För min del ville jag åka till Afrika för att jag ville uppleva något fullständigt annorlunda, där man tvingas anpassa sig efter bristande resurser och förlita sig mer på det kliniska än det teknikiska. Då man bara kunde välja mellan Uganda och Etiopien, där jag var på global hälsa 2010, valde jag Uganda.

Jag tycker att ansökningsprocesserna, först till KI och sedan till Makerere, båda gick smidigt och problemfritt och den information jag kände att jag behövde har jag kunnat få från reserapporter, krusweb eller genom att fråga studiehandläggaren. Innan avresa ska man i god tid se till att ordna med sina vaccinationer. Jag fick bra tips från skolhälsan om vad som behövde och sedan fick jag allt utskrivet av en handledare på vådcentralen jag praktiserade på.  Skolan bjöd på DiTebooster och sedan rekommenderades jag att ta meningokockvaccin, tyfoid, dukoral och malariaprofylax. Jag använde Lariam, vilket jag hade tagit tidigare utan problem, då det är enklare att ta en tablett i veckan i stället för en per dag och att priset är betydligt lägre.

 

Det man ABSOLUT inte ska göra innan avresa är att försöka vara förutseende med att ansöka om visum via Ugandas ambassad i Köpenhamn. Du skapar mer problem och förlorar mer tid än du sparar på det. Jag gjorde det och fick vänta tre veckor på att få tillbaks mitt visum som ändå blev förkortat vid ankomst så att jag behövde spendera tre dagar med att ordna med ett nytt. Vid gränsen ansöker du om vanligt turistvisum och man brukar få tre månader utan problem.

 

Återigen nämner jag om att bästa alternativet är att söka visum på plats! Jag flög ner två dagar innan kursstart och landade tidig morgon dagen innan. Det internationella kontoret hade ordnat med chaufför som skjutsar från flygplatsen till boendet. Vi som kommer från KI och inte betalar studieavgiften brukar få betala taxiresan själva.  Kostnaden var motsvarande 280 kr, vill jag minnas, vilket är ungefär normalpris för transport mellan Kampala och Entebbe. Det var avtalat att en läkarstudent skulle möta upp mig och visa mig sjukhuset dagen jag landade. Jag hade dock inte fått någon tid så jag missade det och fick rundvandringen under första dagen på sjukhuset i stället. Det fanns i övrigt ingen introduktion och mig veterligen ingen fadderorganisation men jag fick väldigt mycket värdefulla tips av andra läkarstudenter som hade varit där en tid när jag kom.

 

Väl i Uganda är det en god idé att registrera sig vid Svenska ambassaden som ligger på Nakasero road i Kololo. Det görs antingen på plats eller via mail. Du kommer då få inbjudningar till händelser som arrangeras för svenska och nordiska expats. T.ex var jag med på national sportsday och tävlade i löpning, simning, fotboll, dragkamp och boule mm mot Norge, Danmark och Island och var även med på ambassadens årliga luciafirande.

Håll även utkik efter gratismagasinet ”The Eye” där du får bra tips om restauranger, klubbar och annat i stan och även en bra karta.

I November-December 2012 motsvarade 10.000 ugandashilling (USH) ca 27 sek. För denna summa brukar man gott och väl få sig en lunch på sjukhuset eller en normallång taxiresa (med special hire)i stan. Att käka på en relativt fin restuarang i Kampala kostar ungefär som ett kebabhak i Sverige. För 80-140 kr ungefär får du en bra måltid. Tycker man det är dyrare än väntat kan man ju tänka att det jämnar ut sig då man käkar lunch för 25 kr och en sk. Rollex (pannkaka med omelett), som ofta utgjorde min frukost på väg till sjukhuset, kostar 3-5kr.

 

Att pruta går generellt sätt väldigt bra och när du ska åka special hire eller handla på marknaden bör du snarast pruta för att inte bli lurad.

Det kan vara bra att i god tid fundera över hur man vill bo i Kampala då det kan vara svårt att hitta någon som passar ens krav om man har specifika sådana. Boende kan variera kraftigt i pris och är ganska oberoende av läge och standard. Allt ifrån motsvarande 2000 sek i månaden till över 6000sek i månaden går att hitta.

Jag hade i min ansökan bett internationella kontoret att hjälpa mig att ordna boende på Mulago guest house. De ber en uppge om man har sådana önskemål i sin ansökan till dem men när jag mailade två månader innan för att få bekräftat om det ordnat detta så visade det sig att de inte ens hade försökt boka och då var det redan fullt på Mulago guest house.

 

Mulago guesthouse är säkert det närmsta man kan hitta men också ganska dyrt. Sägs vara väldigt fint. Edge house och Nofu house ligger på makerere campus som ligger ca 25 min gångväg från sjukhuset.

Jag bodde två nätter på Makerere University Guesthouse, vilket bör undvikas till varje pris. Det är orimligt dyrt och en amerikan som bodde där samtidigt som jag blev av med kamera och dator från sitt rum. Halva av den resterande tiden var jag på Edge house, där det bodde många andra studenter både från Uganda och andra länder och halva tiden på ett ställe som heter Better Foundation som ligger lite utanför campus i området Makerere Kikoni men som ändå var säkert med grind och beväpnad vakt. Kostnaden var motsvarande 70 respektive 50 kr per dag.

I Uganda studerar läkarstudenter i fem år sedan är de färdiga doktorer. En relativt kortare studietid kompenseras av längre terminer och betydligt större deltagande tidigt under utbildningen, betydligt kortare ledigheter och högre arbetsbelastning generellt. Faktum är att universitetssjukhuset till stor del drivs av studenter och interns.  Detta kan dock ibland innebära att studenterna tvingas lära sig av misstag som kan ha ganska allvarliga konsekvenser för patienterna.

Student-lärar relationen är något mer hierarkisk men jag uppfattade den aldrig på ett negativt sätt. Det är mer raka frågor och uppmaningar att redogöra för sjukdomar och fysiologi än vad jag har upplevt i Sverige.

 

Det går väldigt bra att ta sig fram med engelska då detta är ett av de officiella språken i Uganda. Internationella kontoret ordnar med några få kurser i Luganda, men det var inget jag någonsin kände att jag behövde för att kommunicera med folk.

På vardagkvällarna brukade vi gå ut på någon av de många bra restaurangerna som finns i staden. Det finns stort utbud av bra restauranger med mat från alla delar av världen. I cityguiden ”The Eye” som man kan hitta lite överallt på hotell och liknande finns allt du behöver listat. Några guldkorn är dock Nawab (Indisk mat i Garden city-gallerian), Yujo sushi och caféerna ”1000 cups”och Javas.

Jag kan varmt rekommendera någon kortare utflykt utanför Kampala som är en ganska intensiv stad. I The Eye hittar du numret till en av de stora arrangörera av White water rafting som i princip alla som åker till Kampala brukar prova på. För ca 900 kr får du då en fyra timmars flottränningsupplevelse på Nilen. Transport dit, lunch och hemresa alternativt boende på ett fint vandrarhem intill Nilen ingår.

Andra utflykter man kan göra är t.ex till Entebbe där National Gardens finns eller Speke resort där man kan simma, gymma eller bara ta det lugnt en dag.

Som nämnt ovan arrangeras en del sociala aktiviteter av svenska ambassaden. Även internationella kontoret arrangerade även en del aktiviteter men jag missade alla dem då de krockade med ambassadens körövningar inför lucia.

 

Tillsist lite säkerhet! Generellt är Kampala säkert i jämförelse med andra afrikanska städer som Nairobi (aka Nairobery) eller de i Sydafrika. Jag har inte känt mig otrygg alls förutom innan jag lärde känna staden. Det förekommer dock stölder men de kan undvikas om man inte utsätter sig för onödiga risker. Med följande råd går en del att undvika.
1. Var alltid minst två på stan och i taxi/matatu
2. Gå inte med handväskor på axeln närmast gatan och bär inte smycken synligt då dessa kan bli ryckta från Boda-bodas/MC-taxis eller folk som springer förbi.
3. Där det ansamlas mycket folk (särskilt på Owino market och uteställen) bär väska/ryggsäck på magen alternativt ta inte med något av värde.
4. Byt ut telefonen mot en lågbudgettelefon som är mindre stöldbegärliga och som det inte gör något om man förlorar.
6. Hyr special hires (dvs taxibil) och åk inte Boda-boda!

Åk till Uganda om du är intresserad av och beredd på en personlig utmaning. Personligen tror jag att jag hade lärt mig mer medicin hemma  i Sverige, men det är å andra sidan mycket lättare att ta igen senare än en sådan här erfarenhet.