Sedan jag började på läkarlinjen har jag alltid tänkt göra ett utbyte någonstans i världen för att bättra på mina språkkunskaper. Samtidigt gick tiden så fort under utbildningen, och innan jag visste av det så stod jag framför min sista chans att göra ett utbyte innan examen, nämligen termin 11. Varför jag valde just Paris var för att jag ville bättra på min franska, samtidigt som jag alltid önskat att få spendera en tid i staden. När jag sökte så fanns det flera universitet att välja mellan och ärligt så hade jag ingen aning om skillnaderna mellan dem. Jag satte dem i någon form av ordning och kom sedan in på detta universitetet. Jag hade läst lite resedagböcker från andra studenter men ingen utav dem hade åkt till Paris under termin 11, så jag fick inte riktigt svar på alla mina frågor där. Men KI's utbyteskoordinator hjälpte mig mycket och sen behöver man ju inte alltid ha koll på allt!

Jag anlände till Paris dagen innan min praktik startade. För formell registrering osv hade de skickat ut mail om att man skulle gå till skolan en vecka innan skolstart. Men för mig som kom utifrån var det inga problem att ordna allt sådant efter det att jag hade börjat. Väl på plats på måndag morgonen tog jag mig till sjukhuset och blev väl bemött av de läkare och studenter som fanns där. Överläkaren, som jag trodde jag skulle gå med hela tiden, lämnade snabbt över mig till de två andra studenterna (fransmän) för att hjälpa mig komma igång. De visade mig runt och va väldigt vänliga! Den "franska attityden" som alla pratar om fanns verkligen inte på mitt sjukhus! Under kursens gång så hade jag alltid någon att vända mig till vid behov. "Les internes" (de som håller på att specialisera sig) hade en specialistläkare som koordinerade dem, hon tog även hand om mig. Så ja kände mig aldrig utelämnad. 

Självklart är Paris en dyrare stad än Stockholm. Fast samtidigt så har man som student möjlighet till mycket rabatterade priser. Många museum är gratis och du kan t.ex. resa billigare. I Paris får alla studenter som har praktik på sjukhuset också en lön. Jag fick ca 200 euro/månad. Vad man ska tänka på här är att ganska omgående när man kommer till sjukhuset gå till personalkontoret för att registrera sig. Annars om man väntar finns risken att man passerar första datumet för löning och dessa pengar går inte att få då. För att få sin lön måste man fixa ett konto på en fransk bank. Jag hade hört innan att det skulle vara jättejobbigt, men det visade sig inte vara svårt alls. BNP paribas är känd fransk bank där man lätt kan öppna tillfälliga studentkonton utan kostnad. Kontodetaljerna tar man sedan med sig till personalkontoret så att de kan föra över pengarna till ditt konto varje månad. 

Genom universitetet fanns en möjlighet att bo på campus tillsammans med andra studenter. Med hjälp av informationsblad från skolan kunde man lätt söka boende där. Det är ju ett bra sätt att lära känna andra studenter. Fast jag valde att bo lite mer centralt och letade därför upp lägenhet på egen hand via internet. Utbudet är stort men självklart är det dyrt. Annars vet jag andra utbyteselever som inte hade fixat boende när de anlände och hittade sedan folk att bo med för att dra ner på kostnaden. 

I Frankrike spenderar alla studenter förmiddagen på sjukhuset och eftermiddagen i föreläsningssalar. Eftersom jag hade en klinisk placering så stannade jag kvar på sjukhuset hela dagen. Men vid ett tillfälle då professorn på avdelningen hade en föreläsning följde jag med på den. Jag märkte egentligen inga större skillnader i jämförelse med sverige, förutom att alla studenterna f.o.m. tredje året spenderar alla kvällarna till att förbereda sig inför slutprovet efter sex år. Beroende på resultatet får du en rankning, och ju bättre resultat desto större chans att du sedan får den specialiseringen du önskar. Med andra ord så hoppar studenterna på specialiseringen direkt efter sex år (utan AT eller vikariat). 

Eftersom jag har bott utomlands i ett fransktalande land tidigare så kunde jag språket redan ganska så bra och tänkte att detta skulle gå fullständigt galant. Men i början hade jag ändå svårt att hänga med ibland eller få fram det jag själv ville förmedla. Ord som t.ex. näsborre insåg jag ju helt plötsligt inte ingick i mitt vokabulär... Men med en ordbok i ena fickan och ett miniblock i andra slog jag upp ord som en galning och kände efter ett tag att det gick lättare. Skolan erbjöd språkkurser innan terminstart men eftersom jag kom lite senare på terminen fanns inte den chansen kvar för mig. Fast jag vet inte ifall jag hade gått på det ändå, för efter en hel dag med franska på sjukhuset så orkade man inte mer, utan då hade man lärt sig tillräckligt för dagen! 

Innan min ankomst blev jag kontaktad av en student via skolan som hade hand om alla utbytesstudenter. Han skickade ut massmail och arrangerade introduktionsvecka. Det är säkert ett bra sätt ifall man vill träffa folk och samtidigt lära känna staden. Fast jag hade som sagt inte kommit till paris då och kunde därför inte gå med på detta. Skolan erbjöd idrottskort för att träna på campus plus att de hade idrottsdagar. Hade jag gått på föreläsningar på eftermiddagarna som alla andra studenter så hade jag säkert träffat på massa fransmän. Men eftersom jag hade klinisk placering på sjukhuset hela dagen blev det lite svårare. Jag kände dock redan folk i Paris sedan tidigare och kände därför ingen större press, och med tiden så träffade man folk på olika ställen. Det bästa sättet att träffa folk är att gå ut i staden och beblanda sig med folket. Jag lärde känna lite läkare på sjukhuset som sen introducerade mig för andra personer utanför sjukhuset. Det löser sig alltid, bara man är öppen för nya förslag och inte är rädd för lite äventyr!

Kort och gott kan jag inget annat säga än att jag rekommenderar alla att göra ett utbyte som jag gjort. Det är en underbar chans att få lära sig ett språk och en ny kultur. Jag har lärt mig mycket från sjukhuset, kunskap som jag tror jag kommer ha mycket nytta i framtiden. Men jag har även styrkt min självkänsla. Att åka iväg ensam och ta sig igenom en kurs på ett främmande språk är inte alltid en dans på rosor. Men när man har gjort det så har man lärt sig mer om sig själv, känner sig säkrare i sin roll som läkare och vet att man kan bidra med denna kunskap i framtiden.