General Medicine (Gastro), 5 weeks, Hornsby Hospital

Jag ingick i ett team som bestod av två interns (ungefär underläkare) och en registrar. Som team hade vi sedan tre olika consultants (överläkare) att ronda patienter tillsammans med. Olika internmedicinska team hade olika inriktning, i praktiken var dock Hornsby ett så pass litet sjukhus att det var ett blandat patientunderlag och inte särskilt inriktat på gastroenterologi.  Min officiella handledare var en consultant, dock såg jag inte så mycket av honom.

Dagarna bestod i att ronda patienter både på medicinavdelningen och på MAVA. Dels rondade vi patienterna utan överläkare och när någon av dem ville ronda sina patienter gick man igenom allt en andra gång. Underläkarna hade en stor arbetsbörda och jag gjorde mitt bästa för att underlätta deras arbete. Tyvärr innebar det att det inte kändes ok att uppta tid med att ställa frågor eller att förhala ronden med att undersöka alla patienter etc. Under ronden med överläkarna var det desto lättare, de var alla undervisningsinriktade både mot mig och gentemot underläkarna.

Det tog ett tag att greppa hur hela systemet fungerar, eftersom upplägget är ett helt annat än i Sverige. Det kändes ineffektivt att ronda samma patient flera gånger, å andra sidan gjorde det kanske att handläggningen blev snabbare. All dokumentation sker bed-side, under tiden man ser patienterna. Man går då igenom vitalparametrar och läkemedel (pappersjournaler vid sängen) och skriver motsvarande daganteckningar i patientjournalen inklusive plan och åtgärder. Sjuksköterskorna rondar inte med läkarna, utan har den inte alltid angenäma uppgiften att tolka handskrivna journaler.  Man har alltså ingen ”sittrond” som vi har här hemma.

Jag upptäckte tyvärr ganska snart att jag hamnat i ett dysfunktionellt team som hade uppenbara samarbetssvårigheter.  Jag övervägde att försöka byta placering och såg min chans när min officiella handledare fick ett annat team med kort varsel. Stämningen i det nya teamet var helt annorlunda och jag trivdes mycket bättre. De gjorde mig delaktig i arbetet och fick mig aldrig att känna mig i vägen. Jag skrev de flesta journalerna när vi gick runt, lärde mig alla vedertagna förkortningar och teckningar (underbart att få dokumentera med bilder!) som man gör över statusfynd. Alla venprover och PVK:er görs av underläkarna så där kunde man få en del praktisk övning. Sen kunde man alltid gå med på skopier.

Teoretisk undervisning utgjordes av grand round en gång per vecka, sen följde jag även med underläkarna på deras lunchundervisning.  Varje fredag var det föreläsningar på Royal North Shore Hospital tillsammans med lokala studenter. Många av föreläsningarna var väldigt interaktiva och höll överlag högre kvalité än här hemma. Det var ett bra tillfälle att få träffa andra utbytesstudenter, i Hornsby var det bara jag och en japansk utbytesstudent som var där ett par veckor. Vid ett tillfälle ställde jag upp som låtsaspatient i en traumaövning för de lokala studenterna. Jag fick personifiera ”head trauma” och fick hjälp av en make-up artist för att göra det hela mer trovärdigt. Det kändes roligt att få ge någonting tillbaka, dessutom kommer jag nu aldrig glömma GCS…

Emergency Medicine, 5 weeks, Hornsby Hospital

Det kändes roligt att komma till akuten efter fem veckor på avdelning. Dels eftersom jag är intresserad av akutmedicin, dels för att akutplaceringar generellt är de mest givande i utbildningen. Akuten fungerade i stort sett som i Sverige, det var också enda kliniken som hade datoriserat journalsystem.  Även här hade jag en consultant som handledare, i praktiken fungerade det så att jag hängde på alla läkare. I Sverige är jag van vid att själv träffa patienter för anamnes och status och därefter presentera PBD och förslag till åtgärder för en överläkare. I Hornsby gjorde jag i princip samma sak, med den skillnaden att i stort sett alla patienter redan var påtittade.  Som student kunde man därför sällan känna sig som en resurs. Det var helt upp till mig vad jag ville göra på gott och ont. Det tog en del energi att hela tiden hitta någon läkare som hade tid och lust att handleda. Jag försökte fokusera på att se så många patienter som möjligt, jag tog anamnes och status och funderade själv över utredningar när jag inte hittade någon läkare att presentera för. En gång i veckan var det seminarium för alla underläkare på akuten. Det var olika teman (snake bites var en favorit) varje vecka och det var alltid värt att gå på dessa. Varje fredag åkte jag till RNSH för föreläsningar.