter som blir bestående och implementerade. Hade det inte varit för min kollega Kristina som varit på PIMS under många år och i långa perioder så tror jag att det hade varit svårt att få ett så positivt mottagande av det som jag kunde bidra med. 

Att komma under Diwalin är inte något att rekommendera till andra utbyteslärare eftersom många studenter och lärare reser bort samt att det är en väldigt hektisk tid och mycket folk i rörelse. Jag hade ingen möjlighet att boka in resan vid någon annan tidpunkt och var medveten om de knepigheter som skulle uppstå men avråder andra från att resa under denna period. 

Annan verksamhet

Under våren då de indiska lärarna var på utbyte i Sverige framkom i diskussioner att de önskade få lära sig mer om behandling/träning vid knäartros, eftersom det är ett vanligt förekommande problem i Indien, även om man inte känner till hur utbrett det är. Jag hade därför förberett underlag för hur artros diagnostiseras i Sverige i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer samt hur artrosskolorna är organiserade och vilket innehåll de har. Jag hade också tagit reda på fakta om BOA-registret (Bättre omhändertagande vid artros) för att kunna berätta hur detta är upplagt.

Väl på plats gick jag jag igenom med lärare och studenter diagnoskriterierna och några specifika övningar som är lämpligt att ordinera för de flesta patienter med knäartros. Jag förberedde sedan ett excelblad med förberedda variabler så att de framöver själva ska kunna samla in data på patienter för att på så sätt kunna få en kartläggning av hur många personer i upptagningsområdet söker och blir diagnostiserade med knäartros. Kartläggningen kan de själva fortsätta med på ett systematiskt sätt och vi arrangerade ett möte med sjukhusledning, den internationella koordinatorn, lärare och rektor för College of Physioteherapy för att diskutera om det fanns intresse för att utveckla detta i framtiden och eventuellt kunna starta artrosskolor anpassade efter Indiska förhållanden. Intresse för detta finns så förhoppningsvis ska vi kunna hålla kontakten framöver och utveckla detta.

I undervisningen har studenter och lärare genom Kristina Kindblom börjat lära sig mer om kvalitativa metoder. Detta ville vi fortsätta utveckla och har initierat att masterstudenterna i Indien på sikt ska genomföra intervjuer baserade på en intervjuguide som jag och Kristina gjorde under tiden på PIMS med syfte att beskriva lärare och studenters erfarenheter av lärare- respektive studentarbete. Detta skulle också kunna leda till en eller ett par publikationer om vi söker medel för detta. 

Jag var med studenterna på i stort sett alla avdelningar men även i poliklinik och fick på så sätt inblick i hur verksamheten fungerade. I klinik finns mycket som skulle kunna utvecklas framöver men också mycket som vi här hemma kan lära av.

Förberedelser

Jag har under många år som adjunkt vid Sektionen för fysioterapi önskat delta i lärarutbyte och våren 2015 dök möjligheten upp att ansöka om att få åka till Indien. Eftersom jag redan innan fått mycket information om College of Physiotherapy på Pravara Institute of Medical Sciences (PIMS) i Loni, genom Kristina Kindblom, som sedan flera år är anställd som adjungerad professor på PIMS och två andra kollegor som varit på lärarutbyte, hade jag de bästa förutsättningarna att kunna förbereda mig väl. Tack vare tidigare utbyten och ett stort engagemang bland mina kollegor var jag också förberedd på att en vistelse i Indien skulle bidra till utveckling av våra respektive utbildningsprogram, samt ge en stor personlig erfarenhet och upplevelse.


Jag hade också möjlighet att lära känna de indiska lärarna och studenterna från PIMS som var på utbyte hos oss under våren. Jag fick värdefull information från dem samt att vi också kunde ägna oss åt diskussioner hur jag skulle kunna bidra i undervisningen på PIMS samt vilka förväntningar och önskningar jag hade under min vistelse. Kontakten med den internationella koordinatorn och rektorn på PIMS skedde först via Kristina Kindblom. Av den internationella koordinatorn fick jag en officiell inbjudan och strax innan avresa ett formulär att fylla.


Jag mailade lite olika företag och lyckades ”tigga” till mig ett antal bungypump stavar, theraband och pulsklockor att ta med till PIMS, som visade sig bli mycket uppskattat och användbart. Eftersom jag hade pratat med de indiska lärarna som var här på utbyte under våren visste jag också vilka ämnesområden jag skulle föreläsa i och kunde förbereda detta innan avresa. Praktiska förberedelser såsom visumansökning, beställning av resa och transport Mumbai- Loni, samt vaccinationer fick jag med från Kristina Kindblom. Flög med Lufthansa via Tyskland och resan kostade närmre 7000 Skr. Resan hade troligtvis blivit billigare om jag bokat tidigare. Tåg ARN-Stockholm 560 Skr. Jag sökte turistvisum till en kostnad av 619 Skr vilket gick smidigt. Vaccinationer: DTP+polio, Hep A, tyfoid, cholera, ETEC, 1770 Skr. Taxitransporten mellan Mumbai och Loni fick jag hjälp av Kristina att boka. Kostnad t/r 10 000 rupees. 


Den faktiska restiden till Indien är ungefär 11 timmar men pga av flygbyten och väntetider blir den totala längden ca 15-20 timmar. Sedan tar det 5-7 timmar att resa med taxi till Loni. Vid ankomsten till Mumbai visade sig att det inte vara någon chaufför som väntade på mig vid ankomst. Jag landade vid midnatt och fel dag hade noterats. Som tur var hade jag telefonnummer till chauffören och med hjälp av Kristina kunde jag ta mig till ett hotell och vänta tills chauffören kunde hämta upp mig på morgonkvisten. Har man väl gått utanför ankomsthallen kan man pga säkerhetsskäl inte ta sig in igen på flygplatsen. Hade varit smart att ringa innan jag gått ut för att kolla att någon fanns där och väntade på mig.


Att komma till en helt ny kultur och ett land som var okänt för mig innebar också att jag kunde fråga och få viktig information från Kristina och de indiska lärarna om hur jag skulle klä mig och hur jag förväntades uppträda i olika situationer. Det hade helt klart varit bra om jag försökt lära mig några vanliga ord och fraser på marathi innan avresan eftersom det underlättar och uppskattas mycket när man lyckas säga något på landets språk.

Reflektioner

Jag har fått med mig fantastiskt många positiva upplevelser, dels av hur undervisningen bedrivs, den positiva andan som genomsyrar hela den indiska kulturen, att en fantastiskt bra sjukvård kan bedrivas med hög kvalitet trots den otroligt mycket lägre standarden jämfört med vad vi har. Det var också mycket roligt att känna att jag kunnat bidra till utveckling av utbildningen med mina insatser. Vi har tillsammans med lärarna och rektorn på PIMS framtidsplaner som rör utveckling av undervisningsmoment men också planer på att i framtiden kunna starta forskningsprojekt där studenterna blir delaktiga för att höja den vetenskapliga kompetensen.

Vi har diskuterat flera ideér som vi kan samarbeta med mellan KI och PIMS som bl a rör kulturell kompetens där vi tänker oss att vi kan involvera alla studenter i vissa kurser både vid KI och PIMS. Detta är än så länge bara på planeringsstadiet men vi tror att det har potential att kunna utvecklas. Ett av förslagen är att studenterna ska intervjua varandra via mail eller om skypemöten kan organiseras om respektive kultur, hur utbildningen är upplagd, skillnader, likheter, patientbehandlingar osv.

Nu när jag själv fått vara på plats på PIMS och träffat lärarna så ser jag att de indiska lärarna när de kommer hit kan bidra inom många olika ämnesområden och bl a föreläsa för våra studenter. De har många kompetenser som vi saknar på vår sektion så här kan utbytet verkligen utvecklas i framtiden.

Eftersom de indiska studenterna visade prov på mycket goda teoretiska kunskaper och jag samtidigt är orolig för våra studenters kunskapsnivå så har jag fått tankar om hur vi ska kunna höja våra studenters teoretiska kompetens i vår nya utbildningsplan.

Innan jag for hem tryckte jag upp många foton och gjorde flera olika album att kunna visa mina kollegor. Jag har planerat med Kristina att vi när hon kommer hem ska ordna en bildvisning och att vi ska berätta om valda delar från vår vistelse på PIMS och vad vi tänker är viktigt att fortsätta arbeta vidare med. På så sätt hoppas vi och tror att fler lärare ska bli intresserad av internationaliseringsgsarbete.

Undervisning

Grundutbildningen för fysioterapeuter på PIMS är fyra år. Efter det gör man sex månader ”internship”, dvs klinisk praktik inom olika kompetensområden. Sedan följer, om studenten vill och har råd, två års master/post graduate studier.


De två första åren läser studenterna teori vid andra institutioner på PIMS vilket är i likhet med utbildningen vid KI förutom att våra studenter har teorin under ett år. Den största skillnaden i grundutbildningen mellan Sverige och Indien skulle jag säga är att studenterna efter år två träffar patienter i stort sett varje dag och de bedömer och behandlar polikliniska och inneliggande patienter tillsammans med äldrekursare och under handledning av lärare. Utbildningen kostar pengar så det är bara möjligt för de som har råd att studera.


Studenterna har mycket god teoretisk kunskap men det tycks som att de har vissa svårigheter att omsätta dessa i praktiken, eller resonera och reflektera varför de behandlar patienterna som de gör. De behandlar många tillstånd och diagnoser med metoder och utrustning som i Sverige inte är evidensbaserade och tillåtna. Jag fick intrycket att de, när de behandlar, gör likadant med alla patienter som har samma diagnos, utan att göra en individuell bedömning eller behandlingsplan. Förstahandsvalet av behandling för patienter med muskuloskeletala besvär tycktes vara apparatbehandling, te x kortvåg, TENS, traktion osv. Nu hade jag inte tillfälle att vara med på jättemånga patientbedömningar/behandlingar så det är möjligt att detta förhållningssätt inte är gäller alla.


Lärare och studenter såg ut att ha en avspänd och avslappnad relation när de satt och småpratade och när det inte var fokus på examination, lärande eller patientbehandling. Vid dessa tillfällen hade jag svårt att tolka lärare och studenternas reaktion när t ex frågor skulle besvaras. Studenten var helt tyst om han/hon inte kunde svara och det var läraren med. Läraren gav alltså inte feedback vilket är brukligt här. Det märkliga i sådana situationer var ändå att det inte verkade som att studenten kände sig dum eller bortgjord.


När jag hade föreläsning/lektion planerade jag medvetet att lägga upp den som jag brukar göra här, dvs vara tydlig med vad föreläsningen skulle handla om, vilka lärandemålen var och hur lektionen var upplagd. Jag la in studentaktiverande moment och avslutade med summering och reflektion. Detta fungerade inte riktigt som planerat och ffa när jag bad studenterna berätta om något de lärt sig så blev det mer av "rabblande" än reflektion. En stor skillnad jämfört med hur det brukar se ut här.


Exempel på föreläsningsteman: Träning under och efter graviditet, osteoporos: träning, kartläggning, artrosskola, genomgång av guidelines och trail registrering för att höja kvaliteten vid genomförande av interventioner.


Jag hade också  lektioner i fysisk träning och då var det inte alltid så lätt att samla gruppen och få studenterna att lyssna på introduktion och efterföljande genomgång. Då var de rätt odisciplinerade och jag tror att jag hade behövt längre tid på mig för att komma underfund med hur jag skulle behöva agera för att de skulle lyssna på mig. Samma metoder som jag använder i undervisningen här fungerade inte där i alla fall. Intressant att upptäcka detta tycker jag för det var absolut inte så att jag blev irriterad utan fick betrakta detta på avstånd.


Att ge feedback eller komma med synpunkter i behandlingssituationer var också annorlunda. Jag kunde fråga varför studenten gjorde som han/hon gjorde och då tolkade jag reaktionen som att studenten genast försvarade handlingen och rabblade upp varför. Min avsikt var aldrig att komma med kritik och jag var mycket försiktig med mina frågor, synpunkter och förslag på alternativ till det studenten gjorde men här hade jag också behövt mer tid för att förstå hur jag skulle kommunicera på "indiskt vis" med studenten. Detta kunde också gälla i vissa situationer med lärarna. 


I handledningssituationer så upplevde jag liknande reaktioner. De kunde efterfråga mina synpunkter men jag tolkar deras reaktion som att de hade svårigheter att ta till sig det jag hade att bidra med. Eftersom de fortsatte fråga om hjälp så måste det ändå ha upplevts som att jag kunde vara behjälplig. Det är verkligen stora kulturella skillnader mellan våra länder och tre veckor är alldeles för kort tid att få kläm på hur man ska agera och reagera i dessa lärsituationer.



Undervisningstimmar

Eftersom det var Diwali, dvs motsvarigheten till vår jul så blev sista veckan under min vistelse inte en ordinarie undervisningsvecka eftersom både lärare och studenter försvann på ledighet. Därför var mitt engagemang i undervisningen till största del de två första veckorna.

Av totalt 30 timmar utspridda under treveckorsperioden motsvarade handledning i klinik ungefär 15%, handledning i vetenskaplig metodik och kvalitetsutvecklingsarbete 15%, undervisning i fysisk aktivitet och träning 25% samt föreläsningar/workshop 45%. All övrig tiden mellan 9-17 spenderade jag på lärosätet eller gjorde studiebesök på  te x ålderdomshem eller de olika sjukvårdsavdelningarna.