Jag anlände till Mumbai sent på natten där jag blev hämtad av en chaufför från hotellet. Efter en god natts sömn blev jag på eftermiddagen hämtad av en chaufför från universitet, resan till Loni tog ca 5 timmar. Väl framme blev jag mottagen av KI’s koordinator och två av de indiska lärarna som jag hade träffat under deras utbyte i Sverige. Tyvärr var det ”jul-ledigt” i Indien när jag anlände så många av lärarna och andra ansvariga var på semester. Jag bodde på campus-området som många av personal, lärare och studenter gjorde och fick ett rum på International Lodge. Rummet var enkelt men trivsamt och billigt med svenska mått mätt. Dagen efter (lördag) träffade jag den internationella studiehandläggaren kring administrativa spörsmål, blev visad runt på området och på fysioterapi-utbildningen och hälsade på de lärare som var i tjänst. Jag fick också se en film om hur universitet startade och hur det har utvecklats under åren, vilket var en spännande historia att få ta del av. På eftermiddagen blev jag också visad runt i byn.

Jag möttes av många lärare och studenter med stor generositet och ett öppet sinne och intresse för att utbyta erfarenheter, tankar och kunskap. En stor skillnad jämfört med Sverige var det respektfulla tilltalet men också en hierarki som är annorlunda jämfört med Sverige. Jag vande mig aldrig riktigt vid att bli tilltalad som ElisabethMam och det tog också ett tag innan jag kunde införliva det i mitt eget sätt att tilltala tex rektor. Studenterna reste sig alltid när jag som lärare kom in i rummet och lärare reste sig alltid när rektorn kom in, vilket tog ett tag för mig att applicera själv. Se i övrigt reflektioner ovan i samband med undervisning och kunskapsutbyte.

En utmaning var till en början att förstå indisk engelska. De har ett fantastiskt bra ordförråd och all kommunikation och undervisning skedde på engelska, däremot var det ibland svårt att förstå pga annorlunda uttal framförallt när vi satt i gruppdiskussioner och man kanske pratade i munnen på varandra. Jag märkte att jag var trött på kvällarna pga av detta men också pga av alla intryck förstås. Det hände vid ett par tillfällen att de inte heller förstod vad jag sa. Andra kulturella skillnader var hur man passade tider. Vid ett flertal tillfällen fick jag sitta och vänta om vi hade gjort upp om en tid. Jag hade dock blivit förvarnad om detta så jag tog alltid med datorn och passade på att jobba medan jag väntade.

Vardagkvällarna ägnades mestadels åt träning och arbete, ibland besökte vi marknaden i byn eller åt middag på en lokal restaurang. Jag blev också hembjuden till flera av lärarna och annan personal vilket var trevligt och gav ytterligare andra perspektiv på likheter och olikheter i kultur. Ofta fick vi sitta själva vid bordet och äta medan värdparet serverade, vi fick ibland också presenter av värdparet vilket inte sker i Sverige där gästerna mer eller mindre förväntas att ha med sig något. Stämningen var trots det väldigt familjär och avslappnad. På lördag eftermiddagar och söndagar gjorde vi utflykter till olika städer och sevärdheter runt Loni. Vi besökte den heliga staden Shridi dit många pilgrimsvandrar lördagar och söndagar. En annan söndag besökte vi Daulatabad Fort, med både hinduisk tempel och en minaret. Fortet låg på en höjd så det tog ca 1 timme att vandra upp för alla trappor. Efter lunch åkte vi till Ellora-grottorna från 1200-talet som upptäcktes av en brittisk soldat i slutet av 1800-talet och nu delvis har restaurerats. Flera av lärarna följde med på denna utflykt vilket gav tillfälle att lära känna dem lite mer personligt. En annan söndag besökte vi staden Nashik med två av lärarna, där vi besökte den heliga floden, dit man åker för att sprida aska och rena sig efter att en anhörig avlidit. Vi hälsade också på en av lärarna som bodde där på helgerna med sina föräldrar och besökte en vingård.

Ta chansen till utbyte om det erbjuds, det är oerhört lärorikt.

Pravada planerar för att starta upp en dagcentral för äldre centralt lokaliserat i byn för att förebygga ohälsa hos äldre och för att nå fler än vad de gör på sjukhuset. I samband med det påbörjade vi en diskussion om ett eventuellt kommande forskningsprojekt med detta som bas. Vi diskuterade innehåll tex, screening för fallrisk, kognition, skörhet, att göra funktionsbedömningar samt vikten av individualiserad träning. Vi diskuterade olika typer av uppföljning och de skulle skriva en projektplan som underlag för fortsatt diskussion.

Då jag har rest mycket privat men också haft som mål att verka professionellt  i en annan kultur och kontext var det självklart för mig att söka detta utbyte när tillfälle gavs. Då utbytet med KI har pågått under några år har jag träffat indiska lärare som varit på utbyte i Sverige. De har då besökt den akademiska vårdcentral som jag tidigare var samordnare på och även auskulterat på intilliggande primärvårdsrehab-enhet.

Som förberedelse hade jag diskussioner med koordinatorn för utbytesprogrammet på KI kring vilka föreläsningar och lärandeaktiviteter som jag skulle kunna bidra med och delta i. Andra förberedelser var självklart visum, vaccinationer och kontakt med internationella studiehandläggaren på Pravara-institutet.

Jag har bara positiva erfarenheter från detta lärarutbyte. Det som jag uppskattade mest var deras generösa och öppna attityd, där har vi mycket att lära i Sverige. Historien kring uppbyggandet av institutet är fascinerande, hur man successivt har utvecklat utbildningen och hälso- och sjukvården och också det sociala och samhälleliga ansvar man har tagit på sig. Jag hoppas på fortsatt utbyte för gemensamma utvecklings- och forskningsprojekt.

Jag undervisade vid ett flertal olika tillfällen utifrån mitt forsknings- och undervisningsområde kring fysisk aktivitet och träning och riskerna med inaktivitet för äldre personer. Detta kombinerades tex med praktiska styrke- och balansövningar i en träningslokal. Det ledde också till intressanta diskussioner då flera av lärarna och studenter lyfte de olika kulturskillnaderna då äldre i Indien förväntar sig att de ska bli uppassade av sina barn medan jag lyfte vikten av att stimulera till självständighet i vardagen som en viktig källa till fysisk aktivitet. Intressanta reflektioner och erfarenheter utbyttes.

I samband med föreläsning om mätmetoder av fysisk funktion fick studenterna jobba med olika patientfall som baserades på svenska patienter. Då blev kulturskillnaderna också tydliga då flertalet av patientfallen bestod av äldre som bodde själva och hade hemtjänst trots att de hade barn, vilket är mycket ovanligt i Indien. Studenterna tyckte dock att det var mycket intressant och kom fram och tackade efter och påtalade att det är precis det här vi behöver, att få jobba utifrån konkreta fall, föreslå lämpliga metoder och att få diskutera detta.

Jag höll i en workshop tillsammans med två av lärarna kring fallprevention där jag höll en introducerande föreläsning och de höll i en praktisk genomgång av ett träningsprogram som är framtaget på Nya Zeeland och används över hela världen. Veckan efter besökte vi ett äldreboende tillsammans med studenterna där de äldre personerna fick genomföra ett träningsprogram under instruktion av studenterna. 

En föreläsning handlade om pre- och post-rehabilitering i samband med kirurgi och vilken evidens som finns kring ämnet. Studenter och lärare fick göra en SWOT-analys för implementering av pre- respektive postoperativ rehabilitering. Några dagar senare provade några av lärarna och master-studenterna tidig mobilisering på postop-avdelningen på några patienter.

Jag deltog också i ett seminarium om primärvården i Indien och i Sverige där jag berättade om systemet i Sverige och införandet av akademiska vårdcentraler i Stockholm och en indisk professor i allmänmedicin berättade om systemet i Indien. Vi hade sedan en gemensam diskussion där auditoriet fick ställa frågor.

Jag blev också ombedd att hålla en föreläsning, en ”up-date” i geriatrik. Då bjöds alla studenter från år 3, 4 samt masterstudenter och samtliga lärare in. Föreläsningen hölls i en av de stora aulorna på campus och föregicks av en välsignelseprocess samt utdelande av presenter. Jag planerade föreläsningen tillsammans med KI’s koordinator där jag höll i en teoretisk bakgrund och hon höll en föreläsning kring aktiv förflyttning, spontant rörelsemönster och tyst kunskap. Det förväntades också av oss att vi skulle vara högtidsklädda så jag fick låna en sari för tillfället. Seminariet avslutades med att studenterna engagerades i en quiz arrangerad av några av master-studenterna och sedan bjöds vi på lunch.

Jag deltog också dagligdags i den ordinarie undervisningen och var med interns och master-studenterna när de besökte och behandlade olika patienter på sjukhuset under handledning av lärarna. Vid de tillfällena kunde jag också ge input, utbyta erfarenheter och diskutera ev skillnader i vård och rehabilitering. Den mest slående skillnaden var graden av sängliggande framförallt för de äldre geriatriska patienterna. Anhöriga var också nästan alltid närvarande och skötte den basala omvårdnaden vilket också ibland ökade på inaktiviteten bland patienterna då vissa också blev matade i sängen trots att de skulle kunna ha suttit på sängkanten och ätit själva. Vissa operationsmetoder ledde också till ökad grad av inaktivitet då vissa patienter inte fick belasta på flera veckor. Den stora skillnaden i undervisnings-upplägg var det nära samarbetet med sjukhuset där lärare och studenter ansvarade för den fysioterapeutiska verksamheten på hela sjukhuset. Det stimulerade till ökat kliniskt kunnande och där ligger vi långt efter i Sverige där gapet mellan teori och praktik ofta påtalas av studenter. Det underlättade också implementeringen av ny kunskap direkt i verksamheten, se exemplet ovan kring tidig mobilisering efter operation.

Jag var också med på ett heldagsbesök, tillsammans med de svenska studenterna och professorn i socialmedicin, till några avlägsna byar där hälsonivån var relativt låg och där byäldsten ville upprätta ett samarbete. Byn besöktes av en ambulerande klinik denna dag, vilket var intressant att se. Vi besökte också ett par större byar där det fanns vårdcentraler, BCV och MVC uppbyggt efter svenskt system utifrån tidigare samarbete med Linköpings universitet finansierat av SIDA-medel. Både på de ambulerande klinikerna och på vårdcentralerna leddes arbetet av Ayurveda-läkare i samarbete med sjukhuset. En annan dag besökte jag en närliggande vårdcentral där master-studenter hade undervisning för patienter i yoga som behandlingsmetod för premenstruella- , graviditets- och klimakteriebesvär.

Jag deltog också i stavgång för och med studenter på morgnarna, något som tidigare lärare från KI har introducerat.

Jag fick 10 timmar/vecka (20%) uppsatt på mitt resursark, ca hälften av de var föreläsningar, övrigt var förberedelse. Men jag deltog i lärarnas arbete från ca kl 9.00-17.00 varje dag samt mellan ca 9.00-13.00 på lördagar när jag inte var på studiebesök eller förberedde föreläsningar.