På kliniken på skolan ska man ha vita strumpor och vita skor. Man fick tre uppsättningar med klinikkläder tilldelade under de första dagarna som returnerades i slutet av utbytet. Vi fick också ett skåp tilldelat.
Material och även metoder skiljer sig väldigt lite från KIs
tandläkarhögskola. Det kändes bra. När man redan kände sig lite vilse var det
skönt att känna igen burkar, tänger och ampuller på hyllorna. Men om man trots allt hade frågor om vart man hittade saker eller hur saker fungerade
kunde man alltid fråga sköterskorna som fanns på plats. De var ofta väldigt hjälpsamma.
Hur mycket man fick göra på kliniken avgjordes till viss del av hur
mycket man tog för sig. Visade man att man jobbade på och blev klar med sina
patienter så fick man förstås nya, och kunde kanske få en patient
med lite större eller mer komplicerat behandlingsbehov. Vi fick en lätt start men det förändrades allt
eftersom. Jag tror det berodde på att instruktörerna (lärarna) ville se hur mycket vi kunde.
Instruktörerna "ska" tilltalas vid efternamn men det hölls inte efter särskilt
strikt. Det framkom, i smyg givetvis, att vissa instruktörer ogillade att bli
tilltalade vid efternamn.
Röntgen fungerade annorlunda än vi är vana vid. Man får sju stycken fosforplattor tilldelade som du själv måste ha koll på under utbytet. Man måste alltså framkalla röntgenbilderna manuellt efter varje tagen bild. Vi fick dock en liten kurs i detta så det flöt på relativt bra.
Man har i regel en kort föreläsning varje morgon innan man börjar dagens
klinikarbete. I tillägg hade man en eller ett par för- eller eftermiddagar då det var lite längre föreläsningar. Totalt sett hade man minst sex pass (en hel för eller eftermiddag) med klinik per vecka. Man har en dag i veckan som är egendisponerad
tid, en sk studiedag, då termin åtta korridoren ekade med frånvaro av studenter. Under termin åtta så låg den på onsdagar.