Redan innan jag började plugga på Karolinska Institutet har jag bestämt att jag ville åka på utbytesstudier till Sydamerika. Jag har sedan länge varit intresserad av Latinamerikansk kultur, dansat salsa och läst en hel mängd skönlitteratur, och ville väldigt gärna lära mig det spanska språket, som jag tyckte var fantastiskt vackert. Jag hade dessutom flera goda vänner med chilenskt ursprung här i Sverige, och ville gärna lära känna deras land och kultur lite närmare. När jag dessutom såg att man kunde läsa Pediatrikkursen i Santiago och få det tillgodoräknat var valet klart. Från ett rent medicinskt perspektiv ville jag också se hur sjukvård fungerar i ett land som inte har likadana ekonomiska resurser som Sverige, och då tyckte jag att Chile passade utmärkt även på denna punkt.

Terminen innan jag reste iväg var jag fadder för studenter från Universidad de Chile som var på utbyte här i Stockholm (bli fadder via globalfriends.se), och de var väldigt hjälpsamma när jag väl kom till Santiago. Jag kom till Chile 25 dagar innan min första kurs skulle börja – och tack vare dessa kontakter hade jag turen att få en extra tvåveckors praktik på en vårdcentral i Santiago för att få träna mig i medicinsk spanska och få en introduktion i sjukvårdsystemet och rutiner. Dessutom var det just dessa studenter som sedan visade mig runt på campus, hjälpte till att hitta till min ansvarige läkare osv. Det finns nämligen ingen organisation där som tar hand om utbytesstudenter, iaf. kom jag aldrig i kontakt med en sådan. Jag kommer inte heller ihåg att någon kurs i spanska eller någon introduktionskurs i det chilenska sjukvårdsystemet erbjöds. Men man ska påpeka att de chilenska studenterna är alltid jättetrevliga och positiva och berättar gärna allt man vill veta om sjukvården, staden, språket osv.

Jämfört med många länder i Sydamerika är Chile dyrt, men kommer man från Sverige är det snarare billigt. Både bostad, mat och underhållning kostar generellt mindre. Att äta ute på ett bra ställe på kvällen kostar runt en hundralapp, lunch kan man få för runt 40 SEK. Frukt och grönsaker är både godare och billigare, speciellt om man köper de på marknad eller i små kiosker som är öppna nästan dygnet runt. Kött brukar också vara billigare än i Sverige. Jag berättar mer om bostads- och underhållningskostrnader senare i rapporten.

En svensk krona kostar cirka 70 chilenska pesos (CLP). Detta kan vara krångligt att räkna på, men kommer man ihåg att 100 SEK = 7000 CLP och 1000 CLP = 15 SEK, brukar det mesta gå ganska lätt att räkna ut. Det går att betala med kort på alla större gallerior, mataffärer och restauranger, men det säkraste är att ha kontant. Tänk på att de flesta svenska banker tar ut en uttagsavgift, dock vet jag att i alla fall ICA-banken inte gör det. Det finns bankomater runt omkring i staden – vissa tar ut extra avgifter för uttag, men man lär sig snabbt vilka man ska använda.

Vad det gäller undervisningen, så förekom det inga avgifter i samband med detta. Innan jag åkte iväg läste jag på informationsblad från KI att under kursen Internado Rural ska man betala för boende och mat som anordnas av universitetet, dock får man även detta kostnadsfritt. Inga kåravgifter existerar, dessutom får inte man något studentkort av administrativa skäl och därmed tyvärr inte heller några studentrabatter i transport mm.

Vad det gäller kollektivtrafik, så skötts alla bussar (”una micro”) och tunnelbana av ett och samma bolag, Transsantiago – detta är nämligen ovanligt och ganska nytt för Chile. Inget månadskort existerar, utan man betalar för varje resa. Det bästa är att köpa ett s.k. Bip-kort (”tarjeta Bip”), som man laddar på utefter behov. En resa kostar då cirka 8 SEK, och på en resa kan man göra ett begränsat antal byten, nämligen kan man gå in i tunnelbanan bara en gång (men byta fritt mellan linjerna) samt ta 2 olika bussar (ej samma nummer) – allt detta inom 2 timmar. Sedan måste man betala igen.

Att köpa ett sim-kort för telefon är väldigt lätt och kan göras lite var som helst, detsamma gäller påfyllning av saldo. Det är relativt dyrt att ringa med mobilen i Santiago, men ingen man blir ruinerat på. ”Entel” har bäst mottagning men är dyrast, ”Claro” är precis tvärtom, och ”Movistar” är något mittemellan.  

Som jag nämnde tidigare, är bostad generellt något billigare i Santiago än i Stockholm. Jag fick bo några veckor hos mina vänner i Santiago innan jag hittade något eget, men det är inte särskilt svårt att hitta bostad när man väl är på plats. En strategi kan vara att man bor på ett vandrarhem för runt 100 SEK per natt medan man letar efter bostad.

Jag använde mig av sidorna nedan och ringde upp ägare till lägenheter och rum som jag var intresserad av och avtalade möten för att titta på ägarna och bostäderna. Jag rekommenderar starkt att man delar lägenhet med någon, det blir mycket roligare så än att bo ensam. När du ringer runt, glöm inte fråga om rummet/lägenheten är möblerat, oftast så är det inte fallet. Fråga också om priset inkluderar ”gastos communes” – kommunala kostnader, el, vatten.

Det jag till slut lyckades hitta var ett rum mitt i stan i en trea med två sovrum och två badrum som jag delade med en chilensk kille. Vi hade varsitt rum och badrum och delade på vardagsrummet, köket och många skratt. Som oftast är fallet med de nya husen, hade vårt hus en utomhuspool och ett gym. Jag betalade 135.000 CLP, alltså strax under 2.000 SEK /månad för allt. Det går givetvis att hitta både dyrare och billagare.

Jag hörde också att det finns ett vandrarhem där man kan hyra rum per månad och där många utbytesstudenter bor. Tyvärr så finns det inga egentliga studentbostäder att hyra, och de flesta studenter bor hemma hos sina föräldrar. De enstaka som bor ensamma kommer oftast från en annan stad.

Vad det gäller område att bo i valde jag mellan följande:

• Providencia, som är ett lite finare område lite österut om självaste centrumet
• Bella Vista, som har ett rikt nattliv och färgglada graffittimålade hus
• Barrio Brasil, som har några väldigt fina torg och är lite mer bohemisk och lite mer osäker enligt vissa
• Centrum, som jag till slut valde pga. lägenheten – och för att ha närhet till tunnelbana, bussar, flera kulturella centrum, affärer mm.

Jag tror att generellt är det väldigt bra att bo i anslutning till Alameda, huvudgatan, för då kan man alltid ta buss hem på natten – billigt och mycket säkert. Tunnelbana slutar gå innan midnatt.

http://www.arriendosantiago.cl/

http://www.vivastreet.cl/

http://www.rastro.com/

Hälsovård i Chile delas upp i statligt och privat, där privata sjukhus kan vara väldigt lyxiga och vissa statliga väldigt fattiga med endast basal omhändertagande. Man väljer vilket system man tillhör och vart man betalar sin försäkring, och hur mycket man betalar (om man betalar) beror på inkomsten. Detta leder till ett relativt acceptabelt fungerande system där alla kan åtminstone få akutvård och kontroll av viktigaste kroniska sjukdomar.

Läkarutbildningen varar i 7 år, där de sista 2 åren kallas Internado och är motsvarighet till svenska AT. Skillnaden är att studenterna inte får någon betalning för jobbet de utför, utan måste själva betala för sina studier. När man är klar, blir man ”allmänläkare” och kan vidare ansöka om stipendie för att utföra specialisering, som varar i omkring 3 år och är även den ”lönfri”. Alternativt kan man jobba på primära vårdenheter som just allmänläkare, vilket ganska få verkar vara sugna på, de flesta ser det som en transportsträcka tills de har tillräckligt med pengar för att kunna specialisera sig.

Utbildningen håller en hög nivå med en bra teoretisk basis samt praktik ofta i form av bedside-undervisning. Andelen praktik är generellt mindre än i Sverige, dock är det även mycket mindre pappersarbete och mer faktisk diskussion om patienter. De flesta handledare är kompetenta och ofta ganska stränga och fokuserar mycket på de teoretiska kunskaperna. Mycket av praktiska färdigheter lämnas till de sista 2 åren av universitetet.

Hierarkin på sjukhuset är ganska tydlig, både vad det gäller relation vårdare-patient, läkare-övrig personal och lärare-elev. Den sistnämnda hierarkin blir mindre tydlig ju högre upp i utbildningen man är och ju mindre åldersskillnad mellan parterna. Jag har dock aldrig upplevt någon otrevlig stämning, och det pratades sällan illa om någon. 

Året innan jag planerat åka iväg började jag läsa spanska. Jag anmälde mig till distanskurser på Komvux och hann läsa steg 2-5 innan det var dags att åka. Jag tränade också språket med mina chilenska fadderbarn. Trots detta var det väldigt svårt att hänga med de första veckorna, eftersom chilenare äter upp många bokstäver och använder gärna många landspecifika uttryck, som är roliga och charmiga – men omöjliga att förstå om ingen förklarar. Det finns ett par böcker om chilenska språket – bl.a. ”How to surviving in the Chilean Jungle” av John Brennan och Alvaro Taboada samt  ”Speaking Chileno” av Jared Romey – som kan vara av stor hjälp i början om man vill lära sig chilensk slang. Annars får man bara fråga, de är väldigt stolta över sitt kluriga språk och förklarar gärna!

Några saker som är bra att veta:

• I princip alla ”s” och försvinner vid uttal och ersätts med ett knappt uttalat ”h”, snarare en utandning. Detta gäller både i mitten och i slutet av orden, ej i början.
•  ”W” som i Washington och ”hu” som i huevo (ägg), uttalas som ”gu” i ”gurka” – Guashington, guevo.
• Som i hela Sydamerika, används inte formen ”vosotros” utan endast ”ustedes” – mycket enklare!
• "Poh" (kortform av "pues") är ett litet ord som läggs i slutet av ord och fraser, ex. Si-poh! No se-poh!
• Ord som används hela tiden: cachay – fattar du? (skall ej besvaras, om ej följs av en förklaring vad det är man ska fatta); weon(uttalas exakt så, undantag från regel om uttal av ”w”) – används både som tilltal till ens kompisar, lite som ”dude” (aldrig okända!), men också som en svordom (kommer från ordet ”huevo” som även betyder testikel); una wea – släktord med weon, betyder både ospecifik sak och någonting dåligt; carrete, carretear  - fest, festa; una micro – stadsbuss; plata – pengar;

Jag blev förvånad över hur lätt det var att följa föreläsningar på spanska, speciellt om den var baserad på en Power Point presentation. Lärarna talar ofta ganska tydligt. Det var mycket svårare att förstå patienter, speciellt på landsbygden och i fattiga områden. Jag vågade aldrig ta patienter helt själv och behövde någon med i rummet, för ibland kunde jag förstå helt fel och nästan hitta på en egen historia. Men man lär sig, och ibland får man kommentarer från sina kursare om att inte ens de förstod vad patienten sa.

Jag trivdes väldigt bra i den chilenska kulturen och hade nog inga egentliga kulturkrockar. Det svåraste var att anpassa sig till alla var sena överallt, och att allting började väldigt sent. Men då gäller det bara att slappna av och tänka att det faktiskt är man själv som är främling och ska anpassa sig. Det var också ibland jobbigt att som ensam tjej ständigt få kommentarer på gatan, men där gäller samma princip – komma ihåg att dessa kommentarer inte innebär någon direkt fara och ignorera dem. Jag fick också lära mig att man varje morgon ska hälsa på absolut alla i klassen/på festen med en kindpuss (ofta luftpuss), oberoende av ifall ni är kompisar eller ej, och av ifall man nånsin pratat med personen mer än frågat vad denne heter. Annars uppfattas man som väldigt otrevlig. 

Som jag nämnde tidigare, finns det ingen organisation som tar hand om utbytesstudenter på Universidad de Chile, och inga aktiviteter arrangeras speciellt för utbytesstudenter. Personligen hade inte jag några utbytesstudentkompisar i Santiago, vilket är både positivt och negativt. Utbytesstudenter har generellt mera tid, kan vara roligare att bo med eftersom de är friare, vill göra mer och upptäcka staden. Man kanske kan enklare hitta någon man känner gemenskap med bland utbytesstudenter. Samtidigt, vill man verkligen göra en djupdykning i den chilenska kulturen, är det bättre att bo och umgås så mycket som möjligt med chilenare. De är dessutom väldigt trevliga och villiga att umgås. Jag var den enda utbytesstudenten mina kursare haft under hela utbildningen, och alla var väldigt intresserade av att veta både om mig och Sverige, bjöd mig med sig överallt och var allmänt mycket hjälpsamma. På universitetet händer det ofta mycket saker – teater, konserter, fester. Det enklaste sättet att hålla koll på det är att fråga sina kursare. Jag vet också att diverse sportaktiviteter var tillgängliga, dock vet inte jag hur det fungerar om man vill vara med och inte har ett studentkort.

Vill man ändå träffa utbytesstudenter arrangeras det varje onsdag en AfterWork och efter det en fest som heter MiercolesPo. Leta upp det på Facebook och lägg till som vän – då får du veta var festen är just denna onsdag.

Själva Santiago är en väldigt dynamisk och levande stad. Det är alltid någonting på gång – festivaler, konserter, teaterföreställningar, konstutställningar mm, och mycket är gratis eller billigt. En mycket bra sida att ha koll på är estoy.cl där nästan allt som händer i staden samlas. Jag rekommenderar också varm Centro Cultural Palacio La Moneda (under La Moneda, presidentpalatset) samt Centro Cultural Gabriela Mistral, där man hittar all möjlig underhållning och konst. I den förstnämnda finns också biosalonger där man ständigt har någon filmfestival, ofta kostnadsfritt. Ibland tror man att denna stad aldrig sover, och det är nog så. Det finns några få timmar - vid gryningen och på söndag morgon - då den blir tyst. Man kan köpa färsk frukt i kiosk och strumpor hos en gatuförsäljare klockan 12 på natten, på morgonen därpå på väg till tunnelbana erbjuds på plats gjorda mackor och färskpressad apelsinjus. Vill man gömma sig från allt kaos kan man gå till Cerro San Cristóbal – en ganska hög trädbeväxt kulle mitt i Santiago, som dessutom är perfekt för en power-promenad. Där kan man ha en picknik och njuta av utsikten över Anderna som omringar staden.

Är man i Santiago, är Valparaiso, som ligger 1,5 timme mot kusten, ett absolut måste. Stanna gärna över hela helgen, promenera upp och ner för kullarna, bada i det iskalla havet och ligg på stranden. Andra populära utflyktsmål är vingårdarna i regionen och Cajón del Maipo. Vill man resa längre bort (och behöver nytt visum) är Mendoza i Argentina ett bra alternativ. Oftast åker man buss (6-8 timmar) och stannar över helgen.

Mina månader i Chile är något jag värdesätter väldigt högt, både för mitt privata liv och för min karriär. Det var väldigt lärorikt och intressant att se hur man handlägger patienter när man har väldigt begränsade resurser att tillgå, hur man hanterar fattigdom, hur man lägger upp sjukvård i ett annat land. Men jag tror att det viktigaste ändå var det jag har lärt mig om mig själv, de förändringar som skett i mitt sätt att tänka och se på saker, i mina värderingar och uppfattningar. Jag har nog börjat uppskatta det svenska systemet ännu mer och möjligheten att ge lika vård till alla. Jag har också lärt mig att vara mer tolerant och acceptera andras sätt att leva.

Jag är väldigt glad över att ha gjort ett utbyte och väldigt glad över att ha gjort det just i Santiago.  Jag tyckte väldigt mycket om staden, landet, folket och universitetet och är helt säker på att jag ska tillbaka dit någon gång.