Studier
Nar vara blodprovsresultat kom och vi blev godkanda pa det prekliniska provet (guldkronepreparation pa en molar) sa var det fritt fram att borja jobba pa kliniken. Just de veckorna som jag var dar pa utbytet sa hade man bara praktiska moment. Utbildingen vid partneruniversitetet hade det uppdelat mellan ett par veckor av forelasningar inom ett amne, och sedan bara praktiska moment och seminarier.
Schemat rullade pa och var sig likt fran vecka till vecka:
Mandag: oral kirurgi eller pedodonti/ortodonti
Tisdag: protetik
Onsdag: sedering och ibland sjalvstudier
Torsdag: parodontologi
Fredag: cariologi/ konservativ behandling/ fyllningsterapi
Dessa var alltsa klinikpassens uppbyggnad bland fjardearseleverna, och en vecka hade vi alla dagar bara akutbehandlingar. Alltid innan klinikpassen sa hade man seminarier inom grupperna dar en fick halla i seminariet genom en presentation eller forklara temat med hjalp av sina anteckningar. Dessa var valdigt larorika da man bara satt ca 10 elever och en larare och diskuterade mycket kring de teoretiska kunskaperna inom de olika ämnena (t ex. akuttandvard, extraktionslara, avtagbar protetik, mm.) Dessutom gjorde det ocksa att det fanns i alla fall en student som var proffs pa just dagens tema eftersom han/hon var "lararen" under seminariet med den riktiga lararens stod. Detta ar ett nytt koncept som jag inte ser i KIs utbildning, forutom att man ibland haller presentationer under seminarier.
Pa kliniken arbetade man i par. Man fick alltsa turas om att ta in patienter under passen under det fjarde aret. Pa femte aret far de jobba ensamma, medan pa KI kan man redan gora det under fjarde aret. Man jobba ocksa inom sin grupp pa ca 10 elever, ungfar som gruppindelningen i varan kurs pa KI.
Man blev tilldelad patienter fran deras kliniksekreterare som kande till allas namn, aven pa alla utexaminerade elever(!) fortfarande, och var mycket trevlig minst sagt. Da studenterna far gora det mesta av det tandtekniska arbetet sjalva med fast och avtagbar protetik (uppvaxningar och sla in i artikulator) sa tar det valdigt lang tid. Darfor sa kunde vi inte gora nagon protetik.
Daremot sa hade jag bland annat en patient med valdigt grav parodontit med fickor 8-12mm overallt(!), forutom fronten. Dock var depurationsinstrumenten inte alls vassa eftersom man inte ville att eleverna skulle skada (skrapa bort rotcement) patienterna med vassa curetter.
Instrumenten och brickorna hamtade man vid disken och man lamnade in sitt namnkort som pant. De flesta sakerna fanns utanfor kliniken, sa man var tvungen att veta i forhand exakt vad man skulle behova det passet redan fran borjan. Detta kanske kandes lite jobbigt i borjan, men samitdigt lar man sig att planera och kora pa rutin.
Till skillnad fran KIs high tech utrustning som digital rontgen och datorsystem for journalforing var det penna och papper och analog rontgen som gallde vid partneruniversitetet. Rontgenbas fanns inte pa sal, utan man fick ta ner patienten till bottenvaningen till rontgenavdelningen, som inte var sa stor, sa man kunde rakna med att det tog 30min innan man fick rontgenbilderna(!). Man tog de alltsa inte sjalv, utan man fick ga upp till kliniken och vanta.
Patientkontakten var bra och de flesta patienter forstod att man som utbyteselev var ny och kanske hade lite svart att hitta sig tillratta i borjan med att hitta alla instrument och folja alla rutiner, men de var jattetrevliga. Vissa var engelsman, vissa var utandska med kunde prata engelska, och vissa kunde inte engelska men hade med sig nagon som kunde oversatta. Pa akuten eller oral kirurgin fanns det manga fall dar det har gatt valdigt langt innan de uppsokt en tandlakare, sa man kunde inte radda tanderna. Det var inte ovanligt att man fick extrahera manga tander...till och med pa samma patient.
Lararna var valdigt trevliga och hjalpsamma, bade utanfor kliniken och i patientbaset. Det fanns ingen kolista dock, utan det var mer att elever fick saga till lararen och vanta pa att han/hon kommer till eleverna i tur och ordning. Ibland var man tvungen att ga och saga till en extra gang eftersom de kanske har glomt. Det fanns ocksa bara en larare per grupp, men lararbrist ar en sadan sak som man alltid kommer klaga pa som student. Det som var valdigt bra var att lararna verkligen tog tid pa sig och forklarade hur saker och ting hor ihop, varfor man gor saker, och diskuterade ocksa mycket kring patientfallet som man hade just da pa kliniken.