Informationen om hur själva ansökan och utbytet fungerar upplevde jag som bra från KI's håll. Det vill säga: det finns inte så mycket formalia eller regler man behöver förhålla sig till egentligen. Allt man behöver veta står också i det dokument man får av KI. Jag tyckte ändå att det var bra att prata med KI's handläggare för att det är skönt att höra, muntligen, att själva ansökan inte är så formell och att det mesta brukar lösa sig. För det gör det! Man ska vara beredd på att mailkontakten med kontaktpersonen på universitetet i Addis Ababa kan vara långsam och att man på förhand inte får så mycket information från deras sida. 

Innan jag åkte såg jag över min hemförsäkring (=reseförsäkring), mitt vaccinationsskydd, giltigheten på passet, visum (som man måste ansöka om på Etiopiens ambassad i Stockholm) kollade upp boende för de första nätterna och funderade igenom vilka placeringar jag var mest intresserad av på sjukhuset. Jag pratade även med handläggaren på KI och de två tidigare utbytesstudenterna för att få en bild av hur systemet fungerar och vilka kliniker som verkade bra att välja placering på. 

Det finns ingen introduktionskurs eller någon studentförening som tar hand om utbytesstudenterna. Däremot så är de allra, allra flesta, inklusive  kontaktpersonen mycket vänliga, hjälpsamma och tillmötesgående. I övrigt är det mycket upp till en själv att söka upp sekreterare eller kontaktpersoner för den klinik du ska vara på när du väl fått ditt "letter of introduction", som behöver ordnas av kontaktpersonen inför varje klinisk placering. Detta är dock inget problem - alla är otroligt hjälpsamma och slussar dig rätt så länge bara haffar tag i någon och frågar. Rätt trevligt om du frågar mig! Eftersom det är så informellt betyder det också att systemet är mycket flexibelt - du kan välja och vraka bland nästan alla kliniker som du är intresserad av att se! 

Under hela min vistelse träffade jag inte på några andra utbytesstudenter än vi från KI. Däremot finns det gott om ST-läkare från olika länder som har valt att randa sig ett tag på de olika klinikerna. Men jag upplevde att det är väldigt lätt att få nya vänner och att de flesta, var man än kommer på sjukhuset, är otroligt inkluderande, sociala och hjälpsamma. Jag kände aldrig något behov av att nå någon studentorganisation. 

Förutom den traditionella maten med injera och olika röror så brukar det vara lätt att få tag på pastarätter, soppor och sallader. 

I mindre städer är det svårare att få tag i västerländsk mat. 

Ett tips är att boka någon form av boende nära sjukhuset de första dagarna, sedan kan du lära känna staden och se om du hittar något boende som passar dig. 

Det finns dormitories där de etiopiska läkarstudenterna bor, men det är mycket låg standard på dessa, och jag blev aldrig erbjuden att bo där. Kontaktpersonen på sjukhuset hjälper egentligen inte till med att ordna boende, men han kan ge tips och råd om man behöver.

Etiopien kan vara väldigt billigt att leva i om man bara vill, men man ska inte underskatta vikten av att ha ett boende utan bedbugs, där duscharna är hyfsade och att det inte är elavbrott för jämnan om man ska tillbringa en tid i landet.Jag valde att bo på det hotell/pensionat som de tidigare två utbytesstudenterna bott på. För ett rum med två sängar, en hyfsad toalett och dusch och utsikt mot en innerträdgård betalade vi 260 birr (100 kr) per natt. Eftersom vi var två studenter kunde vi dela på ett rum. Samma hotell tog 170 birr (ca 65 kr) för ett enkelrum - men man har då inte alltid ett fönster i rummet. Inflationen går otroligt fort och priserna kan mycket väl ha ändrats på några månader. 

Det var svårt att hitta någonting i motsvarande prisklass som låg på gångavstånd till sjukhuset. Om man inte tycker att det är ett problem att pendla lite varje dag så finns det mycket annat att välja på. 

Det ska sägas att detta hotell ligger i ett område där det spelas klubbmusik varenda kväll från kl 19-01. Jag löste det med öronproppar och var nöjd så. Sedan hör det till vardagen att det blir strömavbrott och att det ibland inte finns vatten, vilket verkar drabba hela områden i staden i omgångar.  Det positiva med boendet var att det finns en trevlig innergård med mycket fåglar, och en veranda att sitta på om kvällarna där man ofta fick träffa många andra trevliga resenärer, och fritt Wifi.

 

Utbildningen bygger omväxlande på föreläsningar, undervisningsronder och presentationer för läkarstudenterna. Relationen mellan lärare och elever varierade stort mellan de olika klinikerna. På vissa kliniker var det starkt auktoritära lärare som pressade eleverna mycket hårt, på andra var det betydligt mjukare. Överlag kan man dock säga att man som utbytesstudent blir behandlad mycket mjukare än övriga elever. 

  

Etiopien har en fantastisk historia som till skillnad från många andra afrikanska länder är ganska välbevarad. Kulturellt är det också mycket levande. Etiopien har sin egna speciella musik som jag inte kan hitta någon motsvarighet till, fantastiska danser med sina "egna" rörelser från olika regioner i landet och traditionella kläder av olika slag. Typiskt är också kaffeceremonier, och så förståss den traditionella maten med injera. 

De två största religiösa grupperna är kristna (ca 60%) och muslimer (ca 25%.) Addis känns övervägande kristet medan de östra delarna av landet är mer muslimska. 

De största kulturkrockarna jag kände av var att man blir "påhejad" på gatan och att det är många som vill komma fram och prata. Många är trevliga, och vill bara öva sin engelska, men det finns också en del som man bör vara lite vaksam på; ficktjuvar eller bedragare som ofta också kan vara charmiga och vänliga inledningsvis. Det är en svår balansgång att försöka förstå vilka som bara är vänliga och vilka man inte ens behöver svara. Men man lär sig efter ett tag och jag upplevde också att man efter ett tag blev igenkänd i det område där man bor och därför blir lite mindre störd av de lurendrejare som ibland lever på att lura nyanlända turister. Som tjej blir man också ofta "uppraggad" - en vigselring (äkta eller fejkad) kan göra det lite lindrigare. Men Addis är verkligen, som det står i en guidebok, "All bark and no bite" - vilket jag verkligen tycker stämmer. Jag var inte med om en enda "fysisk" incident och såg heller aldrig något slagsmål. Addis känns tryggt, i jämförelse med många andra städer i Afrika. 

Förutom det är det påtagligt fattigt. Handikappade, socialt utslagna, arbetslösa och barn bor på gatan och många tigger. Som vit blir man förståss väldigt uppmärksammad och likställd med pengar, vilket man måste hitta ett sätt att hantera och förhålla sig till utan att bli cynisk eller okänslig på vägen. 

Det är lätt att få kontakt med andra läkare eller studenter på sjukhuset och fråga dem vad man kan göra i stan, men det är också många som inte har tid att gå och göra så mycket utöver sitt jobb eftersom de brukar läsa på när de inte är på sjukhuset. Men utbudet i Addis är stort: Det finns väldigt många kaféer och bra restauranger, muséer att besöka, biografer (med engelska filmer) ett lejon-zoo, en del fina hotell och spaanläggningar om man vill lyxa till det lite, barer, musikställen, jazzklubbar och fina naturområden.