Redan i början av mina studier visste jag att jag vill ta chansen att åka utomlands och studera under en period. Vad jag inte visste var vart jag ville åka. Så när jag fick reda på att Azorerna var ett möjligt resmål för oss sjuksköterskestudenter blev jag genast intresserad. Inte för att jag visste så mycket om Azorerna, utan kanske just för att jag inte visste så mycket.

Azorerna är en ö-grupp bestående av nio vulkanöar som ligger mitt ute i Atlanten, 150 mil västerut från Portugals kust. Det bor sammanlagt ca 240 000 människor på öarna, på Sao Miguel som är den största ön bor nästan hälften av dessa. Men det var på den näst största ön Terceira som tre månader av höstterminen skulle spenderas.

Det var en osäker sommar fylld med frågetecken inför avresan. Efter att alla ansökningar var inskickade och fått svar att jag och min kurskamrat skulle få åka följde en lång tid av velande fram och tillbaka. Men slutligen, efter mycket planering och  en personlig studieplan var allt klart för utresa. Allt ledde  dock till att vi inte hann boka de billigaste flygbiljetterna, så jag skulle rekommendera att boka biljetter så fort som möjlig.

Klimatet på Azorerna är minst sagt varierande, de första veckorna var det strålande sol och varmt och skönt, mycket tid spenderades på den underbara lilla stranden i Angra do Heroismo. Men sedan kom hösten. Det kunde regna rejält vissa dagar och blåsa så havet yrde. Vilket gjorde att det var lite svårt att veta vad som skulle packas ner innan avresan. Men bra skor för vandringar och hala kullerstensgator, regnjacka för regniga dagar och bikini för soliga dagar är tre säkra kort.

Innan vi skulle resa hämtade vi tre ombyten sjukhuskläder från SÖS. Till vissa resmål fick studeterna även hämta material från KTC att ta med, Azorerna var inte ett av dessa. Väl framme önskade jag dock att vi hade haft med oss lite egna små handspritflaskor, handskar och framförallt förkläden. De hade dock handskar och handsprit som vi fick på praktiken, men deras resurser är så mycket mer begränsade än våra att det hade känts bra att stå för detta själv. Förkläden var dessutom inget som de använde, så det borde vi fått med oss hemifrån. 

Azorerna är relativt billigt, valutan är euro och pengarna räcker aningen längre än hemma. Dock blir det ju automatiskt så att man vill göra mer än hemma när man är utomlands. Maten kostar ungefär som hemma och kläder likaså. Det är billigare att gå ut och äta än hemma men det finns väldigt lite vegetariskt, så ddå är det bättr att laga mat sjlv hemma. Dessutom är vin och alkohol betydligt billigare än i Sverige, så en kväll ute är inte dyrt. Det var inga speciella kostnader så som kåravgifter som skulle betalas, däremot var vi tvugna att betala en deposition på vårt boende.

Man kunde ta sig till fots till de flesta ställen i Angra, men skall man till de andra byarna så går det billiga bussar, men det är inte alltid så lätt att läsa tidtabellen... Det är inte heller så dyrt att ta taxi eller hyra egen bil en dag så att man kan åka på utflykter.

Vi ansökte om boende hemifrån och fick ett rum med två smala sängar, två skrivbord och ett badrum. Köket delade vi med de andra som bodde i samma korridor, där fanns inte de bästa möjligheterna att laga stora middagar. Men det fungerade ändå över förväntan.

Det kunde det bli riktigt kallt på nätterna så tjocka kläder att sova i och en extra filt är att rekommendera. Sängarna var dessutom hårda som sten, men efter tre månader vande sig kroppen och fick lite av en chock när man kom hem igen. Vi betalade runt 120 euro var i månaden för boendet och ungefär en månadshyra i deposition. Det var lite svårt att förstå var vi skulle betala någonstans och särskilt då damen som var ansvarig för boendet inte pratade ett ord engelska. Men det liksom allt annat löste sig tillslut. Det var alltid någon i närheten som kunde tolka. 

Det var promenadavstånd till de mesta, även om det ibland kunde bli varmt och svettigt att gå upp för backarna till praktiken. De flesta mornar när vi hade praktik på det psykiatriska sjukhuset fick vi därför skjuts av en av sjuksköterskorna.

Universidade dos Acores är en relativt liten skolan, särskilt om man jämför med Karolinska Institutets campus. Escola Superior de Enfermagem var sjuksköterskadelen av universitetet. Det verkar vara en större mix av killar och tjejer som läser till sjuksköterska på Azorerna och jag får uppfattningen av att (den ofattbart låga lönen till trots) det är ett respekterat yrke. Då vi inte pratar portugisiska så var det inte så lätt att följa med på de andra studenternas föreläsningar. Istället fick vi en tutor som hjälpte oss och examinerade oss. Detta var mycket bra och betydde också att vi hade mycket eget ansvar.

På skolan fanns en datasal som vi kunde använda på dagar och kvällar. Dessutom fanns det trådlöst internet på studenthemmet så om man har en bärbar dator är det bara att koppla upp och hålla kontakt med alla där hemma, vi hade exempelvis en reseblogg som vi försökte uppdatera ofta. 

Om man får tro en av våra handledare så är  Azorerna ett av de fattigaste ställena i Europa. Vilket gör att resureserna inte är som hemma i Sverige. Detta märks framförallt på sjukhusen. På det psykiatriska sjukhuset får patientern skaffa sin egen medicin och betala för omläggningsmaterial och engångshandskar själva (ytterligare en anledning till att det hade känts välidgt bra om vi haft med oss egna handskar). Dessutom går det ett i Sverige otänkbart antal patienter per sjuksköterska, på det Geriatriska sjukhuset var det några hundra patienter som fick dela på  tre-fyra sjuksköterskor (på dagtid, det var ännu färre på kvällar och helger). Till sin hjälp hade sjuksköterskorna outbildade vårdare som i första hand tog hand om patienternas omvårdnad. 

Portugisiska är huvudspråket på Azorerna och många  man möter uppger att de inte pratar engelska, men ofta upplever jag att det är en rädsla för att göra bort sig som ligger bakom oviljan att prata engelska. Det gick dock bra att klara sig på bara engelska och några få fraser på portugisiska, de flesta av våra handledare pratade engelska och en dela av patienterna. Sedan kommer man långt med kroppsspråk och ett leende. 

Vi landade på Terceira en lördagskväll och när vi fått in våra väskor och hälsat på kackerlackan i det lilla, lilla rum som skulle vara vårt hem de närmsta tre månaderna tänkte vi, vi går en runda på stan och ser oss omkring. Klockan var då runt tio på kvällen och som jag nämnt tidigare, det var lördag. Livat värre tänkte vi och gick ner för kullerstensbacken till en alldeles fantastiskt vacker och död liten stad. Inte en människa eller ett ljud så långt vi kunde se eller höra. Vi gick runt på de småblöta gatorna och gick ner till den lilla stranden och piren för att doppa fötterna i Atlanten. Det var en underbar kväll. Varmt och skönt och alldeles still och tyst. Men om vi hade väntat oss uteliv, så blev vi gravt besvikna.

Detta var till en början sant i alla fall. Sen visade det sig att det finns ett väl fungerande uteliv, men det är på ett helt annat sätt än i Stockholm. För det första, folk går ut sent på Azorerna, om vi kom ut vid tolvtiden, var vi nästan först. För det andra så finns det i Angra fyra ställen att gå till. De ligger alla på en pir och de ligger alla vägg i vägg. Utifrån ser de mer ut som baracker, med en stor asfaltsparkering framför. Men inuti är det billiga drinkar, mycket folk, karaoke, annorlunda musik, konstiga DJ:s, fantastiskt annorlunda och roligt och alla är där.

Även om Terceira är en liten ö finns det mycket att göra, det går att vandra på underbara kullar och berg, bada, sola, åka på valsafari och vandra i grottor, de två sista aktiviteterna rekommendera jag man gör i början utbytet om man åker på hösten, då grottorna stänger på vintern och valsafariet också tar vinteruppehåll. Angra är ju dock en väldigt liten stad och den som är ute efter shopping och storstadsliv kankse borde leta sig någon annanstans. Men ganska snart kommer man in i det Azoriska lugnet och tänket och kan varvar ner rejält, vilket gör att man är mer än nöjd med, promenader, lite bowling, en biofilm då och då och andra lokala nöjen.

Studenterna hade ett mycet rikt studentliv, men detta var inte något som vi kände oss så delaktiga i alla gånger. Visst hände det att vi var med på olika tillställningar, men inte i lika stor utsträckning som vi hade kunnat om vi varit mer för spex och liknande.

Dessutom rekommenderar jag verkligen att försöka åka til någon eller några av de andra öarna ocks. Vi fick ett par sammanhängande dagar ledigt för att kunna åka till Sao Miguel och turista. Det var en otroligt vacker resa som jag inte hade velat vara utan. Tyvärr hade vi varken råd eller möjlighet att ta oss till några av de andra öarna. Flyget mellan öarna är ganska så dyrt och på vinterhalvåret går inte de stora båtar som kör relativt billigt mellan öarna på sommaren. 

Sammanfattningsvis har min tid utomlands varit en erfarenhet som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag har lärt mig otroligt mycket och sett otroligt mycket som jag aldrig skulle få se om jag åkt som turist. Jag har fått en inblick i ett yrke som kan vara så otroligt spännande och mer än vad vi ser hemma. Det är en erfarenhet som jag inte tror går att läsa sig till utan måste upplevas. Jag kan därför starkt rekommendera andra att ta chansen att åka på utbyte. Om inte för någon annan anledning än att se hur bra vi har det i Sverige och vilka enorma resurser vi har här. Det kändes ibland som att åka tillbaka i tiden när vi var på sjukhusen och även om det inte alltid var på ondo (många gånger var exempelvis patientkontakten närmre än hemma, även om de hade fler patienter) så får lärde jag mig att uppskatta det vi tar för givet. Men också, hur mycket man faktiskt kan göra, med väldigt lite. Jag tror absolut detta har varit en erfarenhet som jag kommer bära med mig hela livet och kunna hämta inspiration och kunskap ifrån under hela mitt yrkesverksamma liv.