Reserapport - KI-student
Lärosäte: University of Minnesota
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Vårtermin 12/13

Innan avresa

Det fanns flera anledningar till att jag ville göra utbyte just till USA. Jag var utbytesstudent på High School för tio år sedan, under gymnasiet, och var sugen på att få möjlighet att träffa gamla vänner. Jag kände att det skulle vara väldigt intressant att uppleva USA som vuxen. Sist jag var där var jag 17 och en 17-åring i USA anses väldigt mycket mer som ett barn jämfört med i Sverige. Jag var också nyfiken på det amerikanska hälsosystemet som det pratas ganska mycket om hemma i Sverige, kanske delvis pga alla olika TV-serier som man inte alltid vet om de ger en rättvis bild. Det kändes också som en personlig utmaning, tror jag ville visa för mig själv att jag klarade av det.

Det var inte så att jag valde just Minneapolis, ärligt talat visste jag ingenting om varken staden eller staten innan. Det var istället så att två kompisar, Gustaf och Carl, hade sökt och fått plats och jag såg möjligheten att få en restplats. För övrigt rekommenderar jag alla att åka tillsammans med andra från KI, jag hade inte åkt om jag hade varit tvungen att göra det ensam. Särskilt nu i slutet av utbildningen när man läser kliniska kurser träffar man inte så många andra studenter så åker man själv kan det lätt bli ganska ensamt.

Ska man söka på det riktiga sättet och inte förlita sig på att det finns restplatser måste man tyvärr söka galet tidigt, för oss var det över ett år innan det var dags att flyga. Jag hoppas (men tvivlar) på att KI gör nåt åt det framöver. Ansökningsfristen gick dessutom ut i princip samtidigt som vi skrev en stor tenta, vilket gjorde att jag och flera med mig prioriterade bort ansökningarna.

Innan avresa var det ett par saker som behövde göras. Jag hade inte kvar pappren från mina vaccinationer som barn utan fick gå till labb och ta så kallade titrar för att visa att jag hade skydd. PPD togs också. Man behöver inte tänka så mycket själv, man får en lista av utbyteshandläggare på KI, går med den till studenthälsan så hjälper de en och man behöver inte betala något.

Ankomst och registrering

Vi kom fram lördag kväll och började måndag morgon. Jag skulle rekommendera att dyka upp ytterligare några dagar innan om det finns möjlighet. Det kan vara skönt att få turista lite i stan, lära sig hitta dit man ska måndag morgon osv. Olika kurser är olika tidskrävande och väljer man de hårdare kurserna är det kanske främst tiden innan och efter själva studieperioden som man kan ägna sig åt utflykter och dylikt. Beroende på sjukhus och kurs fick man olika mycket info via email i förväg. För kurserna på sjukhuset som heter HCMC (Hennepin county medical center) skulle man genomgå internetbaserad journalsystemkurs och en (till synes totalt värdelös) så kallas complience training, där man fick veta hur man ska uppföra sig. Nån kurs inleddes t.o.m med en tvåtimmars kurs i journalsystemet. Introduktionskurs eller fadderverksamhet syntes inte till, det gällde att klara sig själv från början.
Här bodde vi, 1174 14th ave SE.

Ekonomi

När vi var där låg 1 USD i strax över 6,50 SEK, vilket var väldigt förmånligt för oss. I princip allting var billigare än hemma. Kostnader som vi hade var:

Hyra (vi var tre som delade på en lägenhet med varsitt sovrum): ca 3300 kr per person per månad.

Mat: vi åt ute så ofta vi kunde, gjorde några tafatta försök att laga mat i början men insåg snart att det är minst lika billigt och framförallt mycket smidigare att köpa färdigt. Sjukhusens personalmatsal var lunchpriserna mellan 6-7 USD. Att äta ute kostade ca 8 USD för snabbmat och mellan 12-22 för restaurangmat. Det som var dyrare än hemma var ost. Vi hade med oss en osthyvel för det vet de inte vad det är här och hårdost kostade 2-3ggr mer än hemma, men det var det värt.

Flybiljett ToR ca 8000kr hos MrJet, jag flög med AirBerlin. Mitt bagage var försenat både på dit- och hemresan.

Boende

Vi var alltså tre som delade på en lägenhet, eller rättare sagt bottenvåningen av en villa. Vi betalade 3300 SEK per person och månad .och fick tag i den via airbnb.com. Det var tydligen mycket vanligt sätt att bo på som student, det kändes som att hela området vi bodde i var befolkat av studenter. Det såg ganska ruffigt ut till en början men när vi förstod att det var pga att det ständigt är nya studenter som bor där och inte knarkare så kände vi oss lugnare.

Det tog 30 min att gå till Fairview (se uppladdad bild med karta), de andra åkte jag buss till men det hade tagit 45-60 min att gå. Bussarna funkar bra och de går oftast enligt tabell. Däremot går de inte lika ofta som man är van vi hemifrrån och reseplaneraren metrotransit.org är under all kritik. Det bästa är att få tag på en övergripande karta över de olika buss- och spårvagnturerna och sen en tidtabell, antingen via internet eller i pappersform.

Information och laddningsbara bussort köper man bl a på det stora studenthuset på campus, precis bredvid Fairview, som heter Coffman Memorial Union (slå upp på googlemaps). Där finns även en enorm studentbohandel där man kan köpa sina UoM-kläder och sin labbrock. 
Karta över Minneapolis och våra två sjukhus i förhållande till var vi bodde.

Studier allmänt

Precis som i Sverige skilde sig det mesta ganska mycket mellan olika kurser. Mycket är upp till den läkare man går med. Det är viktigt att man säger dr efternamn till överläkarna (the attendings) men min erfarenhet är att alla andra tilltalar man med förnamn. Trots att det på ett sätt kändes väldigt hierarkiskt, att alla tystnar när the attending kommer så var det samtidigt väldigt avslappnat när man väl vant sig vid det. Jag blev bjuden på lunch flera gånger, det hände att jag fick skjuts hem och en överläkare tom tog med oss alla tre ut till en park en lördag där vi tog en löprunda tillsammans. Efteråt tog han med oss hem till sin familj och gräddade våfflor. Det händer inte i Stockholm.

Tanken är att vi ska vara med och vara så aktiva som möjligt men ofta gäller det då att våga ta för sig lite och hålla sig framme. Det gäller både på avdelning och på op. Att undervisa innebär för många att man ställer frågor till de man har under sig. Man ska inte känna sig dålig när man inte kan svara för de kommer ställa frågor tills du inte kan svara längre och då går turen vidare till den närmast över dig, kanske en intern eller mer erfaren resident (ST-läkare).

Saker de lägger större tyngd på i USA än hemma är dels anatomi och dels konsten att rapportera en patient. De följer stenhårt sin formel SOAP, som står för subjective (anamnes, symtom), objective (status, lab, rtg), assessment and plan. Det kan vara en god ide att i förväg tänka ut vad man vill säga under var och en av punkterna.

Nånting de lägger mindre vikt på är att ställa öppna frågor och att få fram de tre F:n. De är bra på många saker i USA men att prata med patienter är inte en av dem. I princip uteslutande slutna frågor och många gånger satt dr framför sin dator och läste på skärmen under samtalen.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI
Jag läste tre olika kurser under mitt utbyte. Studentkoordinatorn i Minneapolis är minst sagt långsam med att ordna kurser så det gäller att ha is i magen. När jag åkte hade jag fortfarande bara kurser för sex av mina åtta veckor, det var först under vecka nr sex som det blev klart med vilken kurs jag skulle läsa under de sista två veckorna. Då var det dessutom tack vare att en av kompisarna jag åkte med frågade kursansvarig på kursen han var på om jag kunde komma följande period. När jag läser rapporter från tidigare studenter verkar det problemet ganska vanligt förekommande men samtidigt verkar det också alltid lösa sig till slut på ett eller annat sätt. Mitt tips är att hålla tät kontakt med studentkoordinatorn, väl på plats kan man gå och besöka henne, för att på så sätt försöka få nåt att hända.

SURG 7522: Plastic and Reconstructive Surgery - UMMC Fairview och Riverside (dvs east och west bank of the Mississippi River) - 2 veckor

Fick email nån vecka eller två innan kursen med information om hur jag skulle fixa min ID-badge, vem jag skulle kontakta. Inget material att läsa och ingen kurs i journalsystemet eftersom jag inte behövde använda det. Det här var en kurs med en del tid på mottagning men mest tid inne på operation. Goda möjligheter till att få assistera, vilket jag uppskattade. Ena veckan var jag ensam med en attending (ingen underläkare som tog plats) och fick därmed stå med väldigt mycket i såret men andra veckan var det mer folk och därmed mindre att göra för mig. Patientgrupperna var framförallt personer med sår som inte läker och kvinnor som efter genomgången mastektomi fick implantat. Trivs man inne på operation och önskar vara med och assistera så rekommenderar jag den här kursen. Det är inga ronder, som student skriver man inga journalanteckningar. Dagarna är oftast ca 8-16, vilket jag förstod senare är rena rama lyxen. Måndag-fredag.

OTOL 7501: Otolaryngology Acting Internship - UMMC Fairview - 4 veckor

Email några veckor innan kursstart med info om person att kontakta, internetbaserad journalsystemkurs (det heter EPIC) och en hel del instuderingsmaterial, bl a en lärobok som pdf. Det här var en ÖNH-placering där jag var del av en grupp av 4 residents och tre studenter som rondade tillsammans varje morgon och kväll. Det var the chief resident som bestämde och som jag gick till när jag inte visste vad jag skulle göra. Vi började tidigt, ca 5:45 och slutade oftast efter 17 vilket ledde till ca 12h/dag eftersom jag förväntades komma en tid innan ronden på morgonen för att läsa på patienter. Som tur var var det bara måndag -fredag. Man gick hem efter eftermiddagsronden inte förr än chief resident sagt att man skulle gå. Dagen avslutades med att man fick reda på när morgondagen började. Utöver att tidsschemat var mer än stenhårt så var det skön stämning när man väl var där. Det var väldigt fritt vad man gjorde. Efter morgonrond gick the residents oftast till operation och vi studenter fick dela upp oss och själva välja om vi ville se någon av dagens operationer eller om vi ville gå upp till the clinic. The clinic innebär mottagning tillsammans med överläkarna. Det här var mitt favoritställe, här fick man ta egna patienter om man bad om det för att sen rapportera till överläkarna, precis som på flera placeringar hemma. Varje överläkare hade sitt specialområde som de var extra bra på inom önh och de hade i princip bara den typen av patienter. Det fanns sömnläkare, sinusläkare, önh-cancerläkare, röstläkare, öronläkare osv. Jag gillade verkligen öron-, röst- och sinusläkarna och försökte ägna så mycket tid som möjligt med dem. Ibland hände det att man kunde följa patienter först på mottagningen och sen till op dagen efter.

Op var långt ifrån lika bra som på plastikkirurgen. På fyra veckor fick jag kanske vara sterilklädd tre gånger och sy en gång. Tid på op innebar istället att man tittade på. Ofta fanns en högupplöst storbildsskärm där man kunde följa och visade man lite intresse var det ibland nån som ville förklara vad som skedde. Chocleaimplantat var nog den operation jag var med på flest gånger, den passade sig ganska bra på skärmen och öronlkarna var villiga att visa vad de gjorde och berättade vad jag borde se.

Tisdagsmorgon var det alltid "grand round" eller vad de nu kallade det. Då kom the ent-residents från alla olika sjukhus i närheten och till varje gång var det två stycken som förberett något att prata om. Ganska bra undervisning men ofta lite för svårt för mig. Under presentationerna skjuter den där framme hela tiden frågor och säger namnet på den som ska svara. Som tur var ställdes frågorna bara till läkarna men jag hann bli riktigt nervös innan jag förstod det. Man fick frukost, vilket var livsräddande eftersom ronden på tisdagar var extra tidig för att hinnas med innan mötet som började 0630.

På onsdagar hände det att vi hade teaching round, vilket var något liknande fast bara med de på vårt sjukhus och då satt jag inte lika säkert  men som tur var anpassades frågorna till oss studenter så att vi skulle ha någon chans. Jag fick t ex förklara örats anatomi en gång och fick mycket uppskattning av överläkaren när jag råkade nämna att "the eustachian tube" framförallt kallas tuba auditiva i Europa.

Sammantaget är jag glad att jag gick kursen men jag skulle inte gå den om jag fick göra om och jag skulle inte rekommendera den till andra eftersom den tar alltför mycket tid som jag helst hade spenderat på annat. Jag har förstått att t ex general surgery-kurserna t o m är ännu värre men det här var för mycket för mig. Jag kom hem på kvällen tyå vid kl 18, åt mat och gick och la mig, gärna innan kl 21 för att orka upp på morgonen.

Med 7524: Cardiovascular Medicine - HC - HC står för HCMC, Hennepin County Medical Center. Kursen är 4 eller 6 veckor men jag fick gå 2 veckor eftersom jag hade ett två veckors gap att fylla.

Email med all information jag behövde så snart det blev klart att jag skulle gå kursen. Lite knöligt just på HCMC att man måste gå en internetkurs i allmänt uppförande (complience training) som tar flera timmar. Dessutom internet-joournalsystemkurs som måste göras även om man redan gjort det. Tillsammans tog de här förberedelserna en hel söndag. Första dagen inleddes sen dessutom med en två timmars lärarledd kurs i journalsystemet.

Efter de jobbiga förberedelserna var avklarade så blev det här den klart bästa kursen av de tre. Jag ingick i hjärtkonsultteamet på sjukhuset tillsammans med en attending, en fellow och två residents. Jag fick en eller två patienter per dag att läsa in mig på, ta anamnes, status och sen rapportera under ronden (alltid enligt SOAP- subjective, objective, assessment, plan). Sen fick jag också skriva daganteckning. Intressant att få grotta ner sig i så få sjukdomar (angina, MI och CHF) jämfört med t ex önh som var så oerhört brett. Överläkarna roterade och var på konsultteamet under en vecka i taget. De två jag gick med ingav bägge väldigt mycket förtroende och var både delaktiga i forskning och förklarade ofta sina beslut med olika rapporter som grund. Så trots stor skillnad jmf med Sverige med mycket större vilja att göra ingrepp i USA så kändes det ändå oftast som att de hade belägg för det de gjorde.

Varje morgon vid 0815 var det möte med alla residents inom internmedicin på sjukhuset där man fick frukost och där ett fall presenterades i utbildningssyfte. Under lunchen var det också alltid lunchföreläsning där man fick mat (inte mackor som hemma utan riktig mat) men annars fanns också personalmatsal om man ville äta i lugn och ro.

Jag tycker det var synd att jag bara fick två veckor på den här placeringen, jag tror jag kunde ha fått ut mycket av en längre placering. Som det blev nu så känner jag mig tyvärr inte som en sån ekg-expert som jag hade hoppats jag skulle göra men annars är jag helnöjd. Jag rekommenderar den här kursen till alla som åker till Minneapolis. Dagarna var från 0730 (så jag hann läsa på min/mina patient/er innan frukosten 0815) till ca 1630, måndag till fredag.


Språk och kultur

Det var inga problem att förstå Minneapolisborna, de talar en väldigt lättförstådd engelska. Jag som innan tyckte jag var mycket bra på engelska förstod ganska snabbt att det medicinska språket var lite annorlunda och talet flöt inte alls så lätt som jag hade förväntat mig att det skulle göra. Till att börja med använder de sig av förkortningar för allting och det tar tid innan man börjar förstå vad de betyder. Innan man åker får man en lång lista av KI med förkortningar och dess betydelser, det kan vara nyttigt att ta en titt på den om man känner att man vill vara förberedd. Nästa steg var att ta anamnes av patienter, vilket visade sig vara mycket svårare än jag trott men jag tror det bara är att låta sig utsättas för det så kommer det att gå bättre och bättre.

Kulturen skiljer sig på många punkter. Läkarna är finklädda, men patienterna kommer ofta i slitna, smutsiga och dåligt sittande mjukiskläder. Jag upplevde inte att det var någon (annan än jag) som upplevde det som jobbigt med de långa dagarna på önh. Det är som att det är så självklart att man jobbar jämt om man väljer en kirurgisk specialitet att de inte kan tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt.

En ständigt förekommande skräck för oss alla tre var MRSA. Det är väldigt mycket vanligare i USA än hemma de är extremt dåliga på att skydda sig. Hjärtkonsulterna var faktiskt ganska bra på tankesättet att sprita före och efter patientkontakt men både på plastikkirurgen och på önh var det väldigt bristande rutiner. Det är bara på op som folk tar av sig ringar och klockor. Scrubs används bara på op av läkare, annars går de i egna kläder, scrubs byts sällan och de flesta tar på av av dem hemma. Som svensk student kan man bara göra så gott man kan, sprita sig hela tiden och se till att byta kläder när man kommer till och går från sjukhuset. Jag gick alltid med uppvikta skjort- och rockärmar för att kunna sprita ordentligt, oklart om det gjorde nån skillnad men det kändes bättre.

Fritid och sociala aktivteter

Det anordnades inga aktiviteter av universitetet, i alla fall inga som vi fick höra om. Vi var tre stycken som åkte tillsammans och jag vill trycka på att jag verkligen rekommenderar att inte åka själv utan att försöka åka med andra från Sverige. Minneapolis är en väldigt fin stad där mycket handlar om universitetet. Man ser universitetets färger - vinrött och gult - överallt, inte minst på människors kläder. För shopping så finns den sk nicolette mall down town med affärer som förbinds med gångbroar över gatorna. Sen finns också den mer kända Mall of America men den ligger en bitutanför stan och det tar ett tag att ta sig dit. Bussar och spårvagn funkar bra, går oftast enligt tidtabell men de går inte alls lika ofta som man skulle vilja. Bussinfo finns på http://www.metrotransit.org/. Busskort köper man enklast på Coffman Memorial Union, studenthuset på campus. Bussbiljett kostar 1,75-2,5 USD beroende på när man åker. Man kan betala med cash på bussen men fördelen med busskort är dels att det är smidigare att inte behöva tänka på att ha med sig pengar och dels att bussen inte ger nån växel alls, dvs du har antingen jämna pengar eller så betalar du mer än vad biljetten kostar. Ett alternativt sätt är att hyra cyklar, typ som alvedoncykeln i stockholm. I Minneapolis heter de NiceRide men är tyvärr väldigt dyra, se https://www.niceridemn.org/. Har man annars möjlighet att låna en cykel, alt köpa en bagagnad är Minneapolis en utmärkt cykelstad med förhållandevis korta avstånd och utan backar. Överhuvudtaget verkar MInneapolis ha en hurtig befolkning, man ser alltid människor som är ute och springer.

Ett av våra helgnöjen var att gå ut och äta på diverse olika restauranger. Vi kände att vi hade ett gyllene tillfälle eftersom det var så billigt jmf med Sverige. Min faviritrestaurang heter "Butcher and the Boar" (se http://butcherandtheboar.com/) som är ett steak house. Annat kul är att gå och se de olika idrottsevenemangen. Tyvärr var det inte säsong for am fotboll men istället fick vi se både the Timberwolves spela basket och the Twins spela baseball. Billiga basketbiljetter finns på http://www.stubhub.com/, baseballbiljetterna var lite mer eftertraktade och var svårare att hitta billigt på svarta börsen. Istället köpte vi dem direkt från http://minnesota.twins.mlb.com/ticketing/index.jsp?c_id=min där mkt bra biljetter kostade oss 50 USD/person men kunde man tänka sig att sitta långt upp kunde man säkert få biljetter för halva det. Ishockeyn hade jag också gärna sett, NHL-laget heter "the Wild" (notera att man inte lägger till ett "s" som man annars gärna gör), men biljetterna var aningen för dyra, ca 80 USD för sämsta tänkbara platser. De spelar dessutom inte i MInneapolis utan i St Paul.

Vi bodde på botttenvåningen av en villa och på ovanvåningen bodde fyra collegestudenter som vi hängde en del med. Är man ute efter att träffa lite amerikanska studenter så rekommenderar jag att hyra en del i ett större hus så som vi gjorde, där andra studenter också bor. Annars kan det vara svårt träffa andra på ett naturligt sätt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med att jag åkte och det var fantastiskt kul att få göra det med Carl och Gustaf. Det var fyra hårda veckor av ÖNH men också fyra lättare veckor. Jag tycker jag har fått se mycket av det jag hade hoppats på innan, dvs uppleva amerikanska sjukhusmiljön, plugga i ett annat land, uppleva USA som 27 och jämföra med hur det var som 17-åring, vi har ätit en massa god mat, varav väldigt liten del var nyttig osv. Jag tror inte den här resan kommer ha särskilt stor betydelse i min framtida yrkesroll, jag ser det mer som personlig erfarenhet, nåt jag ville göra för mig själv, inte för att jag trodde jag skulle bli så bra doktor av det. Jag rekommenderar alla som funderar på att åka att ta chansen, det kommer ni inte att ångra!
Jag med en NiceRide framför Washington Ave Bridge som sammanlänkar västra och östra delen av universitetet.