Jag flög ner via Arlanda-Frankfurt-Bahrain-Trivandrum med SAS/Gulf Air, vilket fungerade utmärkt. Trevligt nog visade det sig att några bekanta till mig var på samma rutt, så jag fick sällskap. Alla utrikesplan landar i princip samtidigt vid kl 04-05 i Trivandrum, vilket innebar en del köande till Immigration. Utanför den lilla flygterminalen mötte jag Indien första gången i form av enormt mycket människor och en fuktig hetta. Jag fick ordna taxi själv, vilket var lite problematiskt då mitt boende var svårt att hitta - för alla taxichaufförer visade det sig framöver.

 

Till slut kom jag fram till "Pensionat Paradiset" http://www.upplevelseresor.in/PensionatParadiset , som drivs av en trevlig äldre pensionerad ingenjör. Hans son bor i Sverige, och man får hjälp med marknadsföring av en svenska som vistas mycket i Indien. Pensionatet är ett nybyggt hus som ligger lite avsides i Trivandrum, vilket krävde i princip autorikshaw-transport. Till sjukhuset tog det cirka 20 min och in till centrum ca 10 min. Det låg dock i lugna kvarter och blev en bra plats för återhämtning, då resten av tiden var intensiv. Jag bodde här i relativt enkelt rum med takfläkt, vilket blev väl varmt ibland pga årstiden. Vidare finns ett bra kök samt en trevlig terass och liten trädgård. Ägaren samtalade gärna kring Indiens kultur, samhälle, religion och politik vilket gav en fin inblick. En del andra svenskar bodde också på pensionatet till och från, vilket var trevligt. Boendet var billigt, 900R= mindre än 200kr/natt.

 

Efter ett par dagar var det dags att börja på TMC. Professor där var, som många indier, lite reserverad till en början men snart mycket tillmötesgående. Detsamma gällde övriga överläkare och jag blev hembjuden till flera så småningom. Det var dock svårt att få besked om riktigt vad som förväntades av mig under utbytestiden. Jag fick direkt ta del av verksamheten på sjukhuset, där omständigheterna är enormt annorlunda jämfört med Sverige.

Det medicinska språket är engelska. Det var dock svårt till en början att hänga med i den snabba indiska engelskan med sin speciella språkrytm. Ibland var engelskakunskapen hos läkarna också något bristfällig, speciellt hos de äldre.

 

Det är svårt att enkelt beskriva den indiska kulturen naturligtvis. Generellt så upplevde jag ändå indiernas kynne som ganska likt vårt. De var ofta lite reserverade till en början men sedan mer öppna. Man skämtar mycket, gärna med lite ironi. Detta gör indierna lätta att umgås med och socialt liv när man blev bjuden hem till någon på middag är otvunget och okomplicerat. Samhället är dock mer hierarkiskt och religionen är starkt inkorporerad i samhället. Byråkratin kan vara komplicerad. Åsikts- och pressfrihet har funnits länge och man klagar ofta högljutt på politikerna.

 

Indierna jobbar mycket. Underläkarna är i princip on-call 7 dagar i veckan, 365 dagar om året! De kan inte åka och besöka sin familj, även om de bor relativt nära. Överläkarna slutar ofta kring kl 16 men dom flesta har privatmottagning på kvällen, de flesta dagarna i veckan. Detta för att kunna upprätthålla en god levnadsstandard. Lönen på TMC för en överläkare är mindre än 10000kr/månad.

 

Kerala är tätbefolkat, ca 35 miljoner människor bor på en yta som Småland. Det är mycket människor, överallt. Detta tar en stund att vänja sig vid, för mig ca en vecka innan det känns naturligt. Just Kerala är annars en av Indiens mest välmånde delstater, analfabetism är ovanligt. Tiggare är ganska ovanligt, vilkat vad jag förstår är en stor skillnad mot andra delar av Indien.

Jag blev således hembjuden vid några tillfällen till någon av överläkarna på måltid. Det var trevligt och okomplicerat och gav en djupare inblick i det indiska samhället. Trivandrum är en ganska ocharmig, svårorienterad stad med ca 3 miljoner invånare. Det finns dock enormt utbud för shopping och en stor bazaar, Chalai market samt ett stort antal bra restauranger. Det finns möjigheter att se kultur som jag själv dock inte hann med. Jag kände mig aldrig otrygg i Trivandrum, men säkerheten hade höjts efter attackerna i Bombay i början av året.

 

Bara ett par mil utanför Trivandrum ligger Indiska oceanen med fina badstränder och semesterorter. Jag tog tillfället och semestrade i 2 veckor med min familj efter utbytesprogrammet. Kerala är numer en indiskt dominerad badort strax utanför Trivandrum, som jag även pendlade till sista veckan av utbytet. Här trivdes vi bra, kanske bättre än i Varkala som ligger en bit norrut efter kusten. Varkala är mer dominerad av turister och känns därför inte lika genuin, men ligger mycket vackert på en hög klippa ovanför en fin strand. Åk gärna med en fiskebåt här, fiska och kanske se delfiner! Nära ligger även bergen med nationalparker och teplantager som är värda ett besök. Man bör dock ha i åtanke att vägarna är dåliga och även kortare sträckor tar lång tid att åka. Vi åkte runt med en privat taxi-chaufför, att köra själv avrådes. Cochi är största staden i Kerala och har mer äldre bebyggelse än Trivandrum, vilket gör den mysigare. Back-waters är ett flodlandskap som nu utgör en stor turistindustri där man bor på luxuösa husbåtar. Kändes lite överskattat, men det var vackert och att åka igenom på vanliga reguljära båtar är ett alternativ.

null

Jag följde den kliniska vardagen för överläkare och underläkare. Jag kunde inte ta några egna patienter, ffa pga att engelskakunskapen hos patienterna var låg och mina kunskaper i maylalam var obefintliga. Patienterna hade själv hand om sin journal, skriven på lösa pappersblad för hand. Dessutom hade patienterna med sig lab-svar, röntgenbilder och ibland även vävnadsutstryk! TMC drivs av staten Kerala och att besöka läkare är gratis, vilket medför ett extremt patienttryck. Däremot måste patienterna betala för mediciner, operationer och undersökningar vilket är ett stort hinder pga låga inkomster. Läkarkonsultationerna inom öppenvård varar enbart några minuter på sin höjd, vilket naturligtvis blir ett hinder för ffa kommunikation med patienterna. I slutenvård har man dock mer tid och medelvårdtiderna låg upp mot en vecka.

 

Patientkategorierna inom internmedicin är till stor del de samma som i Sverige, men det tillkommer en del infektionssjukdomar (Dengue, Leptospiros ffa). Intoxikationer i suicidsyfte var en relativt vanlig patientgrupp i slutenvård och de toxiska substanserna skilde sig från Sverige.

 

Jag besökte även en forskningsenhet som utförde enorma observationsstudier i Kerala angånde tex rökning och diabetes. Prevalensen av diabetes typ 2 är enormt hög här och underlaget för studier mycket stort. Här ser jag möjligheter till fortsatt samverkan i framtiden, då mitt forskningsområde är just typ 2 diabetes.

Jag har länge känt ett behov att få nya infallsvinklar i mitt arbete som läkare inom endokrinologi på Karolinska samt forskare inom diabetes. Därför blev jag intresserad när ett mail flimrade förbi om ett lärarutbytesprogram med Indien. När jag något halvår senare träffade en kollega, som varit på just detta utbyte, så bestämde jag mig att försöka komma iväg. Efter en träff med den akademiske koordinatorn för projektet på Institutionen för Molekylär Medicin och Kirurgi blev jag än mer sporrad och ansökte.

 

Formalian med KI gick snabbt och jag inledde en mail- samt telefonkontakt med min blivande värd, en professor på Medicinkliniken vid Trivandrum Medical College. Det var dock svårt att få information om vad som förväntades av mig mer preciserat, så jag fick ta hjälp av min kollega som varit nere ett halvår tidigare. Jag samlade på mig ett ganska digert föreläsningsmaterial inom endokrinologi.

 

En ganska omfattande visumansökan krävs till Indien, men det finns god vägledning om detta på tex www.indien.nu. Jag åkte på vanligt turistvisum då jag fick information att övriga visum kunde ta mycket längre tid att få igenom den indiska byråkratin, även om det vore mer korrekt. Eftersom det var min första resa till Indien så försökte jag läsa på kring kulturen och fick tag i en utmärkt och behändig bok: Indien, David Ståhl, Indienspecialisten Empatum. Här jag fick jag bl a information att det ofta är svårt att få information via mail eller brev med indier!

 

Först hade jag tänkt att bo på Hotell Ruby Arena nära sjukhuset som rekommenderades och använts tidigare av lärare i utbytesprogrammet. Jag fick dock ingen konfirmation från min värd att detta var ordnat, så jag valde istället att i sista stund boka ett privat boende. Mer om detta nedan.

Sammanfattningsvis gav utbytet mig en unik inblick i ett mycket annorlunda sjukvård och samhälle, vilket jag uppskattade mycket. På den negativa sidan blir bristfällig information innan och under utbytet vad som förväntades av mig. Jag fick inte heller någon mer formellt anordnad undervisningstid, vilket gjorde mig lite rastlös och känslan av att vara underutnyttjad. För framtiden ser jag framförallt möjligheter till forskningssamarbete, där jag kan dra nytta av de kontakter jag skaffat mig. Jag har föreläst på min klinik om mina erfarenheter. Jag var imponerad hur man lyckades inkorporera undervisning i den kliniska vardagen, trots ett enormt arbetstryck. Undervisning hade nästan alltid högsta prioritet, något vi kan lära oss av. Jag hoppas kunna bidra till en sådan utveckling i undervisningen på min klinik.

Det visade sig snart att så mycket planerad undervisning för läkarstudenter skulle det inte bli för min del. Det hade jag fått information om redan innan av min kollega. Det planerades för att jag åtminstone skulle hålla en föreläsning om diabetes samt information om KI. Dock var studenterna mitt uppe i en intensiv tentamensperiod och föreläsningen blev till slut inte av. Jag deltog istället på ronder och på mottagningar där jag fick en del frågor av underläkarna i den löpande verksamheten. Både överläkare och underläkare var mycket teoretiskt kunniga och undervisning "bedside" prioriterades alltid, trots enormt antal patienter och mycket att göra. Löpande anordnas även seminarier, falldragningar och journalclubs för underläkarna som jag deltog i.

 

Förhållandet mellan seniora och juniora läkare samt studenter var mer hierarkiskt än i Sverige. Dock var stämningen god och man samtalade fritt kring olika ärenden. Även förhållandet genemot patienter var mer auktoritärt men stämningen var god även här. Man led dock av tidsbrist i kommunikationen med patienterna och hade inte tid att förklara saker mer ingående.

Jag deltog således i den löpande verksamheten ca 6 timmar/dag (30 timmar/vecka), så min undervisning blev i princip fall-baserad och bedside. Jag deltog vid 1-2 seminarier/vecka om ca 1 timme vardera.