Jag valde att åka ner så jag hade knappt en vecka innan kurserna drog igång och det tycker jag var tillräckligt för att hinna med det nödvändigaste.

Ta sig dit

Jag flög med Lufthansa till Frankfurt Main, och därifrån kunde man sedan smidigt ta sig till Heidelberg. Från flygplatsen tog jag sedan smidigt en shuttlebus som var bra att boka i förväg via mail för att garanterat få plats:

http://www.lufthansa.com/online/portal/lh/de/info_and_services/from_to_airport?nodeid=3163691&l=en

Även SAS flyger till Frankfurt Main. (Tänk på att om man bokar med RyanAir så kommer man till Frankfurt Hahn som ligger längre bort än Main.)

Första dagarn i Heidelberg

När jag stod vid bagageluckan med min packning gjorde jag mina första trevande försök med lite halvknagglig skoltyska: ”Bitte vorsichtig, mein Tasche ist ein bisschen… (öh, vad hette nu ”tung”?) …nicht so leicht”. ”Bücher?” frågade chauförren och jag nickade, nöjd att jag hade förstått vad en riktig tyska sa till mig. Turen till heidelberg tog ganska exakt en timme och jag njöt i fulla drag av att äntligen vara på plats – nu när allt var ordnat hade jag en fantastiskt spännande termin att se fram emot! Bussen stannade i närheten av Bismarckplats. Ensam, mitt i natten och med alldeles för mycket packning stod jag och funderade på åt vilket håll jag skulle gå. Boende var ordnat så jag sms:ade min nya ”Mitbewohnerin” som var snäll och kom och mötte mig och hjälpte till med packningen.

Morgonen därpå vaknade jag till strålande solsken. Jag tänkte på stockholmsvädret dagen innan med 7 grader och regn och kände mig rätt nöjd med mitt val att åka iväg ett tag. Min Mitbewohnerin Anja hade gjort iordning frukost och vi satt tillsammans i det mysiga köket och drack kaffe. Jag hade haft en oerhörd tur visade det sig: Anja pluggade till engelskalärare och hade undervisat i tyska ett år i england. Perfekt för mig eftersom ett av mina stora mål med utbytet var att utveckla min tyska! Vi beslutade att bara prata tyska med varandra, vilket var en utmaning till att börja med men som var väldigt effektivt för att äntligen lära sig språket med erkänt svår grammatik.

Efter frukosten beslöt jag att börja med att ta mig till Erasmuskoordinatorn i Neuenheimer Feld som är namnet på sjukhusområdet där även den medicinska delen av universitet ligger. Koordinatorn kände igen mig och vi stämde av i vilken ordning mina kurser och kliniska placeringar skulle läsas och vart föreläsningssalarna låg. Jag fick även information om den smått fruktade ”Immatrikulationen", en form registrering som ska göras, helst innan man påbörjar sina studier. Det visade sig att öppettiderna inte var så generösa så jag fick göra det under lunchtid samma dag som min första kurs startade. Kontoret ligger på Seminarstraβe 2 i Altstadt. Jag hade med mig antagningsbesked, försäkringspapper och allt annat jag kunde tänka mig var nödvändigt och föreställde mig att det skulle gå smidigt – jag hade ju lite knappt om tid med 1,5 timme innan nästa föreläsning började. På kontoret vid seminarstraβe blev jag hänvisad till AOK som ungefär är motsvarigheten till försäkringskassan. Där skulle jag lämna fram det försäkringspapper jag hade med mig hemifrån så att de kunde registrera att jag var försäkrad. Sedan fick jag en liten värdefull, gul lapp som jag skulle ta med mig tillbaka till seminarstraβe. Nu kunde man på studentkontoret registrera min Immatrikulation, och jag fick därpå det värdefulla universitetskortet så att man kan handla mat i de prisvärda studentcaféer och restauranger (s.k. ”Mensa”). En avgift skulle betalas in på ett konto som man fick information om vid immatrikulationen. Den kunde betalas på Sparkasse som ligger vid Uniplatz nära Seminarstraβe, men det fick jag göra efter skolan eftersom tiden för lunchrasten nu hade runnit ut. Men jag var nöjd att jag hade klarat av detta mandomsprov i tysk byråkrati! Dessutom hittade jag nu bättre i Altstadt efter att ha cyklat runt och letat efter AOK och studentkontoret en halv eftermiddag. 

Erasmus i Heidelberg

Jag fick en del information från erasmusorganisationen i Heidelberg angående aktiviteter och utflykter. Jag gick bara på några aktiviteter – en pubrunda och en fest som anordnades – men för den som är intresserad finns det mycket att välja på. De har en facebooksida där en hel del event anslogs (sök på "erasmus heidelberg" på facebook så hittar du det lätt). På Marstallmensan i Altstadt anordnas också en hel del aktiviteter som pubkvällar, matlagningskurser (!), danskurser osv. Där kunde man också träffa andra utbytesstudenter.     

Ett litet tips! När du söker information om heidelberg, ruprecht-karlsuniversitetet, flygplatsinfo, tyskland i allmänhet osv, tänk på att googla med google.de för att få bäst information. Det blir såklart på tyska, men jag hittade ex inte shuttlebussidan via .se eller .com.

Heidelberg är generellt sett billigare än stockholm – allt ifrån mat och alkohol till boende. Lunchmat och fika får man billigt på de olika Mensorna – en ligger bl.a ute i Neuenheimer Feld och en, den s.k. Marstall Mensa, ligger i Altstadt. Den sistnämnda är helt klart den bästa! De har en stor lunchbuffé med allt från sallad till korvar, fisk och efterrätter. Maten vägs och man betalar per Hg. De har dessutom en trevlig uteservering med många sittplatser som ligger perfekt i solen – väl värt mer än ett besök! De har också prisvärd fika och en söndag i månaden dukar de upp en trevlig brunchbuffé. Mensan i Neunheimerfeld serverar lite enklare mat – det finns en restaurangdel som jag inte var så imponerad av samt ett café – Botanic garten- som var nyrenoverat och betydligt trevligare. 

När jag gick klinikplaceringar fick jag ett särskilt kort (ett annat än universitetskortet) så man kunde äta riktigt billigt på andra restauranger på sjukhusområdet samt fik inne i Kopfklinik där jag var hela tiden. Får man tag i ett sådant kort har man automatiskt många vänner i klassen! De tyska studentera handlar mycket prisreducerat kaffe och fika tillsammans på några kort som cirkulerar i klassen.

Det kostar, för Erasmusstudenter från KI, inget att studera vid universitet, men vid immatrikulationen tar de- som nämnt ovan- ut en administrativ avgift på ca 60 Euro.   

Boendesituationen i Heidelberg är tyvärr ganska ansträngd. Universitetet kan hjälpa till att fixa boende, men jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick erbjudande om rum: det var på 10 kvm, hade delad toalett i en stor korridor och kök fanns inget över huvud taget! Det fanns bara en mikrovågsugn på rummet och en hel termins kost byggd på piroger och mikropizza kändes inte så lockande. Som tur var löste det sig på ett lite otippat sätt: jag stämde träff med en äldrekursare som hade varit på utbyte i heidelberg tidigare. Hon gav mig några namn på tyska studenter hon lärt känna i heidelberg och sa att jag gärna kunde kontakta dem för att känna till någon när jag kom ny till staden. En av de tyska studenterna skulle dessvärre själv åka på utbyte, men vad som var bättre var att han då erbjöd mig att hyra ett av rummen i lägenheten han delade med sin flickvän (som sen blev min Mitbewohnerin Anja). Sagt och gjort! Jag fick ett fint rum och delade kök och badrum med Anja. Det fungerade hur bra som helst, Anja och jag blev goda vänner och hade en väldigt rolig tid tillsammans. Jag kan starkt rekommendera att ta chansen att bo ihop med någon, helst en tysk student om man känner att man vill satsa på att utveckla sin tyska. 

Om man mot all förmodan inte får något erbjudande om boende via skolan alternativt inte är nöjd med det de erbjuder kan man alltid söka själv på internetsajter som förmedlar boende. I tyskland är det mycket vanligt med s.k. ”Wohngemeinschafts” (förkortas ofta ”WG” i dagligt tal) som är att likna med kollektiv. Man delar då lägenhet med andra studenter, oftast får man då ett rum och delar kök och badrum med de andra boende. WG är ett mycket trevligt sätt att bo på och ett ypperligt tillfälle att lära känna folk och slippa känna sig ensam. Dessutom är det den lättaste boendeformen att hitta som student under en begränsad tid. I heidelberg hyrde studenterna ofta ut sina rum ganska nära inpå att de själva skulle åka iväg vilket innebar att det inte var lönt att sitta för långt innan och leta boende på dessa sajter. Men det är aldrig fel att börja kolla runt i tid! Den bästa sidan att leta boende på är:

http://www.zimmer69.de/de/

men även:

http://www.wg-gesucht.de/1-zimmer-wohnungen-in-Heidelberg.59.1.1.1.html

http://heidelberg.studenten-wohnung.de/

Heidelberg är välkänt i Tyskland som ett av de bästa medicinska utbildningarna. Ruprecht-Karlsuniverstitet är dessutom Tysklands äldsta universitet (grundat 1386) vilket gör det roligt som utbytesstudent att få möjlighet att studera där! AT är numera avskaffat i Tyskland så grundutbildningen är sammanlagt 6 år lång. Det sista sjätte året kallas för ”Praktisches Jahr” (förkortas ofta ”PJ”) och innebär placering vid olika kliniker som sedan avslutas med en stor ”Staatsexam”. 

Den medicinska grundutbildningen ser generellt ganska annorlunda ut jämfört med i Sverige. Den består till största delen av föreläsningar och en mindre del utgörs av kliniska placeringar. Vid de kliniska placeringarna får man som student inte göra lika mycket självständigt som man är van vid i Sverige, utan oftast följer man i grupp en läkare som visar och undersöker patienterna. Vissa handledare inbjöd dock mer till att aktivt deltaga i undersökningar – med andra ord var det till stor del beroende av handledare hur bra de olika placeringarna var, precis som i Sverige. De tyska studenterna är generellt duktigare rent teoretiskt med mer detaljkunskaper än man har med sig från den svenska utbildningen. (Det namedropades mycket konstiga Dr House-sjukdomar under föreläsningarna). Däremot har de inte alls lika stor vana vid det kliniska arbetet som man har från Sverige, och de flesta studenter jag pratade med tyckte att det var för mycket teori och för lite praktik under den tyska utbildningen.

Den berömda tyska hierarkin var precis så utpräglad som jag hade förväntat mig. Det mest extrema exemplet på detta upplevde jag första dagen på min ÖNH-placering. Varje dag på kliniken började med ett morgonmöte med alla läkare närvarande. En äldrekursare informerade mig, lite genant, om den ”C-Formation” som alla förväntades ställa sig i. Jag trodde hon skojade, men icke: i ena änden av C:et stod Herr Chefarzt och sedan, i sjunkande hierarkisk ordning, stod överläkarna, specialisterna, ST-läkarna och ända ner till mig, ”Famulantin”. (Famulatur är den kliniska placering på sammalagt 4 månader som alla medicinstudenter gör under grundutbildningen). Man niar fortfarande varandra i ganska stor utsträckning, men det skiljer sig mycket från klinik till klinik. En bra tumregel är att alltid nia en kollega när man hälsar första gången, och sedan säger de flesta, ffa de yngre läkarna, att det går bra att dua varandra. Men vissa överläkare och föreläsare förväntar sig att bli niade… Själv blev jag kallad ”Frau Johansson” vid ett tillfälle: jag stod och såg mig om i rummet och undrade lite förstrött vem det kunde vara som också hette Johansson i efternamn innan jag insåg att alla läkarna, sköterskan och patienten tittade på mig och väntade på att jag skulle reagera.  

Allt (!) inom kurserna är obligatoriskt, även föreläsningar. Vid varje föreläsning gick det runt en lapp som studenterna skulle skriva under, men de flesta hade lärt sig varandras underskrifter och signerade närvarolapparna åt varandra. Vid vissa kliniska moment under kurserna hade man med sig en personlig lapp som skulle skrivas under. För att få skriva examinationerna var man tvungen att ha 85% närvaro.  

Jag hade läst tyska i fyra år på grundskolan, ett år på gymnasiet samt en termin tyska på 30hP på Göteborgs universitet. Tyskan kändes dock lite ringrostig men som tur var fick jag förmånen att delta i en kostnadsfri tyskakurs, anordnad av en församling (Fuhrmannsche Sprachsschule) som var inriktad på att förebereda studenter för utbyte i tysktalande länder. Under en timme per vecka samlades vi i tyska kyrkans lokaler i gamla stan, och fokus låg på att lära sig att förstå och tala tyska. Det var en väldigt bra förberedelse inför utbytet. Vi lärde oss även en del om tysk kultur, politik osv. Jag kan varmt rekommendera den! Gå gärna in på:

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=813870

Jag fick även erbjudande om att delta i en av Erasmus anordnad tyskakurs på plats i Heidelberg, men den kostade en hel del och dessutom kände jag att jag inte hade tid med det när kurserna sedan drog igång.

Det bästa sättet att lära sig tyska är ganska självskrivet: tvinga dig själv att prata tyska! Jag försökte överallt jag kom: i affärer, bland vänner och överallt annars. Tyskarna är inte lika bra på engelska som de flesta svenska ungdomar är så många uppskattar att man kan lite tyska. Dessutom har tyskarna en underlig fascination för sverige och svenska: förvånansvärt många av mina tyska kursare lärde sig svenska vilket gör att det finns ett stort intresse för svenskar och svenska språket. Många vill bli s.k. ”Tandempartners” vilket innebär att man omväxlande pratar ex svenska och tyska så att båda får språkligt utbyte. Ett mycket trevligt sätt att lära känna folk och lära sig ett språk! Tyskarna är toleranta med att man inte kan perfekt tyska, och de hjälper gärna till när man inte riktigt kan göra sig förstådd, vilket gör att tyska är ett roligt språk att lära sig på plats i Tyskland!

I Tyskland dubbar de precis alla filmer till tyska, vilket ju bara är bra när man vill lära sig språket. Jag gick på bio en gång (på en biograf som låg vid Hauptstraβe) och tyckte det gick ganska bra att hänga med, även om det var lite konstigt att se Jennifer Lawrence prata tyska. Det kan vara bra att veta att det är lite värre att svära och använda starka ord, särskilt på sjukhusen. Jag sade en gång till några kursare, vid en placering under neurologkursen, att min reflexhammare var ”scheiβe” (”skit”) varpå alla fnissade lite nervöst och sa att man inte brukade använda sådana ord på sjukhusen. Skit som styrkeuttryck är ju ganska milt på svenska men tydligen lite värre på tyska… 

Sevärdheter

Heidelberg är en spännande och fin stad med mycket att se och göra! Floden Neckar rinner lugnt genom staden, och vid Neckarwiesen, som är det grönområde som omgärdar floden, samlas folk varma dagar och kvällar för att grilla, spela boll och umgås. Att strosa runt i Altstadt (se till att se dig om utanför Hauptstraβe som är den stressigare delen av gamla stan) är verkligen att rekommendera – bland gamla hus och kullerstensgator är det lätt att känna historiens vingslag. Heidelberg klarade sig undan bombningarna under andra världskriget vilket gör att många gamla byggnader är helt bevarade.

Om man vill ha fin utsikt över staden är ett tips att ta spårbanan, som avgår från en station vid slutet av Hauptstraβe, upp mot Königstuhl. Efter en lite skakig resa bjuds man på fantastisk utsikt över hela Heidelberg med omnejd. Alternativt tar man en billigare buss från Bismarckplatz upp till toppen. Väl värt mödan när man kommer upp! Det gamla Heidelberger Schloβ som tornar upp sig bakom Altstadt är också väl värt ett besök – där finns även en trevlig taverna där man bl.a. kan äta sparris (”Spargel”) om man har tur, som jag hade, att vara där under sparrissäsongen som infaller på våren. Man kan lätt gå dit eller göra ett mellanstopp om man tar spårbanan mot Königstuhl. En promenad längs med Philosophenweg på andra sidan Neckar ger en fin vy över Heidelberg. Fortsätter man bort österut längs med Neckar, en ca halvtimmes promenad, kommer man till ett kloster och ett bryggeri där det serveras god mat i trevlig miljö. Testa gärna deras hemmagjorda äppelsaft!

Äta

I Heidelberg finns en hel del bra restauranger om man vill lyxa till det lite och ta en paus från maten som serveras på Mensorna. Många trevliga pubar har egna bryggerier och serverar rejäl, god mat. Här är några ställen jag tyckte var bra:

”Vetter” som ligger på samma gata som övergår i Alte Brücke – Steingasse. Eget bryggeri och god mat – särskilt schnitzeln!

”Kulturbrauerei” ligger på Leyergasse i Altstadt, på en tvärgata till Hauptstraβe. Klassisk tysk mat (testa gärna spädgris) och eget bryggeri i charmiga lokaler.  

Klosterbryggeriet en bit bort längs Neckar har, som nämnt ovan, god mat och dryck - de serverat bl.a. färsk fisk som är mycket god. 

I närheten av det stora Kaufhof-huset på Bismarckplatz ligger ett kafé, "Rossi", där man kan köpa gott och prisvärt kaffe – 1 Euro för cappucino, latte osv om man kan tänka sig att stå vid ett av barborden och fika.

Ta sig runt

Musik

Uteliv

På Untere Straβe ligger fullt med barer och klubbar – perfekt om man gillar uteliv! Jag frågade en tysk vän när barerna stänger, eftersom de alltid verkade vara öppna, och hon sa ”när de sista går hem”. Alltid mycket folk, särskilt på helger. På dagtid kan man ta en fika på några av de trevliga kaféerna. När jag var på utbyte hade jag turen att få uppleva fotbolls-VM i Heidelberg. Martstall livesände i stort sett alla matcher på storbild och utomhus såldes currywurst och öl i sann tysk anda. I mitten av juni besökte jag en otroligt trevlig "Strassenfest" i Handschusheim, dit man enkelt kan ta sig med cykel. Där kunde man skjuta med gevär, det fanns åkattraktioner och öl- och mattält. Flr mig blev det en festlig avslutning på min fantastiska vår i Heidelberg!