Bifogar här en rapport som jag skrivit för CLINTEC-bladet (dvs vår institutionstidning). Jag har efter artikeln träffat många som vill veta mer.
Vad jag lärde mig i Uganda
Sigridur Kalman, Enheten för Anestesi, CLINTEC, KI
Hemkommen från sex veckor som lärare på Makerere Universitetet och Mulagosjukhuset i Uganda. Min tanke var att skriva min reserapport när jag fortfarande var kvar i Uganda– men dagarna gick och det var alltid något jag tyckte var viktigare i stunden, men nu blir det äntligen av att skriva. Jag börjar med att åter läsa tidigare reserapporter som andra lärare skrivit.
Blir helt lamslagen. Tidigare rapportörer har redan satt ord på vad jag upplevt. Har andra sett vad jag såg? Jag har ju upplevt detta! Inte nog med det, jag har läst dessa berättelser som del av min förberedelse för att resa. Och jag förstår att jag inte förstod. Hur är det möjligt? Hur ska jag skriva nu för att andra ska förstå? Det slår mig att detta är sista året av programmet så det är inte så många fler som behöver förstå. Eller också finns det ett värde i att fler förstår?
De stora likheterna – sorg, glädje, drömmar, sjukdom, utbildning, sjukhus och hur de fungerar – de stora skillnaderna – bristen på material, tålamodet, uthärdandet och fattigdomen. Barn som själva hoppar upp på det höga operationsbordet. Sitter stilla och låter oss sticka. Kvinnor i värkarbete som klättrar upp på operationsbordet, blir av med sitt täckande skynke, någon kommenterar en tatuering, hon låter sig inte beröras, glider in i sig själv, uthärdar. Fullgången extrauterin graviditet! Mekonium. Barner stort, 4,5 kg. Hur är det möjligt? Detta var ett elektivt snitt på misstanke multiparitet! Profus stor blödning. Blod svårt att få tag på. Kvinnans tunga med färg som en päronglass, bara det av mig givna ”normal saline” cirkulerar. Blodkropparna kan räknas på fingrar och tår. Jag skriker – jag förlorar henne, stoppa blödningen, ta ut uterus! Gynekologen - ”Jag hittar den inte, kan inte orientera mig, jag hittar inte placenta”. Jag stillnar, vad kan vi göra? Jag ber någon försöka få fram mer blod, men fort. Men då måste man gå till blodcentralen. Kontakt via telefon accepteras inte. Färskfrusen plasma? Finns bara på hjärtinstitutet. Hur får man dem att släppa några påsar? Mer ”normal saline” det ända vi har. Tippa bordet! Huvudet ner, fötterna upp! Det motsatta inträffar. Benen i golvet, inget tryck att mäta. Kommenderar – håll upp benen! Få känner sig villiga. ”Jag har inga handskar! Det är tungt”. Bordet går inte att återställa till normalläge. Medhjälpare håller till
slut upp benen! – svaga pulsationer återkommer. Kvinnan är 22 år, med flätat hår, förstföderska, med titeln teacher. Buken packas! Dukar skall ligga i 3 dygn. Sys igen med grova stygn. Pupiller vida. Men de minskar och hon andas, hon vaknar. Vi kan extubera. Vilken glädje vi känner. Vi har bara fått tag i 5 påsar blod. Hon kommer att fortsätta att behöva mer! Vi behöver lägga henne på IVA! Tyvärr fullt. Vilka ligger där när man inte kan ta emot denna kvinna? Hon får methotrexate – för att påskynda nekros av placenta. Kvinnan överförs så småningom till en överfull förlossningsavdelning.
Gynekologen tackar oss alla, säger ”vi har gjort vad som är i vår makt – nu lägger vi kvinnan i Herrens hand”. Förstår att det kan vara ett sätt att uthärda. Det är Valborg och klockan är halv åtta på kvällen. Går hem genom ett mörkt Wandegeya, upp mot Makerere Main Campus och NUFU-house där vi funnit boende. Mycket folk är ute, helgdag i morgon. Jag är den enda vita, men det känns fredligt. Mycket sparsam belysning och de många hålen i vägen och på trottoarerna gör att det går långsamt, ibland får man känna sig fram för att inte trampa snett. Tre dagar senare är Hb 3,2. Febril, mkt små urinmängder. Får blod och dagen efter tas dukarna ut. Hon blir bättre. Men hennes anhöriga finns inte kvar på sjukhuset och hon har inte pengar till mat. Mina ST-läkare hjälper henne med pengar till mat.
Mulagosjukhuset får mycket donationer av sjukvårdsutrustning, och då speciellt sådan som utrangerats i samband med en uppgradering på något västerländskt eller Japanskt sjukhus. Utrustningen är mycket fin jämfört med den som fanns innan, men donationerna kommer inte med kunskap om hur maskinerna skall skötas och hållas i skick eller med reservdelar. Servicavtal borde ingå i donationerna! Både på IVA och operation fanns maskinkyrkogårdar med rätt modern utrustning där någon kabel, prob eller dylikt saknas varför maskinen inte kan användas. Två nya respiratorer som sänts till IVA används inte då sjuksköterskorna (som är ensamma med patienterna på natten) uppfattar den som alltför komplicerad. De nya respiratorerna fungerade istället som reservdelsgenerator till de gamla respiratorerna. Under tre veckor av min tid på Mulago saknades ett bakteriefilter till respiratorerna vilket gjorde att inga patienter i behov av respirator kunde vårdas. Således finns ingen respiratorvård på landets största referenssjukhus! Vad händer med patienterna? Jag fick det lakoniska svaret ”They just pass away”. Så kom leveransen med filter och respiratorerna var igång.
Både på operation och IVA har man gjorts sig av med gammal mekanisk utrustning, bitvis säkerligen inte utbytt sedan sjukhuset byggdes 1962. De moderna maskinerna är beroende av elektricitet. Vilket är ett problem då strömavbrott inte är ovanliga på Mulago sjukhuset och lokala fel på strömmen uppträder av och till. Vid ett tillfälle när jag stod och sövde ett barn på 7-8 kg med en jättestor buktumör gick strömmen! Det stillnade på operationssalen. Kirurgen frågade ”Har Du syrgas?” – ”Ja” – ”Då är det lugnt”. Syrgasen fortsatte att komma, dock utan att något inhalationsmedel kunde tillföras då moderna förgasare kräver ström. Vi hade det intravenösa medlet ketamin som vi kunde använda. Inget ljus i såret! Studenterna, av vilka det alltid fanns mellan 8 och 10 stycken på operationssalen tog upp sina mobiltelefoner och lyste och kirurgen kunde fortsätta att sy och dessutom fortsatte hon att undervisa.
Hur berättar man detta? Vänliga människor, ofta kunniga innovativa läkare som jobbar hårt, men med en brist på nästan allt som är svår att föreställa sig. En uppfinningsrikedom och kreativitet som gör att det spritter i en. Och nu ska programmet upphöra! Vem har lärt sig vad? Jag vet vad jag lärt mig. Skulle jag kunnat lära mig detta på något annat sätt? Uppenbarligen inte genom att läsa vad andra skrivit. Jag skulle vilja att denna möjlighet till vidgade vyer skulle finnas för fler, kanske inte nödvändigtvis bara för lärare utan för de som går specialistutbildningar på KI. En eller ett par månader i Uganda ger en mycket stor livserfarenhet och en ödmjukhet för yrket som läkare som fler bör få erfara.