Jag har funderat över utbyte sedan tidigt på utbildningen, men det var först nu som jag kände att det passade in. Jag har tidigare bott i Paris och länge längtat efter att åka tillbaka för en lite längre period. Som T10-student rekommenderades Hôpital Necker för utbildning inom gynekologi och pediatrik, därför valde jag att söka till Université Paris Descartes.

Efter nomineringen startade arbetet med att planera och ordna utbytet med värduniversitetet. Det var lätt att få kontakt med den utbytesansvarige där, och denna person var mycket hjälpsam under hela processen. Tyvärr visade det sig att det denna termin inte var möjligt att få praktik inom allmänpediatrik, utan alternativen var barnendokrinologisk avdelning eller barnpsykiatri.

Ansökan var ganska omfattande med CV, vaccinationsintyg mm. Det mesta av jobbet var dock redan gjort efter ansökan till nomineringen på KI.

Universitetet har inskrivning veckan före terminsstart.Det var en del formalia som skulle ordnas, med papper och student-id. Som ERASMUS-student anordnades också en särskild välkomstkväll med lärare och studentrepresentanter från universitetet. Det verkade pågå en ganska omfattande fadderverksamhet med diverse aktiviteter för utbytesstudenter, vilket ju kan vara trevligt om man reser själv och söker socialt umgänge.

Som läkarstudent får man en symbolisk summa från sjukhuset som betalning för det jobb man utför där (ca 190 euro/månad). Det var viktigt att första dagen på sjukhuset gå och anmäla sin närvaro på personalavdelningen för att utbetalningen skulle fungera. Dessutom krävs att man har ett franskt bankkonto, vilket går att ordna även för en kort vistelse.
Det tillkom inga extra kostnader för studierna eller kåren. 

Jag reste tillsammans med man och barn, därför ordnade vi en möblerad lägenhet via en förmedling i god tid innan vi åkte. Det var dyrt men värt det för vår del. Åker man ensam finns goda möjligheter till relativt billigt boende på studenthemmen i Cité Universitaire. Det finns också flera sidor på nätet där man kan hitta andrahandsboende eller möjlighet att hyra rum i större lägenhet. Efter att ha tittat runt en del på uthyrningssidor vill jag dock höja ett varningens  finger - det finns många falska annonser som ser väldigt seriösa ut, men som bara lurar folk på pengar. Det bästa om man söker bostad på detta sätt är att vara i stan för att kunna gå och titta på lägenheten och träffa uthyraren innan man betalar de efterfrågade höga förskottshyrorna. Och betala aldrig pengar via Western Union, ärliga uthyrare har ett bankkonto.

Var beredd på att det är annorlunda i Frankrike! Det finns ett starkt hierarkist system, och det gäller inte bara inom sjukvården. Läkarstudenter (externes på franska) står längst ner i rang (detta sades rakt ut på välkomstträffen för utbytesstudenter). Man kan utgå från att man ska nia både läkare och sköterskor, även om en del hellre duas och i så fall bjuder in till det.

De franska läkarstudenterna kan hjälpa till med mycket när man är ny och vilsen. De jag stötte på var väldigt hjälpsamma. Den stora majoriteten är mycket yngre än svenska läkarstudenter och har ett annat förhållningssätt till sina studier. De lägger ner enormt mycket tid på att plugga till sina tentor flera år i förväg (!), och är ofta ganska stressade. Detta för att sluttentamen avgör vilken specialitet de kan välja och var i landet de får tjänst. Det ska dock poängteras att det inte ställs lika höga krav på ERASMUS-studenter, så länge man inte planerar att ta fransk läkarexamen och göra ST där.

Tyvärr var flera av de läkare jag kom i kontakt med inte så undervisningsinriktade. Undrar man något måste man fråga, ser man någon läkare man skulle kunna gå med måste man be om att få hänga på, det är sällan någon bjuder in. Det är i princip helt och hållet upp till en själv hur mycket man får göra praktiskt. Hittar man någon som är bra på att förklara är det en god idé att försöka anpassa sitt schema efter just den personen. Jag gick med en väldigt duktig och engagerad barnläkare på många av hennes mottagningspass, för att jag märkte att hon uppskattade att undervisa.

ST-läkare (internes på franska) kan vara allt från nyutexaminerade till snart färdiga specialister. Jag fick höra att på flera kliniker vilar undervisningsansvaret på vissa ST-läkare som anordnar seminarier och liknande, ungefär som i Sverige alltså. Detta förekom inte under min tid på gyn/obstetrik eller barnendokrin. Någon AT-tjänst eller motsvarande har man inte i Frankrike, man specialiserar sig direkt efter examen.

På gyn/obstetrik hade jag mest kontakt med barnmorskor, som stod för den största delen av handledningen. Det fungerade bra och jag fick göra flera praktiska moment som t ex ultraljudsundersökningar. Däremot vilade hela ansvaret på en själv att få komma fram och delta på de praktiska momenten, ingen bjöd in. På operation har läkarstudenten rollen som i Sverige motsvaras av en op-sköterska, tillsammans med assisterande läkare. Man ska hjälpa till att duka upp och hålla räkning på antalet kompresser! Tanken är att alla ska ha en aktiv roll, men som svensk student kan det i början kännas lite ovant.

Jag hade avtalat med kursledningen för gynekologi/obstetrik samt pediatrik här hemma att jag enbart skulle göra praktik under utbytet. Teori i form av föreläsningar och seminarier fick jag istället läsa in på egen hand, jag hann även gå på en del här hemma innan jag åkte iväg. Därför kan jag inte uttala mig om utbildningsvärdet i de teoretiska momenten på Paris Descartes, men jag fick intrycket från de franska studenterna att de tyckte att undervisningen var av hög kvalitet med över lag duktiga föreläsare.

Kliniknära teoretisk utbildning som man är van vid från utbildningen här hemma, såsom seminarier med handledare/ST-läkare inom aktuella ämnen, förekom inte på gyn. Enligt de franska studenterna var detta en brist specifik för gyn/obstetrik, på andra kliniska placeringar hade de ofta kliniska seminarier.

På pediatriken var det en något högre nivå på utbildningen, där kunde man som student delta på kliniska föreläsningar av överläkare inom aktuellt ämne, även om dessa föreläsningar främst var riktade till ST-läkare och inte studenter på grundnivå. Klimatet var mer öppet och stimulerande på pediatriken, vilket också höjde utbildningsvärdet. Den mest lärorika delen av placeringen där var när man gick med överläkare på diverse mottagningar. Flera överläkare var väldigt undervisningsorienterade och förklarade mycket och gärna hur man skulle tänka och handlägga patienterna, och det var fritt fram att ställa frågor och diskutera. Man fick även som student sköta patienter på dagvårdsavdelningen och sedan följa upp provsvar och presentera patienten för hela avdelningen på en rond ledd av överläkare. Denna rond hade nästan uteslutande ett pedagogiskt syfte och var lärorika tillfällen för både studenter och ST-läkare.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är nöjd med min kliniska placering på barnendokrin, men jag anser nog tyvärr att den kliniska placeringen på gyn/obstetrik inte riktigt höll måttet vad gäller klinisk undervisning. Däremot fick jag se många och ovanliga fall, vilket var intressant men då man inte hade någon egentlig handledning eller undervisning var det svårt att lära sig optimalt.

För min del fungerade det bra att läsa in teorin på egen hand utifrån rekommenderad kurslitteratur i Sverige samt äldrekursares seminarieanteckningar. Men det ställer höga krav på självdisciplin och att man själv är aktiv att hela tiden ta reda på vad som ingår i core.

Det gick bra att praktisera på franska, men det var svårt i början. På ronden och mellan personalen pratas det väldigt fort, och ofta är det medicinska ord och uttryck som man kanske inte känner igen. För ett par år sedan gick jag KIs franska medicinska språkkurs, vilket var till stor hjälp för ordförrådet.
Det är en nyttig erfarenhet att känna hur språket kan begränsa en, och det var lärorikt att kämpa vidare när det kändes tungt. Efter ett tag lär man sig de viktiga uttrycken på den klinik man är, och så småningom lossnar resten av språket också. Det är förstås väldigt bra att träna sin franska och prata så mycket man kan med de franska läkarstudenterna. Patienterna var ofta väldigt förstående för att man inte hade franska som modersmål om man bara förklarade vem man var och var man kom ifrån.

Jag reste med min familj och sökte mig inte till studentlivet, Paris har så många goda kvaliteter ändå. Om någon tänker tanken att åka med små barn på utbyte hit så kan jag säga att det går utmärkt!

För den som så önskade erbjöds en uppsjö aktiviteter för utbytesstudenter via kåren.

Jag har haft en lärorik höst, främst på ett språkligt och kulturellt plan. Det var intressant att se hur vården kan fungera i ett land som på många vis liknar Sverige, men ändå är väldigt annorlunda. Det jag lärde på sjukhuset var främst utvecklande för min person, men kanske inte så mycket för mitt medicinska kunnande. Jag har fått se många ovanliga tillstånd, vilket varit spännande. Däremot tror jag att de grundläggande kunskaperna på dessa kurser är lättare att få hemma. Åker man iväg behöver man plugga mycket mer för att lära sig tillräckligt, och det är en god idé att samla hand-outs och seminarieanteckningar från äldrekursare på KI. Jag kompletterade min utbytespraktik med pass på barnakuten, gynakuten och BB efter hemkomst till Stockholm, vilket jag upplevde som väldigt nyttigt.

Sammantaget kan jag rekommendera ett utbyte till Paris för att det är en underbar stad att vara i, men kanske inte för ett strålande medicinskt kunskapsutbyte.