Redan under den första terminen på KI tågade jag mot utbyteshandläggarnas korridor på campus i Solna för att säga: "Jag vill utomlands!". Suget efter att få resa iväg kom från en vilja att tidigt få uppleva det dynamiska i min framtida yrkesroll, jag vill arbeta på olika platser i världen och att då nyttja utbytesmöjligheter under studietiden tyckes ultimat. Svaret jag fick: "Vad kul, kom tillbaka termin fyra så kan vi se över om det finns möjlighet att åka då" kändes såklart bra, men termin fyra kändes som en punkt belägen en evighet in i framtiden. Som så många gånger förr så gick tiden ofattbart snabbt och hips, vips var det dags att gå tillbaka till utbyteshandläggarnas korridor för att ställa frågan; "Kan jag åka nu då?". Ansökningsprocess och nervös väntan tog ungefär ett år från det att jag lämnade in de första ifyllda blanketterna till det att jag åkte iväg. De länder jag sökte till var engelsk- och franskspråkiga, i sista hand sökte jag även nordiska utbyten. Jag fick en plats i Paris vilket gladde mig enormt, samtidigt som språket skulle komma att bli en tuff utmaning, då jag sedan tidigare endast hade en halvdan gymnasiefranska liggandes i språkcentrum. Jag antog utmaningarna och såg fram emot att få kliva ur läkarlinjens hjulspår för att få sättas på prov gällande strukturering och fokusering på annat än resorna till KS i Flemingsberg. Tiden innan utbytet skulle jag säga var väldigt viktig och för min personliga utveckling tror jag att den tiden gav erfarenheter som jag kommer bära med mig vidare in i fortsatta studier och framtida yrkesroll.

Mitt mål var att få åka på termin sex, den andra delen av Klinisk medicin. Tidigt blev jag varse att det största ansvaret låg på mig som utresande student att skapa en bild av hur jag via utbytesuniversitetet skulle kunna få utbildning motsvarande den som ges i Sverige. Således fick jag sätta mig in i upplägget på läkarprogrammets sjätte termin; vilka moment kommer jag vara borta under och vilka obligatoriska delar kommer jag då missa? För att kunna skapa mig en bild av detta utgick jag från de 'schemaramar' som finns bl.a på pingpong gällande kursupplägg. Detta upplevde jag som svårt då jag satt med detta termin fyra och hade mycket liten inblick i vad som komma skulle under framtida terminer. Dock hade jag enorm hjälp av att en kurskamrat hade siktet inställt på att åka på utbyte under samma period. Denna kurskamrat och jag blev tilldelade utbyte till samma universitet i Paris; Université de Pierre et Marie Curie (Paris VI). Från det att vi blev antagna till universitetet så tilltog arbetet med att utforma ett s.k 'Learning agreement'. Här skulle vi alltså försöka precisera vad vi önskade ta del av för sorts utbildning i Paris, för att just få det att överrensstämma med "missad" utbildning på KI. När vi överblickade termin 6 på KI valde vi att dela upp och strukturera, bl.a i excelark. Det vi såg var att teoriblockens obligatoriska delar kunde vi göra innan eller efter utbytet alternativt på distans från Paris. Vi tog kontakt med de ansvariga för olika moment; vår studierektor, infektions-, hud- och klinisk farmakologi/åldrande-ansvariga. Vi förde diskussion med dem om upplägget och de stöttade oss på olika vis. Sedan kunde vi presentera ett förslag på Learning agreement, där två block av klinisk praktik ingick. Jag minns det som en rätt trevande period, vi visste inte riktigt hur det skulle lösa sig men tack vare god kontakt med de olika momentansvariga kunde vi sålla så att utbytet i Paris skulle kunna te sig rent praktiskt och teorin då skötas via KI. Således sände vi ett Learning agreement, godkänt utav vår studierektor, där vi önskade få göra två kliniska placeringar om 8 v vardera på kliniker för infektion respektive internmedicin. Det blev godkänt från utbytesuniversitetet och vi kunde fokusera på att lägga ett puzzel för tiden innan och efter utbytet gällande tentor och andra obligatoriska moment.

Vi fick via gott bemötande från KIs håll möjlighet att dubbelläsa kurser med terminen över och kunde tenta av ett av de moment vi skulle komma att missa. Jag fick även lägga om i mina VFU-veckor för att göra de "mest obligatoriska" innan avresa, t.ex geriatrik som kursledningen för klinisk medicin sagt att den var bra att göra. Min vårdcentral där jag skulle göra VFU godkände att jag kunde komma två veckor på sommarlovet istället.

Egentligen tycker jag att alla ni som funderar på att åka utomlands ska ta saken i egna händer så tidigt som möjligt och själva försöka planera utefter hur terminen på KI ser ut. Var ute i god tid för att få göra dessa saker, istället för att behöva resta dem senare. Lita på omgivningens flexibilitet och att många vill hjälpa dig på traven. De flesta ansvariga är intresserade av att främja utbytet och hjälpa till på vägen mot en fantastisk erfarenhet!

Från det att Learning agreement mellan mig, KI och utbytessuniversitetet UPMC var klart fick jag mycket knapphändig information från UPMC. När jag ansökte om uppehåll för utbytesstudier kändes det hela ganska bisarrt och i mitt huvud snurrade: "Vad är det jag gett mig in på?!" Ju närmare utbytet jag kom desto mer insåg jag att mycket skulle få lösa sig på plats. Jag tänkte också "Okej, jag åker. Det värsta som kan hända är att jag får gå om den sjätte terminen. Det gör väl inget..." Anledningen till att jag resonerade så var nog att man är van, som läkarstudent på KI, att allt ska vara så strukturerat och upplagt för en. Man tar i vanliga fall ganska få initiativ för att forma sin utbildning, nu låg hela terminen i våra händer.

En hel del intyg, bl.a gällande vaccinationer, behövde tas med till registrering. För att samla in dessa papper och lyckas med registreringen hade jag mycket god hjälp av utbyteshandläggare på KI som alltid fanns tillgängliga och beredda att hjälpa till. Med alla papper i ordning flög jag till Paris och möttes direkt av en del barriärer som försenade min ankomst till praktiken med ett par dagar. Jag var på plats helgen innan utbytets start men insåg att fransosernas stränga byråkratiform ibland rör till det, då registreringen tog längre tid än vi tänkt. Två snöslaskiga dagar i rad besökte vi sekreteraren för medicinska fakulteten som välkomnade oss, på en franska som verkligen inte tog någon hänsyn till att det handlade om inskrivning av svenska studenter. Hon talade snabbt och visade oförstånd inför vårt oförstånd, ändå blev registreringen av och vi fick instruktioner för vart vi skulle infinna oss för våra kliniska placeringar. Jag tror att man inför ett utbyte ska vara på plats så tidigt det går, för att få känna in staden och snabbt komma in i språk, lokaltrafik, studielokaler m.m. Dock bör man ha i åtanke att om det krånglar och man kommer ett par dagar senare än vad man tänkt så har många överseende med det, i allafall när det gäller klinisk placering i Frankrike. Ändå kändes det häftigt att stå inne på sekreterarens byrå, de visste verkligen  att vi skulle komma och  hade papper i ordning för oss. Andra utbytesstudenter försökte göra sig förstådda innan och efter oss, det gav en känsla av att vi inte var helt ensamma.

Innan jag kom till Paris hade jag ganska liten aning om hur ekonomin skulle fungera, jag visste vad de fasta kostnaderna skulle bli men det är de rörliga som är svårbedömda när man flyttar till ett annat land. Från CSN fick jag ett utökat studiestöd med lån, i klumpsumma. Utslaget på de fyra månaderna blev det omkring 13 000 kronor per månad. Utöver detta fick jag Erasmusstipendium, resebidrag och ett annat stipendium som jag sökt från dr Felix Neuberghs stiftelse. En stor del gick till fasta kostnader för boende, telefon och tunnelbanekort. Ändå fanns det god möjlighet att leva smart under tiden i Paris. Att leva är något billigare än i Stockholm, dock får man räkna in att ens sug efter att besöka museum eller äta en god middag på någon av alla underbara restaturanger ökar. Jag hade gjort en tydlig budget för att se vad som skulle bli över till mat, nöjen och shopping. Ändå kan jag säga att det är betydligt enklare att hålla en budget i sin hemstad än vad det är när man åker utomlands för en fyra månaders vistelse i en fantastisk stad som man vill lära känna så snabbt som möjligt.

Under tiden i Paris hade vi många besök från nära och kära, det blir en intressant aspekt på att göra utbyte i en storstad. Med besöken kom ju det faktum att vi följde dem i deras turistande i staden och därmed följde med ut och åt, gick in på alla möjliga museum. Tänk på det om du skall göra utbyte i en storstad, får du många besök kan det vara värt att lägga undan pengar för detta. Ett tips är också att i din utbytesstad försöka göra upp en lista över bra restauranger och sevärdheter samt ha koll i förväg på prisläget. Ofta kan de bästa, mest "typiskt Parisiska" turistrestaurangerna vara väldigt dyra och tråkiga, dock de mest tillgängliga om man inte har god koll innan. Att känna till några mindre och prisvärda restauranger i t.ex Maraiskvarteren kan vara underbart. Mitt tips då är att promenera runt på dagarna och skriva ned när du passerar något bra. Mina favoriter var Glou och Jaja i Marais.

Jag och min pojkvän reste tillsammans till Paris, det var väldigt bra att åka med någon annan sam att ha koll på vilka andra KI-studenter som kommer finnas på plats i utbytesstaden, vi var flera stycken i Paris. Via en uthyrningsagentur fick jag och min kille hyra en 18 kvadratmeter stor lägenhet i centrala delarna av Paris. Vi fann agenturen (lodgis.com) genom att söka efter 'long term rentals in Paris' eller liknande, på google. Det är bra att hyra genom en pålitlig agentur, man får se bra bilder på lägenheten i förväg och kan skaffa försäkringar, avtal m.m genom dem. Det som tillkommer är en avgift till agenturen, vi fann dock att det var värt det då vi inte ville gå via "Blocket-liknande" sidor. Vi betalade en hel månadshyra i deposition plus agentursavgift och den första hyran innan avresan. Det kändes väl såklart lite läskigt och ganska svårt att få ihop ekonomiskt men i efterhand var det värt det tack vare den goda kontakten med agenturen och med den privata värden som de förmedlat. Å andra sidan fick andra utbytesstudenter tag i bra lägenheter, utan extra kostnader utöver hyra och deposition via de olika "Blocket-liknande" sidor som finns. Vi betalade 1000 euro per månad för vår lilla lägenhet med kokvrå. Dess trevliga standard och läget gjorde det överkomligt, vi bodde i tredje arondissementet (enligt Paris sätt att dela in staden) vilket gjorde att vi kunde promenera ned mot Seine till Notre Dame och Louvren på dryga kvarten. Jag tycker att ni som planerar för att åka ska läsa in er noga på staden och fråga runt, kanske känner ni någon som bott där innan och kan säga vilka distrikt som är trevligast och bäst belägna. Utefter det kan man överväga kostnader kontra storlek på lägenhet och komma fram till vad som passar en bäst. För oss var en liten lägenhet centralt det bästa alternativet. Till sjukhuset tog jag metron som är väldigt täckande och smidig.
 

I Frankrike är läkarutbildningen sexårig, med kliniska placeringar som sträcker sig över fyra månader. I Sverige stannar vi på de flesta VFU-placeringar i en vecka. De franska studenterna är på kliniken 09-13, därefter har de antingen föreläsningar på universitetet eller pluggar egenhändigt i biblioteket. I Frankrike finns inga underläkare, där utför läkarstudenterna ett arbete som får kliniken att gå runt. I Sverige har man som läkarstudent på tredje året nästintill inget egentligt ansvar, man följer med i flödet och skulle man vara borta en vecka så skulle ingen annan drabbas än en själv som skulle få ta igen det någon annan gång. De franska studenterna siktar på att skriva så bra som möjligt på sina tentamen för att söka arbete med sina resultat, i Sverige bryr sig ingen arbetsgivare om vad du skrivit för poäng på någon tenta. Detta var bara några av alla skillnader. Jag tycker att båda systemen har sina för- och nackdelar men de franska studenterna tog väldigt mycket ansvar som jag i min roll som utbytesstudent inte kunde matcha alls till en början. De var mån om att jag skulle lära mig, men förstod nog aldrig riktigt hur pass annorlunda utbildningssystemet var för mig.

På kliniken fanns sex läkarstudenter, två som gick tredje året och fyra som gick sjätte året, de kallades alla för "externer". Sedan fanns två som kommit förbi utbildningen och nu gjorde en AT-liknande period som "interner". Till denna extremt hierarkiska skara ställde sig även den ansvarige läkaren, "chef de clinique" som övervakade arbetet och gick rond på tisdagar. Ovanför honom fanns en professor för kliniken, vilken man niade när han kom och rondade på fredagar. Högst av alla fanns den professor som gett namn åt avdelningen, han dök upp någon gång i månaden (gärna oförberett) för en rond. Då sträckte alla på sig lite extra och den väldigt stökiga byrån där vi satt och arbetade blev snabbstädad. Denna hierarkiska pyramid var välfungerande på sitt stela sätt, jag hamnade parallellt med de andra studenterna och försökte så gott det gick få byta något ord med klinikchefen då och då men ofta blev jag avsnäst av honom eller någon utav de två internerna. Å andra sidan var de fantastiskt trevliga, roliga och snälla men jag fick noga välja mina tillfällen för frågor och funderingar. Det var tufft att ta sig in i hierarkin där alla hade så tydliga roller, innan jag funnit mig bekväm i att vara en 'liten svensk tjej som fanns där för att se och lära' så var det svårt. Sedan kom jag närmare de andra studenterna och de gjorde mig uppmärksam på om något exceptionellt skedde på kliniken. De förklarade sådant som jag inte förstod, men bara när de själva hade tid vilket de ganska sällan hade.

Studenterna ser på måndagen över vilka patienter som är inneliggande (min klinik hade 15 platser) därefter delas dessa ut och var student får ansvaret för två eller tre patienter. Till en början fick jag gå med en annan student in till patienterna, lyssna när de diskuterade sedan vara med och ställa status m.m. Sedan kunde jag ta en patient själv varje måndag. Efter att studenten varit inne hos patienten för att ta anamnes och ställa status så presenterar studenten patienten för en av internerna och så diskuteras fallet för bedömning och åtgärd. Sedan tar studenten tag i beställning av prover, röntgenremisser och konsultationer. I nästa steg presenteras patienten, utav studenten, för klinikchefen på tisdagsronden. Ny preliminär bedömning och åtgärder görs fram till fredagen då professorn rondar och studenten får presentera sin patient igen för hela gruppen. Med detta system finns enorma möjligheter att få lära sig på djupet om hur man bedömmer sin patient, presenterar den och sedan planerar för framtida vård. För mig som fick följa med in och träffa alla patienter och ta del av både klinikchefen och professorns ageranden blev dagarna på kliniken oändligt lärorika, så länge jag hängde med i språket. Ingen på kliniken, förutom de ungefärligt jämnåriga studenterna, är intresserade av att prata engelska. Det finns inte på kartan att presentera en patient på engelska. Däremot använde jag mig av engelskan ibland, för att vara helt säker på att ha förstått rätt, ff.a i samband med patientkontakt. Patienterna ställde sig ofta positiva till mig som utbytesstudent och ville berätta om sin bild av Sverige; småprata om ABBA och Zlatan. Med tiden kom jag in i arbetet och trivdes riktigt bra på kliniken men de första veckorna var extremt tuffa. Jag började senare själv skriva i journalerna, som i Frankrike är genomgående analoga. Pappersjournaler hämtas upp i stora mappar från arkiv och i dem textar man ned sina anteckningar dag för dag. Även detta en stor skillnad från det svenska systemet. Inför varje ny anteckning jag skulle göra fick jag gå igenom hela journalen för att se om man gjort t.ex en motsvarande undersökning tidigare att relatera till när jag skulle skriva in ett nytt provresultat. Ur detta lärde jag mig mycket och fick gå igenom många års journaler och idogt försöka relatera; vad är relevant att delge i journalen och vad ska jag lämna utanför. När man som läkarstudent dikterar journal i Sverige gör man det med handledande läkare som signeringsansvarig och diktatet redigeras efter att det skrivits ut. I Frankrike skulle redigering i efterhand anses som ett mindre misslyckanden och det blir ju inte särskilt snyggt när man stryker över och kladdar...

Gällande kontakten med de andra på kliniken så är det ett faktum att de inte har så särskilt mycket tid över för en, det förstod jag tidigt. Studenterna går så snabbt de kan från kliniken till biblioteket varje eftermiddag, där pluggar de tills det stänger. När jag frågade vad de skulle göra på helgerna så var svaren ofta "Plugga, såklart". Visst, studietempot är högt även i Sverige men studieflitens lampa lös med en enorm glöd i Paris. Detta inspirerade mig och jag själv fann deras upplägg ganska lätt att adaptera. Under mina fyra månader gjorde jag som tidigare nämnt endast praktik. Jag har således inga upplevelser av de teoretiska studierna men hade god möjlighet att läsa in mig på den teori som jag tentade av vid
hemkomsten till Sverige.

Mina generella råd vid praktiska studier i Frankrike är att hålla huvudet högt, stå ut, försök prata franska och var kreativ. Med kreativitet kan du komma långt när du inte förstår eller känner dig matt i hierarkins pyramid. Vissa dagar har ingen tid att översätta vad patienten berättar i slutet av sin sjukdomshistoria, då kan du behöva haffa en städare i korridoren som kanske har en stund över till att förtydliga. En annan dag kommer han som gett namn åt kliniken och ställer dig frågor om socialbidrag eller återvinning i Sverige, eller om varför du inte kan något om konflikterna i Mali. För fransmännen handlar mycket om att ha en god inställning och behärska språket, resten löser sig. Det finns ofta någon annan i hierarkin som vill visa att de kan det som du inte kan!

Den franska kulturen är fantastisk, utan varken fördomar eller bondaktig syn kan man unna sig att konstatera de skillnader som finns mellan svenskar och fransoser. Vissa saker är precis som i Sverige men gällande byråkrati och utbildningssystem så är det hårdare i Frankrike. Det fantastiska är att det finns inget annat att göra än att ta seden dit man kommer och njuta av det raka bemötandet och den ofta totala oförståelse som finns inför att man ibland inte alls förstår. På kliniken fick jag absolut inte prata engelska inför de som stod över studenterna i hierarkin. En dag blev jag "påkommen" i korridoren med att försöka få en av studenterna att förtydliga en patients situation på engelska, för att jag skulle kunna hänga med på stundande rond. Plötsligt dök en av 'internerna' upp, hon hörde de engelska orden som byttes mellan oss varpå hon tydligt förklarade, halvskrikandes för mig på än snabbare franska än tidigare "Du får INTE prata engelska här, du MÅSTE prata franska hela tiden, hela tiden, hela tiden för det här är en fransk avdelning och du måste lära dig!!". Mitt i detta så är det ju onekligen sanning, det som hon halvskrek till mig. Jag lärde mig en väldigt bra franska, anpassad för sjukhusmiljön. Ibland kunde det slå mig, när jag stod inne på livsmedelsaffären att jag ännu inte kunde namnen på majoriteten av grönsakerna men om någon skulle be mig skriva en journal för en patient inlagd för behandling av purös meningit så skulle det inte vara några större problem. Återigen tror jag att man för att trivas i det franska sjukvårdssystemet måste vara beredd på att vara ödmjuk, långt ned i hierarkin och noga överväga sina insatser. Så är det även utanför sjukhusets dörrar, man bemöts med generositet om man själv försöker ge så mycket man kan, framförallt gällande språket.

I efterhand är jag mycket glad att jag tackade ja till universitetets erbjudande om att läsa franska parallellt med det som fanns med i Learning agreement. Kursen som arrangerades för utbytesstudenter tyckte jag var fantastiskt bra, både för språket men också för det sociala. En kväll i veckan fick jag träffa en grupp studenter från världens flesta hörn. Vi hade väldigt kul och pratade mycket om bl.a kulturskillnader och våra generella upplevelser av livet i Paris. Vi diskuterade på franska som bröt mot svenska, kinesiska, spanska, italienska, ryska med mera. Får man möjlighet att läsa en sådan "Franska som främmande språk"-kurs (FLE) tycker jag absolut att man skall tacka ja till detta! Man blir via ett test i början av terminen placerad i en grupp för rätt nivå på språkundervisningen, jag vill tipsa om att känna av tidigt om det verkligen är rätt nivå. Jag valde att kliva upp från min första grupp till en egentligen "för svår" grupp men när man bara har fyra månader på sig och vill bli bättre så snart som möjligt så tycker jag att det kan vara värt att satsa. I efterhand skulle jag gärna ha tagit någon extra språkkurs på sidan om den som UPMC arrangerade. De kan ofta kosta en del men om man har mycket fritid så kan det vara värt det då varje språkligt framsteg man gör öppnar upp många dörrar socialt i Frankrike.

Utöver min situation på kliniken och problem kring språkbarriären var kulturkrockarna inte särskilt mångtaliga då Parisarna generellt sett är toleranta i och med den enorma skara turister som var dag rör sig mellan punkterna i guideböckerna. En intressant skillnad gäller stadens platser för studier. Universitetet hade flera bibliotek, på campus och i anslutning till sjukhuset. De är ständigt till bredden fyllda men ofta ganska trevliga ändå. När jag sökte mig till andra bibliotek slogs jag dock av förvåning inför de köer som bildas. En grådaskig februaridag kring lunch bestämde jag mig för att testa på det stora biblioteket i Centre Pompidou, ett par minuters promenad från lägenheten. Utanför insläppet till biblioteket ringlade sig kön lång, mängder av studenter väntade på att få passera säkerhetskontrollerna in till studieron. Jag köade den dagen en hel timme för att få komma in till ett ganska ordinärt studielandskap med enormt många platser som var tagna nästan allihopa. På fler ställen runt om i staden finns dessa stora bibliotek med så högt tryck att köerna är längre än vad man någonsin skulle kunna tänka sig i Stockholm. Jag hoppas att framtida utbytesstudenter som åker till Paris tänker på att njuta av kulturskillnaderna och köerna till biblioteken, utbildning är blodigt allvar för fransmännen. Låt det inspirera dig och stå i de där köerna, köp med dig en croissant och tjuvlyssna på det vackra språket som talas runt om dig!

Vid ankomsten hade jag fått en del information om aktiviteter från en maillista som det franska universitetet använde för att kontakta utbytesstudenterna. Mailen lockade till allt ifrån rundturer på campus och konserter med skolorkestern till helgutflykter mot Atlantkusten. På universitetets hemsida fann jag mycket information om hur saker och ting fungerar och var jag kunde hitta biblioteken och dylikt. På campusområdet fanns även en byrå för utbytesstudenter som väldigt vänligt hjälpte till med inloggning för WiFi, mail och sådant. Jag, personligen, hade fullt sjå med att upptäcka Paris som den underbara stad det är och njöt av kulturutbudet utanför studentlivet. Gällande inträden till stadens museum så erbjuds ofta studenter reducerade priser. Om jag hade fått utbyte i en mindre stad, utan samma enorma kulturutbud och om jag hade åkt själv så hade jag nog definitivt engagerat mig mer i studentlivet. Min pojkvän studerade inte under våra fyra månader i Paris, även det en anledning till att jag inte hakade på något av erbjudanden från maillistan.

Alltså skulle nog min utbytesperiod ha sett väldigt annorlunda ut om jag studerat i en mindre stad, med färre kulturella magneter. Att promenera genom stadens parker eller sitta vid Notre Dame och se ut över båtar med turister eller annan last som passerade var ett nöje i sig. Hade jag velat hade jag säkerligen kunnat, via universitetet få spela instrument eller vara med i något idrottslag. På campus fanns ett studentgym som alla hade tillgång till. En lustig del av detta gym var att vissa andra studenter som läste teoretiska kurser kunde genom att besöka gymet var vecka få extra högskolepoäng för det.

Att umgås med franska läkarstudenter efter praktiken var nästan omöjligt, om man inte behagade sitta mitt emot dem i biblioteket. Däremot upplevde jag en enorm lättnad när jag under sista tiden i Paris var på samma klinik som en italiensk Erasmusstudent. Förutsättningarna för oss var ungefär desamma, vi var inte särskilt involverade i studentlivet men att fylla dagarna med upplevelser var enkelt med ett intresse för staden och kulturen. Vi kunde prata vår blandfranska med varandra och diskutera hur livet i hierarkins pyramid egentligen tedde sig. Vi upplevde det hela på samma vis och kunde stötta varandra. Jag tror även på att ha kontakt med eventuella övriga KI-studenter på plats i utbytesstaden, man kan lära mycket genom att utbyta erfarenheter under tiden. Man kan också hjälpas åt med de byråkratiska delarna som ibland kan tyckas tungrodda på egen hand.

Jag vill för framtida utbytesstudenter tipsa om att i Paris finns Institut Suédois beläget i de vackra Maraiskvarteren. Hit kan man gå för att på svenska beställa en bryggkaffe och kladdkaka av trevliga Parissvenskar. När man sedan slår sig ned märker man snabbt att många runt om en studerar i Paris, även de. Förutom svenskt fika ges utställningar och det finns anslagstavlor där man kan hitta notiser lämnade av fransktalande som vill lära sig svenska, någon som söker barnvakt eller kontaktuppgifter för aktivitetsgrupper. En fantastisk mötesplats oavsett om man har hemlängtan eller ej!

Mina utbytesstudier har utvecklat mig som läkarstudent innan, under och efter tiden i Paris. Det slår jag fast. Till detta kommer att det var en personligen, underbar resa som lämnat en uppsjö minnen av tiden i den fantastiska, franska huvudstaden.