Min dröm har så länge jag kan minnas varit att resa och se världen. Inte bara att besöka en turistort för en vecka utan att vara borta över en längre tid, att se platser som är okända för den stora massan och att prova på att bo i en helt ny miljö. När möjligheten gavs att få åka på utbytesstudier tvekade jag därför inte för en sekund.

Hösten 2011, när jag gick min femte termin på sjuksköterskeprogrammet, blev det dags att packa väskan och ge sig av. Resan gick till Terceira, en liten ö mitt ute i Atlanten. Ön räknas till Azorerna som tillhör Portugal. Det är ögruppens tredje största ö vilket innebär en storlek på drygt en tiondel av Gotlands yta. Tillsammans med en klasskamrat spenderade jag tre månader i Angra do Heroísmo, en liten stad som med sin fantastiska arkitektur finns med på UNESCO:s världsarvslista. I staden bor drygt 20000 människor vilket var en del i lockelsen och kontrasten till Stockholm där jag bott hela livet var stor.

Valet av vart vi skulle åka hade mer att göra med resmålet än själva universitetet. Däremot såg vi till att innan avresa lusläsa vi all information vi kunde hitta om Escola Superior de Enfermagem de Angra do Heroísmo, det universitet vi skulle gå på. Genom KI:s hemsida fann vi en länk till universitetet hemsida och även om större delen av informationen var på portugisiska kunde vi få en idé om vad vi hade gett oss in på. Stor hjälp var även att läsa reserapporter från andra studenter, oavsett vart i världen de hade varit. Det gav nyttiga tips inför utbytet.

Innan avresa är det viktigt att vara införstådd på vad det är man ger sig in på. Tre månader är en lång tid men det går fort om man har roligt. Genom KI var vi försäkrade under hela utbytesperioden och det är viktigt att ta med sig nödvändiga försäkringspapper utifall olyckan skulle vara framme. Likaså bör man se till att ha sitt europeiska hälsokort med sig vilket vi under ett besök till akutmottagningen fick erfara hade många fördelar.

Redan innan vi ens satt våra fötter på portugisisk mark skulle vi märka av de kulturella skillnaderna. Medan vi i detalj försökte planera allt inför vår resa dröjde det till två veckor innan kursstart innan vi fick klartecken från värduniversitetet att vi faktiskt var välkomna. Nackdelen med detta var att det blev svårt att hitta en billig resa. Då Azorerna ligger mitt ute i Atlanten går det inga direktflyg utan man bör räkna med minst två mellanlandningar dit vilket gör att priserna från första början är relativt höga.

Eftersom att universitetet var litet och antalet utbytesstudenter få fanns ingen fadderorganisation eller liknande. Däremot hade vi redan innan avresa kontakt med den professor som skulle vara ansvarig för oss under utbytet. Han hade dessutom lovat att komma och hämta oss på flygplatsen eftersom vi landade sent på kvällen men eftersom att han blivit sjuk fick vi istället ta en taxi. Från flygplatsen till boendet tog det 20-30 minuter och resan gick på under € 20.

Vi var framme på en lördag och på måndagen skulle skolan börja. Vi hade inte mycket tid att förbereda oss på men det räckte för att bekanta oss med staden, handla mat och göra oss tillrätta. Jag tror såhär i efterhand egentligen inte att det hade spelat särskilt stor roll när vi kom, de på skolan var väldigt flexibla och tog hänsyn till vad som passade oss bäst.

Jag hade inte gjort upp någon budget för vad jag skulle få spendera när jag var borta och lika bra var väl det. Det är lätt att det drar iväg när vill passa på att se och göra så mycket som möjligt. Tack och lov var de nödvändiga utgifterna var inte så stora vilket gjorde att vi hade pengar över. Erasmusstipendiet på 10000 kronor räckte långt, det täckte både flygresa och boendekostnad.

Att handla mat kostade i stort lika mycket som i Sverige, kanske något billigare. För att hålla kostnaderna nere gjorde vi upp en matlista för vad vi skulle äta de närmsta två veckorna och vi hade alltid med matlåda till praktiken. Vi försökte hålla oss till listan men om solen var framme var det lätt att vi stannade på stranden hela dagen och nöjde oss med smörgåsar och yoghurt, ibland åt vi ute. Dock var matlistan en bra mall som vi använde när vi på helgen storhandlade i stadens största mataffär. Endast mindre inköp gjorde vi i de livsbutiker som låg närmre.  

Eftersom det inte var särskilt stora avstånd att röra sig på gick vi överallt. Vi fick ofta höra det när vi prata med nya människor, hur de hade sett oss på stan. En person frågade till och med varför vi inte köpte oss varsitt busskort men vi uppskattade dessa promenader och dessutom sparade vi pengar. Vi hade också tur i och med att vi inte behövde betala något för att studera på universitetet, inte ens kåravgift. Inte heller krävdes några vaccinationer, vi var ju redan vaccinerade mot TBC och hepatit genom KI.   

Jag tror många som har varit på Azorerna skulle hålla med mig om att det ser ut att vara paradiset på jorden, dessvärre kan man inte säga detsamma om vårt boende. Vi bodde på stadens studenthem och det första som mötte oss när vi kom fram var en död kackerlacka på badrumsgolvet, det skulle inte bli den förstå vi såg. Vi delade på ett rum på cirka 18 kvadratmeter, ett rum med kala väggar och väggfast inredning av mörkt trä som såg ut att vara en rest från 70-talet. Sängarna var stenhårda och om natten var det kallt. Men även om standarden inte var så hög fanns allt vi behövde. Vi hade ett eget badrum, varsitt skrivbord, gott om förvaring och bäst av allt var att sängkläder och handdukar fanns på rummet vilket sparade utrymme i våra redan proppfulla resväskor. För detta betalade vi € 135 per månad vilket är en struntsumma om man jämför med boendekostanden hemma och något jag var tacksam för i och med att jag hade valt att inte hyra ut min lägenhet i Sverige.  

Kök delades mest övriga studenter på boendet och varje rum hade ett eget våningsplan i kylskåpet och ett litet skafferi. Porslin fanns men vi kompletterade detta genom att köpa egna plastbunkar att ha med mat i på utflykter och praktik. Vi köpte även en liten sopskyffel och andra diverse städartiklar eftersom dammsugaren på boendet ej fungerade om vi drog in mycket smuts med våra flipflops.   

Tvättstuga fanns på boendet och för detta betalade vi € 1 för tvätt och € 1 för torktumling. Tvättmedel var kopplat till maskinerna men vi misstänker att detta innehöll blekmedel då våra kläder blev mystiskt ljusare. Vi tvättade det mest nödvändiga i tvättstugan, annars fick vårt handfat fungera som tvättmaskin och rentvätten hängdes ut på vår franska balkong eller på den tvättlina vi hade i badrummet som jag tillverkat av ihoprullade matkassor. Tyvärr är luftfuktigheten hög på Azorerna så även om vi sparade våra kläder från att bli slitna tog det lång tid innan de torkade och det gav en unken lukt till vårt rum.

Boendet låg centralt, vilket kanske inte är så konstigt i och med att staden är liten och det är nära till allt. Till centrum och stranden tog det mindre än två minuter att gå, till skolan cirka 10 minuter och till vår första praktikplacering cirka 20 minuter (men då gick vi i rak uppförsbacke).

För att se boendet gå in på http://www2.uac.pt/sasua/Alojamento_AH.asp

Redan hemma i Sverige hade vi kontakt med den professor som skulle ansvara för oss under vår utbytesperiod. Det var han som skötte allt det praktiska, han ordnade praktikplatser och såg till att vi fick den undervisning vi behövde för att nå upp till kursplanens mål. I och med att all undervisning hölls på portugisiska skulle det se något annorlunda ut för oss än vad vi är vana vid då vi inte kunde delta vid de föreläsningar som hölls. Redan första dagen fick vi träffa den tutor som vi tilldelats. Hon fungerade som en privatlärare och medföljde oss till praktiken, svarade på frågor och var dessutom ansvarig för examinationerna. Till vår hjälp hade vi med oss kurslitteratur från den svenska kursplanen. Universitetet styrde upp undervisningen väldigt bra, de tog hänsyn till att engelska inte var vårt modersmål och därför hölls de flesta förhör muntligt.

Liksom undervisningen på KI varvades teori med praktik, under de tolv veckor vi var borta bestod sju veckor av verksamhetsförlagd utbildning. Under praktiken hade vi en gemensam handledare men vi hade dessutom möjligheten att själva gå runt på avdelningarna och vara där vi kände att vi lärde oss mest.

Språk och kommnikation

Vi hade planer på att läsa en intensivkurs i portugisiska innan vi åkte för att vara maximalt förberedda. Vi hade till och med upptäckt att Erasmus erbjöd just detta i en rad olika portugisiska städer under sommarhalvåret. Kursen var ungefär tre veckor lång men då de inte hade plats för oss båda valde vi att avstå. Jag tror däremot att detta hade varit en fantastisk möjlighet och råder den som ska ge sig iväg till Portugal att kolla upp EILC på http://ec.europa.eu/education/erasmus/doc902_en.htm

Som tur var för oss talar azorerna överlag väldigt bra engelska vilket beror på att det i perioder varit stor utvandring till Amerika. Medan delar av den utvandrande befolkningen har återvänt har många på ön släkt som bor kvar där. Det finns dessutom en amerikansk flygbas på ön som satt många människor i arbete som därtill även gjort att de lärt sig engelska. Att göra sig förstådd var därför inget större problem men vi hade ändå den portugisiska ordboken i högsta hugg och ibland hade jag en fördel av mina tidigare spanskastudier. I de fall svårigheter uppstod fick teckenspråk och ett leende fungera istället.

Kulturella skillnader

Medan de portugisiska studenterna hade skoluniform levde vi i shorts och flipflops. Det var höst för portugiserna men med Sverige som referensram tyckte vi det var jättevarmt. Vi såg inte ut som alla andra och då staden var liten tog det inte lång tid innan folk började känna igen oss.  Det kändes stundtals som om alla visste vilka vi var, ibland ropade de ”suecas”, det vill säga svenskorna, efter oss och jag blev en gång i affären tilltalad vid namn. Samtidigt som portugiserna är troende katoliker som går i kyrkan varje söndag fanns flera strippklubbar på ön vilket i mina ögon var en märklig kontrast. Likaså tyckte jag det var det både var märkligt och ibland även obehagligt med alla de män som tidigt på morgonen då vi var på väg till praktiken stod utanför stadens barer och ropade efter oss.

På praktiken syntes tydliga skillnader vad gäller patientkontakten. I Sverige får vi lära oss att vara personliga med inte privata i patienmötet. Här behandlades alla som i en familj. Redan vår första dag kom patienterna mot oss för att dela ut pussar och kramar medan vi stod stela som pinnar och tänkte på bakterier och smittspridning. Med tiden skulle även vi komma att mjukna och jag tror att det som många av dessa patienter kanske behövde mest var att bli sedda och uppskattade vilket personalen  lyckades med.  

De azoriska sjuksköterskestudenterna hade ett vilt studentliv, alltid var det något på gång, men till detta räknades inte vi som utbytesstudenter. Visst kunde vi följa med om vi ville men vi var inte per automatik inkluderade bara för att vi studerade på universitetet. Studentaktiviteterna kretsade mycket kring kultur, vi var en gång på stadens teater då studentgrupper från flera av landets universitet hade samlats för att visa nummer innehållande sång, dans och akrobatik.   

Egentligen fanns inte mycket att göra i staden men vi lyckades hålla oss sysselsatta ändå. Vi hade utifrån att ha läst en reserapport från tidigare utbytesstudenter fått rådet att ha med mycket böcker och film för att fördriva tiden, för oss blev detta inget problem. Allt som gick att göra gjorde vi, gång på gång. Vi blev stamkunder på stadens bowlinghall, vi gick på bio i vad som liknade en föreläsningssal, shoppade i de få butiker som fanns, drack den inhemska likören Beirão, hyrde bil och körde runt på ön, vandrade och följde stadens basketlags matcher.

För att familj och vänner skulle ha koll på läget startade vi en blogg som dessutom fanns länkad på KI:s hemsida för andra blivande utbytesstudenter att ta del av, http://paviftiparadiset.blogg.se/  

Det har nu snart gått ett år sedan jag gav mig av till Azorerna. Ett år men ibland känns det som igår. Utbytesperioden har gett minnen för livet, många minnen som jag dessutom kommer bära med mig i min yrkesroll. Det är lättare att uppskatta den vård vi har här i Sverige när man ser hur det ser ut på annat håll. Jag har alltid haft en tanke om att åka till Afrika och volontärarbeta men inser nu att man inte behöver åka långt bort för att verkligen göra nytta.

Tiden på Azorerna var den roligaste tiden i mitt liv, hitintills. Jag har fått vänner för livet och har både minnen och bildbevis på alla våra galna upptåg. Jag drömmer fortfarande om att resa och se världen och hoppas därför på fler chanser att åka iväg och prova på ett annat liv, för det är verkligen vad det var. Tre månader i paradiset...