En del av tiden åtgick till att skapa en bild av systemet och lära sig hitta. Jag har också skapat många givande kontakter. Bl a har jag talat med en engelsk pediatriker som arbetade på Ministry of Healt i ett projekt för att stödja födande kvinnor och barn i landsbyggden. Vi ska ha mer kontakt och förhoppningsvis kan vi starta ett samarbete.
Det som jag upplevde som ett problem var barnmorskor och sjuksköterskors attityder gentemot patienterna. För att inte tala om doktorerna. Men jag resonerar så att man får börja i det lilla. Den barnmorska som är avdelningsansvarig på komplicerade förlossningen har jag valt ut och meddelat Scovia som den person som jag rekommenderar för nästa utbyte till KI. Jag hoppas att genom att hon får se hur vi behandlar våra kvinnor kan hon bidra till andrade värderingar på sjukhuset.
Första dagen på den komplicerade förlossningsavdelningen var en chock. Kvinnor överallt i olka stadier av förlossningen. Ute i hallar och korridor utanför avdelningen, och i dörren står en vakt och släpper in resp stoppar kvinnor. Kvinnorna ligger på plastmadrasser på golvet, i korridoren och i olika rum. De som har tur får en säng och resten tar plats runt omkring. Jag tänker på hur vi har det hemma, eget rum!!! Här finns ingen som får enskilt, det är minst 5-10 kvinnor i de förhållandevis små rummen. Vi får kliva försiktigt så vi inte trampar på någon eller hennes få tillhörigheter. Kvinnorna är oftast nakna med endast ett tygskynke att skyla sig med. De har med sig ett eget plastskynke som de ska skydda madrassen med, många gånger en stor sopsäck. De har också en egen plastbalja med handskar, spruta, kanyl, rakblad att skära av navelsträngen med och något att linda in babyn i. Plastbaljan är till för att användas som toalett, avskrede, eller tvätta i och att också förvara sina saker i.
Det är svårt att föreställa sig lukten. Lukt av avföring, urin, kräkning, fostervatten, blod och kemikalier. Värmen. Hög ljudnivå, ljuden av männikor som talar, skriker, stönar, gråter, ropar och barn som gråter.
Vi tittar in i ett rum vid sköljen, där ligger en nyfödd liten pojke ensam på ett bord med en mask med syrgas. Han hade uppenbar andningspåverkan, gruntade. Jag tog upp honom och vyssade honom sakta. Då skrek någon att de höll på att återuppliva ett mkt dåligt barn i anslutning till snittsalen. De hade gjort ett akut snitt. En av studenterna sa att det såg taffligt ut och undrade om jag kunde hjälpa till. Jag lämnade gossen och gick dit. På bordet låg en livlös gosse med kraftigt omformat huvud. Förmodligen en långdragen förlossning och bäckenträngsel. Många av dessa kvinnor har förträngda bäcken. En av kvinnorna, förmodligen en doktor, försökte intubera gossen med ett vuxenlaryngskop. Jag tog över och började ventillera med mask och blåsa. En av studenterna lyssnade på hjärtljuden vilka hämtade sig relativt snabbt. Ingen syrgas fanns att få och gossen gav inga livstecken ifrån sig. Vi undrade vad gängse rutin var? Ingen kunde svara och fö fanns det inte några kvar vid bordet. Vi undrade om vi kunde ta honom till NEO. Efter en dryga 10-15 min med samma status fick vi ett klartecken att bära över honom till Neo. Färden gick genom förlossningen där födande kvinnor låg överallt på golven, genom hisshallar där anhöriga och väntande kvinnor satt och in till Neo. Väl på avdelning ville de värma honom, lägga på värmefilt. Jag fortsatte ventilleringen men inget hände, endast hjärtfrekvensen var god. Jag och studenten föreslog ett avbrytande. Det tog ytterligare en stund utan andra livstecken och sedan slutade jag, vilket snabbt resulterade i asystoli. Utsikterna för detta barn var mycket dåliga. Ett handikappat barn här är i stort sett ohanterbart.
In på förlossningen igen där en kvinna just födde en dödfödd liten flicka. Det var en avlossning och kvinnan blödde ordentligt. En av studenterna förlöste en 20-årig flicka som fick en stor blödning från en cx-ruptur som så småningom tamponerades.
Detta var ett axplock ur första dagens händelser. Tiden på komplicerade förlossningen fortsatte på detta sätt. Jag kommer att beskriva några av många händelser.
De tidiga mornarna på Makerere Guesthouse var alltid en överraskning om det fanns frukost och om den skulle innehålla något spännande? Efter någon vecka insåg jag att annanas, toast och omelett med kaffe var det som erbjöds. Jag som är van vid havregrynsgröt fick ställa om.
Till förlossningen som som vanligt är full av kvinnor överallt både i hisshallen, trappor och i alla korridorer på förlossningen. Jag träffade en engelsk obsteriker som var trevlig och mycket vettig. Vi hade en hel del spännande obstetriska diskussioner.
En ung kvinna som väntade på akut snitt sedan igår då hon hade en framstupa ansiktsbjudning. Hon hade haft tur och fått en en säng. Under henne på golvet låg en 17-åring med en placenta previa, marginell, öp 4 cm med sammandragningar som väntade på snitt sedan 2 dagar. Jag fortsatte och blev visad till en VI-föderska som var retraherad sedan gårdagen. Hiv-pos. Det skulle vara ett säte utan vattenavgång. Hon hade en välfylld stor mage. Vid YP kändes ett balloterande huv under vä arcus samt ett säte högt upp i navelplan till hö. Smådelar på bägge sidor och ett huv ov b-ing till vä. VU bekräftade två hinnblåsor, en fot i b-ing och ett säte högt. Den andra hinnblåsan tom. Det blev ett snitt så småningom.
Vilken upplevelse att barfota stega in på op (ja, man måste vara barfota). Väl där var vi tvungan att beveka en arg sköterska som skulle lämna ut gröna opkläder till oss. Väl ombytta och klara orienterade vi oss. Två opsaler var i fil, i den ena utfördes en stor bukopereration på en gammal kvinna. I den salen stog barnbordet som vi skulle ta barnen till. Ingen utrustning finns att tillgå. Det gick bra till slut. Kvinnan var HIV positiv och vi anstränger oss för att inte ha dessa.
Efter detta var det dags för mat. Det finns flera matsalar att välja mellan, dock är det bäst att gå dit efter 13-tiden då det inte finns mat innan.
På em skulle jag ha en praktisk lektion med de inhemska studenterna i akut återupplivning. Mycket tid hade ägnats åt att hitta den utrustning som var nedskickad, utan resultat. Jag fick ställa in den praktiska undervisningen och improvisera. Den praktiska undervisningen med docka, mask och blåsa lät dröja till två veckor in i vistelsen. Det var den tid det tog att få allt på plats.
Andra lektioner jag höll var i skulderdystoci, säte och armlösning.
På onsdagmornar är det klinikmöte. Det innebär att man går igenom kliniken, vilka patienter finns, om det hänt något speciellt samt att någon presenterar sin forskning. Det är mycket svårt att hänga med. Först är dialekten svårförståerlig (alla talar engelska) men också talar alla så tyst, vilket gör det i stort omöjligt att hänga med. Denna gång handlade det om TBC och graviditet. Efter klinikmötet bar det iväg tillbaka till förlossningen. Förlossningen på "New Mulago Hospital" såg ut som vanligt. Kvinnor överallt i olika stadier av förlossning och många ångestfulla blickar.
En svårt sjuk kvinna i en säng i korridoren visade sig precis haft ett krampanfall. Preeclampsi. På golvet under henne, en förstföderska i värkarbete. Det var ett säte som var uppsatt på väntelista för operation. Jag diskuterade med den eng obst. Kate och uttryckte min oro. Att snitta denna kvinna ställer verkligen till det i framtiden. Alla hennes kommande förlossningar blir förmodligen snitt. Vi var helt överens om tänket och Kate sa; har hon tur hinner hon föda innan det blir hennes tur på op. Jag lyckades få en av studenterna att undersöka henne. Bra träning. Hon var öppen 6 cm, ett rent säte som doppande ner strax ov sp. Jag fick upp henne och hon började vanka runt i korridoren.
Jag lyckades ordna en sängplats så småningom åt henne.
Kvinnan med placenta previa marginalis som väntat i 2 dygn på snitt hittade jag på en madrass i korridoren med en liten gosse. Med lite hjälp fick jag veta att hon fött vaginalt och att allt var väl. Hon blev jätteglad att jag kände igen henne.
Studenterna höll på att förlösa en förstföderska med långdraget förlopp. Jag peppade lite för ändrade ställningar, knästående. Allt gick bra. Vi gick för att väga barnet. Där stog en ensam kvinna och på bordet bredvid låg ett litet inlindat paket. Det var en död pojke. Hon kunde ingen engelska men kroppsspråket går också bra. När jag la min hand på hennes axel och sa att jag var så ledsen för hennes skull började hon stilla gråta. Där stog vi och jag kände mig så hjälplös. Ingen muntlig kommunikation men vi förstog varann.
En annan dag på förlossningen stöttade jag de Holländska medicine studenter som precis förlöst en ung förstföderska vilkens barn inte kom igång med andningen. Pojken hade låg hjärtfrekvens och jag tog över ventillationen. Frekvensen hämtade sig snart och han regerade lite på stimuli men kom inte igång med andningen. Efter ca 10 min (det finns inga Apgarklockor) var status detsamma och vi förhandlade oss till att få komma till Neo där återupplivningen fortsatte. Efter dryga 20 min till drog han så småningom sina första andetag och lades över i en säng med syrgas och värme, värme, värme. Jag gick tillbaka för att meddela den vettskrämda 18-åriga mamman att hennes son levde. Vi kunde inte tala med varann men till slut förstog hon att han levde och jag ville att hon skulle följa med för att se honom. När vi kom till Neo blev personalen mycket arga och tillät inte henne att komma in då hon var oren. Jag förklarade, hämtade rena kläder och till slut fick hon komma för att se sin gosse. Det var fantastskt!
Tillbaka till förlossningen. En kvinna som var i kraftigt värkarbete sedan flera dagar och väntade på snitt låg och grät. Hon hade förlorat de tidigare två barnen på grund av bäckenträngsel och långdraget förlopp. Hon ville ringa sin mamma. Jag lät henne låna min telefon.
Bredvid skulle en av läkarna undersöka en duplexmamma. Det fanns ingen säng ledig så han gick fram till närmsta och skrek och ryade åt kvinnan som låg där att hon skulle flytta sig. Hon gjorde så och den andra kunde ta hennes plats.
Jag har bestämt att följa sjuksköterskestudenter också. Några dagar följer jag med på internmedicinska avdelningen, gasto och infektion. Så svårt sjuka patienter med div åkommor, många har HIV och TBC samt hepatit. Det är ulcus, parasitsjukdomar, levercirros, alkoholmissbruk och undernäring och en akut peritonit som vi identifierade på ronden.
Att gå på BB ingick också i studenternas placering. Där stannar mammor inte så länge. All medicinering får patienter betala själva och likadant är det med mat och dryck. Det är anhöriga som sköter om dem. Ingen vårdpersonal finns för dessa ändamål.
På sköterskeexpeditionen ligger oftast några barn vars mammor ff är på op eller i västa fall dött eller bara gått därifrån och lämnat sina barn. Detta är inte helt ovanligt. Om ingen gjort anspråk på barnet efter någon vecka skickas det till barnhem.
En dag följer jag med en barnläkare från KI som kommit ner. Vi går till barnmedicin, avd 16, för att följa med på ronden. Aldrig i mitt liv har jag sett så sjuka barn. Ronden tog flera timmar och efter ett par barn rann tårarna och jag var tvungen att gå ut för att gråta och hämta kraft. En liten 1,5 års pojke med massiv pneumoni, pleuradrän från vilket det rann massor av pus. Han var i stort medvetslös. En liten sexmånaders med TBC menengit. Mamman, en 17-åring, med öppen TBC. Babyn hade kraftigt buktande fontanell, ej kontaktbar, temp 34 och ökad tonus i övre extrimiteter. En pojke vars föräldrar ej haft råd med medicinering för pojkens epilepsi. Detta resulterade i statusepilepticus och han låg nu ej kontaktbar. Några månadsgamla babysar vars mödrar inte kunnat amma och nu var så utmärglade att det var ett under att de ff levde. De hade fått skedmatning med the eller vatten. En liten pojke hade dött under helgen av gastroenterit då föräldrarna inte gav honom annat än mjölk utblandat med vatten. Så många barn som var medvetslösa av meningit eller cerebra malaria. På detta sätt fortsatte det och hjälplösheten låg som ett vått täcke över mig.
Det var några axplock av den verkasamhet som jag deltog i under mina tre veckor på Mulago hospital i Kampala.