Reserapport - KI-student
Lärosäte: Universidade de Lisboa
Utbildningsprogram: Tandläkare
Utbytesprogram: Erasmus
Termin: Vårtermin 11/12

Innan avresa

Tankarna och känslorna som kommer efter ett beslut men innan själva genomförandet är ett speciellt stadie. Många har svårt att sätta ord på saker de upplever i och med att tankarna skiftar från vaga ideer till att fantisera iväg om vad som händer härnäst. Att det man för kort tid bara funderat vaga tankar runt plötsligt blir ett fullständigt förkroppsligande av "jag ska göra det här!". Ofta blir själva planerandet och tankarna innan nästan mer spännande och roligare än själva resan.

Jag svansade runt beslutet att söka utbyte i 3 månader som en katt bland gungstolar. Jag har i många år sett fram emot att åka utomlands och plugga. Det har varit ett av mina större mål, redan innan jag påbörjade mina eftergymnasiala studier. Kanske rädslan att mina förväntningar inte skulle kunna uppnås var en av de anledningar till att jag inte ville söka till slut. Som rädslan att bli utgiven blir anledningen till att man aldrig vågar skriva boken. 

En timme efter ansökningstidens slut var ansökan inne i alla fall. Malin Ahlens tålamod med tidshaverister till studenter är värd att lägga en minuts beundran på.
 Jag kände mig glad när jag gick därifrån, fast jag blev inlåst i trapphuset och klockan var över 18 (eller 19?) en fredagkväll. Den otäcka känsla jag hade av att inte alls se fram emot att komma någonstans utan att jag skrivit i min prioriteringslista utav länder i förhoppning om att komma bort från det jag hade skakade jag av mig.     

Sökningstiden gick ut på våren någon gång. Under sommaren provade jag att vågsurfa för första gången i mitt liv. En aktivitet som fick mig att för första gången förstå vad människor menar med "mindfulness". Att leva bara och endast i nuet, att inte tänka bort allt, utan att vara precis i stunden. Enbart i det som finns just nu. 
 När det sedan på hösten blev klart att jag kommit till Tromsö och man kunde söka till Portugal istället och en ny urvalsprocess skulle dra igång fick jag tänka om. Det vore det ett självbedrägeri att inte söka mig dit istället.

Jag kom till Portugal. Det här är första gången KI´s tandläkarprogram har ett utbyte med Universidade de Lisboa. Tandhygienisterna har haft utbyte med samma partneruniversitet ett antal år och vi hade nu fått 4 platser.   

Ankomst och registrering

Ankomst:

Tandläkarprogrammet har en tentamen på termin 8 som är den stora "snackisen", VUXtentan. En skriftlig tentamen vars syfte är att få en uppfattning om studentens kompetens i att kunna bedöma en patients helhetssituation och vårdbehov. En tenta där, vid eventuellt underkänt betyg, du internt blir ansedd som ett kliniskt "stolpskott". Detta sjåsar upp stämningen till närmre hysteri bland studenterna. För det är vid detta kraftprov man bevisar att man verkligen förstått det man pluggat in under 4 år. 
 VUXtentan var en tisdag. Jag hade bokat in min flygbiljett på torsdagen. Jag packade det som skulle vara mina tillhörigheter för 3 månader framåt torsdag morgon mellan kl 4-7. Jag hade några veckor tidigare flyttat in i en ny lägenhet och delade nu bostad med 2 kursare. Vi kallade oss, vad vi själva tyckte var fyndigt, för "dentala kollektivet". Det hann dock aldrig riktigt bli någon ordning under de veckor jag var kvar så epitetet "dentala röran" hade passat bättre. Jag var ju tvungen att städa bort de största kartongerna så tjejen som skulle hyra mitt rum under tiden jag var borta fick plats också. 

 Jag var den första av oss 4 tandläkarstudenter att åka ner. Innan var schemat, förutom vanliga tentor, fullspäckad med aktiviteter från morgon till kväll. Under en period på 4 veckor hade jag inte sovit mer än 3-4 timmar per dygn och inte haft tid att äta mer än en gång per dygn. Förutom flytten höll jag bl.a. i Pingpongutbildning för kursgivare och studenter, efterskalven från att man valt att lägga ner tandteknikerutbildningen hade inte lagt sig än och jag planerade för en av workshopsen som skulle vara med på utbildningskongressen. Jag visste att så länge jag är kvar i Stockholm så kör jag på för fullt. Jag kommer aldrig hinna göra allt jag borde eller ville. Behovet att sätta ett dödsstreck på mitt hektiska leverne och tid för vila innan nästa period gjorde sig än starkare påmind. Att ha tre hela dagar innan "skolstart i Portugal", varav två helt för mig själv, var en lyx. Jag spenderade de första dygnen på ett cityhostel nära ett stort torg (Praca de Comercio) som gjorde ett starkt intryck och var något utav en utgångspunkt för mig under hela resan. 

Jag emottogs av tre studenter, sedermera "kursare", redan vid flygplatsen. Något jag inte förstått skulle ske förrän jag alldeles innan skulle knäppa av mobilen på Arlanda fick information om i ett meddelande på Facebook. Efter massiva förseningar och extra mellanlandningar i Köpenhamn värmde det lite extra i hjärtat att de faktiskt stod och väntade på mig. De brydde sig verkligen om att göra ett bra intryck och värnade om att vi skulle få en bra tid hos dem. Detta hjärtliga och trevliga bemötande följde oss som en röd tråd genom hela utbytet, både att de var måna om oss samt den extremt dåliga skriftliga informationen. Portugiser är verkligt varmblodade människor.

 

Ekonomi


Portugal har generellt lägre levnadsomkostnader enligt CSN. Tillsammans med de bidrag man fick under perioden, det stipendie på 10 000:- alla fick samt lite sparade pengar tänkte jag att jag skulle klara mig på. 

Med alla inplanerade aktiviteter, resor och fester blir ju dock de riktiga levnadsomkostnaderna lite annorlunda än om man skulle fortsätta leva som man gör hemma. Visserligen får man i sig bra många lunchöl på en kursbok, men det tog inte CSN särskilt mycket hänsyn till. Visserligen var hyra utav brädor och köp av våtdräkt inräknat från början, men inte resorna till och från stränderna, kursavgifterna (jag var definitivt inte en surftalang) eller hostelnätterna (det blir rätt dyrt att köpa sig en egen surfvan). 
 
Flygbiljetterna är billiga om man bokar långt i förväg eller väldigt nära inpå. Det är mycket billigare att bo många ihop lite utanför stan än att bo själv eller centralt. Pratar du inte portugisiska eller svarar på engelska annonser är hyrorna på bostäderna skräckinjagande mycket högre. 

Mat, kläder och nöjen är billigare än i Sverige. Framförallt dryck, klubbavgifter och kollektivtrafik samt taxiavgifter. Det finns otroligt mycket att göra i alla prisklasser. Vilket tvingar mig att skriva; man får det så roligt man gör sig. Inte vad man betalar för. Men har man dyra intressen som man är dålig på, så får man så roligt som man förtjänar.

Vi hade alla vaccinationer vi behövde sedan innan. När vi anlände första dagen så fick vi betala 5 euro i administrationsavgift/kåravgift.  



Boende

Första veckan:


Som jag skrivit tidigare så bodde jag första dagarna själv på ett hostel. De andra tre kom dagen innan vi skulle börja. Många fler veckor än som var försvarligt hade vi letat ett vettigt boende. Självklart skulle vi ha det billigt, stort och centralt. Absolut superfräscht och helst skulle vi alla 4 bo tillsammans, ha ett varsitt rum och minst 2 badrum. Med 4 olika preferensramar om hur bråttom vi hade samt hur intensivt man behöver leta gav det sig efter ett tag. Det gick inte att hitta någon inhysning med alla dessa önskemål. Pinsamt nog var det också bara en i vår nyformade kvartett som faktiskt lade energi på att försöka hitta något sådant. Jasmine, visade det sig, behövde kontroll och struktur i sin vardag. Ingen av oss andra lade ner så mycket som en bråkdel i organisation och sökande i jämförelse med vad hon gjorde. 

Så medan vi smälte att vår drömackordering knappast skulle bli verklighet bodde vi hela första veckan på hostel. 

Första halvan av utbytet:


Redan innan vi åkte ner hade en av våra framtida kursare tipsat om en bekants lägenhet som låg inom gångavstånd till skolan. Den skulle vara stor, fräsch och hade hygglig hyra. Det var en 4a, hade balkong och badkar. Det var bara att flytta in när vi kom. Idag kan jag inte säga vad det var som gjordce att vi inte tackade ja förrän i slutet av första veckan vi var i Lissabon. Tanken hade hela tiden varit att vi skulle bo tillsammans alla 4. Det började vi också. Vi betalade totalt 8500 totalt och jag sov i vardagsrummet.


Andra halvan av utbytet:


4 personers tycken och smak blev lika svårt att foga ihop i teorin som i praktiken. När vi bott ihop i en lägenhet som passade våra förväntningar så gott det gick ungefär halva utbytesperioden var det skönt att dela på oss. 

Tandhygieniststudenterna från KI hade kommit ner nästan en hel månad innan oss. De hade skaffat sig en liten, dyr, inte så fräsch lägenhet ovanpå en elak, sur och gammal tant. Men den låg väldigt centralt. Den låg direkt på bargatan, rua de atalaia. Vi gick dit några gånger för att träffas innan vi skulle gå ut och förstod snabbt vad vi missade genom att bo så pass långt ifrån centrum som vi gjorde. 
 Så när tandhygienisterna åkte hem såg vi (Jasmin) till att vi genast blev de nya hyresgästerna. Sista delen av vår utbytesperiod sov jag således på en madrass på golvet i ett oventilerat, kvavt vardagsrum på 3x4 meter i ett område där det aldrig var tyst. Det var den bästa tiden. 

Studier allmänt

Tandläkarutbildningen generellt:

Det finns totalt 7 lärosäten för tandläkarutbildningen i Portugal, varav 3 är privata. Utbildningen är efter Bologna-processen numera 5-årigt (6-årigt tidigare). Det finns ingen offentlig tandvård i Portugal. Utbildningen präglas både av den sjukvårdspolitik som hålls, det nuvarande ekonomiska läget (eurokrisen) och den tradition av tandvård som redan finns. Precis som överallt annars. Det blev bara än mer tydligt när man kommer utifrån för att se hur ett land som är så nära vara så långt. 

 Alla utbildningar kostar pengar i Portugal, redan från grundskolenivå betalar barnens föräldrar, vilket för en del bara är en ren symbolisk summa men som efterhand att barnen blir större och avgifterna större blir också skillnaderna större och större. Alla studenter på tandläkarprogrammet var djupt tacksamma gentemot sina föräldrar och släktingar för den chans det ger dem att få en universitetsutbildning. 

 Det råder ett stort tandläkaröverskott i Portugal. Många flyttar utomlands efter examen. De studenter vars föräldrar är tandläkare har det mer förspänt, de börjar alla nästan undantagslöst på deras kliniker. De andra studenterna slåss om de få andra platser som finns. Vi fick höra många historier om hur nyexaminerade studenter började jobba i kassan på den lokala mataffären efter utbildningen. 

 Alla skolor har samma 20-gradiga betygsskala i alla kurser. Hur man når upp till toppbetyg bedömer skolorna dock själva. I ett skolsystem där pengar styr och man även slåss om studenterna är det lätt att dra slutsatsen att det lätt blir en betygsinflation. Det var i alla avseenden uppseendeväckande många fler toppbetyg på de privata skolorna. 


Universidade de Lisboa:


På universitetet hade de betyg som beskrivet ovan och långa dagar. Varje klinikpass bedömdes efter studentens färdigheter och förmåga att jobba självständigt. Av denna anledning väger studenterna sina frågor på guldvåg innan de ställer dem till lärarna. En fel ställd fråga kan leda till ett sämre betyg. Man får inte fråga saker som står i böckerna (för det ska man ha läst innan) och att ifrågasätta terapival var det ingen som gjorde under våra tre månader där. Vare sig de förstod varför de gjorde som de gjorde eller inte…


Föreläsningar hölls några gånger i veckan ända fram till 19:00. På det teoretiska planet har de portugisiska studenterna kommit längre än oss. De läser alla engelska kursböcker, oftast samma böcker som vi har. Deras bettreglerings-bok är den som vi har på specialistutbildningen. 


Vi kom till universitetet i en period när de hade sin kliniktid. Under hösten hade de mest teori, föreläsningar och tentamen. men nu var det klinik varje dag, ofta både på för- och eftermiddag. Vi gick bara på kliniktiderna. Man behövde aldrig sprita båsen (personal kostar inte tillnärmelsevis lika mycket som i Sverige) och det var ingen kö till lärarna. Anledningen till at det inte var någon kö var för att det inte fanns någon kö-lista. Folk gick till läraren och sade att de behövde hjälp. Sedan gick man tillbaka och satte sig och väntade på att det skulle komma någon. Detta är ett system som aldrig skulle fungera i Sverige, där allt måste vara rättvist och i ordning och det finns regler för allt. När jag frågade om det inte vore bättre att bara ha en lista förstod de inte ens frågan. I nästan alla situationer handlade det mest om vilken student som kände vem och vems föräldrar som jobbade där. De studenterna hade självklart förtur till allt. Det var självklart frustrerande för de studenter som inte kunde få några fördelar av ett sådant system, men vem kan starta uppror mot ett system som varit sig likt i alla år?


I Portugal har de fortfarande kvar ett auktoritetssamhälle av klass (ursäkta ordskämtet). På ytan märks det mest bara av att det är viktigt att kalla alla de som är ”högre” eller äldre än dig för ”Senhor” eller ”Senhora”. Efter ett tag märker man att de befäster sin status även efter hur och det antal pussar på kinden de ger. I skolan är det väldigt viktigt att uttrycka den rätta yrkestiteln innan du säger namnet på den personen. Det är ofta doktor eller professor. Men även de äldreterminare som redan examinerats, men som i brist på jobb går kvar som ”tutorer”, förväntar sig att bli bemötta med respekt. Det hände otaliga gånger att professorerna satt och knappade på sina iphones när studenterna bad om hjälp. Detta för att professorerna ”inte hade lust” att hjälpa till just då. Patienterna vågade aldrig säga något.      

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 8 på KI

Ortodonti:


Bettregleringsavdelningen var den avdelning under vårt utbyte som liknade vårt system mest. Där fick vi ett schema och ett strukturerat program så vi visste vad vi skulle göra vid varje tillfälle. Vid första tillfället träffade vi avdelningsansvariga professorn och klinikansvariga ortodontisten. Vi fick berätta hur långt vi kommit hemma i Stockholm och hur mycket vi får göra själva då. Detta "första möte" fick vi på nästan varje avdelning. Det som utmärkte ortodontiavdelningen var dock att vi fick utbildning på den nivå vi angivit att vi låg på. 
 Då våra kursare inte kommit lika långt som vi i ortodonti så fick vi privatundervisning av de ST-studenter de hade. Vi gick igenom olika behandlingsalternativ och olika sätt att diagnosticera, framförallt pratade vi om skillnaderna i behandlingsval mellan våra länder. Att vi har gratis tandvård för alla under 20 ger ett helt annat arbetssätt hos oss. 
 De sista gångerna fick vi vara med och assistera och auskultera tillsammans med ST-tandläkarna.

Studentkliniken:


I alla andra ämnen spenderade vi vår tid tillsammans med de andra studenterna nere på "studentsalen". Den kliniken hade en standard som var en generation äldre. Den var inte modern (analog röntgen, pappersjournaler och units som var några modeller äldre), men inte helt historisk heller. Dock pyrde ett utpräglat missnöje över att ST-kliniken kostats på så mycket pengar. Pengar som tydligen kom från grundutbildningsstudenternas terminsavgifter. 


Personen som var internationell koordinator och ansvarig för utbildningens kvalitet på tandläkarutbildningen på universitetet hörde till "Dentistry-department". I princip innefattade det "generell tandvård". Under de första veckorna höll professorn privatlektioner med oss för att avgöra var vi låg kompetensmässigt. I Portugal jobbar man till exempel fortfarande med amalgam. Vi hade aldrig jobbat med det innan vi kom ner till dem. Så vi började om med preklinikspass för att träna. Både att göra amalgamanpassade preparationer och att jobba med materialet. Det blev dock aldrig att jag fick göra en amalgamfyllning på patient. 


Efter lektionerna och parallellt med pre-klin jobbade vi kliniskt en gång/vecka på "dentistry". Vi jobbade alltid ihop med en portugisisk student. Väldigt få patienter pratade engelska. Det underlättade att jobba tillsammans med någon, både för att komma in i systemet och för att det var kul  att diskutera skillnaderna i arbetssätt de olika länderna emellan. De flesta samtal som gällde utbildningarnas skillnader och likheter mellan oss studenter skedde på dessa patientpass. 


De använder sig fortfarande av pappersjournaler och framkallar sina röntgenbilder själva. 


På studentkliniken var varje tandvårdsområde uppdelat med en halvdag per ämne. Så vi läste endodonti, pedodonti, kirurgi, protetik (fast och avtagbar separat) och parodontit var för sig. En halvdag i veckan hade vi profylax och bettfysiologi.  På profylaxdagarna åkte studenterna ut till olika skolor, mest förskolor, för att informera och göra fluorsköljning med barnen. Allt var dock på portugisiska så efter en gång så prioriterade vi vår tid till de andra ämnena istället. 



Språk och kultur

Portugisiska:


Ingen av oss som åkte kunde språket från början. De andra tre hade dock läst spanska på gymnasiet, men jag hade prioriterat tyskan och kände mig därför mer handikappad med språket än de gjorde. Redan innan vi kom ner förstod vi att det ändå krävdes en språkinsats och vi var alla motiverade att lära. Så vi anmälde oss till universitets egna språkkurs som de hade på olika nivåer. De hade en engångsavgift på 50 euro per termin. Den betalade vi glatt i förhoppning om att vi snabbt skulle komma in i språket. 
 Portugisiska var dock svårare än vi nånsin hade trott. Vi skrattade först när tandhygienisterna sade att de slutat efter bara någon vecka. I början är det lätt, man lär sig orden, de regelbundna och oregelbundna verben och tycker sig kunna höra vad folk på stan säger. Sedan börjar man förstå att samma ord kan betyda helt olika saker beroende på hur man säger och betonar dem. Och att fast vi sade exakt som vi lärt oss, så var det nästan ingen som förstod vad vi sade. 
 Vi skrev upp användbara fraser i en bok som vi hade i skolan. På kliniken var det populärt att höra vilka ord svenskarna hade lärt sig senaste veckan. 
 Efter första månaden började jag prioritera bort fler och fler språkkvällar. Förkylning och andra aktiviteter fick gå före. Det blev svårare och svårare att hoppa in där de andra var sista månaden gick jag inte alls. 

Engelska:


Innan vi åkte ner så sade dem på universitetet att vi inte skulle ha något problem med engelskan. Och de flesta i vår ålder pratade varierande grad av engelska, men långt ifrån alla. De har engelsk undervisning i skolan och ingen dubbning på biograferna. 

Fritid och sociala aktivteter

Studenterna var fast beslutna att visa oss Lissabon från sin bästa sida och så fort de hade tid tog de med oss ut på fotbollsmatcher, sevärdheter och fester. Kåren hade många fester under vår tid där. 

Lissabon är en underbar stad när det kommer till nöjesliv och matkultur. Jag gick danskurser och har sällan besökt så många museum på så kort tid som där. 

Sammanfattning

Det här är ett utdrag från min resedagbok:


Så länge som jag pluggat till tandläkare i Stockholm har jag aldrig suttit under lunchen på en uteservering för att plugga. Ännu mindre under intagande av alkoholhaltiga drycker och absolut inte i mycket lite kläder och ändå tyckt att det varit varmt. Nu gör jag det. Jag sitter här på Noobai, mitt och Jasmins favoritcafe, i Lissabon på deras grymma uteservering och dricker öl. Samtidigt som vi bläddrar igenom kurslitteratur till en av de sluttentor vi ska göra här nere. Det är stark sol och det går knappt att läsa vad det står på skärmen. Kanske en av anledningarna till att allt är mycket mer pappersbaserat i Portugal? Det finns många kontraster jämfört med Sverige. Jag ska skriva fler senare men just nu är skillnaden i ölfärg, smak och kolsyra samt vad mycket trevligare det är att plugga karies här som är det som ger starkast intryck.

Det är ändå inte kontrasterna länderna och kulturen emellan som slår mig mest till vardags härnere. Utan hur svårt man faktiskt kan ha för att släppa iväg allt gammalt ”hemifrån” och bara koppla av, njuta av stunden och leva i det man nu har. Snart är det KI´s Utbildningskongress som jag ska hem till. Jag har tillsammans med Carina Bois från KIB utarbetat en av workshopsen. Jag tillsammans med två studenter ska berätta om vårt projekt ”trycka på och trycka rätt” som pågått under det här läsåret. Själva pingpong-systemet kan man ju lätt koppla bort.



Detta sammanfattar det mesta.