Jag har tillsammans med min kursare Lina haft den stora äran av att få genomföra ett åtta veckor långt elektiv på Dunedin School of Medicine, Nya Zeeland! I den här rapporten kommer jag att försöka hålla mig till det väsentliga och jag utgår ifrån det jag finner viktigt att förmedla till kommande utbytesstudenter.

Vid ett tidigt skede (feb 2011) nominerade KI mig till att genomföra utbytet och jag valde att skicka in mina papper till University of Otago så fort som möjligt. Min kontakt med KI:s studenthandläggare och Dunedins internationella studentkoordinator var väldigt smidig och man behövde sällan gå dagar utan att få svar. Jag blev så småningom (mars) informerad om att antagning av utbytesstudenter sker mot slutet av sommaren, då de blir tilldelade placeringar som blir över efter att de inhemska studenterna gjort sina val. Efter en slutgiltig bekräftelse (tidig sept) på att jag fått min plats på allmänkirurgen kunde jag köpa min biljett och börja förbereda min resa (mitten av okt). Universitetet erbjuder KI-studenter ett (och enbart ett) elektiv som är åtta veckor långt. Jag var T11-student när jag åkte och ordnade mina poäng genom att läsa kursen ”Naturläkemedel” på distans. Det gick utan några större problem och gjorde att jag kunde ta ut min examen när jag återvände.

Tips:

1. Många av mina kursare blev antagna till universitet i USA och hade vid ett tidigt skede fullt upp med att skicka bevis på vaccinationer, serologier, kompletterande medicinska undersökningar etc. Det behövde inte jag göra till den formella ansökan (feb). Dessa kunde istället skickas in när jag väl fick sin plats bekräftad och var på väg att tacka ja (tidig sept).

2. Jag fick olika bud från KI:s officiella information om utbytet och tidigare reserapporter om vilket visum jag skulle ansöka om. Efter email-kontakt med ambassaden i Haag och snabbgranskning av informationen som fanns upplagd på deras hemsida kom jag och Lina fram till att vi i inte behövde ansöka om något visum överhuvudtaget! Man kan tydligen vistas i landet 90 dagar utan att behöva fylla i ett tjugo sidor långt dokument och betala nästan 1500 :-. Det här gav oss inga problem, vid gränskontrollen stämplades mitt pass med texten ”Visitor Visa – current for three (3) months”.

3. Många flyg till Nya Zeeland går genom Australien. Enligt den information jag fick på Arlanda behövde jag inte visum till Australien om bytet var mindre än 8 h. Vid en eventuell mellanlandning är det bra om man undviker att hämta upp bagage för att checka-in på nytt, då deras gränskontroll är en pina. Vid behov finns elektroniskt visum (ETA-visum) man kan ansöka om (har dock själv inte använt det).

Min sista KI-tenta skrev jag på en fredag och min avfärd till Nya Zeeland var onsdag eftermiddag med ankomst följande fredag kväll. Jag hade därför några dagar på mig i Sverige att köpa in det sista, packa och gå på AT/Ul-intervjuer. Mina studier började tisdagen efter min ankomst (då måndag var en nationell helgdag), med andra ord mer än vecka efter att jag skrivit min tenta. Jag tycker att upplägget fungerade väldigt bra, beroende på hur känslig man är kan de första dagarna i Nya Zeeland vara väldigt jobbiga pga 11-12 timmars tidsskillnad från Stockholm!

Tisdag morgon fick jag, Lina och två engelska utbytesstudenter en snabb introduktion av universitetets internationella studentkoordinator. Den var kortfattad och gav oss en glimt av vad vi hade att vänta oss. Därefter fotograferades vi på sjukhuset och placerades på respektive avdelning. Allt som allt tog detta ca 90 minuter. Registrering och introduktion var således inte särskilt tidskrävande, men det var heller inte nödvändigt. Det viktigaste fick man från kollegorna under de första dagarna.

Den tveklöst största utgiften utgörs av returbiljetten till Nya Zeeland, för min del via BA för ca 15 000:- (Stockholm --> Wellington, Melbourne --> Stockholm). När det gäller den sista biten till Dunedin får man ofta byta flygbolag till Air New Zealand.

1 NZ dollar = ca 5.5 SEK.

- Mat/dryck är jämförelsevis billigt i Dunedin. En lunch på sjukhuset gick loss på motsvarande 35 SEK, men den tröttnade man snabbt på.

- Boende kan variera, allt från 500 – 1000 SEK / vecka.

- Hyra bil kostade ca 200-300 SEK/dag, bensin låg på runt 11-12 SEK/l.

- Studentrabatt gällde på många ställen och förmåner fanns, ex gratis gym.

- Ett SIM-kort med Vodafone kostade ungefär 100 SEK, men det var dyrt att ringa (ca 5 SEK/min). 

- Svårtillgängligt Internet och när man väl hittade ett nätverk/internetcafé var uppkopplingen ofta långsam, med gräns på hur mycket man kunde surfa.

Nya Zeeland är ett äventyrsland och beroende på vilka förväntningar man kommer med, får man vara beredd på att utflykter och aktiviteter kan kosta. Naturligtvis kan man hålla priserna nere genom att bo på backpackers och utnyttja några av Nya Zeelands oändligt många vandringsstigar. Avser man att å andra sidan resa runt och till fullo ta del av vad landet har att erbjuda kan det vara klokt att avsätta en budget!

Tips:

1. Priset för att flyga inrikes med Air New Zealand ligger normalt kring 1000-2000 SEK. I vårt fall dumpades priserna två veckor innan avresedatum!

2. KI ger ca 5000:- i resebidrag, medan CSN tillhandahåller ett tilläggslån. Sök stipendier. Tro mig, det är värt besväret och det är aldrig för sent!

3. Under min resa hittade man bäst Internet på stadsbiblioteket. Gratis var det, dessutom.

Jag valde att gå efter de råd som gavs i tidigare reserapporter. De första fem veckorna tillbringades på Kiwi’s nest – ett vandrarhem som är fräscht och gästvänligt. Med någon slags studentrabatt gick det loss på 210 NZ dollar/vecka, vilket jag i efterhand insåg var rätt mycket. Jag är inget stort fan av vandrarhem, men det här gick ändå rätt bra.

De sista tre veckorna tillbringades inneboende hos en trevlig dam, Ms Drinkwater, som har ett stort hus med flera rum som hon är redo att hyra ut. Sängkläder, tvätt, kök, storbilds-TV (med tillgång till Sky’s sportpaket!) fanns inkluderade för blotta 135 NZ dollar/vecka. Hon har decenniers erfarenhet av att ha gäster hos sig och är oerhört passionerad med det hon gör. Eventuellt kan det vara så att hon även erbjuder hemlagad mat för några dollar mer. Såväl Kiwi’s nest som Drinkwater's ligger ca 5-10 minuters promenad från sjukhuset.

Lägenheter och billigare boende finns säkert att hitta, jag har dock själv inte tittat närmare på andra alternativ.

Tips:

1. Min varma rekommendation är att i första hand kontakta Ms Drinkwater och ofta får man vara tidigt ute. Hon annonserar inte lediga rum, men trots det är det ett popluärt alternativ bland stadens utbytesstudenter! Kontaktuppgifter till henne (och andra alternativ) fås per automatik via Dunedins studentkoordinator när man väl blivit antagen.

Läkarhierarkin följer det brittiska systemet med följande benämningar:

Sistaårsstudent: Trainee Intern (TI)

AT-läkare: House officer/House surgeon

ST-läkare: Registrar

Överläkare: Consultant

För läkarstudenterna utgörs de första tre åren av teoretiska studier. Fjärde året får de för första gången erfarenhet av kliniken och då verkar det främst röra sig om kirurgiska specialiteter. Femte året fortsätter på samma vis och avslutas med en tentamensvecka som täcker hela läkarprogrammet. Under dessa två kliniska år har studenterna jämförelsevis få föreläsningar och seminarier. Mycket tid går åt att lära sig avdelningsarbete, följa med på mottagning och stå på operation. Parallellt läses den teoretiska biten in på egen hand. Läkare under utbildning (det vill säga i stort sett alla som inte är en consultant) bedöms/betygsätts kontinuerligt under året.

Som T11-utbytesstudent motsvarade jag deras sjätteårsstudenter, som går läkarprogrammets sista år. Själva får de ca 27500 NZ dollar/år skattefritt för att under tolv månader göra en insats som praktikant. Syftet är att mildra övergången från att vara student till house officer och att bli van vid att jobba i ett team (se nedan). Värt att notera är att en stor bit av summan går åt att ordna egna utbyten, då NZ-studenterna får läsa tre månader utomlands - var som helst i världen. Det verkar inte som om att administrationen går särskilt hårt på vad som förväntas av de utgående studenterna. Syftet verkar till stor del vara att utforska andra sjukvårdssystem, se andra delar av världen och växa som personer. Det gav mig en ledning av vad som förväntades av mig, som en ”overseas elective student”. Jag upptäckte för övrigt att det var såväl smidigare som mer korrekt att presentera sig så, än "Trainee Intern", trots att jag upptog en TI-plats.

De allra flesta kunde hålla med om att House officers har ett slitsamt jobb. Deras huvudsakliga ansvar kretsar kring att driva avdelningen och man gör så i ett år för att få sin legitimation. Många jobbar dock längre eftersom det i dessa fall motsvarar Ul-vikariat inför attraktiva ST-platser. De är anställda på kontrakt som sträcker sig över 60 h/ vecka, ingen övertid. Beroende på specialitet kan även tiden som Registrar vara slitsam, speciellt då man parallellt till ett högt närvarokrav läser in material till tentor. Dessutom är många noggranna med och visa sig från sin bästa sida, för att få goda referenser och bedömningar från överläkarna.

Jag fått intrycket av att sjukhusarbetet i Nya Zeeland är märkbart ineffektivt jämfört med det jag är van vid i Sverige. Man jobbar fortfarande med högar av pappersjournaler. Läkare gör sjuksköterske/läkarsekreteraruppgifter, sjuksköterskor gör undersköterskeuppgifter och undersköterskor existerar inte. Dessutom har Consultants frihet att göra... lite som de vill.

Som kandidat kan du gå timmar utan att få göra någon nytta, trots att utbytesstudenter från Sverige kanske till och med har hunnit vikariera en sommar som Ul . Inhemska studenter ska vara flitiga och få bra referenser. Som gäst från Sverige, där du i slutändan enbart bedöms som godkänd/underkänd, kan du ibland behöva motivera dig för att stanna kvar på sjukhuset istället för att be om en tidigare hemgång. Tvärprofessionellt samarbete betyder inte samma sak som det gör i Sverige. Nästan ingen läkare är anställd på 100%, de allra flesta extraknäcker på ett privat sjukhus som ligger uppe på kullen. Hygienen är stundtals bristfällig, med heltäckningsmattor, dålig tillgång till handsprit och rektoskopier som utförs med långärmad skjorta och handsydd italiensk kavaj.

Stämningen kan å ena sidan uppfattas som väldigt hierarkisk, då Consultants har väldigt stort inflytande över klinikens rutiner och benämns med titel (som i det brittiska systemet är Mr, Mrs, Prof eller motsvarande och inte Dr). Beroende på vem man jobbar med kan det finnas strikta förväntningar om att visa sig från sin bästa och mest ambitiösa sida, trots att sjukhuspersonalen generellt inte räknar med att få ut särskilt mycket av utbytesstudenterna (se ovan). Klinikerna jobbar å andra sidan i uttalade team, i vilket minst en läkare av ovanstående kategorier ingår tillsammans med ytterligare femte- och fjärdeårs-studenter. Det gör att man kommer sina kollegor närmare in på livet än vad i alla fall jag var van vid i Sverige. Ibland bjuds teamet på middag hem till överläkaren. Ibland bjuds det på utflykter. När det är dags för fika är det underförstått att du som (relativt) fattig kandidat ska bli bjuden på kaffe. Upp till och med ST-nivå är dessutom läkarna generellt yngre än sina motsvarigheter i Sverige, vilket gör att man med lite tur hamnar i ett team som verkligen förgyller tillvaron. Det råder en utbredd internationell representation med läkare från bokstavligt talat hela världen, däribland några från Sverige (kan bli kul att leta upp dem ifall det inte händer så mycket annat på avdelningen). Nyzeeländarna är väldigt trevliga och det råder en generellt väldigt god sammanhållning, såväl kandidater som läkare emellan. Själv tycker jag väldigt mycket om sättet som läkarna jobbar i team!

Språket bör inte utgöra några större bekymmer för oss som gör utbytet från Sverige, trots att det naturligtvis kan bli en smärre chock när man för första gången stöter på den medicinska terminologin. Jag har ingen erfarenhet av den kurs som KI erbjuder i medicinsk engelska, men det var ändå inte särskilt svårt att hänga med, så länge man ger det 1-2 veckor. Det flödar av förkortningar i de handskrivna journalerna men mot slutet av mitt utbyte kände jag mig faktiskt rätt bekväm.

Om man bortser från Nya Zeelands urbefolkning (som i hög grad finns representerade på den norra ön) och sporadiska inslag av Silla Havs-kultur, har det här området inte så mycket till kultur. De pryder till och med sin nation som ”det sista landet i världen att bli befolkat”. Utbudet av restauranger är väldigt imponerande, men för det mesta handlar det om asiatiskt eller hederlig brittiskt fish & chips.

Under rubriken kultur kan jag likväl nämna den klädsel som förväntades av mig på sjukhuset: skjorta, någorlunda fina byxor och någorlunda fina skor. Det behöver inte vara allt för avancerat. Visst såg man ibland någon kandidat gå runt med sportskor utan att någon störde sig på det. Om man känner sig särskilt inspirerad kan man även knyta slips.

Det bästa sättet att uppleva landet på under studieperioden är att göra helgutflykter. Under mina veckor hann jag med att besöka Wanaka, Stewart Island (något överskattat) och Catlins (rekommenderas!) samt Otago Peninsula flera gånger. 

Ur ett naturperspektiv är förmodligen Dunedin mest känt för just Otago Peninsula, som ligger ca 30 minuter från staden. Här finner man - förutom oändligt antal får - kullar med fantastisk utsikt över Stilla Havet, albatrosskolonier med enorma fåglar, utomordentliga stränder med vilda pingviner, sjölejon och sälar, och en och annan Consultant som byggt en villa. Det lämnar definitivt avtryck, igår natt drömde jag till exempel att jag var tillbaka på stranden och fotade sjölejon (påminde mig om att det var dags att avsluta den här reserapporten!).

När man väl kommit fram till Dunedin går tiden snabbt och jag hade önskat att jag hade kollat upp och planerat mina utflykter i förhand. Det hade möjligtvis gjort mig mer effektiv och då hade jag även kunnat avgöra ifall jag borde ha köpt en bil. Lokalkommunikation är väldigt dålig och bussar och tåg till andra städer är inte så bra som det borde vara. Om man planerar att se sig runt efter sin kurs kan det finnas en poäng i att köpa en billig bil på plats (antingen via uppsatta annonser eller den populära tjänsten trademe.co.nz) för att sedan försöka bli av med den innan hemfärd.

För egen del drabbades min familj av sjukdomsfall, vilket gjorde att jag tvungen att avsluta min vistelse några dagar innan min placering formellt skulle avslutas.

Tips:

1. Själv är jag inte särskilt mycket av en äventyrare och har därför inte en garderob fylld av friluftskläder och utrustning. Jag blev positivt överraskad av att Dunedin har ett stort utbud av friluftsbutiker, som säljer kvalitet för en billigare peng än Stockholm. Om man därför planerar att införskaffa kängor, jackor etc kan det vara en idé att köpa dessa på plats, och därigenom spara pengar och bagageutrymme.

2. En anledning till att en del nyzeeländare inte tycker om södra ön är det dåliga vädret. För mig som var där från oktober till december hann jag uppleva vinter, vår och sommar. Packa klokt eller räkna med att komplettera på plats.

3. Nyzeeländare är väldigt trevliga och hjälpsamma – mer än man kan tro. Varken jag eller Lina var vid utbytet sugna på hårt festande med allt som hör därtill, men trots det hade vi inga bekymmer med att komma in i TI-gänget.

Det här utbytet har varit väldigt lärorikt. Jag trodde inte att jag någonsin kunde uppleva ett annat sjukvårdssystem så intressant! Jag har med stor sannolikhet träffat fler minnesvärda karaktärer på det här sjukhuset än jag gjort under mina 5 år som kandidat i Stockholm. Flera av dem (men inte alla) fortsätter jag att ha kontakt med.

Jag kan även rekommendera Nya Zeeland, med sitt i grund och botten brittiska sätt att styra och ställa sjukhusen, till den som tror sig se en möjlighet att i framtiden jobba utomlands - även om det bara rör sig om frivilligarbete i utvecklingsländer. Det är oerhört nyttigt att se hur man jobbar i dessa länder, hur mycket vissa uppoffrar för att bli så pass skickliga som de är och läkaryrkets roll i ett samhälle som skiljer sig från Sverige.

Vad som förmodligen skiljer min historia från andras är vara att jag blivit tvungen att använda Kammarkollegiets försäkring för en tidigare hemresa. Här kan jag intyga om att mina ombokninsavgifter blev täckta och att administrationen inte ställt till med onödiga dröjsmål eller bekymmer.

Stort tack till vår internationella studenthandläggare Karin Johansson som kan svara på ALLA frågor och Lina för ett magnifikt resesällskap!