Jag hade vetat i flera år att jag ville göra utbyte till just Paris och hade kollat upp väldigt mycket i förhand, därför är jag kanske inte den allra bästa att fråga om det var mycket förberedelser. Det var väldigt mycket förberedelser.

 Det blev särskilt mycket eftersom jag ville resa med min sambo som också är läkarstudent men går en annan termin. Det var många kurser som behövde matchas och många samtal med olika kurssekreterare innan vi fick en plan som klaffade. Det är bra att vara ordentligt påläst på vad som ska göras de respektive terminerna redan innan man söker, så att man lättast kan hitta ett utbyte som fungerar. Jag satt med utskrifter på lärandemålen och jämförde med de franska kurserna redan innan jag ens sökte, för att vara säker på att allt klaffade. 

Att utbytesskoordinatorn på Paris 7 var superstressad på gränsen till sammanbrott gjorde inte saken lättare. Det var många saker som, enligt koordinatorn absolut aldrig skulle funka, men gick hur smidigt som helst. Till exempel var det helt omöjligt att ordna praktikplatser som var kortare än 2 månader enligt henne, men när man pratade med sjukhuset var det inga problem. Allt administrativt gick mycket lättare att ordna själv direkt med sjukhuset, via professorn eller hans sekreterare.

Från KI’s sida gick det mycket lättare. Det var superlätt att kommunicera med både kursansvariga och koordinatorer, och själva ansökan var ju i princip bara att fylla i en lapp och skicka sitt CV.

För min del innebar planeringen att jag gjorde delar av termin 9 och 10 (neuro, psykiatri samt pediatrik) och stannade kvar även över sommaren, gjorde tentan i Sverige och fortfarande har rest på de praktiska momenten i ögon/ÖNH. Detta ska jag ta igen i höst när mina kursare gör pediatrikterminen. Nackdelen med detta var att jag inte kunde arbeta som underläkare efter T9, vilket kanske uppfattas som ett stort problem för många. Det kan vara bra att tänka på innan avresa. Jag hade själv lite ångest över detta men i efterhand känns det bara som en stor lättnad och ett mycket bra beslut.

Innan jag reste ner fick jag mail om en Facebookgrupp för studenter vid mitt universitet. Denna visade sig vara det allra viktigaste mediet för att få ordning på utbytet. Genom gruppen fick jag kontakt med några andra utbytesstudenter som fanns på samma sjukhus som jag, de förklarade vägen och berättade vem jag skulle prata med. Från själva universitetets sida var det tyst som i graven. Det fanns någon studentrepresentant som skulle hjälpa utbytesstudenterna men hon var svår att få kontakt med..

Man ska även registrera sig officiellt vid universitetet vid sin ankomst. Då får man ett papper med en stämpel på och en katalog. Innan jag reste ner hade jag kontakt med en mycket stressad och mycket förvirrad utbyteskoordinator. Hon var snäll men svarade inte på mail. Efter mycket om och men lyckades jag googla mig fram till vart hennes kontor låg, sedan promenerade jag dit. Jag skulle även ha fått ett studentrabattkort av något slag men det var fel på apparaten så det blev aldrig något. Egentligen skulle jag ha ordnat detta men det visade sig att mitt svenska Mercenatkort gav alla rabatter ändå. Jag fick mitt papper i alla fall, det är är viktigt att behålla tills senare.

Jag kom ner till Paris dagen innan praktiken skulle börja vilket blev lite väl stressigt. Jag var extremt nojig över att jag inte skulle bli godkänd om jag inte var där från absolut första dagen, men det visade sig att det inte spelade så stor roll vare sig för praktikanordnare eller koordinatorer. Jag rekommenderar verkligen framtida studenter att ta några dagar för att komma in i stan, kolla på kartan, flytta in och lugna nerverna!

-       Om något inte fungerar – ta hjälp av andra utbytesstudenter. Något av det viktigaste jag lärde mig under denna termin var hur hjälplös jag kände mig när jag inte hade kurskamrater att fråga om råd, inte fick så god hjälp av admnistrationen och inte förstod systemet. Använd facebookgrupper och emaillistor och kontakta gärna studenter som varit på plats innan. Eftersom jag var först på plats min termin blev det jag som fick råda de andra om hur de skulle ta sig fram, och det kändes verkligen bra att kunna sprida kunskaperna vidare.  

I Paris är det dyrt att bo, men något billigare att äta ute. Men problemet är inte priserna, utan ens egen inställning. Man lever verkligen för dagen, och kan inte riktigt låta bli den där extra glassen, vinflaskan, ostbrickan, museibesöket. Jag är glad att jag hade snålat och sparat en den innan utbytet, jag hade ett jättebra år, men det var naivt att tro att jag skulle kunna eller vilja hålla inne på pengarna. Det bästa spartipset jag har är att bo i kollektiv - det gör dessutom underverk för språkkunskaperna. Mer om detta under rubriken "boende". 

Eftersom jag reste med min sambo ville vi först ha en egen lägenhet. Jag hade läst att Belleville var det hippaste av alla hippa områden, fullt av borgarbohemer, gallerier och gerillaträdgårdar, plus graffitti, dumplingsställen och uteserveringar. Där ville jag naturligtvis bo! Att området hade rätt dåligt rykte bland Parisare bekymrade mig inte särskilt.

Vi hittade vår första via Airbnb och beslöt oss för att ta den i några veckor och leta något mer långsiktigt på plats. Detta visade sig snart vara ett mycket bra beslut. Vårt första rum var i princip en källarskrubb utan värme, utan varmvatten och med en halvdassig kokplatta, mitt i Bellevilles värsta red-light-district. Det var möss, skräp och gamla hattar inomhus. Utomhus stod asiatiska flickor med lackstövlar och löste sudoku medan de väntade på kunder. Utom på måndagar, då stod de i kö utanför Western Union, jag tror de kanske skickade hem pengar till sina hungriga familjer.  

Jag tror grannen till höger hade tuberkulos, hennes hostningar ekade genom väggarna. Grannen ovanför jobbade på gatan, man hörde skrik och stön och bankningar om kvällarna, och mötte henne i porten med herrkunder som aldrig mötte ens blick. En gång kom några tatuerade kineser i skinnjackor och bankade på vår dörr, men vi öppnade inte så de gick iväg. Vi kokade vatten på spisen för att få badvatten och sov med mössa för att hålla kylan borta, men den skoningslösa Parisiska februarinatten trängde sig in i varenda led. Jag grät. Jag ville åka hem.

Som tur är gjorde jag inte det, och hittade nästa lägenhet ganska lätt, också via Airbnb. Den låg bara några hundra meter från den första men var helt annorlunda, hade jag varit mäklare hade jag kallat den typ ”en sekelskiftesdröm med gasspis och ekparkett” eller något sånt. Den kostade tio tusen i månaden (men det var det värt just då) och låg mitt emellan ett litet bageri och en ostbutik, tre minuter från parken Buttes Chaumont. Hyresvärden var konstcurator och hela lägenheten var ett bibliotek av vackra böcker som vi fick titta i. Dessutom hade hon en skivspelare med en massa Serge Gainsbourg-plattor. Hon lämnade en lista på sina bästa restauranger och gallerier och fixade in oss gratis på olika utställningar. Tyvärr kunde hon inte hyra ut för hela perioden men vi tog tre månader.  

Trots att vi bodde bra började det kännas lite ensamt, och dyrt. Jag var trött på alla hipsters och dumplings. Fick en smärre panikattack när jag insåg att vi bränt tre fjärdedelar av CSN-pengarna på mindre än halva tiden. Som tur var hittade jag en plats i ett kollektiv via en av mina nya kompisar på sjukhuset, så sista tiden i Paris delade jag en trea i Montparnasse med en tysk läkarstudent och en fransk bokbindare, och detta var nog något av det bästa jag gjort på hela utbytet. Visst är det lite drygt att bo i kollektiv när man är ett par, men det var rent, mysigt, otroligt socialt och bra för språkkunskaperna.

Montparnasse är ett lite finare, rikare område, men det var ungt och hippt sådär i början av 1900-talet med massor av historia. I samma byggnad som där vi bodde hade Picasso sin studio, i huset mittemot jobbade Man Ray, och från toaletten kunde man se rakt in i både Ernest Hemingways och Simone de Beauvoirs förra lägenheter. Precis i närheten låg flera gamla ”amerikanska” ölhak som med tiden blivit institutioner, och längs uteserveringarna satt gubbar som förmodligen suttit precis vid samma bord som de delat med Scott Fitzgerald på 20-talet. 

Bokbindartjejen kunde stan och tog oss på grönsaksmarknad varje söndag, drog med oss på cocktails vid Sorbonne, examensfester på konsthögskolan, museinätter, musikfester och barrundor på mysiga Butte aux Cailles. Att bo i kollektiv var helt fantastiskt. Om ni åker till Paris på utbyte, bo i kollektiv med riktiga parisare, helst några som håller på med konst eller nåt. Jag menar det. Det är en svår stad att hitta rätt i, men med en liten fransk bokbindartjej som guide kan man inte annat än hitta rätt.

Jag gick inga "kurser" i Paris utan hade enbart praktik. Därför fokuserar jag på att berätta om detta. Inbakat i den praktiska undervisningen fanns seminarier och föreläsningar, som räckte gott och väl. 

Sjukhuset ser ut som sjukhus gör, det är ljusa väggar. Jag var på tre olika sjukhus, varav Bichat och Debré var "moderna" och såg ut som Svenska, medan Lariboisiere var äldre och klassiskt mäktigt. 

En stor skillnad mellan Frankrike och Sverige är att läkarstudenterna får en liten summa (mellan 1000 och 3000 kr/mån) och förväntas utföra arbete på sina praktikplatser. På mina tre olika praktikplatser gick arbetet ut på följande:

Pediatrik på Robert Debré:

I ärlighetens namn var inte detta en särskilt bra praktik. Visst, det var min första praktikplats och min franska var verkligen inte bra när jag började, men jag blev inte särskilt väl mottagen heller. En gullig interne som själv hade varit ERASMUS var snäll nog att ta hand om mig i början, och sedan hakade jag på en tysk utbytesstudent som hade varit i Paris lite längre. Men så fort de var borta så blev jag bara satt i ett hörn utan att någon ens tittade på mig.

Även för de franska studenterna var detta en impopulär praktikplats som mest gick ut på att man satt framför en patientjournal och låtsades jobba, men jag försökte haka på så fort det var rond och patientbesök och fick se många ovanliga diagnoser vilket verkligen gjorde praktikplatsen intressant. Hade jag haft lite bättre språkkunskaper hade jag nog smitit iväg efter halva tiden och gått ner till gynmottagningen, som flera av de andra missnöjda utbytesstudenterna gjorde så men jag hade lite svårt att formulera mig och vågade inte. Jobbet gick ut på följande:

-       Gå efter en interne tills hon tröttnar på dig

-       Läsa i journaler.

-       Lyssna lite på hjärtat och lungor på barnen och skriva en daganteckning i journalen

-       Tejpa och häfta fast papper i journalerna

-       Fylla i tillväxtkurvor utifrån uppmätta vikt- och längdmått som du hittar i journalen

-       Förklara saker för tredjeårsstudenter som är där på besök

-  

-       Följa med barn till röntgen och hålla dem sällskap där nere.

-       Beroende på din franskanivå och hur länge du stannar på praktiken kan du förväntas hålla en fallpresentation (med Powerpoint och allt) inför de andra studenterna. Jag slapp detta eftersom jag inte stannade i 3 månader.

-       En dag i veckan är det dessutom föreläsning, en dag är det storrond (genomgång med specialister) och en dag är det seminarium med fallpresentationer.

Psykiatri på Xavier Bichat:

Fantastisk praktikplats där jag blev mycket väl emottagen. Det var aldrig samma bortglömda känsla som på pediatriken, utan de schyssta och professionella psykiatrerna såg alltid till att jag hade något litet arbete att hjälpa dem med. Om det inte fanns något att göra fick jag sitta med och lyssna på deras patientsamtal, och uppmuntrades att själv hålla samtal och ställa frågor. Oftast arbetade jag med att:

-       Ta somatiskt status (inklusive komplett neurostatus) och somatisk anamnes på nyinkomna patienter samt skriva intagningsjournal efter en mall på datorn.

-       Ta och tolka EKG samt urinsticka

-       Följa med patienter till röntgen och tolka röntgenplåtarna. Ja faktiskt. Man ska tolka röntgenplåtarna, det kommer inget svar från någon radiolog eller så. AAAH HJÄLP, tänker du då, men man kan fråga någon om hjälp om det krisar.

-       Stå med huvudet framför fönsterluckan när någon patient ska bältas så att inte de andra patienterna ser vad som pågår.

-       Samla in och sammanställa patienternas telefonnummer (på svårt psykiskt sjuka patienter är detta lättare sagt än gjort)

-       Hjälpa till att tolka samtal med engelskspråkiga patienter.

-       Fixa och trixa när patienterna vägrar svälja läkemedel

-       Gå igenom läkemedelsjournaler rätt långt tillbaks i tiden och försöka korrelera patientens olika läkemedel med dennes psykiska mående. Komma med förslag på vilka läkemedel som verkar ha fungerat bra.

-       Sitta med psykiatern under samtal och komma med diagnosförslag

-       Hålla ett eget samtal under handledning

-       Beroende på franskanivå kan man få hjälpa till med att ringa till jourer, socialarbetare och anhöriga.

-       Seminarium med seminariefrågor en gång i veckan och föreläsning (ibland mer kliniskt med fallpresentation, ibland handlar det om typ existentialistisk litteratur) en gång i veckan.

Neuro på Lariboisiere:

Detta var en mycket välplanerad praktik, om än något tuff. Man bytte mellan de olika neurologiska underavdelningarna och fick prova lite olika saker. Jag var delvis på huvudvärksaktuen och delvis på strokeavdelning. Såväl läkare som studenter kändes lite hårdare och mindre sympatiska än på psykiatrin. Ibland fanns stunder där jag inte hade något att göra men jag kände mig aldrig i vägen utan satt och läste i antingen journaler eller en liten fransk neurologibok jag hade köpt. Arbetet inkluderade:

-       Ta somatiskt status (inklusive komplett neurostatus) och somatisk anamnes på nyinkomna patienter och skriva intagningsjournal.

-       Sitta med på akutsamtal och komma med hypoteser kring vad det skulle kunna vara för fel

-       Svara på svåra frågor om olika lesioners lokalisation utifrån olika symtombilder

-       Titta lite på CT-bilder

-       Ta och tolka EKG

-       Assistera vid eller göra lumbalpunktioner,

-       Hjälpa till lite extra när patienterna var engelskspråkiga eftersom fransmän kan ha lite problem med engelskan.

-       Gå med på strokejourer på natten. Dessa är obligatoriska för de franska studenterna men det råder lite oklarhet om utbytesstudenter får vara med. De är dock ganska långsamma (när jag var där kom inga strokelarm överhuvudtaget) så om ni inte hemskt gärna vill går det bra att säga att man inte får.

-       Ha praktiskt ansvar egna patienter och kolla så att allt är ordnat med dem innan de skrivs ut.

-       Föreläsning en förmiddag i veckan och seminarium hela fredagarna.

Som svensk student har du lite annorlunda kunskaper än de franska studenterna. Jag måste säga att jag känner mig lite besviken på min läkarutbildning efter att ha ställts mot de franska studenternas klart mer djupgående faktakunskaper. Som svensk skolas man till att jobba i primärvården eller på akuten, medan de franska studenterna lär sig att förstå kroppen. De är fantastiskt bra på att förstå varför en viss reflex ger utslag, eller vilken signalsubstans som orsakar olika psykiatriska symtom, medan vi är bra på att skriva vårdintyg. Det känns lite tråkigt men det var en viktig erfarenhet att se, och kommer definitivt påverka hur jag lär mig i framtiden. 

Jag fick en liten ögonöppnare vad gäller det svenska sjukvårdssystemet och den svenska läkarutbildningen. Här hemma lär vi oss att ”när hovarna klapprar är det oftast inte en zebra”. Vi blir jätteduktiga på att läsa vårdprogram och vet ungefär vad olika prover kostar. Vi blir effektiva och kostnadseffektiva vårdmaskiner, men till skillnad från i Frankrike är det mycket mindre fokus på att tänka själva.

De franska studenterna uppmuntras verkligen att sitta och mäta på EKGt och att ta ordentlig neurostatus. Ingen skockar åt dem när de föreslår ett ovanligt syndrom som orsak till patientens besvär. Tvärtom lär man sig att verkligen tänka igenom alla tänkbara differentialdiagnostik, verkligen förstå sig på mekanismerna bakom statusfynden och att aldrig släppa en diagnosmisstanke förrän man verkligen uteslutit den. Det saknar jag i Sverige.

Dessutom saknar jag läkarnas auktoritet och ansvarstagande. Jag saknar att varje patient går hem från akuten med en beskrivning av sitt vårdtillfälle, komplett med namn och telefonnummer till behandlande läkares sekreteriat (om det skulle uppkomma några frågor eller problem). I Sverige skulle det aldrig hända – ingen akutläkare verkar vilja att dennes namn ska bli ihågkommet. Jag tycker det är synd och hoppas att det kommer att ändras i den närmaste framtiden.

Men sammanfattningsvis hade jag ett fantastiskt halvår. Det är gott med vin och mat, Paris är en ascool stad.

Praktiken var kanske inte så himla fantastisk men det gjorde inget. Jag klarade i alla fall tentan och känner inte att jag hamnat efter mina kurskamrater. Fransmännen är struliga och deras läkarutbildning är konstig, men deras sjukvård fungerar rätt bra och det otroligt värdefullt att se hur saker kan göras annorlunda.