Jag ville åka på utbyte till Paris av flera skäl. Varför Paris? Ja, varför inte Paris? Jag hade bott där i ett halvår för ett par år sedan och alltsedan dess hade en del av mig längtat tillbaka. Att bo i Paris är att bo i korsningen mellan historia och framtid, mellan högt tempo och lågt, mellan arrogans och charm, mellan en mängd olika kulturer och språk.

Det finns flera universitet i Paris att välja mellan. Paris V Descartes är det mest anrika och huvudbyggnaden ligger alldeles norr om Jardin de Luxembourg, på Rue de l'Ecole de Médecine. Den huvudsakliga anledningen att jag valde detta universitet var att Paris mest kända barnsjukhus, Necker Enfants Malades, är knutet dit. Och eftersom jag skulle läsa barn och gyn, ville jag gärna vara på just Necker.

Kontaken med Paris V Descartes gick via deras kontaktperson (se Internt). Vi hade mest kontakt via mejl, vilket inte alltid var helt smärtfritt. På sedvanligt franskt manér skickades några tusen sidor (typ...) med svårförståeliga blanketter som skulle fyllas i och skicka tillbaka. Det absolut bästa var att acceptera en dyr telefonräkning och ringa istället för att mejla fram och tillbaka, eftersom det senare kunde resultera i en svarslatens på några veckor. För övrigt kunde man utan problem vänta med nästan alla blanketter till själva ankomsten utan att någon brydde sig.

Jag upplevde att bemötandet från ämnesrepresentanterna vid KI var mycket gott när vi diskuterade mina utbytesstudier. De var positiva och även om det var ganska mycket som skulle kompletteras så kände jag att de gjorde vad de kunde för att utbytet skulle kunna bli av.

Väl på plats tog jag kontakt med universitetets kontaktperson (se Internt) för att registrera mig, få mitt studentkort (som bl a ger tillgång till alla underbara studentrabatter som finns i Paris) osv. Som Erasmusstudent fick man tränga sig före hela den lååååånga kön vid registrering och dylikt om man pratade med rätt personer.

Därefter började jag min tvåveckors intensivkurs i franska språket som jag blev erbjuden via universitetet. Jag hade gjort ett slags förkunskapsprov via nätet någon månad innan (imponerande nog med franska internetmått mätt) för att delas in i rätt svårighetsgrad.

Det fanns en studentkomitté som kallades Erasmix och som ägnade sig åt att hänga i parker, göra utflykter, med mera. Jag deltog bara någon enstaka gång, eftersom de flesta som var där var i 18-22-årsålden på grönbete för första gången ifrån föräldrarna (kändes det som i alla fall).  

Jag hade haft kontakt med universitetet innan avresa men inte med professorn på själva sjukhuset, då jag avråtts från att ta direktkontakt med denne. Det ledde till att han aldrig hade hört talas om mig när jag klev in på hans kontor på sjukhuset och blev måttligt glad över att få en extra student på den redan trånga kursen. Men, som alltid i Frankrike, det ordnade sig...

Paris är dyrt. Så enkelt är det. Och framförallt är det dyrt att bo (se Boende). En halvanständig kaffe på stan kostar 4 euro. Å andra sidan finns gott om studentrabatter på det mesta. Dessutom finns det särskilda studentkafeterior och restauranger som serverar enkel mat men väldigt billigt (ca 3-5 euro!). Studener äter mat i personalmatsalen på Necker för svårslagna 2,10 euro.

Såvitt jag minns fanns inga särskilda kostnader associerade med själva universitetet.  

Jag ordnade bostad via Svenska studenthemmet i Paris, Maison des Etudiants Suédois, som ligger i Cité Internationale i södra Paris. Ett rum där kostade (beroende på hur länge man stannade och när på året) ca 460 euro i månaden. Då fick man ett eget möblerat rum (inkl kudde, täcke osv) med handfat på rummet men delad dusch, toalett och kök. Själva huset var ganska slitet men charmigt och ett trevligt sätt att träffa andra studenter, både svenska (ca 50%) och från andra länder. I Cité Internationale bor flera tusen studenter från alla världens länder, så det är inte svårt att lära känna nya människor. En nackdel är förstås att man hamnar lite utanför Paris mest centrala delar. Närmaste metrostation är Porte d'Orléans, som är tio minuters promenad bort. Dock finns en pendeltågsstation (RER) alldeles vid Citén, där tågen går var femte minut under rusningstrafik.

Bor man i Citén (eller på annat sätt hyr bostad vitt), kan man ansöka om CAF, som är ett bostadsbidrag på ca 100 euro månaden.

Vill man bo i en lägenhet i Paris får man betala ca 500-1000 euro i månaden, beroende på standard. Det finns webbplatser som fömedlar ”colocation”, det vill säga hjälper folk att hitta andra att dela lägenheter med (typ ”hej jag har en alldeles för stor lägenhet att bo själv i, vill någon bo med mig?”) men trycket är hårt, så det är ganska svårt att få, särskilt från Sverige. Ett annat tips är att gå till anslagstavlan i Svenska kyrkan (Rue Méderic, metro Courcelles). Dit kan man också mejla på förhand och be dem sätta upp en lapp om att man letar. Även genom själva universitetet kan man få hjälp med boende, både i studenthus och i privata lägenheter.

Franska läkarstudenter läser sin utbildning med först tre rent teoretiska år (PCEM 1, 2 och DCEM 1; motsvarande preklin) och därefter tre kliniska år (DCEM 2, 3 och 4). Under de kliniska åren läser de i tremånadersperioder. De läser då oftast två teoretiska kurser parallellt och har praktik i något av dem – men inte nödvändigtvis samtidigt som de läser resp ämne teoretiskt. Som exempel kan de ha praktik i gynekologi på förmiddagarna och läsa hematologi och pediatrik teoretiskt på eftermiddagarna i en sådan period. Under hela tremånadersperioden är man på en och samma avdelning, vilket förstås är en stor skillnad mot Sverige, där man ju är kanske en vecka på en avdelning för att få vara på så många olika som möjligt. Som KI-student har man (eller hade åtminstone då) rätt att ha kortare praktikperioder än tre månader.

I Frankrike får man också en liten symbolisk lön som kandidat. Den varierar beroende på vilket år man läser. Jag tänjde på sanningen och sa att jag läste DCEM 4 och då fick jag ca 250 euro i månaden.

Värt att notera är också att alla avdelningar är uppkallade efter sin överläkare. Barnakuten heter exempelvis Service de Professeur Cheron.

Det var förstås tufft att läsa allt på franska. Jag använde en del svensk kurslitteratur som stöd. Och tuffast av allt var att kommunicera med patienterna. Dock måste jag säga att de flesta var väldigt förstående och positiva till att ha en utländsk läkarstudent. Faktum är att jag tror man är mer förstående i detta avseende i Frankrike än i Sverige.

Jag bär med mig massor av minnen, både bra och dåliga, från mitt utbyte. Tidvis kände jag mig ensam, tidvis längtade jag hem något enormt. Men för det mesta var det en upplevelse som berikat mig oerhört mycket, både i det professionella och det privata livet. I det professionella därför att det givit mig nya perspektiv på hur sjukvård bedrivs i andra länder och faktiskt även på hur sjukvård bedrivs i Sverige. I det privata därför att jag hade roligt, lärde känna nya människor och fick bo i en världsstad.