På de kliniska rotationerna, sk Stages, är man som läkarstudent kallad "externe". ST-läkarna kallas "internes" och validerar allt man gör. Man får ta anamnes och status på patienterna, skriva rapporter som sedan signeras av internerna. Som Erasmus student gjorde jag mycket med en annan externe till en början och hjälps på så sätt åt, inte minst med det språkliga. Efter en tid blir det dock mer och mer naturligt att ta patienterna mer självständigt och möjligheten att öva och diskutera kliniska undersökningsfynd, patientfall och statustagande är verkligen oundviklig.
Det finns även ytterligare en dimension på detta utbyte eftersom man som svensk har varit på fler placeringar än de franska pga av de olika utbildningarnas utformning. I Frankrike har man 3 månader på en och samma placering på bekostnad av att man inte får se alla specialiteter. Det gjorde att jag kunde komma med input från andra specialitéer jag har läst och haft placeringar inom.
Ofta kände man sig lite bakom flötet, mest pga det snabba talet som man inte alltid hängde med i. Men man ska inte låta sig nedslås av det - man växer oerhört mycket under tiden (både språkmässigt och hur man ska hantera främmande situationer) och får en enorm bonus erfarenhetsmässigt vilket är av stort värde oavsett vem man är.
Externerna byter sina kliniska placeringar var tredje månad. Jag hamnade mellan två sådana byten och råkade dessutom inte ha en interne den första dagen som de nya läkarstudenterna var där vilket innebar att jag var den som fick introducera dem för begreppet neurostatus och demonstrera, något som var oerhört kul och givande - inte minst när jag fick undervisa på franska och känna att jag klarar det! Detta är inget som ingår i ens placering på något sätt, men det är liknande utmaningar som kan komma oavsett vilken placering man gör.
I slutet på varje placering gjordes en Observation Pedagogique, något jag tycker är väldigt bra. Man väljer ut ett pedagogiskt fall och skriver en rapport om fallet där man går igenom hela utredningsgången systematiskt för att i slutet diskutera utfallet och komma fram till en konklusion. Detta är nödvändigt för att bli godkänd på sin placering.
Jag tycker om sättet fransmännens kliniska placering är utformad, de lär sig mycket specialist och detaljkunskap inom de områdena de får en placering. Däremot får de inte riktigt samma helhetsbild som vi får med det svenska upplägget. Tror att båda sätten har sina för- och nackdelar, något som har varit intressant att se och prata om med de franska studenterna som också är väldigt nyfikna på hur vi gör i Sverige.
Doktorerna och ST-läkarna (internes) är generellt väldigt trevliga men inte sällan stressade. Jag förväntade mig en tydligare och striktare hierarki än vad som var fallet i verkligheten. Saker är väldigt avslappnade mellan läkare, sjuksköterskor och studenter.
Jag har inte upplevt att man pratar över patienternas huvud eller fattar beslut utan att se till att patienten förstår vad det handlar om i likhet med vad jag läst i andra rapporter (därav mina förväntningar). Ibland såg jag exempel på avancerat medicinskt språkbruk som inte var anpassat för patienterna, men det var ytterst sällan, och ibland kunde doktorerna prata "läkarspråk" inför patienten i undervisningssyfte för mig som student. Eventuellt lite bryskare bemötanden än hemma, men inga enorma skillnader vågar jag hävda.
Journalerna är både handskrivna och datoriserade. Informationen är ofta spridd och det är i början svårt att veta på vilken plats man ska leta information.