RESERAPPORT

FÖR UTBYTESSTUDIER VID

FACULTY OF HEALTH AND SCIENCE

OPTOMETRY DEPARTMENT

UNIVERSITY OF KWAZULU-NATAL 

DURBAN

SYDAFRIKA

VT 2012

 

INNAN AVRESA

 

En gång i tiden var det otänkbart för mig att studera vid något universitet. Jag hade inte självförtroendet och hade inte särskilt höga tankar om mig själv.

Men så en dag släppte det där. Det var när jag övervunnit rädslan över att lära mig köra bil som hade varit ett så stort berg för mig att bestiga att jag inte ens hade vågat sätta mig i framsätet på en bil… Men så klarade jag det och hela världen öppnades för mig. Helt plötsligt kändes det som att allt var möjligt och jag ville utmana varenda sida hos mig själv.

Att bli student på Karolinas Institutets Optikerutbildning har hittills varit väldigt kul och utmanande. Jag som haft ett långt uppehåll av teoretiska studier sedan gymnasiet, har fått hitta min egen studieteknik, lära mig att gå in i rollen som Optiker och jag har även funnit många fina vänner för livet. En utbildning som optikerprogrammet innebär många praktiska kurser och täta samarbeten eleverna emellan.

En dag öppnades ännu en dörr av möjligheter! En dörr till något som jag tidigare aldrig ens skulle fundera på. För inte kan väl jag?.. Inte vill jag?.. Eller?..

Det var när vi gick första året och Karolinska Institutets internationella studenthandläggare, kom till vår klass på St:Eriks Ögonsjukhus och berättade för oss om möjligheten att studera utomlands som ett frö började växa i mig: ”Nu när allt var möjligt, skulle jag inte anta även denna utmaning?!?”

Och när hon började prata om Sydafrika och deras goda samarbete universiteten emellan, var jag såld. Jag visste att jag skulle åka! Jag bara måste!!

Att jag föll just för Sydafrika var nog för att det var det som verkade vara den största utmaningen. De andra ställena som man kunde välja mellan verkade också intressanta, men låg närmare den svenska kulturen.

Att utbytestiden också bara varade under 5 månader tyckte jag passade bra, då jag kände att ett helt år var för lång tid.

 

Att åka på utbytesstudier kräver väldigt mycket förberedelser. Man måste ha en stark vilja och gärna ett ordningssinne för att få allt gjort.

Jag fick möjlighet att dela denna resa med min klasskompis och det gjorde allt mycket lättare. Två huvuden minns ofta mer än ett + att det var väldigt skönt så här i efterhand att få ha en person som man delat allt med, vad gäller stöd, uppmuntran, minnen etc.

 

Vi sökte till The Faculty of Health and Sciences, Optometry Department, på University of KwaZulu-Natal från januari till juni 2012.

 

 

Ansökan

Till att börja med ansökte vi till Karolinska Institutet för att få möjlighet att kunna söka vidare som deras representant till universitetet i Durban i Sydafrika. Vi skickade in CV och ett personligt brev på engelska, för om KI antog oss skulle vi använda samma när vi sökte till värduniversitetet.

När vi fått veta att vi blivit utvalda kunde vi fylla i ansökningsformuläret till University of KwaZulu-Natal. Vi fick bra hjälp av både ansvarig lärare på Optikerutbildningen och av den Internationella studenthadläggaren när vi hade frågor. Och många frågor blev det under resans gång.

Till ansökan behövde vi bifoga två stycken referensbrev (från lärare på skolan, som rekommenderade oss som studenter) våra betyg från KI, gymnasiebetyg, CV, motivationsbrev och vi skickade även med ett certifikat där det intygades att vår engelska var god nog till att studera utomlands.

Vi skickade in ansökan med snigelposten. Och det gick verkligen med snigelfart… Så långsamt att våra ansökningar kom in för sent. Det löste sig som tur var, men i efterhand vet vi nu att vi borde faxat in ansökningarna och/eller scannat in de från början och mejlat + att man anlitade posten för universitetet behövde få originalen.

 

Samtidigt som vi fyllde i ansökan till universitetet fyllde vi i ett ännu längre ansökningsformulär till Sydafrikanska Ambassaden.

Vi började relativt tidigt med ansökan. Vi förstod snabbt att det var mycket som skulle hinnas med att förberedas innan vi kunde skicka in ansökan till Ambassaden

Vi skrev ut ansökningsformuläret och en jättebra checklista som vi hittade på ambassadens hemsida.

En hel dag tillbringade vi till att bocka av det mesta av det som skulle förberedas.

Vi började med att åka ut till Studenthälsan i Huddinge, där vi fick ett ”Medical Certificate” som talade om att vi mådde bra, detta skulle med i ansökan. Vi fick också en remiss för lungröntgen och information om vilka vaccin vi skulle ta. 

Det gick väldigt smidigt för en stund senare satt vi på Sabbatsbergs drop-in och fick en ”Radiological Report”. 

Vi åkte till Cityakuten och påbörjade vaccinationerna. Flera gånger fick vi gå dit innan allt var klart. Tillsammans med det fick jag också leta reda på mitt vaccinationskort (som krävde många telefonsamtal, till grundskolan bla) som jag sedan mejlade till studenthälsan så de kunde få ihop ett certifikat på alla de vaccin jag någonsin tagit.

Ett tips till blivande utbytesstudenter är att börja med vaccinen i god tid. Både jag och min resekamrat fick ta TBC vaccin. Det fungerar så att de sprutar in en liten liten del av viruset i axeln som kroppen sen får ta hand om. Läkeprocessen är lång och det kan bli värre för vissa personer än för andra. Det är viktigt att såret som uppstår är helt läkt innan man reser.

Därefter besökte vi skatteverket för att få personbevis med många stämplar både på svenska och på engelska. Sedan fick polishuset ett besök för vi behöve ett utdrag ur belatsningsregistret. Tyvärr var besöket bortkastat då de inte kunde hjälpa oss, utan hänvisade oss att istället besöka www.polisen.se  där vi fick klicka oss fram för att få fram blanketten för utlandsändamål. Blankettefn skrev vi ut och fyllde i , scannade in på datorn (+ kopior på pass och personbevis) och mejlade den till polisen. 2 veckors handläggningstid var det så efter mycket om och men fick utdraget ur belastningsregistret.

 

Efter denna intensiva dag fortsatte vi vår jakt på bilagor…

Jag bokade ett möte med min bank för att få ett papper där det stod hur mycket tillgångar jag hade. Jag betalade även in 480 kr till ambassaden för det var vad det kostade att ansöka om Visum. Jag betalade även 8500kr till ambassaden, en summa jag skulle få tillbaka när vi kom hem igen. Jag fick kvitton på båda inbetalningarna som skulle med i ansökan.

Ett samtal till CSN behövdes för att få ett intyg på att jag var garanterad studiestöd och hur mycket, under perioden jag skulle vara i Sydafrika. Och jag bifogade även ett papper där det stod hur mycket jag fick i stipendium (Linnaeus-Palme från KI)

 

Jag fick även med ett certifikat från KI där det stod att jag var registrerad student + ett certifikat om att jag hade en sjukförsäkran som var täckt av KI.

 

När allt detta var gjort läste vi och fyllde i Visum-ansökan så gott vi kunde. Det var en massa som vi inte förstod och då skrev vi ned alla frågor vi hade i formuläret. När vi hade någorlunda koll på läget bokade vi ett möte med ambassaden där vi fick svar på alla frågor vi hade och en bra genomgång hur vi skulle fylla i alla papper och om vi missat någon bilaga. Därefter renskrev vi allt.

Innan vi kunde skicka in ansökan var vi tvungna att vänta på svar från värduniversitetet om vi var antagna eller inte. Och så fort vi fått svar skickade vi in allting + våra pass och ett kuvert med porto.

Personalen på ambassaden lovordade våra ansökningar och sa att ingen tidigare kommit in med en så komplett ansökan tidigare :)

Passet fick vi senare hemskickat till oss med Visumet i.

 

Biljettbokning

Biljett bokade vi så tidigt det var möjligt. I september visste vi att vi var antagna till skolan så då slog vi till. Vi anlitade Kilroy för varken jag eller min resekamrat var vana flygbiljettsbokare. Det kändes tryggt att ha en kontaktperson om det skulle vara något. Vi bokade ombokningsbara biljetter och vi hade också rätt att avboka biljetterna mot en summa om det skulle vara så att vi ångrade oss i sista sekund. Inget som vi dock planerade att göra :)

Vi flög med British Airways hela vägen med två byten både på ditresan och hemresan.

Vi bokade biljetterna så att vi skulle komma till Durban en vecka innan skolstart. Detta var möjligt eftersom vår sista svenska tenta var planerad så att vi hade en dryg vecka på oss innan terminen startade i Durban. Tur för oss! För då hann vi boa in oss och se några sevärdheter innan skolan startade.

 

Boende

Vad gällde boende, hade vi nog tänkt att kolla upp något bra boende när vi fortfarande var i Sverige. Det vi visste var att vi ville bo med varandra, men inte inhyst i en familj. Tyvärr hade vi så mycket att göra att det där med bostadsletande inte blev prioriterat. Vi visste ju att man kunde bo på Campus. Och här i Sverige är studentrummen i bra skick och skulle absolut kunna vara ett alternativ för mig om det inte vore så att jag redan hade ordnade bostadsförhållanden. Så, så blev det tänkte vi.

Men så fick jag ett mejl från en man som var anställd på universitetets bibliotek. Han hade fått min mejladress av utbytesstudent-koordinatorn i Durban. Han skrev att han hade en lägenhet som han ville hyra ut, en etta, plats för två, med badrum, kök och inglasad balkong precis vid stranden. Två tyska utbytesstudenter hade tidigare hyrt lägenheten av honom och det hade fungerat väldigt bra enligt honom. Han erbjöd oss skjuts till och från universitet varje dag då han bodde i lägenheten bredvid och jobbade på universitetsområdet. Detta skulle ingå i hyran. Det innebar att vi inte skulle behöva fixa egen bil eftersom att han dessutom erbjöd sig att ”ta hand om oss” på helgerna och skjutsa oss dit vi önskade åka.

Jag svarade honom att jag gärna ville ha mejladresserna till de två tyska flickorna för att höra mig för om deras erfarenheter. Det fick jag och jag mejlade båda två. Tyvärr svarade de aldrig på mina e-mejl. 

Vi hade inget att gå på mer än vad den här mannen själv sa och vi visste ju inte om han var pålitlig. Vi tänkte att Campus blir nog bra ändå.

 

I efterhand fick vi höra talas om att Optometry Department hade en lägenhet som de hyrt ut till tidigare utbytesstudenter. Den informationen missades från deras sida så ett tips till blivande utbytesstudenter är att kolla med alla (lärare, rektorer, sekreterare etc) som man har kontakt med inför utbytesperioden om det finns lägenheter.

 

Jag försökte komma på om det var så att jag kände någon som hade någon slags anknytning till Sydafrika och Durban. Jag kom på en person i min vänskapskrets, och henne frågade jag ut så mycket jag kunde om kulturen och hur det fungerar. Det var värdefull information. Jag passade också på att fråga om hon kände till någonstans man kunde hyra lägenhet, men tyvärr så visste hon inte det.

 

Pengar

Vi funderade på hur vi ville göra med pengar i Sydafrika. Både jag och min resekamrat bestämde oss för att använda våra svenska bankkonton och tog reda på hur mycket det kostade oss att ta ut kontanter från bankomat och det kan ju skilja sig från vilken bank man använder. Jag fick betala ungefär 30 kr för varje uttag så det blev stora uttag de gånger jag tog ut pengar.

 

En vecka innan vi skulle resa ringde vi Forex på Arlanda och frågade om valutan ”Rand” var svår att få tag på. Rand låg i ungefär samma kurs som den svenska kronan. Eftersom vi ville ha ganska mycket kontanter fick vi beställa det och hämtade ut det samma dag som vi åkte. Väldigt smidigt.

En sak som vi inte hade tänkt på var att man på flyplatsen kanske behöver ”dricksa” någon person som hjälper en. Vi fick hjälp i Johannesburg där vi mellanlandade och där var vi tvungna att ta hand om vårt bagage och checka in det igen till inrikesflyget. De stod på rad, killarna som ville hjälpa en och just i den stunden när man var lite förvirrad och det började gå upp för en vad man gett sig in på var det faktiskt lite skönt att få lite hjälp. Speciellt som flygplatsen var så stor.

MEN, vi hade bara stora sedlar så vi sa att de två killar som hjälpte oss fick dela på en sedel. Den killen som inte fick pengar i handen blev mycket besviken och hängde efter en stund och tjatade på oss om vi inte hade andra valutor etc, och vi förstod att det inte fungerade så som vi hade hoppats på, han skulle inte alls få hälften av vad vi gav dem. Så ett tips är att när man växlar pengar, be om lite mindre valörer också!

 

Stipendie

Vi sökte inga andra stipendier förutom Linnaeus-Palme stipendiet som man fick av Karolinska Institutet när man blivit antagen av värduiversitetet.

Vi hade en tanke om att söka fler stipendier och var inne på sidan www.stipendier.se som är en väldigt bra sida om man inte har en aning om vilka stipendier man kan söka. Man får betala en liten summa och sen fylla i ett formulär. Sen letar deras personal upp de stipendierna man är tillåten att söka. Mycket bra så slipper man i alla fall lägga ner det stora arbetet på att leta.. Däremot måste man ändå skriva personliga ansökningsbrev till varje enskild stiftelse när man väl ska söka.

 

CSN
CSN-lån sökte jag i alla fall. Det där samtalet jag berättade om ovan om att få ett papper på att jag var garanterad studiestöd under min utbytestid räckte inte som ansökan om det. Så en ansökning om studiemedel fick göras på deras hemsidan. Där kunde man också ansöka om extra lån för flygbiljetten.

 

 

Bagage

Inför resan kollade vi upp hur mycket bagaget fick väga och packade där efter. Det vi missade var att kolla upp om samma vikter gällde även på inrikesflygen i Sydafrika. Vi hade tagit för givet att åker man med samma flygbolag hela vägen så gäller samma regler. Tyvärr stoppade de oss i Johannesburg för att jag hade för mycket i handbagaget. Utrikesflygen gällde 21kg vad jag minns, men inrikesflygen i Sydafrika gällde bara 12 kg. De var snälla mot mig och frågade om jag hade en laptop (som räknas som eget handbagage). Eftersom jag hade två stycken så lät de mig gå igenom i alla fall.

 

När vi skulle packa insåg vi att vi skulle komma att få mycket övervikt som vi fick betala extra för. Vi tog ju med mycket kurslitteratur. Jag och min resekamrat diskuterade om vem som skulle ta vilken bok med sig så vi slapp dubbla böcker och onödig vikt. I Sydafrika har eleverna det inte lika bra som oss svenska studenter. Förutom att de ska betala dyr kursavgift varje termin så måste de dessutom fixa egen utrustning för tusentals rand, något som finns tillgängligt i alla optikerutbildningens lokaler i Sverige. Vi fick låna utrustning från KI, bland annat en provglaslåda och ett retinoskop/oftalmoskop och detta vägde ganska mycket.

Så för att göra extra plats i resväskorna köpte jag mig vakuum-påsar som jag kunde packa mina kläder i. Eftersom man sög ut all luft, tog de mycket mindre plats än vad de annars skulle göra och man fick plats med mycket mer. Tungt blev det förstås, men man slapp i alla fall ännu en väska.

Jag packade även ner Ikea-påsar, de där blåa/gula stora påsarna som man kan köpa på Ikea. De hade vi mycket användning för, speciellt när vi mitt i allthopa behövde flytta till ett annat boende.

 

 

Boendet i Sverige

Jag hyrde ut min lägenhet under tiden jag var borta. Jag startade ett ”evenemang” på facebook som vänner till mina vänner fick ta del av. Det var många som var intresserade. Jag satte även en annons på internetsidan www.bostaddirekt.se. Flera stycken visade intresse och tillslut valde jag min egen kompis som bott utomlands ett par år och som skulle hem till Sverige igen. När jag väl valt ut henne ansökte jag om att få hyra ut min lägenhet i andra hand hos min bostadsrättsförening. Allting gick väldigt smidigt måste jag säga, och innan min avfärd skrev jag ett kontrakt mellan mig och min hyresgäst. Även om hon var min vän så kan ju saker gå snett och vi ville inte riskera vår vänskap.

 

 

 

Den sista mejlkontakten med universitetet i Durban handlade om att vi ville veta om någon skulle komma och hämta oss på flygplatsen. Vi fick svar att utytesstudent-koordinatorn skulle komma tillsammans med en chaufför.

 

 

Alla förberedelser tog lång tid och även om både jag och min resekamrat var väldigt strukturerade så fick vi fixa med saker in i det sista. Men vill man något så mycket som vi ville detta, så spelade det ingen roll. För varje dokument, eller bilaga vi hade ordnat, desto närmare målet kom vi så det kändes faktiskt inte jobbigt med alla förberedelser.

 

 

ANKOMST

 

Måndagen den 16 januari 2012 lämnade vi Sverige. Flygresan från Stockholm till Durban var lång. Vi hade två byten, ett i London och ett i Johannesburg och kom fram till Durban 20 timmar senare den 17 januari.

Det var skönt att ha gott om tid på flygplatserna speciellt i Johannesburg som var en stor flygplats och där man tydligt kände att man var långt hemifrån. När vi hämtat vårt bagage som vi var tvungna att checka in på inrikesflyget pånytt dök det upp två killar som ville hjälpa oss att köra de tunga väskorna och visa oss vägen till vår incheckning. Jag förstod att detta gjordes för dricks men det kändes faktiskt lite skönt att bli lite omhändertagen. Det var så mycket nya intryck som man skulle smälta och det började gå upp för en att vi faktiskt hade tagit steget och gjort denna resa. Blandade känslor kan man säga, både förhoppningar, nyfikenhet och bubblande pirr i magen som blandades med en aning oro och ”vad har jag gett mig in på”-känsla … Ett litet misstag vi hade gjort var att när vi växlade pengar i Sverige, fick vi bara ”stora” sedlar. Så när vi skulle betala killarna som hjälpt oss fick de dela på en stor sedel, varpå den som inte fick sedeln i handen blev besviken. I efterhand förstod vi att han nog aldrig fick några pengar.

 

När vi kom till King Shaka, Durbans flygplats mötte vår utbytesstudent-koordinatorn och en chaufför oss.

De körde oss genom Durban och upp till Campus-området samtidigt som han berättade allt han förmådde om landet, universitetet etc. Men det allra första han sa till oss när vi satt oss i bilen var:

”Lita inte på någon”… Det var ord som skulle komma att förfölja oss…

 

Vi åkte först till Campus för att skriva på papper om att vi anlänt och nu ville ha studentboende. Sen tog utbytesstudent-koordinatorn oss till Westwood Mall som är ett köpcentrum nära campusområdet. Där inhandlade vi mobiltelefoner, internet, hänglås, enkel mat för de närmaste dagarna, lakan och en fläkt. Hettan och luftfuktigheten var inte att leka med. Därefter åkte vi till Westwille Campus. Utbytesstudent-koordinatorn visade oss runt på området. Han visade var Optometry Department låg, var biblioteket fanns, hans eget kontor, RMS’s byggnad (där skolans vakter har sin bas, dit går man om man te x känner sig rädd eller behöver sällskap när mörkret har fallit), utbytesstudent-koordinatorn visade oss även gymmet och C-block som var ett av alla hus som studenter kunde bo i. Och just i C-block var det planerat att vi skulle bo.

Vi kom till Durban en vecka innan skolstart. Det var möjligt då sista svenska tentan var planerad ungefär en och en halv vecka innan terminsstart i Durban. Det var ganska lagom att komma så mycket i förväg för det var en del att prdna med och vi hade även tid att landa i att vi var i det nya landet.

 

Den första veckan handlade mycket om att lösa boendebiten (jag skriver om det i kapitlet boende) och att registrera sig på alla kurser. Däremellan försökte vi uppleva Durban och firade min resekamrat som hade födelsedag just den veckan.

Vi tillbringade mycket tid på utbytesstudent-koordinatorns kontor då han behövde vårt ”Study-permit” och ”Medical Insurance” som han skulle registrera. Några dagar efter att vi anlänt till Durban tog utbytesstudent-koordinatorn oss till Optometry Department. Där träffade vi flera lärare och sekreteraren för optikerutbildningen. De berättade att de försökt få tag på oss och undrat hur det gått för oss. De hade inte lyckats nå oss på våra svenska mobiler och vi hade ännu inte lyckats installera internet så vi hade inte heller kunnat kolla av våra mejl-adresser. Vi gav den genast vår Sydafrikanska nummer.

Vi trodde att vi skulle kunna skriva in oss på utbildningen. Men ingen där verkade veta hur det gick till. Vi fick träffa rektorn för Faculty of Health and Science som tog våra nummer och lovade att ringa oss och tala om hur vi skulle gå tillväga.

 

Vår första skoldag den 23 januari fick vi samtal från Rektorn för Faculty of Health and Science om att vi nu var registrerade. Det enda vi skulle göra nu var att få tag på dokumentet som bevisade detta. Vi blev hänvisade till alla möjliga ställen och det tog mycket kraft och energi att få tag på detta papper. Men allt löste sig och vi fick dessutom ett passerkort till biblioteket och inloggningsuppgifter till våra nya studentmejl.

 

Vi fick ingen introduktionskurs, men en ”Exchangestudent orientation” anordnades i slutet av februari, alltså efter att vi varit i landet i en och en halv månad. Då fick vi träffa alla andra utbytesstudenter och äta lunch tillsammans. Vi fotades och blev intervjuade.

 

Det fanns inte någon fadderorganisation.

EKONOMI

 

Jag hade runt 90000 kr att röra mig med under min tid i Sydafrika.

Dels fick jag och min resekamrat ett stipendium av Linnaeus-Palme stiftelsen på 25 000 kr var. 24 000kr delades ut någon månad innan avresan och 1000 kronor kommer vi får när denna reserapport blir godkänd av stiftelsen.

Förutom stipendiet lånade jag pengar från CSN på omkring 50 000kr (alla dessa pengar var inte lån utan även bidrag). Jag hade förutom det vanliga lånet även ansökt om ett extra lån för flygbiljetten (omkring 9000kr) som är inräknat i de 50 000kronorna. Hela summan betalades ut i en klumpsumma några veckor innan avresa. Därutöver hade jag även lite egna sparpengar.

Pengarna räckte gott och väl för vår resa.

 

Sydafrikas Rand låg i ungefär samma kurs som den svenska kronan under vår vistelse.

Men det var något billigare att bo där.

Vi hade fått information om att det var jättebilligt i Sydafrika innan vår avresa så vi blev faktiskt lite besvikna att det inte var så stora skillnader trots allt. Men det var skillnader, vi hade bara förväntat oss större skillnader.

Mat i matbutikerna skiljde med bara några kronor ibland upp till en tia, jämfört med mat i svenska butiker.

Om man åt ute däremot var det betydligt billigare än i Sverige. En dyr restaurang hade priser i klass med en billig restaurang i Sverige. Så man kunde med gott samvete unna sig ett besök då och då. Snabbmaten var väldigt billig så av den åt vi mycket av när det var som mest intensivt i skolan. Inte så bra för kroppen, men en räddning för oss vad gäller tid!

Boendet betalade vi i snitt 2250 Rand per person som om man jämför med vad man betalar för boende i Stockholm är lågt.

Vi hyrde bil i slutet av vår vistelse och betalade dyra pengar för det. Ungefär 4000 Rand per månad + bensin. Den summan delade vi på 2 och vi tyckte absolut att det var värt det. Men ska man hyra bil får man nog räkna med de summorna. Alternativet för oss hade varit att köpa en begagnad bild som vi sedan sålde i slutet av vår vistelse. Men vi ville inte gå och oroa oss för att inte få bilen såld så det struntade vi i.

 

Ville man shoppa kläder kunde man om man ville, hitta riktiga fynd i butiker som Mr Price. De flesta kläder låg under 100-lappen och skor kunde man hitta för 150 Rand. Man kunde förstås inte räkna med den bästa kvaliteten, men för oss som inte tagit med så många par skor och som behövde vara formellt klädda i skolan kunde shoppa loss utan dåligt samvete i dessa butiker.

Handlade man istället kläder i de stora köpcentren låg priserna på ungefär samma nivå som i Sverige.

 

Shopping av souvenirer var inte det billigaste, men det berodde nog mycket på var man inhandlade dem.

 

Bio var billigt. Det billigaste besöket betalade vi 20 Rand var för och det dyraste 60 Rand.

 

Turistattraktionspriserna var lite olika. Ett besök på Mitchell Park Zoological Garden kostade 7 Rand. En trip med Sky Car upp på Moses Mabhida Stadium kostade 55 Rand.

Vår Safari-trip kostade runt 1500 Rand (boende och mat för 2 dagar + en hel dags safari inkluderat). Guidad tur på sjön Lake St:Lucia kostade runt 150 Rand och för det priset fick vi se många flodhästar :)

 

Vi betalade ingen kåravgift i skolan, men däremot fick vi ordna med egen utrustning.

Av KI fick vi låna provglaslådor (värda några tusen) och Retinoskop/oftalmoskop (värda ca 8000 kr). Visus-tavlor fick vi ordna själva. Tyvärr blev det strul med vår beställning så till en början använde vi en tavla för lång håll (som vi delade på) som vi hittat i en papperskorg. Och där låg den ju förstås av en anledning. Den föll i bitar efter några gångers användande och efter det lånade vi tavlor av klasskompisar. När-visustavlor kopierade vi från klasskompisar så vi hade våra egna. Vi fick själva se till att vi hade Flourecsein, Schirmers Test, Anesthetics och Tårgel som vi använde under de praktiska lektionerna. För detta ladde vi ut ungefär 500 Rand

Dessutom behövde vi vara formellt klädda när vi hade patienter och när vi hade lektioner nere i kliniken. 4 dagar i veckan räknade vi ut att vi behövde vara formellt klädda så vi inhandlade lite klädombyten och skor + en "Lab coat"

 

Förutom detta fick vi betala 125 Rand var för ett få en försäkring som gällde när vi var ute på sjukhus och kliniker när vi träffade patienter.

 

I Sverige fick vi även betala för vissa av vaccinen. Minns tyvärr inte den summan.

 

Tips på att hålla kostnaderna nere är ju förstås att laga maten själv, trots billig snabbmat så var det ändå billigare att laga maten själv.

Vill man shoppa mycket kläder ska man hålla sig till lågpriskedjorna.

Annars tycker jag att det var så pass billigt att man absolut hade råd att unna sig ett och annat kulturbesök.. Vi betalade ju inga pengar för en längre resa i landet, så där sparade i en del kosing, men jag är säker på att det hade varit värt varenda krona att resa lite i landet. Tyvärr hade vi inte den tiden.

BOENDE

 

Vi hade bestämt oss för att bo i studentrummen på Campus och samma dag som vi anlände till Durban ringde utbytesstudent-koordinator till mannen som hade hand om studentrummen. Han var mycket svår att få tag på så där stod vi utan att ha någonstans att ta vägen... 

Som tur var kände vi oss väl omhändertagna. Utbytestudent-koordinatorn hade en god vän som jobbade på universitetet och som hemskt gärna ville hyra ut en av sina lägenheter. Det visade sig att det var samma man som tidigare hade mejlat mig om samma ärende. Han hade alltså två stycken lägenheter, bredvid varandra på samma adress. Han hade tidigare hyrt ut den ena till två andra utbytesstudenter från Tyskland…..

Utbytesstudet-koordinatorn menade att hans vän skulle bli väldigt glad om vi ville hyra hans lägenhet, och vi fick en känsla av att han inte ville ha oss boende på Campus överhuvudtaget, då han flikade in lite då och då att det bara var svarta som bodde där… (som om det skulle vara en anledning till att inte bo där) han menade att vi skulle känna oss utanför och att det skulle vara så tydligt för alla att vi var annorlunda. Till slut sa han att om vi inte ville hyra hans väns lägenhet så kunde vi i alla fall stanna där över natten eftersom vi ändå inte fått tag på den ansvarige för studentrummen.

 

Jag och min resekamrat kände oss nog en aning förvirrade. Även om besluten inte var så många, så var det ändå viktiga beslut som skulle tas och detta i ett land där vi inte visste hur det fungerar. Och där vi också fått itutat i oss att vi ”inte skulle lita på någon”.

Vi hade också en bild av landet beskrivet av medierna i Sverige, att landet är mycket våldsamt, folk bygger höga murar runt sina hus och har kraftiga inbrottslarm, apartheden är borttagen, men det är fortfarande stora klyftor mellan de olika folken …

Så lite jobbigt var det för oss att ta beslutet om vi skulle flytta in hos utbytesstudent-koordinatorns vän eller om vi skulle bo på Campus… Speciellt som vi fick den där känslan av att utbytesstudents-koordinatorn nog helst såg att vi inte bodde på Campus. 

Var det för att det inte var säkert??? Ville han kanske hjälpa sin vän??? Vi visste inte…

Vi bestämde att vi skulle sova i lägenheten i alla fall tills vi fick tag på mannen som hade hand om studentrummen, och sen sova en natt där för att kunna jämföra de båda olika boendena.

 

Mitt första intryck av utbytesstudent-koordinatorns vän var inte helt bra… Jag kunde inte sätta fingret på vad det var som fick mig att känna ett smått obehag från honom. Det var bara en känsla jag fick…

Men eftersom vi inte hade något val, och för att utbytesstudent-koordinatorn gav ett förtroendefullt intryck så kändes det ändå ok att följa med till hans lägenhet. Jag tror inte att min resekamrat delade samma känsla som jag till en början.

Utbytesstudent-koordinatorns väns lägenhet låg vid North Beach, precis vid strandgatan och relativt centralt bredvid alla hotell. Det lät ganska attraktivt, speciellt som den låg precis vid stranden.

Men efter att ha bott i Sydafrika bara ett kort tag förstod vi att ville man bo tryggt, skulle man inte bo i city. Det är i de centrala delarna av staden som de fattiga människorna bor. De rika bygger stora hus med höga murar utanför städerna. Så i städerna är det mycket kriminalitet. Just på gatan där utbytesstudents-koordinatorns vän bodde fanns alla hotellen så där rörde det sig mycket turister och därför var det något säkrare därdär kunde vi smälta in ganska bra, men bara ett kvarter bort var känslan en helt annan.

 

När vi kom fram till lägenheten bar vi upp alla våra väskor för att sen ta en liten tupplur efter den långa resan. På kvällen visade utbytesstudent-koordinatorns vän oss runt utmed strandpromenaden och då kände jag mig ganska osäker. Jag visste inte hur jag skulle föra mig i den nya kulturen. Klockan var nog bara 20.00 men det var kolmörkt ute. Jag vågade inte ta fram min kamera utifall vi skulle bli rånade och jag kände mig inte trygg även fast jag var i sällskap både av min resekamrat och utbytesstudent-koordinatorns vän.

Utbytesstudent-koordinatorns vän pratade dels om att vi inte skulle lita på någon, han tog vid där Utbytesstudent-koordinatorn hade börjat. Men han pratade också om hur bra allt var. Framförallt hur bra han själv var. Han berättade om alla hans utbildningar, betyg och diplom han hade. Han berättade om sina resor och han berättade också att han utbildat sig hos polisen och jobbade varje fredag natt, med andra ord menade han att vi skulle känna oss trygga. 

Han berättade också om hur mycket hans jobb betydde för honom och att han aldrig skulle inleda en relation med någon elev eller göra något dumt, för då kunde han förlora jobbet. 

Det där reagerade både jag och min resekamrat på. Varför formulerade han sig sådär? Att inleda en relation med en elev??? Han var ju minst 45 år och de flesta eleverna på skolan var i 20-års åldern... Och att göra något dumt.... Det gör man ju inte just för att det är dumt, för att man har moral, inte för att man kan förlora jobbet... Men vi slog nog bort tanken, han ville nog bara få oss att känna oss trygga i hans sällskap tänkte vi.

Han berättade även om hur säkert han bodde.

Utanför porten fanns en stor gallergrind som man var tvungen att kunna koden till för att kunna öppna. Därefter var det två stora glasdörrar som man måste öppna med en tagg innan man var inne i huset. Alla lägenheter i huset var försedda med gallergrindar utanför dörren som det hängde tunga hänglås på. Och varje kväll kom en man som vaktade ingången till huset, Han satt där hela natten…

 

Fastän vi var inlåsta i lägenheten med två lås (+ de tre vid entrén) kändes det inte riktigt bra. Kanhända var det mörkret som kom så plötsligt, kanhända kände jag mig bara lite osäker i det nya landet och att det kom över mig att vi faktiskt skulle stanna där en lång tid. Och att vi var i händerna på folk som vi faktiskt inte kände. Det var många tankar men även många trevliga tankar.

Nästa dag fick vi kontakt med mannen som hade hand om studentrummen och efter över en timmes väntan efter avtalad tid fick vi våra rum. Huset vi var inhysta i stod intill fem andra hus där elever hyrde rum. Det var bara ett av väldigt många studentboende-block på Campus.

Fyra våningar hade huset och på varje våningsplan fick det bo antingen flickor eller pojkar. Det fanns allstå både fickor och pojkar i huset.

När vi lämnade Sverige hade vi fått information om att terminen startade den 6 februari för hela universitetet, men om man skulle börja tredje året på Optometry Department (som vi skulle) var man tvungen att komma dit 2 veckor innan. Det betydde att skolan för oss började den 23 januari. Vi hade dessutom kommit dit en vecka innan vår skolstart, så Campus var ganska tomt. Vi hade velat pröva att bo på Campus innan vi tog beslutet om var vi ville bo och det fick vi ju nu, men tyvärr skulle det inte bli riktigt verklighetstroget då det knappt fanns några studenter där.

Rummen var små och enkla, men ändå ganska trevliga förutom alla de kackerlackor som befann sig där. En säng stod i ena hörnet, ett skåp att förvara sina kläder i och ett relativt stort skrivbord. Där fanns också ett handfat med tillhörande skåp under. För att låsa sitt rum behövde man ett hänglås som man fick fixa själv. Det kändes lite otryggt att det inte fanns riktiga lås till rummen.

Duschen och toaletterna som alla studenter delade på fanns längst ner i korridoren. Inte det fräschaste man sett men ändå helt ok. Kök delade man också på men man fick ett eget skåp som man fick låsa med ett hänglås. När vi fått in alla våra grejer i våra rum stötte vi på tre tjejer som bodde i samma korridor. Vi bekantade oss med dem för att få reda på hur saker och ting fungerade.

De berättade alla möjliga historier om hur det var att bo där, de flesta var skräckhistorier. 

Det första de sa var att vi var tvungna att köpa egna kylskåp som vi skulle placera i våra rum. Annars skulle vi inte få behålla vår mat eftersom den skulle bli snodd. Och skulle vi tvätta kläder var det bäst att sitta där och passa under hela tvättiden, annars skulle den också bli snodd. Vi skulle vara beredda på att aporna tog sig in i rummen om fönstren var öppna och de kunde bli aggressiva. Ibland hände det att duschutrymmet användes som tillhåll för ”kärleksstunder” och hade man otur kunde man störas av högljudda grannar då det var ”tårtpappers-tunna” väggar. 

De berättade också att för inte så länge sedan hade ett mord begåtts i ett av rummen. Men de menade att vi inte skulle vara rädda, då det var en flicka som blivit mördad av sin galne pojkvän som hon bjudit in. Det ska väl tilläggas att vem som helst inte kunde ta sig in i byggnaden, utan det var bara de boende som hade tillåtelse att komma in, och om de bjöd in en vän med fick de också passera in. Sen berättade de om demonstrationerna. Varje termin utfördes en demonstration av studenter som vill få det bättre. Det kan handla om att sänka kursavgiften, eller att alla elever ska få rätt att få sjukvård. De där demonstrationerna kunde gå väldigt vilt till (något som vi skulle komma att få uppleva) och ibland ställde lärarna in föreläsningar för att inga studenter skulle vara på området. Med undantag för alla boende då. Poliserna hade gått mot demonstranterna och använt tårgas vid många tillfällen och oskyldiga som bodde på området drabbades då.

Flickorna var mycket snälla, vi delade på pizza och umgicks hela kvällen. När vi väl skulle gå och lägga oss hade jag och min resekamrat mycket att prata om.

Hade det inte varit för att jag fick obehagskänslor av utbytesstudent-koordinatorns vän skulle valet av bostad vara lätt. Det verkade helt enkelt ganska otryggt på Campus. Men för mig som är lite äldre och som är van att bo själv lockades av att få ett eget rum där man kunde stänga in sig om man skulle behöva. Dessutom tänkte jag att det var bekvämt att bo på Campus då man hade biblioteket på gångavstånd, då jag pluggar ganska dåligt på hemmaplan.

Jag och min resekamrat diskuterade fram och tillbaka hur vi ville göra och det var jag som till slut fick ”lägga mig” då min resekamrat var allt för rädd för att bo på Campus.

Det kändes ändå väldigt bra att ha fattat ett beslut och vår nya hyresvärd – utbytesstudent-koordinatorns vän, blev mycket glad.

 

För att bo på Campus, fick man betala 2000 Rand i månaden. I det priset ingick el och vatten. För att bo på strandlägenheten fick vi betala 2500 Rand var. I hyran ingick el, vatten, skjuts till och från skolan och till olika fritidsaktiviteter. Dessutom tvättade vår hyresvärd vår tvätt.

Vissa tyckte att vi betalade ett överpris medan andra tycket det lät acceptabelt.

 

Standlägenheten låg 30 minuter med bil från Campus och inte särskilt långt ifrån Addington Sjukhus, ett kommunalt sjukhus som besöktes mest av fattiga.

 

Vi upptäckte snabbt att vår hyresvärd la ner mycket tid på oss. Han hade ju ingen egen familj så tid hade han. Han lovade att köra oss vart vi ville och att han skulle visa oss alla sevärdheter i Durban. Han hjälpte oss med vår tvätt och med småsaker som vi bad om. Det verkade lösa sig bra trots allt och jag började ändra min första känsla som jag fått av honom. 

 

Vår hyresvärd såg verkligen till att vi hade det bra, han visade sig vara väldigt snäll. Han fixade så att vi fick låna alla böcker vi behövde på biblioteket (där han jobbade) och oroade sig mycket över vårt hårda tempo i skolan. Han började skicka visdomsord till oss på våra mejl som utvecklades i vänskaps-mejl. Ibland när man öppnade sin mejlbox kunde man ha fått tre sådana mejl skickade till sig. 

Den allra första veckan i Durban gick vi till stranden för att bada, det var jag, min resekamrat och vår hyresvärd. När jag och min resekamrat låg och solade på stranden tog vår hyresvärd fram sin kamera och började fota oss från alla möjliga vinklar. Det kändes ganska absurt och både jag och min resekamrat kände oss ganska obekväma. Senare på kvällen började vi diskutera det som hade hänt tidigare på dagen och vi beslöt oss för att berätta för vår hyresvärd att vi känt oss obekväma och att vi ville att han skulle ta bort de där bilderna från sin kamera. Det gick några dagar innan vi tog mod till oss och tillslut var det jag som tog tag i det och berättade hur vi kände. Jag måste ha formulerat mig så att vår hyresvärd trodde att det bara var jag som reagerat på det där med fotograferingen eller så missuppfattade han bara det hela för han trodde att det bara var jag som hade problem med det…

Och hjälp vad han ältade det där. 

Han sa att vi självklart fick radera bilderna från hans kamera men att han kände sig anklagad för att vara en snuskgubbe som tittade på unga flickor. Han berättade att han kände sig väldigt obekväm och att han inte visste hur han skulle föra sig i mitt sällskap längre… Han berättade att han aldrig någonsin skulle antasta någon, hans jobb var för viktigt för honom för att riskera en sån sak (det där upprepade han gång på gång, om hur han aldrig skulle riskera sitt jobb. Vi förstod inte riktigt varför han drog in jobbet som argument för att inte göra otrevliga saker. Att det var otrevligheter var väl anledning nog för at inte göra det tyckte vi). Han berättade också om sin fantastiska relation till de tyska flickorna som hyrt hans lägenhet tidigare. När de hade shoppat underkläder, klädde de minsann upp sig när han var närvarande och de hade inte haft några problem med att han fotat dem, helt naturligt tyckte han. Men han var absolut ingen snuskgubbe. 

Detta ältades och ältades i flera veckor, och vi blev förvirrade... Samtidigt som vi tyckte att v gjort rätt fick vi också dåligt samvete. Vi kanske hade överreagerat tänkte vi.

Annars fungerade det bra han forstsatte att vara så snäll mot oss. Han brukade köpa take away-mat till oss när vi satt och pluggade när det var som mest intensivt. Men så började man känna att den där vänskapen började bli ganska krävande, många stunder hade vi dåligt samvete för vi märkte att han ville umgås med oss mer än vad vi hade tid till. Och alla dessa kramar. Han ville kramas minst 3-4 gånger innan man sa hejdå för dagen. Inte ens jag och min resekamrat kramades så mycket. Det gick till och med så långt ibland att man kände sig ganska irriterad på honom. Och ibland fick vi känslan av att han tänkte att vi åkt till Sydafrika för hans skull… Samtidigt som vi blev irriterade på honom fick vi dåligt samvete för att vi kände så, han var ju faktiskt snäll mot oss!!

Sen började han ge mig komplimanger… Han tyckte så mycket om min personlighet att han kunde tänka sig att gifta sig med mig, hade han sagt redan första veckan. Då hade jag försökt att inte lägga så stor vikt i vad han sa, för han vävde in det på något finurligt sätt så att jag inte tog det som en invit…

Och så var det, det där med massagen som han aldrig slutade att tjata om att han ville ge mig. Jag lider periodvis av migrän och det var ett högt tempo i skolan så jag hade huvudvärk ganska ofta.

Han pratade om alla oljor han skulle använda och hur bra hans vänner tyckte att han var. Jag kände mig väldigt obekväm och avböjde varje gång. Mot slutet kunde han tjata om att få massera mig och började knåda mina axlar när jag var stående och då kände jag mig så dum att jag lät honom hållas fastän jag egentligen inte ville. Han var ju så snäll tänkte jag och jag inbillade mig säkert det där andra som kändes så obekvämt och konstigt...

Vid ett tillfälle hade han sagt några väldigt negativa saker om min pojkvän till min resekamrat. När jag fick veta det gick jag direkt och pratade med honom och frågade honom varför han sa sådana saker, och varför han pratade med min resekamrat istället för med mig. Han ångrade sig djupt och bad om ursäkt i en hel vecka. Han gav mig rosor och en massa godis och skickade flera vänskaps-mejl på datorn. Det började kännas något överdrivet.

 

En dag kunde jag inte få igång min dator. Vår hyresvärd hade pratat om en kollega och vän till honom som var duktig på datorer. Jag lät vår hyresvärd ta min dator för att hans kollega skulle titta på den. Vår hyresvärd var mycket noga med att tala om att han skulle vara med hela tiden så att ingenting skulle försvinna från datorn (jag själv kunde inte följa med då vi var inne i en period då vi hade väldigt många prov).

 

Två dagar senare fick jag tillbaka datorn och den fungerade bra.

 

När ytterligare två veckor gått hade det hunnit bli påsklov och jag och min resekamrat åkte iväg på en liten semester till Drakensberg. Efter en mycket tuff första tid i skolan var vi värda all vila och jag hade första gången tid att gå igenom alla bilder som jag tagit.

För varje gång jag lade in bilder på datorn skapades en ny mapp.

En av de mapparna var borta. Det var mappen med bilder på mig på stranden i bikini. Den mappen hade jag lagt i en annan mapp. Den fanns kvar, men den var tom…

Jag kunde först inte förstå vart den tagit vägen, men sen förstod jag…

Jag pratade med min resekamrat och visade henne hur det såg ut. Hon är lite mer datakunnig än vad jag är och ville kolla om det fanns något ”ändringsdatum” på den tomma mappen. Det fanns det. Samma datum som den varit i händerna på vår hyresvärds kollega!!!

 

När vi kom tillbaka till Durban efter vår semester ville vi inte direkt fråga ut vår hyresvärd.. Vi ville landa i att vi var tillbaka och tänkte att vi skulle prata med honom lite senare. Vi behövde skriva ut lite papper till skolan och vår hyresvärd hade en dator med skrivare som vi brukade få låna. Min resekamrat gick dit med sitt usb-minne och kom tillbaka med dokumenten efter ett tag.

”Johanna, på vår hyresvärds skrivbord (på hans dator) hittade jag din mapp. Det var samma namn och samma ändringsdatum. Men den var tom” berättade hon när hon kom tillbaka. 

Egentligen borde vi ställt vår hyresvärd mot väggen redan då, men han var ju alltid så snäll mot oss att vi inte ville tro att han skulle vara inblandad. Istället tog jag mod till mig och bad honom om hans kollegas telefonnummer. Dum som jag var berättade jag varför jag ville ha det och vår hyresvärd sa att han inte hade numret. När vi frågade varför, de var ju goda vänner, svarade han att hans kollegas fru var så svartsjuk att han ofta bytte nummer. Då bad jag istället att få träffa honom. Vår hyresvärd sa då att det kunde jag få göra till helgen, och att han själv skulle dit imorgon. Jag började ilskna till. Jag tyckte att han började slingra sig. Som att han försökte dölja något och undvika att jag skulle få träffa hans kollega. Nej sa jag bestämt, ”Jag vill inte att du pratar med honom, det ska jag göra själv. Jag vill träffa honom imorgon!” Jag minns inte hur vår hyresvärd lyckades slingra sig men på något sätt lyckades han. Jag fick alltså inte träffa vår hyresvärds kollega, jag hade inget nummer till honom och jag visste bara vad han hette i förnamn och att han skulle vara anställt på universitetet.

 

Nu började vi på riktigt misstänka att vår hyresvärd var inblandad. Kanske var det till och med så att hans kollega inte ens existerade… 

Senare när detta kommit till ansvarigas kännedom och de bad om ett möte, som jag meddelade att jag endast skulle närvara vid om vår hyresvärds kollega (han som lagat min dator) skulle närvara. Då meddelar vår hyresvärd att hans kollega avlidit. Han skickade mig ett mejl där han beskrev hur det gått till och han hade även bifogat en dikt till kollegan som han skrivit. Det ska väl också tilläggas att de som hjälpte mig inte kunde hitta någon anställd på biblioteket eller universitetet som hade det namn som vår hyresvärd talat om att hans kollega hette och att ingen i personalen hade avlidit just det datum som vår hyresvärd angett. 

Det hände lite då och då att vi fick mejl på universitets-mejlen om elever eller personal som avlidit. Inget sådant mejl hade gått ut till oss.

 

Detta var alltså anledningen till att vi flyttade från strandlägenheten. Vi ställde vår hyresvärd mot väggen men han förnekade såklart allt.

Jag kände mig mycket illa till mods och kände att vi inte kunde stanna, så vi ryckte i alla trådar vi kände till och en väldigt snäll klasskompis lät oss bo hos honom i Morningside. Hans föräldrar var bortresta, men godkände att vi bodde där tills de kom tillbaka två veckor senare.

Det var ett riktigt trevligt ställe och vi kom varandra väldigt nära.

Vi fick möjlighet att upptäcka Durban på ett annat sätt.

 

Men tyvärr fick vi inte stanna så under tiden vi bodde där letade vi vidare efter bostad. Den hjälp vi fick från skolan var enbart hänvisning till ett kontor där de sen gav oss en länk till en internet-sida.

Flera klasskompisar var engagerade och hjälpte oss på alla sätt, och en av dem erbjöd oss att hyra ett av rummen där hon själv hyrde rum. Vi var där och tittade men vi kände oss inte trygga i området.

Det var en annan klasskompis mamma som engagerat sig i oss som hade en väninna som precis skiljt sig och som bodde ensam i ett hus i Kloof, en bit utanför Durban och ungefär 20 minuters bilfärd till Campus om trafiken flöt på bra.. Hon hade två rum som hon gärna hyrde ut till oss. Så dit begav vi oss.

Huset tillhörde ett komplex där 13 andra familjer bodde i kedjehus. Där fanns grönområde och en pool och allt var inhägnat med en mur och en stor gallergrind. Vi fick varsitt fint möblerat rum och tillgång till hela huset. 

 

Vi trivdes väldigt bra där. Vår nya hyresvärdinna var en mycket trevlig kvinna som var väldigt snäll. Hon lagade mat till oss och vi fick lära känna hennes vuxna barn och hennes mamma. Vi kände att vi kunde slappna av på riktigt och trivdes mycket bra!

 

Hyran i huset i Kloof var ungefär 2200 Rand. I hyran ingick el, vatten och att vår hyresvärdinna lagade mat till oss. Råvarorna betalade vi själva.

 

Vi hade inte längre någon chaufför så vi fick hyra en bil. Det gjorde vi på bilutyrnngsfirman Budget. 4000 Rand betalade per månad + bensin (delat på två blir det 2000 Rand) Dessutom tog de ut en summa på 10 000 Rand som vi fick tillbaka när bilen återlämnades.

Min resekamrat fick lära sig att köra på vänster sida om vägen eftersom jag själv inte har något körkort. Hon var väldigt nervös i början, men det gick riktigt bra! Och vilken frihetskänsla det var. Från och med då kunde vi ta oss vart vi ville när vi ville!

 

Standarden i husen går inte riktigt att jämföra med svensk standard, men allt vi behövde fanns där.

Husen var dock inte isolerade och el för att värma husen används inte så mycket då klimatet är väldigt varmt. Men när det blir kyligt blir det riktigt kyligt. Den höga luftfuktigheten gör att vädret blir riktigt rått, och det är svårt att få upp värmen trotts flera lager kläder och tjocka filtar.

 

 

STUDIER

 

I Sydafrika är upplägget av kurserna väldigt annorlunda om man jämför det med hur upplägget ser ut i Sverige.

 

Man läser alla kursera samtidigt, parallellt med varandra. I varje teoretisk kurs bedöms man utifrån ett antal spottest (minst ett varje vecka). Spottest är som ett läxförhör. Det kan komma vilken dag i vecka som helst (på kursens föreläsningstimme) och är oförberett. Det innebär att man hela tiden måste ligga i fas. Man bedöms också utifrån Tutorials som kan gå till på olika sätt. Oftast hade vi en genomgång av något, antingen praktiskt eller teoretiskt, alla elever ska vara aktiva och i slutet av lektionen har man ett test. Eller så kan det gå till så att man får skriva en uppsats om någonting eller flera saker som man lämnar in på angivet datum. Tutorials hade man en gång i veckan. Man hade också presentationer och Prov. Två prov i varje ämne för varje termin.

För att få delta på sluttentamen av kursen måste man ha 50% godkänt på allt (25% spottest, 25% tutorials, 50% prov).

 

Lärarna var mycket vänliga och hjälpsamma, vi som utbytesstudenter blev ofta erbjudna extra hjälp om vi kände att det var svårt att hänga med. Lärarna var mycket hängivna sina arbeten och ofta fick man en känsla av att de inte gjorde annat än att arbeta.

Men jämfört med Sverige var det tydligt att lärarna hade mycket hög auktoritet. Man avbröt inte en lärare i undervisning och bad denne säga något en gång till för man inte hann med i tankebanorna. Det fick man i så fall ta efteråt eller slå upp själv. Visst fick man ställa frågor men det förväntades av dig att du skulle hänga med och att läraren bara behövde säga något en gång.

 

Föreläsningarna gick till så att vi fick en del av anteckningarna som läraren gick igenom. Det som inte stod med var vi själva tvungna att ta reda på. Och det förväntades av studenterna att vi skulle ta reda på långt mycket mer än vad som vi gick igenom under föreläsningarna.

I Sverige är jag van att spela in föreläsningar så att jag i lugn och ro kan gå igenom dem igen efter lektionstid. I Sydafrika fick vi inget riktigt klartecken om vi var tillåtna att spela in föreläsningarna så det vågade vi inte. Och hade vi fått det hade vi ändå inte hunnit lyssna på dem. För kvällarna ägnades åt att slå upp allt det som lärarna inte hade gått igenom eller leta efter fakta som de bett oss ta reda på. Ibland kunde man sitta i timmar och leta efter en uppgift som läraren bett ta reda på utan resultat, för just den boken som det stod i hade vi inte. Jag och min resekamrat hade föresten lånat hem halva universitets bibliotek kändes det som. Där hade vi tur att vi hade vår hyresvärd till hjälp. Han fixade så vi fick tillgång till väldigt mycket bra litteratur.

Att gå igenom dagens föreläsnings hanns inte med, jag brukade snabbt repetera allt i bilen på väg till skolan på mornarna.

 

Reglerna var hårda när vi hade olika test och prov.

Att utföra test på tid var väldigt viktigt för dem. Hade man en 10-marks spottest skulle man hinna svara på allt på 10 minuter tex 1 mark =1 minut. Vi skrev så pennorna glödde och krampen tog över i handen och hjärtat gick på högvarv varenda gång.

Sen var det också viktigt att man skrev korrekta svar.

På våra fysik-tentor i Sverige kan det räcka med att man gör en ansats till att besvara en fråga för att visa att man är på rätt väg för att man ska få en del-poäng. I Sydafrika fick man bara marks om man svarade helt korrekt. Inga minus/plus-tecken fick missas, rätt antal decimaler osv annars fick man inte något poäng. En dag fick vi tillbaka resultaten på en tutorial som vi skrivit veckan innan, det hade varit räkneuppgifter denna gång. Jag tyckte att det gått bra och blev väldigt besviken när jag såg att jag fått 2,5 marks av 10 möjliga. Jag hade skrivit av en siffra fel, en tiondels decimal och just den siffran utgick alla talen ifrån. Såklart blev det fel decimal i alla talen och jag lyckade bara norpa åt mig 2,5 marks. Jag var mycket ledsen och men vågad mig faktiskt fram till vår lärare efter lektionen. Hon förstod att jag var besviken, och sa att hon såg att jag kunde och hade förstått, hade det inte varit för decimalfelet så hade jag gjort allt korrekt. Men hon menade att reglerna var sådana och de kunde hon inte ändra på. Även om detta dåliga resultat på just denna tutorial (som var med i bedömningen på om jag skulle få skriva sluttentamen) så fick jag ändå bekräftelse på att min lärare sett att jag förstått det hela.

Det kändes fortfarande orättvist, men jag förstod att det var just det här jag kommit för att uppleva. En annan kultur och ett annat sätt att tänka.

 

Två gånger i veckan åkte vi ut till olika kliniker och sjukhus runtom i Durban för att träffa patienter. Vi blev skjutsade med buss som gick från Universitetet.

En klinik låg i ett Hinduiskt tempel, en annan låg i en skola i ett Indiskt township.

Sjukhusen vi åkte till var public, alltså inte privata och dit kom bara fattiga människor som inte hade råd att betala minst 4000Rand per månad som det kostade att ha en sjukförsäkring. Det var bra att ”public hospitals” fanns, men det var mycket nedgångna och smutsiga.

Våra patienter var sådana som inte hade det så gott ställt och det var oftast dessa som hade patologier av olika slag. Kunskapen om hur man ska ta hand om sig fanns inte, och var och varannan patient gick omkring med Glaucom, grav Katarakt eller Diabetesretinopati.

Vi bar runt på all utrustning som vi behövde och rummen som vi utförde undersökningarna i var oftast väldigt enkla, möblerade enbart med några plaststolar.

På varje klinik fanns en av våra ”preceptor”/”supervisors”, en optiker ofta med egen praktik som skramlade in extra pengar genom att jobba extra för universitetet. Deras uppgift var att se att vi utfört undersökningarna korrekt och att finnas till hands om vi behövde hjälp.

Vi hade en mall att utgå från när vi utförde undersökningarna och det var viktigt att göra allt så snabbt som möjligt så att man skulle hinna med mer än en patient.

Jag var lite nervös varje gång vi skulle träffa patienter. Förutom att vi skulle kunna utföra undersökningarna (som jag kände mig säkrare och säkrare på) så var jag alltid lite orolig över att inte bli förstådd, eller att inte förstå patienten. I Durban bor så många olika slags människor och det finns så många olika dialekter och olika sätt att bryta på engelska. Ofta gick det väldigt bra och jag och min resekamrat var noga med att tala om att vi var utbytesstudenter från Sverige när vi träffade en ny patient. En gång träffade jag en flicka som jag skulle undersöka. När jag berättade för henne var jag kom ifrån frågade hon om det låg ända borta vid Johannesburg :)

För varje patient som vi undersökt fick vi skriva upp denne på en lista. När våra klasskompisar senare kommer ta examen behöver de ha utfört undersökningar på 120 stycken patienter.

Ibland fick vi träffa patienter på skolans klinik. Då var det viktigt att vi utförde alla undersökningar vi kunde på patienten. De supervisors som var där bedömde det vi gjorde och man fick ett betyg efter varje patient och en liten kommentar om vad man kunde förbättra och vad man var duktig på.

 

När vi gått igenom en undersökning på en teoretisk föreläsning förväntades vi kunna praktisera den på våra patienter. Det gällde att man hade gott självförtroende!

 

För mig som inte tidigare har trott på mig själv vad gäller studier och som har ett ganska stort kontrollbehov, var detta nya sätt att studera smått obehagligt. Jag kände att jag inte alltid hängde med, för jag fick inte riktigt tillåtelse att studera på det sättet som jag var van vid. Jag tillät mig inte att sova tillräckligt för jag studerade långt in på nätterna och vi sökte information om allt som läraren sagt åt oss att ta reda på. Våra klasskompisar verkade inte studera lika mycket som jag och min resekamrat. De var vana vid systemet och visste hur mycket tid och kraft de var tvungna att lägga ner på studierna. 

Jag och min resekamrat var inte vana vid systemet, och det tog lite tid att komma in i det. Dessutom var vi så kunskapstörstande att vi ville lära oss allt. Vi ville komma hem och säga att vi lärt oss så mycket. Tyvärr körde jag slut på mig själv, den första halvan av terminen och insåg att jag behövde lugna ner mig lite. Jag fick hjälp av en av universitetets psykologer. Hon hjälpte mig att strukturera upp dagen, så att jag fick tid för återhämtning mellan studietimmarna. Hon gav mig tips på olika andningstekniker och sätt att tänka när det blev för stressigt och gav mig bra studietips som jag tog till mig. Så här i efterhand är jag grymt stolt över mig själv att jag faktiskt klarade av att studera i ett annat land där man har helt andra sätt att tänka.

På vårt påsklov fick jag veta att min mormor hade fått besked om att hon var dödsjuk. Det var jobbigt att få den nyheten, speciellt som jag var på andra sidan jordklotet. Men prognosen var så "god" att de trodde att hon skulle överleva sommaren och då visste jag att jag i alla fall skulle kunna umgås med henne hela sommaren då vi planerade att resa hem i början av juni när alla sluttentamen var skrivna. men tyvärr blev min mormor hastigt sämre och den 15 maj ringde min mamma och berättade att hon inte hade långt kvar nu.

Efter att ha pratat och rådfrågat min svenska lärare så beslöt jag mig för att åka hem till Sverige. han lovade att vi skulle lösa allt som hade med studierna att göra.

Två dagar senare lyckades jag jag få min nya ombokade biljett (för 780kr) och hann då med att ta avsked av lärare och klasskarater om än väldigt hastigt. Nu var det sådan tur att vi just för dagen (tisdagen) haft vår sista föreläsning. Nu var det bara tenta-plugg som gällde, så jag missade ingen viktig information och mina Sydafrikanska lärare ordnade så att jag skulle få skriva de Sydafrikanska sluttentorna hemma i Sverige, bara de skrevs exakt samtidigt som när studenterna i Sydafrika skrev. Så på så sätt fick jag betyg från Sydafrika trots att jag avbröt resan betydligt tidigare än vad jag hade planerat. 

Jag missade en dryg vecka av studier, då jag behövde fixa så mycket inför min hastiga resa och för att få ta farväl av min sjuka mormor som gick bort några dagar efter att jag kom hem. Jag är väldigt glad att jag hann träffa henne i livet. Och trots missad plugg-tid klarade jag alla tentor som jag skrev!

 

 

SPRÅK

 

Det finns ett 30-tal språk i Sydafrika. De officiella språken är Engelska, Afrikaans och landets nio bantuspråk: Xhosa, Zulu, Ndebele, Siswati, Nordsotho, Sydsotho, Tswana, Venda och Thonga. (Bantuspråken blev officiella först 1994)

 

Även ett antal Khoisanspråk talas, men numera bara av enstaka individer. Bantuspråken talas av ungefär två tredjedelar av befolkningen.

 

En rad indiska språk, som Tamil, Hindi och Gujarati, talas av den indiska befolkningen i främst KwaZulu-Natalprovinsen.

 

Språket Afrikaans utvecklades av de invandrande Holländare som kom till Sydafrika på 1600-talet

 

I Durban är Engelska det största språket och Zulu det mest talade bland den afrikanska befolkningen. Afrikaans talas inte mycket där.

 

All vår undervisning skedde på engelska, men man ska inte ta för givet att alla pratar engelska på hög nivå. Många i vår klass pratade betydligt sämre engelska än vad jag och min resekamrat gjorde. De talade sitt modersmål hemma och antagligen i grundskolan också. Enda tillfället de talade engelska var under de timmar de blev undervisade i det.

 

Många av våra patienter, när vi åkte ut till olika kliniker och sjukhus runt om i Durban, kunde heller inte mycket engelska. Ibland hände det att vi fick byta patienter då jag inte kunde uttrycka mig på tex Zulu.

Alla klasskamrater hade dock läst en baskurs i Zulu under första året på universitetet.

 

Att studera på engelska gick bra. Det är klart att det var inte lika lätt att hänga med i undervisningen som i Sverige, men det fungerade ändå väldigt bra. Det var skönt att vi var två stycken för då hade man alltid någon som man kunde fråga om hon hade uppfattat det på samma sätt som jag.

Vår lärare i Physiological Optics föreslog att när vi hade spot-test eller prov att hon översatte frågorna med hjälp av Google translate till svenska.

Det var en väldigt fin tanke av henne.

Tyvärr märkte vi att det inte var till så god hjälp, då det lätt kan bli fel, grammatiskt speciellt, med den sortens överättningshjälp. Ofta glömde hon också bort att översätta åt oss. men det gjorde ingenting för vi förstod det mesta iaf. Vi fick dessutm ha med oss Svensk-engelska lexikon med oss när vi skrev prov eller tentamen.

 

KULTUR

 

Med denna resa ville jag bland annat vidga mina vyer. Jag ville lära mig mer om världen och förstå andra människors sätt att leva. Det fick jag möjlighet till.

 

Lite historia

Det var portugisen Vasco Da Gama som var den första vita människan att upptäcka Sydafrika i slutet av 1400-talet. Men det var först på 1600-talet som landet koloniserades av Holländare. Engelsmännen kom på 1700-talet och fick då övertag i Sydafrika.

De europeiska kolonisatörerna använde den afrikanska ursprungsbefolkningen som tvångsarbetare på stora jordbruk, eller exploaterade dem som slavarbetskraft.

På 1800-talet invandrade många Indier till Sydafrika främst i området KwaZulu-Natal, för att arbeta på sockerrörsfälten. Även dessa sågs som en klass under den vite mannen.

Man kan säga att Apartheid-systemet grundlades väldigt tidigt trots att européerna var i minoritet.

Apartheid betyder "åtskillnad" och är ett politiskt system som bygger på segregation mellan olika rasgrupper. Det innebar att de svarta/färgade fråntogs rättigheter att äga jord, tvingades jobba för betydligt lägre löner och hade begränsad rörelsefrihet inom landet.

ANC (Africa National Congress) bildades 1912 och hade som målsättning att utöka rättigheterna för de svarta. 1994 blev ANC:s ledare Nelson Mandela Sydafrikas president.

 

Sydafrika är ett land med många olika kulturer sida vid sida.

Trots att Apartheid är avvecklad märkte jag som utbytesstudent att det fortfarande färgar landets kultur. Det var inte uppenbart, men när man började lära känna människor förstod man att de där åsikterna var djupt inrotade, men det var inget man erkände öppet.

 

I klassen var de flesta indier (muslimer eller hinduer), sen fanns ett gäng svarta och endast två stycken vita, förutom min resekamrat och jag då.

Jag och min resekamrat umgicks med alla, oavsett hudfärg. Men de andra, umgicks nästan bara med folk med samma hudfärg som de själva. Visst pratade alla med alla i skolan, och samarbetade med varandra. Men så fort det inte handlade om skola stod de uppdelade, indierna för sig och de svarta för sig. De två vita umgicks mest med indierna vad jag noterade.

Att det är så behöver inte betyda att de har rasistiska tankar om varandra. Man umgås ju med den som man känner tillhörighet till. Och genom historien har man inte umgåtts så mycket mellan folken.

 

Jag upplevde däremot mer tydligt hos de äldre generationerna att man hade sådana åsikter

 

Vår första hyresvärd, som hade lägenheten på stranden, han var indier och kunde uttrycka sig ganska rasistiskt mot svarta ibland. Han påpekade dock att han inte hade rasistiska åsikter och han hade faktiskt presenterat oss för några av hans vänner som var svarta (dessa personer jobbade på hans arbetsplats, så det verkade inte vara personer han umgicks med på fritiden). Men han kunde säga saker som att det låg i de svartas natur att vara våldsam t ex.

Han kunde också berätta historier hur han själv blivit diskriminerad av den vite mannen för att han var indier under apartheid-tiden. Han berättade hur han nästan blev arresterad för att han var på de vitas område efter ett visst klockslag när det längre inte var tillåtet för honom att vara där.

Sådana historier är svåra att greppa och förstå när man kommer från en så skyddad värld som Sverige. Samtidigt var det väldigt märkligt kunde jag tycka att en person som själv blivit förtryckt för att han hade en speciell härkomst och kultur, hur han i sin tur kunde uttrycka sig illa om andra människors bara för att de var av en annan härkomst, och som inte hade förtryckt hans folk.

 

När vi reste till Drakensberg med vår lärare och hans son som är svarta, märkte vi tydligt att det var uppseendeväckande att en svart person reste med två vita som vänner. Flera gånger frågade personer vi mötte varför han hängde runt med oss, eller varför vi umgicks med honom.

Vid ett tillfälle lånade vår lärares son (4 år) min resekamrats kamera. Han tyckte om att fota olika former (fyrkanter, cirklar, trekanter etc) och så började han fota oss när vi satt och åt på vårt bed- and breakfast. Han var en väldigt social pojke och frågade de andra gästerna om han fick fota dem också och alla charmades av honom och lät sig fotas. Utom en man. Han talade Afrikaans och satt i ett större sällskap och vi tror att det var hans födelsedag. När vår lärares son gick fram till honom, presenterade han sig och frågade snällt om han fick ta ett foto av honom. Mannen tittade inte ens på pojken, utan viftade bara med handen för att markera att han inte var välkommen där. Det gjorde ont i hjärtat.

 

Jag upplevde att man såg varandra mer i Sydafrika än vad man gör i Sverige, eller ja Stockholm ska jag väl säga. Jag upplever att i Stockholm ser man inte varandra på samma sätt som i andra delar av världen, man undviker att se okända människor i ögonen och pratar gärna inte med sina grannar…

Så var det inte i Sydafrika. Man blev sedd på ett annat sätt och man kunde mer naturligt ta kontakt med människor utan att det var konstigt.

På bilvägarna rörde det sig mycket tiggare. I Sverige är det inte ofta jag ser någon ge pengar till en tiggare, men i Sydafrika händer det hela tiden.  Och det kan ju förklaras med att man i Sydafrika inte har samma sociala skyddsnät som man har i Sverige. Förlorar du jobbet måste du se till att klara dig ändå, och för vissa är enda utvägen att börja tigga. Systemet i Sverige ska vi vara tacksamma över att det finns. Men tyvärr tror jag att det gör oss en aning kalla… ”Jag behöver inte bry mig om min medmänniska, det tar någon annan hand om”…

 

Religion är viktigt i Sydafrika, oberoende om man är Hindu, Muslim eller Kristen. Överallt i städerna och utanför städerna såg man tempel, moskéer och kyrkor.

 

Att gå i kyrkan är inte bara något man gjorde på söndagar utan det är en livsstil och man har ofta aktiviteter där i veckodagarna också. När vi berättade hur det ser ut i Sverige för en klasskamrat sa hon att hon skulle komma till Sverige och tala oss tillrätta :)

På fredagar var alla muslimer klädda i traditionella kläder, kvinnorna bar svarta täckande klänningar och slöja - Hijab, och även männen bar en slags täckande klänning – Haba, för på fredagar går man till moskéen.

Vad jag har lagt märke till i Sverige är att man som muslimsk kvinna antingen bär slöja jämt eller så gör man det inte alls. Jag kan ha fel, men det är vad jag har sett i alla fall. I Sydafrika var det olika från dag till dag, ibland kände de för att bära slöja medans de inte gjorde det en annan dag och det var helt ok.

Många fler än i Sverige bar Niqab alltså att man är helt täckt, från topp till tå, med bara ett hål för ögonen. Dessa kvinnor var alltid klädda så. Vår lärare i Contact Lenses bar alltid sådan klädsel, alltid väldigt vackert utsmyckat svarta klänningar med svart slöja och duk för ansiktet. Jag som är ovan vid den typen av klädsel tyckte att det var lite spännande att lära känna en person som jag faktiskt inte visste hur hon såg ut. Man lyssnade mer till hur hennes röstläge var. Och ögonuttrycken och hennes händer var jag mycket uppmärksam på hur hon rörde. Men så en dag när jag och min resekamrat var ensamma med henne för att få lite hjälp tog hon helt plötsligt av sig duken för ansiktet. Jag minns att jag blev lite osäker, fick jag verkligen titta på henne. Och så upptäckte jag att bilden som jag skapat i mitt eget huvud av henne inte alls stämde. Hon var vackrare :)

Man vande sig dock snabbt och det kändes inte alls konstigt att man inte fick se hennes ansikte under föreläsningarna.

 

Hinduerna bar traditionella kläder endast vid högtidsdagar, och vid dessa tillfällen glittrade hela universitetsområdet.

 

När vi hade prov, presentationer eller praktiska prov, frågade de flesta lärarna om upplägget fungerade ihop med bönestunder. Så religion är en viktig del i den Sydafrikanska kulturen och något som respekteras och prioriteras.

 

Jag fick tyvärr uppleva några tråkiga saker i och med att vi upptäckte att min mapp med personliga bilder av mig, fanns på vår (första) hyresvärds dator. Han förnekade detta och raderade såklart mappen så fort han förstod att vi sett den. Förutom att det var en väldigt jobbig upplevelse i sig (vi hade blivit svikna av en person som vi litade på) så upplevde vi också en del kulturkrockar.

När vi berättade vad som hade hänt för utbytesstudent-koordinatorn (som var vår hyresvärds vän) märkte vi snabbt att han tagit sin väns parti. Han gjorde i och för sig inga fel i sig, men det var hur han tilltalade oss som man märkte det. Det enda han föreslog var att vi skulle ha ett möte tillsammans. Något som jag själv ansåg var meningslöst då vår hyresvärd vid flera tillfällen påpekat att han aldrig skulle göra något dumt som kunde göra att han förlorade sitt jobb. Att erkänna en sådan här sak skulle definitivt leda till att han skulle förlora jobbet. Så det är klart att han inte skulle erkänna det. Detta sa jag till utbytessudent-koordinatorn som inte sa emot.

Efter en vecka meddelade jag till utbytesstudent-koordinatorn att vi  kunde ha det där mötet ändå, men då ville jag att även vår hyresvärds kollega, han som lagat min dator enligt vår hyresvärd också deltog på mötet. Jag tyckte det var ganska märkligt att det inte gick att få tag på denna man. Att vår före detta hyresvärd inte ville att vi skulle träffas.

Efter det hörde inte utbytesstudent-koordinatorn av sig på ett långt tag. Och när han på nytt efter flera veckor ville ha det där mötet får jag ett mejl av vår före detta hyresvärd, där det stod att hans kollega plötsligt hade dött. Det stod beskrivet hur han dött och vår hyresvärd hade dessutom bifogat en personlig dikt till honom där han beskrev sin sorg över sin döde vän. Detta skickade han alltså till mig och det kändes ganska absurt. Jag förstod aldrig varför vår före detta hyresvärd skickade mig en personlig dikt tillägnad en person som jag hade blivit sårad av (om han nu över huvud taget någonsin existerat…)

 

Inte en enda gång frågade utbytesstudent-koordinatorn hur det hade löst sig på boendefronten för oss och inte heller erbjöd han oss någon hjälp i den frågan.

Jag vet inte om det där har så mycket med kultur att göra, det handlade nog mest om att utbytesstudent-koordinatorn tog sin väns parti. Men för att ni ska få en helhetsbild av det som hänt så berättar jag detta för er.

 

Det fanns en man på Optometry Department som jobbade ungefär som en vaktmästare. Han hade talat om för oss att när det gällde vår säkerhet så var han den första personen vi skulle tala med. Det var en av hans arbetsuppgifter att se till att vi var säkra.

När han fick veta om vad som hänt var han till en början ett stöd 

Jas fick ett vykort från Sverige, skickat till vår gamla adress (strandlägenheten, då vi hunnit flytta därifrån) och jag ville inte gå och hämta det själv. Vi ordnade så att vår gamla hyresvärd tog med vykortet till universitets bibliotek, där han jobbade så fick vaktmästaren gå dit och hämta det åt mig.

När han kom tillbaka kallade han till sig mig och min resekamrat till sitt kontor och sa med väldigt bestämd röst att jag minsann inte skulle gå högre upp och anmäla vår gamla hyresvärd. Vi skulle ha klart för oss att han kunde förlora jobbet då.

Jag blev alldeles svag när han pratade. Jag kände mig helt plötsligt väldigt ensam och liten… Men jag svarade att jag inte alls hade någon tanke på att anmäla honom då jag var orolig för vad han kunde ta sig till om jag gjorde det.

Vaktmästaren började upprepa gång på gång att alla människor kan göra misstag. Jag och min resekamrat gick därifrån och jag hade nära till tårarna, men så började ilskan växa i mig och jag kände att jag var tvungen att gå tillbaks. Dumt nog gick jag tillbaka utan min resekamrat. Jag knackade på vaktmästarens dörr och bad att få prata med honom.

Jag försökte förklara för honom att jag inte tyckte att det var ett misstag att ta något som tillhör någon annan, och att det heller inte var ett misstag att flytta ifrån ett ställe där man inte kände sig trygg. Men jag fick knappt en syl i vädret då vaktmästaren gång på gång sa att jag inte skulle blanda in honom i den här historien. 

Den här mannen jobbade alltså med vår säkerhet, men ville inte bli inblandad…

Jag var precis så ensam som jag kände mig.

Utifrån vad jag just skrev ovan och utifrån flera historier angående samma ärende upplevde jag att det inte var ok att jag som student ”anklagade” en person av högre ställning (anställd på universitetet) för det som hände mig.

Efter incidenten med vaktmästaren slutade han att hälsa på mig och min resekamrat. Jag fick höra i efterhand att han tyckte att jag betett mig respektlöst mot honom. 

I Sverige hade det varit en självklarhet att som elev stå upp för sig själv. Jag handlade utifrån hur jag är uppväxt. Men där blev det en stor kulturkrock.

 

När jag kom hem från Sydafrika och fick tillfälle att prata med min svenska lärare som också varit ett bra stöd under vår resa, kunde jag berätta mer detaljerat om vad som hänt. Han tog tag i det och kontaktade lärare på Universitetet i Durban och först då tog man tag i det hela och bad mig och min resekamrat att skriva en rapport om det som hänt för att de sedan skulle kunna ta det vidare.

Även om jag känner mig sviken av den här personen så vill jag inte göra en anmälan mot honom, men däremot vill jag hindra honom för att hyra ut sin lägenhet till fler utbytesstudenter eller elever för att förhindra att något liknande händer + att man håller ett extra vakande öga på honom. 

 

FRITID OCH SOCIALA AKTIVITETER

 

Jag och min resekamrat hade inte mycket fritid till en början. Skolan tog så mycket tid att det var svårt att få timmarna att räcka till.

Men så mycket vet vi att Durban har mycket att erbjuda vad gäller fritidsaktiviteter, kultur och socialt liv.

 

I slutet av februari anordnades en ”Exchangestudent orientation” på Campus, då vi fick tillfälle att under en lunch umgås med de andra utbytesstudenterna. Där träffade vi två tyska flickor som vi umgicks en del med, och som vi än idag har kontakt med.

 

Både jag och min resekamrat tycker om att hålla igång och i Sverige tränar vi flera gånger i veckan.

I början av vår vistelse besökte vi gymmet på Campus några gånger, vi joggade även på stranden och hittade en gratis ”Boot Camp” som höll till utmed stranden. Dit gick folk (mestadels från hotellen) för att få ledd träning av duktiga ledare.  Vår träning var mest sporadisk, tyvärr hade vi varken ork eller tid att träna regelbundet.

 

Jag och min resekamrat var inte särskilt aktiva vad gäller fritidsaktiviteter anordnade av studenter på Campus. Det fanns säker hur mycket som helst att delta i, men den informationen nådde inte oss plus att vi säkert ändå skulle valt att åka hem och plugga. En kväll satt vi i alla fall i publiken när två av våra vänner uppträdde i en av universitets Aulor. De anordnade ”Westwille got Talent Show” som var en deltävling till en stor talangjakt. Alla möjliga duktiga talanger uppträdde, det var sång dans och diktläsning. Och en tjej från Optometry Department vann!

 

Att få kontakt med folk i Sydafrika var ganska lätt. Folk visade stort intresse för oss. I vår klass tog det däremot lite tid att lära känna folk. Killarna var lättare än tjejerna som var väldigt blyga. Men vi fick bra kontakt till slut och vi har fått nya vänner för livet!

 

Vår första vecka i Durban, när vi fortfarande var lediga besökte vi Durbans Botanic Garden som är en stor trädgård full av tropiska växter, blommor och träd. Där vandrade vi i timmar och hade picnic på en gräsmatta.

 

Flera parker finns att besöka i Durban och jag och min resekamrat upplevde även den Japanska trädgården och Mitchell Park.

Många, speciellt Indierna vad vi såg, tillbringar mycket tid i parkerna med sina familjer för att grilla. Det kallas för Braii och är väldigt vanligt speciellt i Durban.

 

Vi var bjudna på några Braii och vad vi upplevde var det som när vi grillar i Sverige. Mycket kött, korv (av nötkött), rolls (korvbröd) och potatissallad. Vi upplevde dock bara braii hos den vita befolkningen, och har alltså ingen aning om hur en ”Indisk” eller ”Afrikansk” braii går till.

 

En vanlig sysselsättning för människorna i Durban var att spendera helgen på olika shoppingcenter. Man shoppar, fikar, går på bio, träffar vänner etc. Vi besökte flera stycken.

 

Jag och min resekamrat gick ofta på bio då det var så billigt. I alla fall om man jämför med hur mycket det kostar i Sverige. Den dyraste biljetten vi betalade för var 60 Rand (ca 58 kronor), men oftast kostade det runt 30 Rand.

 

Stranden är också ett populärt tillhåll. Man går dit för att bada, ha Braii eller träna. Det var en härlig lyx att kunna gå barfota till stranden för en morgonjogg i vattenbrynet.

 

uShaka Marine World var ett populärt ställe. En vattenvärld, intill stranden. Där fanns ett inhägnat område med pooler i olika storlekar. Där fanns ett aquarium med olika fiskar och det som lockade mest; vithajar. Flera restauranger fanns, butiker och ett ställe där man kunde hyra utrustning och lektioner i dykning.

 

Vi gjorde ett besök till Moses Mabhida Arena som byggdes i samband med VM 2010. En stor arena bara 15 min gångväg från vår strandlägenhet. Där åkte vi upp i en skycar upp på toppen av byggnaden och fick fin utsikt över hela Durban. Det var mäktigt.

 

En dag åkte vi till Natal Lion Park/Natal Zoological Garden, som ligger en bit utanför Durban på väg till Pietermaitzburg.

Lejonparken håller till i en bit Naturreservat där djuren går runt lösa. Vi fick köra in med bilen och hålla utkik efter alla djur. Ett gäng elefanter träffade vi på som hälsade på oss genom våra öppna fönster. Detta var ok då det fanns en djurskötare som hade koll på läget. Vi såg också bufflar och en örn innan vi fick köra in i en i ett inhägnat område där Lejonen höll till. De var ganska trötta så de låg mest still och titta på oss. Men oj så vackra de var och det var häftigt att få se dem på nära så håll.

Efter vår runda i naturreservatet gick vi till Natal Zoological Garden. Där fanns massvis med djur i bur. Tyvärr kändes det inte så bra för djuren då burarna var väldigt trånga och tråkiga. Vissa var även väldigt smutsiga, så vi tyckte mest synd om djuren.

 

Flera gånger tog våra vänner oss på loppis och olika marknader som verkar vara väldigt populärt där. Många trevliga fynd blev det.

 

Kyrkan var också ett ställe där folk samlades. Vi blev bjudna till vår hyresvärdinnas (i Kloof) församling i Pinetown. Där vi deltog i en gudstjänst mycket olik de gudstjänster jag deltagit i, i Sverige. Salen var stor och plaststolar var uppradade i en "halv-cirkelstrappa". Längst ner var en upphöjd scen placerad. På scenen stod ett band, med sångare och flera musiker. Det var mycket sång och musik och en del predikningar. Det verkade var god sammanhållning mellan församlingsmedlemmarna och vi förstod att kyrkan var en väldigt central plats i deras vardag, inte ett ställe man bara gick till på söndagar utan flera gånger i veckan.

  

På påsklovet bokade vi en liten resa till Drakensberg som är ett område i östra Sydafrika med höga berg.

Vi åkte dit med en lärare från skolan och hans 4-årige son. Vår lärare hade en ”Four-by-four car” alltså en fyrhjulsdriven bil. På vissa terränger i detta område kunde man inte ta sig fram om man inte hade just en sådan bil så där hade vi tur.

Vi hyrde ett litet hus (bed and breakfast) i Underberg och därifrån gjorde vi dagsturer i tre dagar. Första dagen red vi på hästar som tog oss upp i bergen. Det var befriande. Andra dagen vandrade vi i bergen och tredje dagen tog vi bilen upp till Sani Pass i Lesotho (ett eget land beläget i Sydafrika). Det var det mest fantastiska jag någonsin upplevt.

Resan dit var väldigt läskig. Just den vägen vi tog är det många äventyrslystna människor som väljer, just för att vägarna inte är bra gjorda!!!

Man åker på sandvägar till en början, men när man ska ta sig upp för berget är det bara stenröse och enda sättet att ta sig upp är om man går eller har en fyrhjulsdriven bil. Det var väldigt brant och jag som är rädd för höjder tyckte at det var lite läskigt. Vi fick stanna flera gånger för att lyfta bort stora stenar som låg i vägen för oss. Men trots att det var läskigt så var det värt det för när vi kom upp till toppen fick vi möta en helt annan kultur.

Till en början stannade vi precis vid gränsen där alla andra turister var och åt på ”Sani Top Chalet – highest Pub in Africa”. Där träffade vi en man som jobbade som guide och som kände lokalbefolkningen. Han och vår lärare pratade med varandra och guiden lovade att ta oss med till en by.

Jag ryser fortfarande när jag tänker på vilken upplevelse det var för mig att få träffa människorna i denna by. Det går inte riktigt att förklara känslan jag hade av att uppleva en kultur så långt ifrån min egen, utan det måste nog upplevas själv för att riktigt förstås.

Lesothofolket är så gott som alltid klädd i stora ullfiltar, hur varmt det än är. I alla fall männen. De är långa och smala och invirade i sina filtar. Kvinnorna vi såg var av modell större, breda höfter och vänliga leenden. De bodde i runda stenhus med halmtak. I byn sprang höns och barn lösa in och ut i husen. Vi blev bjudna hem till en kvinna som bjöd på nybakt bröd och hemmagjort öl. Guiden berättade om Lesothos historia på en engelska som jag hade svårt att förstå, så mycket fick jag slå upp på internet själv sen när vi kom hem. Kvinnan i huset hade gjort en massa handarbeten och jag och min resekamrat köpte massor av grejer av henne, brödkorgar, små dockor, vispar etc.

När vi gick ut ur huset stod en liten grupp män som spelade på typiska instrument för Lesotho, de såg hemmasnickrade ut och jag har aldrig sett något liknande. De sjöng och spelade och guppade i takt med musiken. Vår lärare och hans son började dansa och det var en jättetrevlig stämning. Det var svårt att slita sig och lämna Lesotho, man ville bara stanna och lära känna alla bättre. Men denna korta vistelse gjorde mig så mycket rikare som människa!

 

Vi hann inte resa så mycket mer förutom vår fyra-dagars vistelse till Drakensberg. Men en helg när vi hade det någorlunda lugnt i skolan åkte jag och min resekamrat tillsammans med två tyska utbytesstudenter till St:Lucia och Hluhluwe.

Vi hade bokat ett safaripaket där boende och safari ingick.

Det var ungefär tre timmars bilfärd till St:Lucia och ”Isinkwe Back Packers Bush Camp” där vi hyrde små stugor. När vi kom dit träffade vi på fler turister och vi hade gemensam middag utmed en lägereld. En man som jobbade på stället tog oss på en nattlig promenad till ett ställe där vi lade oss platt på marken och beskådade Vintergatan och han berättade om de olika stjärnorna.

Tidigt nästa morgon åkte vi på en dagstur till ett av naturreservaten och såg mängder med djur, Elefanter, Zebror, Giraffer, Noshörningar, Gnuer, Bufflar etc. Nästa dag åkte vi till St:Lucia och åkte båt på Lake St:Lucia, där kunde vi beskåda Flodhästar, Krokodiler och många sjöfåglar. Vi var väldigt glada över att vi hann med denna typ av resa.

 

Förutom det vi sysselsatte oss med under vår vistelse kunde man också ta sig ut på havet för att se på delfiner. Det fanns många museer och mängder med konstgalleri. Nattlivet verakde också vara populärt och vi hörde talas om många konserter. Vi fick veta att Roxett skulle komma till Durban bara några dagar efter vår inplanerade hemresa.

 

På grund av att jag avbröt min resa tidigare än planerat då min mormor hastigt blev sjuk och sen gick bort, så missade jag besöket på Zululand som min resekamrat åkte till. En konstruerad by där de visar hur ursprungsbefolkningen tidigare levde.

 

SAMMANFATTNING

 

Att få en sådan här chans, att få möjlighet att bo utomlands under en tid, lära känna kulturen och studera vid deras universitet, kommer inte till en så många gånger i livet. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad som fick den möjligheten och jag kommer att vara Karolinska Institutet evigt tacksam som gav mig denna möjlighet!

 

Tyvärr fick jag gå igenom många motgångar under min tid i Sydafrika men trots det har denna resa berikat mig! Jag har fått så många nya erfarenheter som jag kommer ha stor nytta av både i mitt privata liv och i mitt framtida yrkesliv. Att få träffa den här typen av patienter hade jag inte fått möjlighet till i Sverige, patienter som har mycket mer problematik än vad gemene man har i Sverige.

Jag vet nu också hur hårt jag kan pressa mig själv och att jag är kapabel till långt mycket mer än vad jag tidigare trott.

Att träffa människor från helt andra kulturer har fått mig att få mer förståelse för olikheter människor emellan och det tror jag är väldigt viktigt då man som Optiker hela tiden träffar nya människor och där mötet är det viktiga!

Jag är övertygad om att denna resa har format mig till att bli en bättre och mer förstående Optiker, där jag ibland måste vara kreativ och hitta lösningar på hur jag ska nå just den här patienten.

Kliniskt har jag också fått en massa bra erfarenhet! 

Jag känner en större ödmjukhet inför livet och jag känner mig rikare som människa!