Motiv

Jag har alltid varit intresserad av att åka på ett utbyte. Även under sjuksköterskeutbildningen sökte jag men av praktiska orsaker gick det inte att genomföra då. Att åka som barnmorskestudent till ett land med begränsade resurser som Uganda kändes lockande på så sätt att jag hoppades kunna öva upp min kliniska blick. Jag kände mig motiverad till att få jobba med mina händer och med mindre teknik. Att dessutom få lära känna en ny kultur, både samhällskultur och vårdkultur, var också en bidragande orsak.

Jag hade läst många reserapporter innan med spännande beskrivningar av tvillingar, sätesförlossningar och viabla extrauterina graviditeter och jag hoppades att jag i Uganda skulle få möjlighet att lära mig och erfara alla de avvikelser inom obstetriken som är så ovanliga i Sverige men som vi ändå förväntas kunna handlägga efter vår utbildning.

 

Ansökan och praktisk planering av praktik och inlärande

All hjälp som jag behövde för ansökan fick jag via KI's internationella koordinator samt ansvariga lärare på barnmorskeutbildningen. Tillsammans med kursansvariga satt vi ner och gick igenom kursplanen. . I och med att vi inte sökte någon kurs vid Makarere universitetet utan gjorde vår egen kurs, dvs 10 v förlossningspraktik, dock nu på Mulago hospital, gjorde att vi var tvungna att komma överens tillsammans om vilka uppgifter + tentamen som skulle göras var och när. Vi kom överens om att vi fick skriva vår tenta 2 v innan våra övriga klasskamrater, fast i Uganda. Våra 2 första veckor hade vi nämligen en barnmorskehandledare från Huddinge med oss som agerade tentavakt åt oss. Vi kom även överens om att göra 3 skriftliga uppgifter på plats nere i Uganda men som skall redovisas muntligt + skriftligt under termin 3. Vi gick också ungefärligt igenom på vilka avdelningar vi skulle genomföra vår praktik, vad vi skulle "akta oss" för samt hur vi skulle föra förlossningsdagbok över vad vi gjorde.

 

Flygbiljetter

Mig veterligen hade Brussel Airlines bland de bästa priserna och bekvämast restider. Jag åkte med dom ner och det tog ca 12-13 h och det var ingen lång väntan vid bytet i Bryssel. Andra jag känner som åkte har betalat ca 7000 kr t.o.r. Då vår praktik tog slut i mitten av sommaren planerade jag och min sambo semester efter praktiken i Kenya. Detta medförde att jag fick boka flyg från Entebbe-Mombasa och sedan Mombasa-Stockholm. Detta medförde ett lite högre pris och flera olika flygbolag, flygresan hem från Mombasa var dessutom ganska knölig med lång väntan och många byten.

 

Visum

Visum ordnas enklast på flygplatsen när man ankommer. Det kostade 50 USD i april 2011 och har kostat så mycket de senaste åren. Var dock beredd på att stå i kö.

 

Vaccinationer

Jag började vaccinera mig på Wasa vaccination men pga dåligt bemötande av både mig och min klasskamrat bytte jag sedan till Vällingby vaccination. Jag var tvungen att ta om hepatit B då jag inte utvecklat antikroppar första gången. Detta brukar normalt skolan stå för vilket Wasa vaccination inte ville tro på. Övriga vaccinationer som jag tog var gula febern, typhoid, Dukoral samt stelkramp. Jag valde Lariam även om det inte rekommenderades då Malarone är sjukt dyrt för 3 månaders förbrukning. Dock får man ju alltid rådet att börja med Lariam 3 v innan och på så sätt kunde jag testa och se hur biverkningsprofilen var. Jag hade aldrig några som helst biverkningar av Lariam så jag är glad kom undan lite billigare. Vissa vaccinationer är kanske inte nödvändiga för alla men jag kan rekommendera åtminstone hepatit-vaccinationer samt malariaprofylax. Gula febern sägs vara obligatoriskt i många länder i Afrika men det kontrolleras inte speciellt noga. Min slutnota landade på 3000 kr totalt.

 

Att ta med för privat bruk

Det går inte att växla till ugx (ugandiska shilling) i Sverige, ett tips är att ta med sig USD, euro eller brittiska und. Jag tog med USD och hade inga problem att växla in detta.

 

Det kan vara bra att ta med en reseadapter. I praktiken går det att stoppa in våra svenska sladdar i deras uttag och man bara stoppar in en plastsked i det tredje hålet, men det kanske inte är att rekommendera :-)

 

Ficklampa kan va bra om strömmen går, vilket hände ett par gånger.

 

Myggnät fanns i vårt boende. Det är möjligt att impregneringen kanske inte längre är kvar men å andra sidan så överlevde myggorna impregneringen i våra medköpta nät utan problem ändå. Myggmedel kan vara praktiskt, speciellt om man ska vara ute kvällstid.

 

Ett litet reseapotek kan vara bra, dock kan jag tipsa om att stoppande läkemedel är ganska onödigt. Om man skulle råka ut för en magsjuka är det inte speciellt bra att stoppa upp tarmarna ändå, det är bättre att låta kroppen göra sig av med sjuka. Att däremot gå och bli förstoppad upplever iaf jag som värre. Det mesta som man behöver samt mycket mer finns även på apoteken därnere. Jag fick alltid tag på det som jag behövde i alla fall.

 

Jag och min klasskamrat kom överens om att ta med kurslitteratur tillsammans för att lätta lite på bagaget. Jag tog också med min laptop då vi hade en del skriftliga uppgifter att göra på plats i Uganda. Den kom också väl till pass för internet samt för att titta på film, tömma minneskortet till kameran etc.

 

För att lätt kunna kommunicera på plats kan det vara bra att ta med en enkel operatörsupplåst mobil för att kunna köpa kontantkort till. Vi använde Orange både till mobilen och till internet och det fungerade bra. Eftersom vi var ett stort hushåll (3 vuxna + 2 barn) valde vi att köpa 30 GB i 3 månader och fick på så sätt 10 GB extra. När vi slog ut det på 3 kostade det oss ca 400 kr/person för hela perioden. Detta medförde att vi kunde använda Skype, blogga, lägga upp bilder samt barnen kunde se Bolibompa och spela spel online relativt obehindrat. Vi fick också en hyffsat bra hastighet. Att ringa till andra inom Orange var gratis och generellt sett billigt inom Uganda. För att ringa hem använda vi mestadels Skype som var gratis.

 

Att ta med för praktiken

För praktiken kan det vara bra att ta med handskar, handsprit, förkläden samt arbetskläder. Vi fick låna 2 uppsättningar arbetskläder av skolan, sedan lånade vi också 2 extra uppsättningar från våra respektive arbetsplatser vilket var välbehövligt. Även om man använder förkläden så blir det skvätt och spill när man minst anar det. Väl nere på plats köpte jag efter ett par veckor ett par skyddsglasögon, vilket jag kan rekommendera, efter att ha fått stänk i ögonen. Faktum är att det som behövdes minst var nog trots allt handskar då detta dels var något som patienterna själva hade med sig men som även sjukhuset försåg personalen med. De var mycket noga med att vi alltid skulle ha dubbla handskar men också att handskarna skulle vara sterila. Våra osterila handskar kom trots allt väl till pass då man exempelvis städade en säng eller hjälpte en patient att tvätta av sig.

 

Vår lärare och vår kliniska handledare hade tagit med sig kartonger med extra material (PVK, katetrar, infusionsaggregat och likn.) som vi hjälpte till att distribuera över sjukhuset, detta uppskattades stort men det rådde fortfarande brist på vissa saker. Vissa saker som saknades kan ju tyvärr inte tas med, såsom blod och syrgas. Om man dock vill ta med något som donation kan jag rekommendera blodtrycksmätare, tratt/fetoskop, termometer och saxar. Dessa saker fanns men de hamnade alltid i nåns ficka till slut. I övrigt är personalen på Mulago väldigt innovativ och även om mycket saknas löses problemen ofta på plats. Exempelvis används nedersta gummiringen (den rivs bort) på de sterila handskarna (som kvinnorna har med sig) som ligaturer för att knyta navelsträngen. Som stasband avänds en handske som man knyter med. Rakblad och kirurgblad (detta tar kvinnorna med sig) utan hållare används ofta för att skära av navelsträngen samt göra episiotomier med. Pga av stickrisken med bladen skulle jag hellre se att personalen fick ett gäng saxar, steriliseringsmöjligheter finns nämligen. Nålförare fanns i viss utsträckning också men flera barnmorskor föredrog att använda fingrarna när de sydde.

Ankomst

Vi anlände sent på kvällen och stog ca 1 h i kö för visum. Därefter visade det sig att min ena väska inte kommit fram som den skulle, detta föranledde ytterligare dröjsmål. Väl ute i ankomsthallen hittade vi vår chaufför som körde oss till vårt boende. Det visade sig dock att han hade tänkt åka därifrån då vi tog så lång tid på oss, det kan alltså vara smart att ha chaufförens telefonnummer och ringa till honom om det dröjer vid visumkön eller bagageutlämningen. Vid vårt boende tog vår hyresvärdinna emot oss, hon hade bäddade sängar redo och erbjöd sig också att köra oss kl 2 på natten till en nattöppen mataffär så vi kunde ha frukost till dagen efter.

 

Registrering

Registrering skedde dagen efter då vi vid lunchtid igen blev hämtade av en chaufför som körde oss till sjukhuset och den internationella koordinatorn Susan. Väl där fick vi skriva på lite papper samt träffa vår svenska handedare Nina som mötte upp oss. Vi var angelägna om att börja vår praktik snarast möjligt för att få utnyttja vår tid med Nina som skulle åka 2 veckor senare. Dock visade sig detta bli lite bökigt då vi kom precis innan påsken samtidigt som den ansvariga för vår praktik, Scovia, var bortrest. Det hela resulterade i att vi fick "besöka" lågriskförlossningen en dag och sedan vara lediga över påsken, trots att vi försäkrade dom om att vi inte ha något emot att jobba helgdagar. Det var trots allt lite skönt att landa i tillvaron och kunna ordna med allt praktiskt såsom överenskommelser med hyresvärdinnan, kontanter, internet och telefoni. Genrellt sett kan det vra bra att komma ett par dagar innan kursstart för att landa.

När vi väl sedan veckan därefter fick träffa Scovia gjorde vi tillsammans upp en plan där vi gick 5 veckor på lågriskförlossningen samt 6 veckor på högriskförlossningen. Under tiden på högriskförlossningen fick vi också tillåtelse att göra studiebesök på operation för kejsarsnitt, PET, HDU, neo, akut gynekologisk avd, familjeplaneringsenheten samt BB. Mer förklaring om dessa avdelningar ges nedan.

Bankomater finns men kan ibland vara bökiga att hitta. Ibland är pengarna slut och ibland fungerade inte kortet. Ett VISA-kort är att rekommendera då Mastercard inte accepteras på lika många ställen. Det kanske också vara bra med 2 uttagskort, om det ena skulle lägga av, speciellt om man reser själv.

 

Vi åkte på ett Linneaus Palme-utbyte vilket innebär att man måste åka minst 12 v och då får 19000 i stipendium. Utöver detta ansökte vi om fondmedel i Samfonden och Stockholms barnmorskestudenters stiftelse och fick ytterligare några tusenlappar därifrån.

 

Det kan vara bra att i tid kolla upp regler om studiemedel via CSN. För oss ledde det till en del krångel då vi sökte studiemedel för 5 veckor extra iom att vårt utbyte förlöpte 5 veckor in på sommarlovet. Den internationella koordinatorn kan hjälpa till med eventuella intyg om utlandsstudier som kan behövas till CSN. Vad som var viktigt att komma ihåg för mig var att iom att utbytet förlöpte 5 veckor in på sommarlovet uteblev den inkomst som jag normalt skulle ha jobbat ihop där. Det var också nödvändigt för mig att prata med min arbetsgivare innan då jag egentligen bara har tjänstledigt terminsvis för studier och nu blev helt plötsligt min termin "förlängd" med 5 veckor. Detta till trots löste sig allt bra och med stipendierna och studiemedlet klarade jag mig väl.

 

Att leva i Uganda är relativt biligt i matväg, speciellt om man köper grönsaker och frukt av de lokala handlarna eller på marknaden i stället för de stora matkedjorna. Maten på sjukhuset gick sällan på mer än 5000 ugx vilket motsvarar ca 10-12 kr. Åt man ute på en finare restaurang fick man räkna med ca 25-40000 ugx (50-90 kr). Fastfood såsom pizza, hamburgare, kyckling + pommes kostade ofta runt 10-12000 (22-27 kr).

 

Airtime (påfyllning till kontantkort) fanns överallt och man kunde välja mellan olika valörer att fylla på med såsom 500, 1000, 5000, 10000 ugx.

 

Vårt boende kostade 900 USD per månad. Vi bodde totalt 3 månader men delade kostnaden på 3 vilket innebar att jag betalade 900 USD för hela perioden. Det motsvarar ca 10-12 USD natten, övriga studenter som bott på Akamwesi hostel och the Edge house har ofta betalat 5 USD/natt resp. 10 USD/natt. För oss var det trots allt ett hyffsat bra pris för en bra boendestandard samt bekvämligheten att ha ett eget kök för oss själva. Området var tyst och tryggt och låg ca 5-10 min väg från jukhuset med buss.

 

Bussen (kallades matatu eller taxi) kostade för övrigt mellan 500-1500 ugx (1-3 kr) beroende på sträcka, tid på dygnet samt hur full bussen är.  Bussarna var för övrigt ombyggda Toyota-minibussar som var licensierade att ta 14 passagerare men som ofta kunde fyllas med fler, speciellt barn sittandes i knän. Motorcykeltaxi (boda-boda) kostade lite mer 2500-5000 ugx beroende på sträcka, då de körde från dörr till dörr och kommer fram mycket snabbare mellan bilarna vid trafikstockning. Dessa är inte att rekommendera pga flertalet trafikolyckor som sker dagligen i Kampala. Det fanns även riktiga "taxis" (kallas specialhire) som kostade runt 10000 ugx inom staden, är man flera som delar blir det billigare. Framförallt ett säkrare alternativ till boda-bodan. Man kan också säga till chauffören att köra säkert, de tar sällan illa upp av det.

 

Generellt sett ska man vara beredd på att man som vit får betala ett dyrare pris, muzunguprice. I viss utsträckning kan man pruta men förmodligen kommer man aldrig riktigt ner i det pris som ugandierna själva betalar. Det kan också i vissa fall kännas fånigt att stå att pruta om enstaka kronor hit och dit om man jämför vår levnadsstandard i Sverige med den verklighet som många i Uganda lever i.

Vi hyrde som sagt en 3:a med kök och badrum. Det fanns 1 dubbelsäng och 2 enkelsängar och 2 sovrum och 1 vardagsrum. Vår hyresvärdinna blev förfärad när vi anlände på natten då hon hade fått uppgifter om att vi skulle vara 1 mindre än vad vi var. Detta resulterade också att hon sedan höjde vår hyra från 800 till 900 USD/månaden. Trots att det var lite trångt löste vi det hela med att min klasskamrat sov med barnen i dubbelsängen, jag sov i det andra barnrummet och barnvakten flyttade ut den ena enkelsängen i vardagsrummet.

 

Myggnät fanns till alla och även lakan och handdukar även om vi hade sånt med oss för säkerhets skull. Kökets standard var bra med kyl, frys, mikro, vattenkokare och gasspis. Varmvatten fanns alltid såvida det fanns ström, ett par gånger försvann dock vattnet i ett par h upp till dygn. Oftat berodde det på att de renoverade lägenheten högst upp och då tillfälligt stängde av vattnet. Dock vid ett långt vattenuppehåll visade det sig att vår hyresvärdinna glömt att betala vattenräkningen.

 

För övrigt kan det vara bra att komma överens innan vad som ingår i hyran så det inte tillkommer oväntade utgifter för vatten, el och gas. Vår hyresvärdinna ville också att vi skulle ha en städerska, hon verkade inte riktigt lita på vår förmåga att hålla hennes lägenhet i bra skick. Efter lite diskussion kom vi överens om att en kvinna skulle komma 2 ggr i veckan för tvätt av kläder, då detta var det vi tyckte att vi skulle vara mest hjälpta av. Det kostade oss 50000 ugx (110 kr) i månaden, för städning av lägenheten betalade hyresvärdinnan städerskan extra.

Vi fick inte träffa så många Ugandiska barnmorskestudenter från Makerere universitet då de var ute på sin mödravårdsplacering när vi kom och vi fick heller inte delta i några teoretiska moment med dom. Vi fick dock låna skolans lokaler samt bäckenfantom för träning på säte och skylderdystoci med vår handledare Nina. Lokalerna var fina och deras kurslitteratur var av bra standard. Vi träffade slutligen en del barnmorskestudenter ute på avdelningarna, de kunde komma från andra universitet och gjorde sin kliniska rotation på olika avdelningar. Generellt sett arbetade de ofta självständigt och liksom oss fick de inte speciellt mycket handledning. I och med att personalen ofta talade med varandra på luganda kan det ju dock ha förekommit mer handledning som vi inte märkte av. I flera situationer kände vi ibland att personalen var brysk i kontakten med patienterna, det kan bli en stor kontrast mot den attityd vi har inom förlossningsvården i Sverige där vi är måna om att förlossningen inte bara ska vara säker utan också en "positiv upplevelse" för föräldrarna. I Uganda är fäderna inte ens med vid förlossningen då så många kvinnor vistas i samma rum.

Det officiella språket i uganda är engelska men det är inte alltid alla kan engelska. I området runt Kampala pratas också luganda. Under vår praktik tillhörde vi Nursingdepartment då vårat ämnesområde är omvårdnad och inte medicin. Dock fick vi veta att medicinstudenterna och andra utbytesstudenter hade ett aktivitetsschema med olika studiebesök runtom i Kampala. De hade även lektioner i luganda på detta schema. I efterhand kan jag tycka att det är synd att inte vi också bjöds med till detta, att lära sig luganda lite mer ordentligt hade varit jätteroligt. Nu köpte vi en enkel parlör i en bokaffär i Garden city (shoppingmall) och genom enkla fraser kunde vi folk att dra på smilbanden. Genrellt sett blir man lite bättre bemött om man visar lite vilja till att lära sig några fraser på det lokala språket och det fungerar bra att bryta isen med. Folket i Uganda är också alltid väldigt artiga och man kommer långt på att utbyta ett par hälsningsfraser och presentera sig ordentligt innan man kommer till sitt riktiga ärende. Om man inte gör det kan man lätt bli ignorerad eller sämre bemött.

 

Den huvudsakliga maten i Kampala är matoke som är kokt mosad matbanan. En annan vanlig kolhydratkälla är posho vilket är majsmjöl blandat med vatten till vit fast konsistens som går att skära i lagom stora bitar. I Kampala åt man mycket böngrytor, ärtgryter, samt olika köttgrytor. Kött är dyrt och oftast får man bara en eller ett par köttbitar och sedan "soup" till vilket är buljong enller grytspad. Det var vanligt att man ofta åt getkött eller kycklingkött. Tilapiafisk från Nilen eller Lake Victoria var också vanligt och sen kunde serveras torkad och rökt för att sedan kokas i G-nutsauce (en variant av jordnötssås). Ofta blandade man olika maträtter hej vilt på tallriken. Om man inte tyckte om matoke eller posho fanns ofta vanligt ris eller potatis (som kallas irish potatoes).

 

I Uganda finns är majoriteten kristna, hyffsat jämt fördelat mellan protestanter och katoliker, Ca 12% är muslimer och övriga inhemska religioner ligger på ca 4%. I Uganda finns också flertalet kungadömen samt olika stammar. De vanligaste stammarna som man stöter på i Kampala är baganda ("ganda"), nyankole ("nkole") och acholi. Trots kungadömena och flertalet kungar har landet också en president. När vi kom ner hade precis presidentvalet ägt rum nån månad innan.  Det förekom missnöje över utfallet och misstankar om att valet var riggat. Presidentens Musevenis huvudmotståndare Besigye uppmanade till demonstrationer vilket pågick för fullt när vi precis anlänt. Demonstrationerna kallades "walk to work" och gick ut på att bojkotta prishöjningarna på bensin, mat och universitetsavgifter bl.a. Många av demonstranterna var studenter ochde utgick ofta från universitetsområdet vilket gjorde att det var ganska skönt för oss att inte bo i dessa områden. Polisen och militär mötte demonstrationerna och det skedde både tårgasning och beskjutningar. Under påsken stod det också i tidningen om ett uttalat hot från terroristorganisation Al-Shabbab under påsken vilket gjorde att vi höll oss något borta från stadskärnan, inget hände dock. Efter att presidenten svurit presidenteden nån månad senare lugnade demonstrationerna ner sig, i vilket fall som helst märkte vi inte nånting av det mer. Om man känner sig orolig kan man alltid vända sig svenska ambassaden och få förhållningsråd samt lista sig på deras svensklista vilket vi gjorde för säkerhetsskull.

 

I övrigt har Uganda ett rikt kulturliv både när det gäller musik och dans. Det finns ett antal gallerier och även marknader där man köpa "african crafts".  Att låta sy upp kläder hos skräddare är billigt och man få en dress med kjol och överdel för runt 20000 ugx (tyget köper man själv). I samtal med ugandier berättar de gärna om sin kultur och om de olika stammarna, kungadömena och kungarna. Det är roligt och intressant att göra jämförelser och se deras reaktion när vi berättar hur vi har det i Sverige

 

Vi fick i uppdrag av en kvinna i Sverige att ta med oss och överlämna en kamera till en ugandisk sjuksköterska. Kameran skulle användas för att bilddokumentera ett par tvillingssystrar som kvinnan och henne kör betalade skolgången för hemifrån Sverige. På så sätt lärde vi känna denna ugandiska sjuksköterska och han tog oss också med till flickorna skola vilket också gjorde mig en erfarenhet rikare. Skolsystemet är invecklat, bristfälligt och kostsamt men samtidigt en väldigt stor nödvändighet för många att kunna skapa ett bättre liv. 

I Kampala bor ca 1.6 miljoner människor, troligen fler. Staden är full av liv och livligt trafikerad. Det kan ibland bli utmattande och på helgerna kan det vara bra att ta igen sig på något sätt. Victoriasjön är jättefin men inte så lämplig att bada i pga bilharzia. Vill man sola och bada kan man dock åka till något hotell eller resort och betala en slant för deras pool. I Kampala finns National theatre som har aktiviteter nästan varje kväll i veckan och föreställningar vid veckosluten. Det finns också många nattklubbar och uteställen som spelar livemusik. Det bästa att fråga någon inhemsk då de oftast vilka ställen som är säkrast och bäst. Det finns gott om restauranger med mat från olika delar i världen. Framförallt de indiska restaurangerna är bra. Mittemot sjukhuset på andra sidan stora vägen finns också Uganda museum som visar upp hur livet utvecklats historiskt sett i Uganda, både etnologiskt, arkeologiskt och kulturellt.

 

Som sagt kan det vara bra att göra en del utflykter mha ugandier, vi åkte bl.a till slummen ett par gånger. Det finns olika slumområden i Kampala men gemensamt är att majoriteten i slummen är barn. Många av barnen är sjuka eller kommer bli det på något vis. Malaria är vanligt och få har tillgång till myggnät. Diarrésjukdomar är också vanligt förekommande hos barnen. Som vit i slummen väcker man mycket uppmärksamhet och alla barn vill komma fram och ta på ens hud. Om man har kamera med sig blir de jätteglada om man tar kort på dom och sedan visar (om man har digitalkamera dvs). Vår svenska handledare Nina hade med sig mängder av avlagda barnkläder som vi distribuerade ut i slummen vilket uppskattades mycket.

 

Ugandierna är mycket sociala och tillbringar ofta mycket tid med varandra från morgon till kväll. Vi fick många inbjudningar att komma hem till flera vi lärde känna bl.a. vår hyresvärdinna, en barnmorska på Mulago samt chefen över Nursingdepartment. Att få vara med i deras dagliga bestyr såsom exempelvis matlagning och leka med deras barn är en nyttig, rolig och mysig upplevelse. För det mesta var umgänget och samtalen ganska lättsamt och jag fick ibland upplevelsen att jag aldrig riktigt lärde känna dom på djupet.  Det är svårt att veta om det beror på missförstånd och språkförbistringar eller om det beror på faktiskt undvikande svar. När det gäller att hålla tider får man vara beredd på att dra ner sitt eget tempo och anpassa sig till deras tidskultur. Ofta om man kommit överens om en tid kan det mycket väl dröja både 1-2 h. Om man lär känna några ugandier kan det också vara bra att låta dom visa var man ska "shoppa", ofta får man betala lägre pris om man har med sig någon som pratar luganda.

 

Kampala finns en del sevärdheter som man lätt kan ta sig runt till. Vi åkte bl.a till Kasubi Tombs som finns med på UNESCO's världsarvslista. Kaubi Tombs är gravplatsen för 4 kungar inom stammen baganda. Olyckligtis brann det ner 2010 så vi såg bara resterna va det. Guiden var dock bra och berättade spännande saker och en del av kungarnas släktingar bodde fortfarande kvar på området. Den nuvaranda kungen bodde utanför stan. Jag åkte även och ståg kungens gamla palats, Mengo (eller Lubiri) Palace där man även fick gå ner och se gamla fängelsecellerna där Idi Amin torterade de fängslade. Gaddafimoskén är också väldigt stor och ståtlig och att knata upp för minareten är ett bra träningspass. Även Namugongo martyrs shrine finns med på UNESCO världsarvslista och kan liknas av en kyrka byggd att föreställa den afriknska hyddan där varje bjälke symboliserar en av martyrerna. Den ser ytterst modern ut och i Lonely planet jämförs den med nån form av rymdfarkost. Lonely planets Eastafrica är för övrigt också en bra guide som man klara sig långt på. Speciellt om efteråt vill turista i närliggande länder.

 

Resmål

Jag har inte varit på alla dessa ställen då jag sparade pengar till safari i Kenya för min semster efteråt men jag tipsar ändå utifrån betyg från andra som åkt till dessa ställen.

 

Entebbe: Här finns en djurpark med alla djur man kan tänkas vilja se, ett tips är att komma när djuren matas. Här finns ockå en botanisk trädgård. Man kan åka matatu eller special hire.

 

Jinja: Här finns Source of the Nile samt Bujagali falls. Jag åkte även på rafting på Nilen en bit utanför jinja, en rolig upplvelse med mycket fart! Man kan åka med matatu eller special hire.

 

Murchison falls: Lite längre resa att åka men väl där får man se Nilen pressas samman i ett 6-7 m brett vattenfall som störtar ner 43 m. Denna resan brukar kombineras med båttur och safari och övernattning.

 

Bwindi impenetrable national park: Lite längre resa som brukar innehålla 2 nätters övernattning där man en dag går på bergsgorillatrekking. Något dyrare pga det obligatoriska "gorillapermit" på 500 USD

 

Lake Bunyoni: Lite längre resa. Betyder "Place of many little birds", väldigt vacker natur, fågelskådning, möjlighet att campa. Paddla på sjön samt ta det lugnt i en fridfylld miljö.

 

Queen Elisabeth nationalpark: Nationalpark för safari, korsar ekvatorn på vägen dit

 

Red Chilli hostel anordnar många safaris och resor till hyffsade priser. För rafting använde jag Nie river explorers --> http://raftafrica.com/   Vi åkte på grade 5 rafting och det var lagom fartfyllt, men man måste räkna med att trilla i ett par gånger.

Jag har fått en uplevelse utan dess like och jag har fått möjlighet att utvecklas och växa både som person men också i min kommande yrkesroll. Jag har också fått lära mig att hantera stress, pressade arbetssituationer samt att arbeta med små resurser. Som jag trodde har jag också fått möjlighet att öva på min kliniska blick samt få en känsla i händerna. Jag har fått se mängder av saker som jag troligen inte kommer kunna se hemma, både på sjukhuset men ute i samhället. Jag är glad över att ha fått denna möjlighet och tycker att man ska ta chansen om man får den och tror sig klara av det. Det kan va bra att inte åka själv men det går naturligtvis det med.

 

I och med att vi åkte i termin 2 och efter endast 3 veckors praktik på förlossningen i Sverige hade vi en något tunnare grund att stå på. Detta löste sig ganska snabbt och det tog inte speciellt lång tid innan vi var hyffsat självständigt. Det som jag dock saknade mest var bristen på handledning. I de fall då vi gjorde undersökningar som vi var osäkra brukade vi försöka bekräfta varandra och var vi fortfarande osäkra var vi måna om att säga till. Nu när vi börjar vår praktik i Sverige har vi naturligtvis missat en del som våra kursare fått genom sina 10 veckors förlossningspraktik. Dock har vi fått helt andra och också mycket nyttiga erfarenheter. Det kan vara bra att tänka igenom detta innan man åker på ett utbyte så man är beredd att det kan innebära lite extrajobb när man kommer tillbaks för att man ska tillgodogöra sig all kunskap maximalt.