Jag fick min nominering till NZ som reserv, fick alltså den lyckliga nyheten i mitten av sommaren 2011, och bråda dagar väntade. Första valet man måste göra när man söker till NZ är till vilken stad man vill åka, Dunedin eller Invercargill. Jag valde Dunedin som är en större och mer studenttät stad, nära naturen i form av Otago Peninsula. Jag såg endast Invergargill på genomresa ner mot Stewart Island, men kom inte att ångra mitt val. 

Trots försenad ansökan löpte allting mycket smidigt, jag fick inte något av mina primära kursval men fick i slutändan ändå välja mellan några olika kurser. Det var jag och min vän och kursare Samin som fått varsin av KI:s platser till NZ och vi var båda två väldigt peppade på att åka. Vi hade förberett oss på utbyte genom att läsa in extra poäng, jag läste Komplementär- och alternativmedicin under T10 och kunde således göra ett 8-veckorselektiv och ändå ta examen med mina kursare. Vi fick slutgiltigt klartecken från universitetet i Dunedin i början av september, bara fem veckor innan placeringarna skulle börja. Det blev alltså några stressiga veckor för att ordna med allt det praktiska inför resan. 

Har man genomgått barnvaccinationsprogrammet och KI:s vaccinationer så är det enda som krävs ett färskt, negativt, MRSA-prov och ett PPD. Serologier skickar man in först när man blivit antagen till universitetet. För mig blev det dock lite komplicerat då mina rubellatitrar var för låga, jag kunde inte heller förnya vaccinet eftersom jag var tidigt gravid. Med hjälp av NZ:s studentkoordinator ordnade det sig ändå, jag fick åka utan fullständigt skydd mot rubella.

I KI:s informationsblad inför utbyte på NZ rekommenderas man att ansöka om visum. Vi läste på lite och insåg att svenska medborgare får stanna i landet tre månader utan visum. Vi kontaktade NZ:s ambassad för att få klartecken, de kunde inte ge oss något konkret svar då ”utbytesstudent på sjukhus” var för luddigt begrepp för dem. Vi valde dock att bespara oss både arbete och 900-1200 SEK, förlitade oss på tremånadersgränsen och sökte inget visum alls. Det visade sig vara helt okej, ingen så mycket som frågade vad vi skulle göra i landet, men det kan vara bra att kunna visa upp en bokad utresa från NZ innan de tillåtna tre månaderna löpt ut.

Efter att ha läst tidigare reserapporter och information KI fått från NZ, valde vi att i första hand kontakta Mrs Drinkwater för att boka boende. Hon hade tyvärr uppbokat våra första fem veckor, och vi kontaktade vandrarhemmet Kiwis Nest som även tidigare studenter bott på. De kunde ge oss lite studentrabatt (från 40NZD till 30NZD/natt) och vi bokade de fem första veckorna innan vi kunde flytta till Mrs Drinkwater.

Som en inspirationskälla köpte jag en guidebok och planerade lite för vad man kunde tänkas behöva packa. Vi vistades i landet mitten av oktober till mitten av januari, således deras vår-sommar. På grund av närheten till sydpolens kyliga vindar var dunjackan ett kärt och välanvänt plagg ända in i januari, även vandringskängor och regnkläder rekommenderas (om man har), Dunedin får sin beskärda del av regn. Om du ska hyra bil, tänk på att man behöver ett internationellt körkort! Detta ordnar man via motormännen, tar ca en vecka att få. 

Vi kom fram till Dunedin tre dagar innan elektivet skulle börja. Efter dryga 40 timmars resa och fyra mellanlandningar var både jag och Samin så trötta att ingen av oss minns taxifärden in till stan. Vi hann installera oss på vårt hostel Kiwis Nest, ta igen förlorad sömn och hjälpligt anpassa oss till rådande tidszon innan första dagen på sjukhuset. Vi hann dessutom få ett fint välkomnande till Dunedin och nyzeeländsk kultur, på en pub mitt i stan såg vi NZ slå Frankrike och vinna Rugby-VM 2011. Detta var en upplevelse, nyzeeländarna är otroligt stolta över sitt rugbylag. 

Första dagen fick vi en kort rundvandring på kliniken av den internationella studenthandläggaren, fick passerkort och blev visade till studentrummet där det fanns tillgång till mikro och datorer med internet. Därefter släpptes vi till respektive teams ordinarie verksamhet, jag fick ingen vidare introduktion av dem. 

Något att fundera på tidigt i vistelsen är om man ska hyra bil eller köpa en billig sådan och sedan sälja den vid hemfärd. Att hyra bil ett veckoslut gick på ca 5-600 SEK, och man kunde hitta hyfsade bilar för ca 5000 SEK. Tydligen ska Auckland vara en bra stad för att sälja sin bil, detta provade vi ju dock inte då vi bestämde oss för att hyra under helgerna.

Att äta på restaurang var generellt billigare än i Sverige, lunchen på sjukhuset kostade ca 40 SEK. Dock tröttnade jag snabbt på denna och tog antingen med mig matlåda som jag åt med andra studenter i studentrummet eller i matsalen med mitt team, eller gick ut på stan. Att handla mat i varuhus kostade ungefär som i Sverige. Vardagliga kostnader uppfattade jag alltså som jämförbara med hemma, däremot är ju NZ ett möjligheternas land! Landet kan upplevas på många sätt; allt ifrån på cykel till ifrån en fallskärm. Det är förstås dina upptäckar- och adrenalinambitioner som styr hur mycket pengar denna resa slukar, men räkna med att du inspireras av miljön och omgivningen. 

I och med min graviditet blev jag tvungen att uppsöka en allmänläkare för att få en remiss till rutinultraljud. Kontakt med en läkare nära sjukhuset ordnade den internationella studenthandläggaren på sjukhuset, allt gick mycket smidigt och kostade mig kring 250 kr för ett besök. 

Våra första fem veckor bodde vi alltså på Kiwis Nest. Promenaden till sjukhuset tog 5-10 min, till stadsbiblioteket och centrala stan 15-20. Till universitetsgymmet 10-15. Det var ett fräscht hostel, små rum med element (viktigt!) ett stort kök och några mindre pentryn. Och väldigt trevlig personal. Att bo på hostel har ju dock sina nackdelar, och när vi de sista tre veckorna flyttade till Mrs Drinkwater var det en fröjd att slippa dela kök med olika personer varje dag, och att kunna lämna kvar schampot i duschen. Mrs Drinkwater är dessutom en otroligt trevlig och sympatisk kvinna, hon har ett hus med en fin trädgård där hon har hyrt ut rum till framförallt studenter i mer än femton års tid. Med henne har vi haft många trevliga samtal, hon månar om sina inneboende, anpassar sig gärna. Och har dessutom TV och inkluderat wifi. Något som tydligt varit en bristvara på NZ. Jag rekommenderar dig att maila Mrs Drinkwater i första hand när du ska söka boende, gör det också i god tid då hon ofta är uppbokad.

Ett alternativ som vi inte testade kan vara att hyra ett rum, en ”studio” i en lägenhet. Det är vanligt att studenterna bor flera stycken tillsammans i större lägenheter. Kanske kan man höra med NZ:s internationella studenthandläggare om hon vet några studenter som hyr ut rum. 

På NZ läser läkarstudenterna i sex år. Det sista året kallas de för trainee interns, de gör några månader på olika placeringar, räknas som arbetskraft och får en mindre summa i ”lön”. När det året är avklarat får de sin legitimation och kan söka jobb som house officers. House officers arbetar till stor del på avdelning, och förutom det avdelningsarbete man i Sverige är van vid så sätter de även katetrar och infarter samt tar blodprov eftersom sjuksköterskorna inte får göra det. Registrars är ST-läkarna och consultants överläkarna. Systemet är hierarkiskt och man tilltalar sina överordnade med deras efternamn, Ms/Mrs/Mr, Dr eller Prof, tills de personligen upplyser en om att man kan kalla dem vid förnamn. Dit kom jag inte med någon av mina överläkare, trots att jag vid flera tillfällen blev hembjuden till dem på middag och vi hade ett väldigt avslappnat team där vi varje dag åt lunch tillsammans och pratade om likheter/skillnader i deras hemland. Eller om vårt nästa utflyktsmål i landet.  

Språket visade sig faktiskt inte vara helt självklart, den medicinska engelskan var i alla fall för mig helt främmande. I (de handskrivna!) journalerna fanns handritade bilder av varierande kvalitet, bredvid stod ett myller av nya trebokstavsförkortningar. SNT (soft non tender) om mjuk och oöm buk, SOB (shortness of breath) var bara några av uttrycken. Det var inte heller helt problemfritt att ta en miktionsanamnes, som ju är väldigt central och ingående inom urologin, men med glada och förstående patienter och lärorik auskultation artade det sig förstås snart.

Dunedin är en utpräglad studentstad, vilket tydligt märktes i december då de flesta av stadens studenter har sommarlov och staden tystnade något. I parkerna pågick alltid rubgymatcher och pubar och uteserveringar var välbesökta. Människorna är alla otroligt vänliga och intresserade och konversationer med nya personer uppstod dagligen. Många har tips om vad de tycker man ska se och göra i landet. 

En stor anledning till att jag valde att söka utbyte på NZ är naturen och friluftslivet. Även hemma är detta en stor del av mitt liv och jag hade ju förstås tänkt packa med klätterutrustning och vandringsryggsäck. Det blev dock lite annorlunda i och med min graviditet, någon klättring blev det inte för min del (endast inomhus i det lilla svettiga boulderrummet Room 14, centralt i Dunedin) och ej heller några av NZ’s berömda vandringar såsom Milford Track eller Routeburn Track. Däremot passade jag och Samin på att göra utflykter på helgerna. Vi hyrde bil och körde till Wanaka, en otroligt vacker stad omgiven av berg och sjö, där vi cyklade och promenerade i en hisnande natur. Vi åkte även till Stewart Island, en ö med rikt fågelliv (varning för sjösjuka på färjan!) där det finns en rimlig chans att se Kiwis (vi gjorde det inte). Dunedin ligger även fint vid Otago Peninsula där man en knapp halvtimme från centrala stan kan se albatross, pingviner, sjölejon och pälssälar. Där var vi flera gånger, både med en guidad tur och på egen hand med bil. Man kan även hyra cykel och cykla dit. The Catlins är ett fantastiskt naturreservat två timmar söder om Dunedin som också starkt rekommenderas.

Vill man träna finns det fina löparspår i vackra parker och skogar, universitetet har även ett gym som stod under ombyggnad när vi var där, säkerligen är det mer modernt nu. Här fick man som utbytesstudent träna gratis och de har även uthyrning av diverse friluftsprylar. Vid femtiden var det ofta fullt av andra studenter. Det kunde också anordnas utomhussport studenter och läkare emellan, cricket och rugby var såklart vanligt förekommande men även fotboll, i någon av stadens parker.  

När kursen var slut hyrde jag en bil och reste runt med min pojkvän. Vi började resan med kajakpaddling i Doubtful Sounds där vi fick se flasknosdelfiner simma jämte kajakerna, och otroliga miljöer. Vi körde sedan via Wanaka och Queenstown och fiskade öring och provade någon av Queenstowns möjligheter till adrenalinkickar. Vi åkte förbi det världskända klätterområdet Castel Hill, simmade med delfiner i Kaikoura och avslutade resan med Queen Charlotte Track, en 70 km vandring i vackert havslandskap där man kan få sin packning transporterad med båttaxi vilket passade oss bra denna tid. Vi tog färjan mellan syd- och nordön och flög slutligen hem från huvudstaden Wellington, en väldigt mysig, ganska liten stad där vi hann med ett mycket bra museum, god mat och minnesvärd livejazz. Här är värt att spendera någon dag om man kan. På tre veckor reste vi alltså runt på sydön, och såg endast Wellington av nordön. Vi hade gjort upp en ungefärlig rutt innan avresa, hade några fasta datum bokade (paddlingen, delfinsimningen, vandringen) och boenden i anslutning till dessa. Även färjan hade vi bokat. I övrigt tog vi det allt eftersom, bodde i tält och vandrarhem om vart annat. Om man är van att utnyttja allemansrätten i Sverige kan man bli frustrerad över tält- och campingförbudet som råder på de flesta platser där man önskar tälta. Tydligen är lagen ändrad för något år sedan till nackdel för campare, så även om man hyrt en liten campingvan blir man ändå förpassad till campingar om man vill följa lagen. Vi stötte aldrig på någon polis, men de kan tydligen vara nitiska och böterna är på kring 2000 SEK för att tälta där det råder förbud. Vilket det gör nästintill överallt.

Ska man resa runt rekommenderar jag websidan www.wotif.com. Här kan man hitta vandrarhem och hotell till rabatterade priser, vill man lyxa till det kan man hitta femstjärniga hotell till priset av ett vandrarhem, särskilt om man är ute i god tid eller bokar deras ”hemliga hotell”. 

Nu har det gått sju månader sen jag kom hem från NZ, mycket har hänt (därav dröjd reserapport) och jag har hunnit reflektera över resan. Den har på alla sätt varit fantastisk, även om det må vara en underlig tid att vara borta från partner och från svensk mödravård.

På åtta veckor hinner man lära sig mycket urologi, jag har även fått se och uppleva hur sjukhusmiljön ser ut på nära håll i ett annat land vilket känns otroligt viktigt. Jag ger mina högsta rekommendationer till urologen, med reservation för att teamet kan vara helt utbytt nu. Jag har fått uppfattningen att man som junior doktor (house officer) har det kämpigt med mycket obetald övertid och andra uppgifter än i Sverige, men som färdig specialist kan jag verkligen tänka mig att åka tillbaka och arbeta på NZ!

I och med graviditeten fick mina äventyrarambitioner stå tillbaka något, jag skulle gärna åka tillbaka till NZ för att se mig omkring ytterligare. Här finns verkligen något för alla.

Maila gärna om du har några frågor, jag kanske kan svara!