När jag kom till HAN kände jag mig väldigt välkommen, jag visades runt och presenterades för medarbetarna. Det fanns även plats där jag kunde sitta på i det öppna kontorslandskapet vilket kändes bra så att jag visste var jag kunde sitta mellan olika möten eller om jag ville arbeta med något på datorn.

Hotellet var ok standard, lite slitet och städningen var inte så noggrann, men bra säng, air-condition, pålitlig WiFi-uppkoppling och bra frukost. Priserna på mat, kläder, boende mm är ungefär som Sverige, kanske lite billigare. Något man kan tänka på är att det inte alltid går att betala med kreditkort, så det kan vara bra att ha en del kontanter. På de större butikerna och inne på restaurangerna går det bra med vanligt VISA-kort eller Mastercard. På bussen kan man betala med kontanter eller så köper man ett busskort på stationen som kan laddas på. Jag fick låna ett busskort så att jag kunde ta mig till och från Universitetet, det kunde sedan laddas på vid behov.

Det var engelska som var det gemensamma språket som jag pratade med Holländarna. Nederländska är ett språk som har en del likheter med svenska och tyska, så det fanns ord jag kunde förstå, men inte hela meningar. Kulturen upplevde jag rätt lik den svenska, på det sätt de uppträdde och pratade med varandra. I själva Nijmegen var det trevlig stämning med mycket caféer och restauranger med sittplatser ute på gatorna. Den stora skillnaden var att det ofta var tillåtet att röka på sådana platser vilket vi oftast inte är vana vid.

På sektionen för arbetsterapi arbetade man i ett öppet kontorslandskap men det fanns vissa kontor som delades på flera samt bokningsbara rum för diskussioner. Det fanns ett fikarum också, där man möttes för samtal eller tog en kopp kaffe när man kände för det. Ibland när man satt och jobbade och någon skulle hämta något att dricka frågade de om de skulle hämta till flera vilket var trevligt. Arbetsplatsen var öppen, inga låsta dörrar in till avdelningen och studenter fick gärna komma dit med frågor eller för bokade möten. I huset var det mycket studenter och det fanns restaurang i huset där man kunde köpa lunch (som mestadels bestod av smörgåsar, eller en sallad eller en kopp soppa) men även varm mat vilket de sa att de uppskattade då de var kvar sent på jobbet. Jobbmöten som man hade svårt att hitta tid för i schemat bokades ofta in efter ordinarie arbetstid.

Det fanns mycket att se och göra i Nijmegen, varje måndag och lördag var det marknad. Det fanns dessutom mycket bra shopping och fin miljö med alla gamla fina stenhus. Hotellet låg vid Walkaade som är en slags strandpromenad, där stannar stora kryssningsbåtar och där finns restauranger. Lite längre bort finns strand och ett stort naturreservat. På helgen var jag i Amsterdam (en timme med tåg) och var på Anne Frank-museet, ett hus där 8 judar gömde sig under andra världskriget som nu gjorts om till museum. Jag var även på riksmuseet där de hade en stor Rembrandt utställning. Dessutom gick jag på sightseeing i Amstedam, det var väldigt varmt och soligt vilket gjorde det mycket trevligt. Min familj kom även och hälsade på några dagar, vi gick på stan, åt god mat och kollade butiker och marknaden på lördagen.

Förutom undervisningen hade jag två halvdagsbesök på olika rehabiliteringskliniker, en på Radbaom sjukhus och det andra på Klimmendal rehabcenter där de har rehabilitering för personer efter stroke. Det var väldigt intressant att se hur de praktiskt arbetade med rehabiliteringen, vilka metoder och bedömningsinstrument de använde och hur lokalerna var uppbyggda.

Vi har diskuterat ett fortsatt samarbete mellan KI och HAN vilket kunde inkludera testning av liknande forskningsprojekt som mitt i Holland, publicera något tillsammans eller mer teoretiska diskussioner via tex skype.

Jag ansökte om lärarutbyte för att få lära känna en annan kultur och en annan undervisnings- och forskningsmiljö. Förberedelser inkluderade att söka upp hotell, vilket jag fått tips av från HAN samt olika alternativ på resan, för att hitta den bästa och smidigaste. Att resa inom EU är lätt, det enda som krävs är pass och de flesta till exempel på tågstationen och på restauranger kan engelska bra, så är det något finns det alltid någon att fråga.

Övriga förberedelser var att jag hade ett samtal med Ton Satink några veckor innan (då han var i Sverige) för att lägga upp planen och sedan gav han mig ett schema för vistelsen och hade arrangerat och bokat in möten och besök. Dessutom förberedde jag föreläsningarna och presentationen för forskargruppen i förväg.

Jag tycker att jag har lärt mig mycket av utbytet. Inte bara av de diskussioner vi hade i forskargruppen, men även av att befinna sig i en annan miljö under en lite längre tid. Det är intressant att reflektera över till exempel likheter i språk och kultur och se hur lika vi är på olika sätt.  Det är en utmaning i att uttrycka sig på engelska och göra sig förstådd, även om jag känner att jag behärskar språket finns det tillfällen då man inte hittar orden eller man har svårt att veta hur man ska förklara sig, när dessutom de man pratar med inte behärskar engelskan så bra blir det en extra utmaning. Men med beskrivande gester eller ett tyskt/holländskt/svenskt ord som ersättning kan det gå ändå.  

Jag undervisade i två olika grupper, den ena studentgruppen var arbetsterapistudenter och där var temat ”arbetsterapi i en internationell kontext- Sverige”. Den andra gruppen var studenter från flera olika program såsom fysioterapi, logopedi och arbetsterapi som gick ett kursprogram inom neurologi, temat där var ”användningen av en app i strokerehabilitering (ett doktorandprojekt)”.

En skillnad mellan svenska och holländska arbetsterapiutbildning är att de har sin praktik mest sista året, den sista de har är vad de kallar ”internship” och leder ofta till att de kan fortsätta arbeta där när de är klara med utbildningen.

Under mitt besök hade ett forskargruppsmöte anordnats för forskare inom arbetsterapi. Där fick jag möjlighet att presentera mitt projekt, lyssna på en översikt av deras forskning och sedan diskutera olika gemensamma begrepp och teorier.

Jag var på HAN under två veckor, Föreläsningarna var 90 minuter vardera och forskargruppsmötet höll på ca 3 timmar, vi hade även andra diskussioner med delar av forskargruppen sammanlagt ca 8 timmar samt möte med andra doktorander totalt ca 4 timmar. Förutom detta var det spontana möte och diskussioner över lunch eller vid skrivborden med lärare och forskare vid HAN.