Att åka på utbyte under några veckor på T11 kändes som en spännande avslutning på läkarprogrammet. Att det blev just USA och UoM beror på många saker. Jag ville åka till ett engelskspråkigt land och möjligheten att få se hur den amerikanska sjukvården fungerar var en chans som kanske inte kommer tillbaka. Jag kompissökte med en kurskamrat, valet föll på Minnesota som är en plats vi troligen inte hade åkt till i första hand.

Ansökningsprocessen tar tid men man får bra information hur man ska gå tillväga. Det gäller att vara ute i god tid med ansökan, information om valbara ”electives” finns på UoM hemsida. När man fått sitt ”letter of invitation” från Shannon (internationell studievägledare på UoM) med information om de kurser man ska läsa (jag fick det ca 8 v innan avresa) är det dags att söka visum (B1). Efter allt är inskickat till amerikanska ambassaden får man boka en tid för ”intervju”, det var svårt att få tid för det relativt snabbt men hör man av sig till ambassaden kan de fixa en tidigare tid.

Vi ansökte om att få läsa kurser på UoM under 8 veckor.  För att få alla poäng på T11 läste jag innan utbytet även ”Mänskliga rättigheter och internationella organisationer i ett globalt perspektiv” 3 hp (SVK som går på kvällstid i början av T11) samt ”Stress och stressrelaterade sjukdomar” 7,5 hp (i huvudsakligen en distanskurs, tillgodoräknade mig 3 hp). Om man läser kurser före utbytet för att få ihop alla poäng, kontakta gärna ansvariga för SVK och kontrollera att de går att tillgodräkna.     

Vi anlände några dagar före kursstart vilket kändes bra, både med tanke på tidsomställningen samt möjligheten att kolla upp var vi skulle befinna oss på måndag morgon. Jag bokade flygresan via Kilroy (Stockholm – Minneapolis, New York – Stockholm) för knappt 5000 kr och flög med Lufthansa och Swiss vilket fungerade bra (2 mellanlandningar på ditresan dock). Vi landade på Minneapolis – St. Paul (MSP) International Airport och tog en taxi till vårt boende då vi landade mitt i natten. Det finns dock en light rail (Hiawatha Line) som går från flygplatsen in till Minneapolis som är ett mycket billigare alternativ.  Utbudet med flyg inrikes till och från Minneapolis är inte det bästa men när vi efter utbytet skulle ta oss till New York flög vi med AirTran. Biljetten kostade ca 850 kr med mellanlandning i Atlanta.

Fredag innan kursstart var en helgdag och vi hade därför inte möjlighet att träffa Shannon innan vi började våra placeringar. Några veckor senare fick vi ett välkomstkuvert med kartor och annan information som hon förberett.  

Dollarkursen låg på knappt 7 kr när vi var i USA. Generellt är det billigt att äta ute. Lunchrestaurangen på Fairview där jag hade mina kurser serverade olika rätter som kostade 3-8 dollar. Alla läkare som jag gick med köpte lunch, ingen hade med sig egen mat. Ibland vid lunchföreläsningar serverades mat (pizza) och i läkarloungen vid operation fanns alltid bagels, cookies, frukt, kaffe och juice som alla fick ta utav. Shoppingen är billig jämfört med Sverige, Minnesota har dessutom ingen skatt på kläder.

Förutom spipendiet från KI hade vi läst och hört av tidigare studenter att de fått ett stipendie på $1000 från UoM efter avslutat utbyte. Detta bekräftade även Shannon, hon informerade att de dock inte visste hur detta skulle bli framöver men lovade att undersöka saken när vi var där, hon återkom aldrig med information angående stipendiet.

Vi la ner mycket tid på att hitta boende. Vi fick en lista med hyresvärdar av Shannon men ingen av dessa kunde erbjuda oss boende under våra åtta veckor. Vi fick till slut tag på varsitt enkelrum på ”The Historic Faculty House” (http://www.facultyhouse.net/) som ligger rätt nära campus (10 min promenad, East bank). Det finns olika typer av rum (med egen eller delad toalett/dusch), frukost ingår, tillgång till gemensamt kök samt lokal med bord, soffa och fåtöljer. Det finns tvättmaskiner och torktumlare ($1/tvätt). Vi betalade $1000/per person och månad. Även trådlöst internet ingår. Dock är nog möjligheten att kunna hitta ett billigare boende på plats rätt stor, det är många som annonserar om lediga lägenheter. Det är skönt att bo nära campus om man som vi började tidigt. Bussarna går rätt långsamt men om man kan skaffa/har tillgång till cykel finns det fina cykelvägar i Minneapolis. Vi köpte varsin cykel av en man som säljer begagnade cyklar varje söndag utanför en restaurang nära campus.  

Innan medical school har man i USA läst 4 år på college. Medical school är fyra år, de två första åren är som preklin och under de två sista åren läser man kliniska kurser. Under det fjärde året söker man sin residency, då är det viktigt med bra rekommendationsbrev, därför är det många som tidigt vet/bestämmer sig för vad de vill göra och läser många kurser inom det området för mer kunskap och möjlighet till kontakter/referenser.

För några år sedan kom en lag i USA att residents inte får arbeta mer än 80 h i veckan. Speciellt läkare inom kirurgiska specialiteter arbetar mycket och de jag gick med arbetade ofta 90-100 h/vecka. Även som student är det långa dagar, det ska man vara förberedd på innan man åker.

Det är en väldig hieraki på sjukhusen, man tilltalar inte läkare med förnamn. Man känner ibland rätt tydligt att man som student är längst i rangordningen. Det är mycket utantill och rabbla-upp kunskaper. Det var inte så många andra studenter på de kurser jag läste men jag upplevde att man som svensk student hade en mer bredare kunskap medan de amerikanska studenterna var mer inriktade åt ett visst håll och därmed har mer detaljkunskap inom det området. Det var svårt att från början veta vad som förväntades av mig som student då det inte fanns så många andra studenter på mina kurser. De allra flesta jag träffade var trevliga och tyckte det var kul med en utbytesstudent.

Klädkoden på sjukhusen i USA är ganska strikt, på mottagningen är männen klädda i skjorta, finare byxor och skor medan kvinnorna har skjorta/blus/finare topp samt mörka byxor eller kjol. Det känns ovanligt som svensk student att träffa patienter utan att vara iklädd ”sjukhuskläder”. Många har dessutom på sig klockor, armband och ringar vid patientkontakt. På operation (och ibland på avdelning) har man scrubs.   

Språket fungerade bra men det är många förkortningar och uttryck på sjukhusen som är förvirrande i början. Bara att fråga eller försöka slå upp.

Att presentera sig som svensk var ofta en bra öppningsfras då många i Minnesota har någon äldre släkting med nordisk påbrå. Det märktes inte minst på många svenskklingande efternamn.  Amerikaner är ju oftast trevliga och hjälpsamma även om det ibland känns väldigt ytligt. Redan första kvällen på första kursdagen blev jag bjuden hem till en resident på pizzakväll.

Klimatet i Minnesota är ungefär som i Sverige, vi fick höra att det kan bli riktigt kallt under vinterhalvåret. När vi anlände i mitten av mars var det dock supervarmt, vi gick i kortärmat och kjol, det hade inte varit så varmt på över 100 år. Men det kan vara klokt att ta med sig lite varma kläder (eller köpa på plats).    

Jag var för det mesta ensam student på mina kurser vilket var rätt tråkigt. Det var därför rätt skönt att åka med någon man känner rätt bra. Där vi bodde träffade vi två läkarstudenter från Österrike som vi umgicks med en del. Vi kom även i kontakt med en svensk kirurg som arbetar i Minneapolis. Vi blev bjudna hem till honom och hans fru och gjorde några utflykter med dem.

Jag är nöjd med mitt utbyte i Minnepolis. Det var kul att få se hur ett annat hälsosystem fungerar och även att få möjlighet att känna på campuslivet i USA. Jag har träffat många skickliga läkare men även fått se ett system som kanske inte fungerar helt optimalt. Jag uppskattar mer än tidigare att både få arbeta och vara patient i Sverige. Det krävs lite arbete med ett utbyte, framförallt med ansökan och väl på plats är det långa dagar men sammanfattningsvis har det har varit en lärorik, tuff men rolig upplevelse på många sätt.