Reserapport - KI-student
Lärosäte: Addis Ababa University
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 12/13

Innan avresa

Tyckte inte ansökan krävde särskilt mycket arbete. Man får god hjälp av internationella stundenthandläggaren.

Ankomst och registrering

Jag anlände samma dag som kursen skulle sätta igång. Tog det ganska lugnt och använde de första dagarna till att installera mig på hotellet, orientera mig i närområdet, hitta sjukhuset, fixa mobiltelefon etc. Det kändes inte som någon ide att stressa. Man får vara lite ödmjuk inför att det kan ta lite tid att komma igång och att saker och ting fungerar annorlunda. När jag kom till sjukhuset fanns ingen skylt till kontoret jag skulle till eller någon reception att fråga i. Fick lösa det genom att ta kontakt med första bästa person i vit rock och fråga, vilket fungerade alldeles utmärkt. Efter ett telefonsamtal var jag på väg mot rätt kontor. 

 

Väl på kliniken gällde det att själv ta för sig. Det fanns ingen introduktionskurs eller utsedd handledare. Jag blev kort introducerad för en läkare på en avdelning och fick rådet "make friends", vilket i och för sig inte var några större problem.


Det är en god ide att ha bokat boende för i alla fall de första nätterna innan man åker. Jag hade aldrig varit i ett så fattigt land innan och det första mötet med landet var lätt chockartat. Så det är skönt att ha ett hotell redo så att man kan få något att utgå ifrån när man utforskar staden.

 

 

 

 

Ekonomi

Etiopien är ett mycket billigt land. Jag bodde på hostel under hela vistelsen, åt alla måltider på restaurang och roade mig på fritiden, vilket gick på totalt ca 15000 kr under en åttaveckorsperiod.,

En natt på hostelet kostade ca 60 kr eftersom jag delade rum med min kursare. Att äta ute kostade från 10 kr för en huvudrätt på en enkel restaurang till runt 70 kr för en bättre huvudrätt på en fin restaurang.

Jag transporterade mig huvudsakligen med minibuss, vilket kostade ca 1,50 kr.

Jag gjorde en resa med en fräsch buss till en annan stad vid ett tillfälle. Resan tog ca 5 timmar och kostade ca 50 kr.

Boende

Jag bodde på ett hostel, Baro hotel, under i princip hela vistelsen. Jag valde det eftersom det var billigt men ändå hyfsat fräscht. Jag delade rum med min kursare och vi hade en egen toalett och dusch. Under en vecka var hela området utan vatten och då fick vi duscha på det gym vi tränade på. Standarden var med svenska mått mätt väldigt enkel, det var tex väldigt dåligt tryck i duschen och hög musik spelades fram till klockan 01 varje natt vilket gjorde det svårt att sova utan öronproppar. Vi var även tvungna att byta rum pga vägglöss vid ett tillfälle.

 

En fördel med hostelet var att det var lätt att träffa andra människor. Många resenärer bodde på hostelet veckor eller månader i sträck vilket gjorde att man hann lära känna dem. Många trevliga och färgstarka karaktärer som jag hade mycket roligt med!

 

Det är säkert möjligt att hitta sin egen lägenhet men jag lyckades tyvärr inte. Det finns också en svensk missionsstation med hög standard, den ligger dock långt från sjukhuset och centrum.Istället för att kunna gå till sjukhuset får man då åka minibuss med ett eller två byten.

Studier allmänt

Det etiopiska läkarprogrammet är 5,5 år långt, och ganska teoretiskt inriktat. På det följer ett års AT (internship). Efter detta arbetar man några år som allmänläkare (general practitioner) på landsbygden innan det är dags för ST (residency). Studierna i Etiopien går mycket till så att man först försöker läsa på alla detaljer om ett ämne och sedan blir grillad på ronden av en ST-läkare eller specialist. Som utbytesstudent har man en mycket friare roll och slipper till stor del bli grillad. Istället går man i princip till den avdelning, mottagning, op-sal, föreläsning eller annat, som man vill och där man lärt känna någon/några som jobbar.


Anamnestagande försvåras av språkbarriären då patienterna sällan talar engelska. Ofta kan språkbarriären vara svår även för de inhemska läkarna eftersom det finns ca 80 språk i landet och amarinja, som de flesta läkarna jag träffade hade som modersmål) inte är landets största språk. Att undersöka patienterna eller utföra praktiska moment är dock sällan ett problem. Och man får se väldigt många exempel på långt gången sjukdom av olika typ varje dag.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

Pediatrik:

Jag var fyra veckor på pediatriken. En vecka på avdelning för barn upp till fem års ålder, två veckor på akuten och akutvårdsavdelningen, samt en vecka på neonatalavdelningen. När man väl fått välkomstbrevet till kliniken var det väldigt lätt att bara gå till den avdelning man kände för. Man behövde inte på förhand ha bestämt i detalj hur placeringen skulle se ut.


Första veckan, på avdelningen för barn under 5, så hade jag inte kommit in hur det etiopiska sjukvårdssystemet gick till ännu. Ronderna är på engelska, men det är ofta 5-10 läkare eller fler som tränger ihop sig runt sängen. Pratar väldigt fort när de introducerar patienten. De har även en tendens att prata med väldigt låg volym så det kan vara mycket svårt att uppfatta vad som sägs. Det var mycket bättre att innan eller efter ronden be någon schysst AT eller ST läkare att gå igenom några patienter med en så man fick ställa frågor i lugn och ro. På avdelningen fick jag se många barn med cancer som Wilms tumör, Neuroblastom och leukemi. Men även många med urologiska åkommor som t.ex uretravalvel och olika missbildningar. Det fanns även en hel del barn med hjärtmissbildningar som man i många fall inte har nog med resurser för att åtgärda. Att se de svårt sjuka barnen var jobbigt. Men det var samtidigt lärorikt både rent medicinskt och för att se hur människor har det på många håll i världen.


Akuten var bättre. Det var inga problem att undvika de flera timmar långa ronderna utan man kunde istället vara i ankomstrummet där några AT läkare tog emot patienter vid skrivbord överfyllda med journaler i ett rum på kanske 12 kvadratmeter. Endast e undersökningsbrits fanna att tillgå. Om det var någon schysst och pedagogisk AT läkare där var det väldigt givande. Ibland var det tyvärr svårare. Det fanns även en akutvårdsavdelning där många patienter låg några dagar eller veckor. Även om den patient som legat där längst hade varit där ca 1 år. På akuten fick jag tyvärr se flera barn dö. Ofta av infektioner som hade varit behandlingsbara om de bara kommit i tid eller haft möjlighet att intensivvårdas. Den första gången var det väldigt tungt att se, och jag var väldigt glad att jag hade åkt dit med en förstående kursare som jag kunde prata med. De läkare jag lärt känna där var så luttrade att de hade svårt att sätta sig in i hur jag kunde tycka att det var så jobbigt.


Sista barnveckan var jag på neonatalavdelning. Det var kul att se att det fanns en plats på sjukhuset där handhygien existerade. Överläkaren var väldigt pedagogisk vilket gjorde veckan rätt bra men mer än en vecka hade varit överflödigt. 


Kirurgi:

Jag var fyra veckor på kirurgen. Det mesta av tiden tillbringade jag på akuten. Det kom in väldigt många trauman, både från trafik och slagsmål. Vid multitrauman var det tyvärr ofta inte så mycket man kunde göra, och allt som trots allt gjordes tog alldeles för lång tid. Särskilt tydligt var det när de oerfarna AT läkarna höll i omhändertagandet. Men man håller på att utbilda allt fler akutläkare i etiopien och dessa var ofta mycket kompetenta. Det gavs en del tillfällen att göra praktiska moment som att intubera, sy, gipsa, sätta thoraxdrän och så vidare om man höll sig framme. Det kunde dock vara svårt eftersom det kunde ta timtal från att beslutet togs om att t.ex något skulle sys och att det faktiskt blev sytt. Dessutom var inte verktygen alltid de bästa. Det är svårt att sy i skalpen med peang och rund nål! Jag lärde även känna en del läkarstudenter och följde med dom på bedsideundervisning, där en erfaren läkare höll låda om en diagnos vid en patient kring den diagnosen. Bedsideundervisningen var mycket bra. 


Jag var även en del på kirurgavdelning. Då fick man möjlighet att vara med en del på OP. Lär man känna rätt läkare kan man säkert få göra en del praktiskt. Jag hade tyvärr inte dylik tur. Men det var ändå intressant att gå mellan de olika opsalarna och titta på olika ingrepp.

Språk och kultur

Alla ronder, all bedsideundervisning, alla seminarium och föreläsningar hölls på engelska. Ofta med väldigt låg volym, entonig röst och högt tempo. Men trots allt gjorde detta att det inte kändes som ett jättestort handikapp att inte prata amarinja.

När man går på gatorna i Addis är folk på en hela tiden. Dom vill tigga eller sälja kartor, bälten, smycken, solglasögon, cd-skivor och annat. Ofta vill de bara prata. Ibland för att de är trevliga och ibland för att de senare vill kunna lura en på pengar. När man bott på samma ställe några veckor börjar många känna igen en och man får det lite lugnare. Människorna som bor på addis gator lever under stor misär, och man får varje dag se tiggande barn, eller vuxna med olika sjukdomar och handikapp så svåra att man knappt förstår hur de överlever.

Addis är en ganska säker stad, även nattetid. I alla fall som man. Som kvinna blir man mer utsatt för olika närmanden men den kursare jag åkte dit med och min flickvän som kom på besök var inte med om något direkt obehagligt. Har man en vigselring till hands kan det som tjej vara en god ide att ta med den för att få det lite lugnare även om man varken giftasplaner eller partner. 
 

Fritid och sociala aktivteter

Det fanns inga organiserade sociala aktiviteter. Jag umgicks mycket med den kursare jag åkte dit med, människor jag lärde känna på mitt hostel och några av läkarna från sjukhuset. Det finns cirka 5-10 gym i addis. Bara ett låg i närheten av sjukhuset eller där jag bodde men fungerade ok. Att vara ute och jogga är ogörligt eftersom det är så mycket trafik och folk ute på gatorna. På fritiden gick jag på restauranger, barer, konserter, utflykter till de närliggande kullarna, marknader och annat. Jag tyckte överlag inte det var något problem att hitta på saker att göra. Rekommenderar restaurangerna castellis och jewel of india. Jag tror inte det finns några restauranger i addis där man inte kan få en huvudrätt för under 100 lappen.

Man bör välja restauranger med omsorg men får ändå räkna med att bli magsjuk. Mellan mig och de 3-4 personer jag umgicks mest med på hotellet hade vi haft giardia, salmonella typhi, binnikemask, matförgiftning och entamöba histolytica. Ät inte buffe och drick inte kranvatten. God sjukvård finns dock att tillgå via "swedish clinic" och om inget ändrats sen jag åkte är man väl försäkrad. 

Sammanfattning

Jag rekommenderar alla att åka på utbyte till Addis. Man ska vara medveten om att man inte kommer få saker serverade utan själv får skaffa sig kontakter och se till att få göra saker. Är man bara beredd att göra det finns möjlighet att lära sig väldigt mycket. Både medicinskt, om sig själv, om hur världen ser ut och hur det kan vara att leva i en annan kultur eller under mer spartanska omständigheter. Man ska vara medveten om att Etiopien är ett väldigt fattigt land och man får se mycket misär även utanför sjukhuset. Det bör också nämnas att toalettstandarden i landet generellt sätt är sämre än undermålig. Jag är oerhört glad att jag åkte dit tillsammans med en kursare. Även om man lärde känna folk där var det skönt att ha någon med liknande bakgrund att dela alla intryck med. Särskilt i början när allt var nytt och när man fick se jobbiga saker som var svåra att smälta.

Även om vissa delar av min rapport handlar om jobbiga saker som hände vill jag bara understryka att jag tyckte mitt utbyte var fantastiskt lärorikt och roligt. Ett riktigt äventyr!