Jag har under hela utbildningen sett fram mot att åka på utbyte, eftersom jag älskar att resa och lära känna nytt, och därför kändes det fantastisk att få möjlighet göra det inom ramen for min utbildning. KI erbjuder utbyte med så många olika värduniversitet runtom i världen att det var ett angenämnt problem att välja vart jag helst ville åka. Till slut ringade jag ändå in USA, främst för att få lite insikt i det amerikanska sjukvårdssystemet som man ju hört, tyckt och tänkt så mycket om genom media och TV osv.

Efter att jag läst på om de olika alternativen i USA blev jag särskilt intresserad av Vanderbilt University i Nashville. Dels för att stan, detta country-centrum i the Mid-west verkade hur ballt som helst, och dels for att Vanderbilt är en väl ansedd och renommerad skola som rankats högt bland de många medicinska fakulteten i USA. Jag var sugen på att uppleva ett riktigt anrikt amerikanskt campus, med tegelbyggnader täckta med murgröna, gräsmattor fulla med frisbee-spelande studenter, collegesportmatcher där man hejar på sitt universitet osv. Angående de kliniska placeringarna i amerikanska skolsystemet hade jag hört mycket, att studenterna spenderade nästan hela dygnet på sjukhusen. Jag var nyfiken på att uppleva detta, om det verkligen stämde och hur nivån på de amerikanska läkarstudenterna var jämfört med svenska.

Lyckligtvis, och helt oplanerat, fick två av mina bästa kurskamrater (Marcus Stenberg Ribeiro och Leo Silfvén Möller) de övriga två platserna till VU. Vi beslutade att vi skulle bo tillsammans i Nashville.

Informationen från KI var bra, särskilt pga Karin Johanssons (numera Forslund??) förtjänst. Hon svarade alltid omedelbart på mail och telefonsamtal, förstod alltid frågorna man hade och svarade relevant. Informationen från Vanderbilt var sådär, något dålig framförhållning med otydliga informationsmail och komplicerad hemsida. När kursstart närmade sig blev vi dock kontaktade av en av våra blivande kursledare for anestesikursen som jag skule läsa, och hon var oerhört vänlig, hjälpsam och snabb med att svara på mail.

Ang vaccinationer och intyg är det tydligt vad man behöver, och vaccinationer är det bara höra av sig till Studenthälsan så vet dom vad man behöver göra.

Vi var på plats i Nashville två dagar innan kurstart. Vi hade dock stabil kontakt med kursledaren som hade hjälpt oss med att fixa boende, och som mötte oss på lördagkvallen då vi kom till Nashville. Hade vi inte haft denna kontakt hade det nog varit bra att komma några dagar tidigare, mest för att ha tid att ordna med boende innan kursstart.

Första dagen var det introduktion med allmän information, utkvittering av läkar ock och passerkort samt rundvandring på sjukhuset. Dag två drog det igång med full kraft, i ett tempo som vi inte är vana vid i Sverige.

Någon fadderorganistation fanns inte, ärligt talat såg vi inte röken av några andra utbytesstudenter förutom fyra andra vi träffade under på upprop/introdagen. Detta gjorde inte så mycket för vår del, i och med att vi hade varandra. Det hade dock varit tufft att vara där själv, för det vara guld värt att kunna ventilera intryck och upplevelser med Leo och Marcus nar jag kom hem från sjukhuset efter långa dagar. Anestesikursledaren hade det gjort det klart för oss vi kunde höra av oss till henne i princip dygnet runt om vi behovde nåt, hon var väldigt mån om att få oss svenska studenter att trivas.

USA är för tillfället ganska billigt vad det gäller mat och dryck. Jag spenderade i genomsnitt 20-25 USD/dag på mat, men då åt jag i princip alltid på restaurang/cafeterior förutom frukost. Att handla mat i snabbköp var något knepigt utan bil. Boende var den absolut största kostnaden, se nästa rubrik. I övrigt var det inga andra egentliga stora utgifter. Allt är generellt något billigare än i Sverige, tänk på att dom alltid lägger på skatt efteråt och förväntar sig 15% dricks, även om dom bara serverat en dricka.

Övrga kostnader:

-100 USD “anmälningsavgift” på plats (detta får man tillbaka av KI)

Det var faktiskt lite knepigt att ordna boende, tydligen är det så just i april-maj eftersom sluttentor och examen är då i krokarna, och studenter som varit på annat håll resten av läsåret återvänder därför till skolan. Boendet blev klart ganska kort tid innan avfärd, det ordnades till slut via www.vandyapartments.com. Vi fick hjälp av vår anestesikursledare, som la ut första hyran och kvitterade ut nyckeln.

Boendet var väldigt dyrt, 3300 USD/månad för ett townhouse. Dock delat på oss tre personer,  mitt på campus, disk och tvättmaskiner, 3 minuter från sjukhuset och med swimmingpool, men ändå absurt dyrt såklart. Vi tyckte dock det var värt det, fint och välfungerande, och kan absolut rekommenderas om man är flera som kan dela på det.

Man kan även bo inneboende hos amerikanska studenter för en betydligt mindre kostnad, detta utannonseras av Vanderbilt internationella studevägledare. Alternativt bo utanför stan som är billigare, kolla craiglist.com eller airbnb.com. Det bör dock nämnas att det är knepigt att vistas i Nashville utan bil.

Amerikanska utbildningssystemet är olikt det svenska. Kortfattat förklarat, så gör man först under graduate studier i fyra år, detta kan vara inom vad som helst egentligen men i regel så är inriktningen “PRE-MED” om man tänker sig att läsa läkarprogrammet. Efter det ansöker man till “MED-SCHOOL” för sina graduate-studier, detta är fyra år. Under sista (dvs fjärde) året på med-school ansöker man till residency (specialist-utbildning) enligt ett system som heter “the match”, som det jämt och ständigt är mycket snack om bland sistaårsstudenterna. Kortfattat går det ut på att man rankar de specialiteter och platser i USA man helst önskar, och sen måste även sjukhuset där man söker välja en för att man ska få platsen.  Det är ffa betyg de går på. Detta betyder att man kan hamna vartsomhelst i landet om man inte har toppbetyg. Därför är många residents ofta någon annanstans ifrån.

Residency är 4-7 år beroende på specialitet, och är mycket slitiga hund-år. Första året av residency är man så kallad “intern”. Som utbytesstudent har man ofta en resident som närmaste handledare, och dessa är ofta lite mer avslappnade och vill oftast kallas vid förnamn. Nästa steg i hierarkin är “attendings”, alltså en färdig specialist som är ansvarig för patienten och som residents svarar till. Dessa bör man ALLTID titulera Dr. Efternamn.

Läkarstudier i USA är i högre utsträckning fokuserat kring teoretiska detaljer jämfört med Sverige, saker som man någon gång kunnat under preklin men som sedan har bortrationaliserats under praktiska moment och placeringar. Som utbytesstudent förväntas man inte kunna allt, egentligen inte som amerikansk läkarstudent heller tror jag. Men dom har en utlärningskultur där de frågar mycket detaljerat och berättar/förklarar, mer än i Sverige. Med få undantag är i princip alla handledare trevliga och man blir inte dömd om man inte kan svara utan då förklarar de glatt. Dom har överseende med att man kanske inte är perfekt på engelska, att man kanske inte kan svara beroende på att man inte riktigt förstår pga språkbarriären.

Mot slutet av läkarutbildningen i USA har nog de flesta dessutom bestämt vilken specialitet de vill göra efter examen, vilket innebär att de väljer sub-kurser med inriktning mot detta. Jag satt med på en del allmäna eftermiddagsföreläsningar för tredjeårs studenter, dvs sådana som inte ännu valt sub-kurser men ändå studerat medicin i sju år. Jag blev inte direkt jätte-imponerad av nivån, och kände att vi i Sverige minst håller samma nivå och kanske t.o.m. kan mer relevanta saker.

Att verka och interagera med personal och patienter på engelska visade sig faktiskt vara svårare än förväntat. Jag har ändå tidigare trott att min engelska håller en bra nivå, att det inte skulle vara några konstigheter. Men när det kom till kritan, när jag stod där på en op-sal och helt plötsligt fick en fråga stod jag och tvekade med ett dumt flin.  Men det blev bättre med tiden, och de flesta handledare har överseende med detta och till och med imponerade av tanken att ens försöka sig på att göra praktik på ett annat språk.

Vi bodde som sagt ihop tre läkarstudenter från KI, och gjorde allt tillsammans på fritiden. Vi umgicks därfor inte med så många andra utifrån till en början, men fick mot slutet några riktigt bra vänner som var amerikanska läkarstudenter som vi stött pa under placeringarna. Det anordnades inga särskilda aktiviteter direkt för utbytesstudenter, vad jag vet. Däremot, genom att vi bodde på campus fick vi nys om när det fanns någon aktivitet på gång. Vi var t.ex. pa en musikfestival på campus, pa examens och födelsedagsfester osv, så det hände en del som man kunde hänga med på. Även anestesikursledaren informerade oss om aktiviteter och vad man borde se och göra i Nashville. På campus fanns det ett fint gym, helt gratis, som vi nyttjade flitigt. Det var även underbart att ta löpturer på campus (Leo sprang t.o.m. Music City marathon).

Utbytet på VU har varit en mycket givande och lärorik upplevelse, och framför allt grymt rolig. Man får jobba hårdare än man är van vid i Sverige, det ska man vara beredd på. Dock, när jag jämfört upplevelser med andra KI-studenter som vart pa andra ställen i USA verkar det som att vi haft det slappare. Kanske beror det pa kurserna jag läste. Detta blev en perfekt avslutning på denna långa utbildning, och detta kommer jag ha med mig och det har hjälpt i min utveckling in i läkarrollen.