Mitt Erasmusutbyte i Berlin föregicks av ganska omfattande administrativa planeringar. Jag hade först tänkt vara i Tyskland under vårterminen, vilket skulle ha varit min nionde termin. Då jag insåg att den tyska vårterminen gick från april till slutet på juli ångrade jag mig. Ett sådant utbyte skulle betyda att jag inte skulle kunna jobba som underläkare under den kommande sommaren, vilket jag hade planerat. Istället valde jag att vara borta under höstterminen. Även detta innebar givetvis svårigheter, då höstterminen löper från mitten av oktober till mitten av februari. Jag skulle alltså behöva vara borta en del från termin åtta och en del från termin nio. Jag försökte då ordna det så att jag endast skulle vara utomlands under den svenska höstterminen. Det gick att ordna men det skulle innebära att jag bara skulle få göra kliniska placeringar, det som i Tyskland kallas Famulatur, alltså att ha praktik istället för att gå med de tyska studenterna på föreläsningar och seminarier. Jag ville helst gå som de tyska studenterna då detta skulle kunna ge mig ett sammanhang i min nya hemstad som jag inte tror att jag skulle ha fått om jag bara gjort placeringar på sjukhus. Jag bestämde mig slutligen för att vara borta hela den tyska terminen. Att ordna detta innebar en hel del administration eftersom jag därmed skulle vara borta två terminer från KI men inte hela terminerna.

Till slut löste sig allt inför mitt Erasmusutbyte. Jag läste fyra veckor på KI innan jag åkte. Jag valde att läsa kurser som jag trodde att skulle bli svåra att tillgodoräkna i Tyskland. De momenten var primärvård, rättsmedicin, urologi samt introduktionsveckan.

En vecka innan terminsstart skulle jag behöva vara i Tyskland för att registrera mig på Erasmuskontoret. Jag behövde betala min kursavgift, vilket inkluderade kommunaltrafikkort för hela terminen. För att kunna bli registrerad skulle jag skriva mig på en adress i Berlin.

Det jag var mest nervös för de första dagarna, var för att träffa föreståndaren för utbytesstudierna. Det är så att man måste klara av ett språktest för att få börja studera på universitetet. Jag hade klarat testet men förstod att man kunde få problem om det visade sig att man inte riktigt kunde prata tyska. All undervisning sker ju på tyska och man ska även träffa patienter. Man inte kan förvänta sig att patienter eller ens alltid föreläsare och lärare kan förklara på engelska. Registreringen gick bra. Jag tyckte dock att det var lite omständligt och förstod inte varför man måste komma så långt innan terminsstart för att registrera sig.

Innan man blir officiellt registrerad och kan få sitt kort till kommunaltrafik måste man registrera sig som boende i Berlin. Det gör man genom att gå till Bürgeramt, vilket kan jämföras med borgmästare. Man tar med sig en kopia på sitt bostadskontrakt eller elräkning eller dylikt och blir registrerad. Beviset på att man är registrerad tar man med sig till universitetet och blir officiellt registrerad som student. Detta måste ske inom 2 veckor efter terminsstart. Med beviset på registrering får man också en välkomstslant av staden Berlin. Jag fick 50 euro!

Det är billigare att vara student i Berlin än i Stockholm. För mig var ekonomin ändå ett problem men det är den alltid. Jag bodde för 300 euro i månaden. Mat och öl och fritid är billigare än i Stockholm och tunnelbana och all trafik ingår i registreringsavgiften på 230 euro. Ekonomin är alltså egentligen lättare att få att gå ihop än i Stockholm. Problemet kan vara att det ju är svårare att jobba vid sidan av studierna än det är hemma. Det är klart att man kan söka ett jobb i Berlin också men det gjorde inte jag. Resor till och från Berlin kostar inte så mycket. Jag hittade flyg för runt 700 kr enkel resa. Resekontot kan ändå bli ganska stort om man vill hem och hälsa på vänner och familj ganska ofta, vilket jag ville. Det är inte lika vedertaget med matlåda i Berlin på campus eller på sjukhus som det är hemma i Sverige, istället äter man i Mensa – matsalar där man väljer den mat man vill ha och betalar billigt, mellan 3-6 euro. Sammanfattningsvis klarar man sig bra på studiestödet och eventuellt Erasmusbidrag om man klarar sig på det hemma i Stockholm.

Jag hade inte något boende klart då jag åkte ner. Jag hade letat ganska länge på internet från Stockholm. Det finns en stor marknad av kollektiv och tillfälliga boenden i Berlin. Det finns en sida som heter WG-gesucht (wg-gesucht.de), det är en sida där man hittar kollektiv att bo i. Men varje annons jag skrev till blev jag nekad. När jag väl åkte ner till Berlin för att registrera mig fortsatte jag att svara på annonser till kollektiv. Där kunde jag nu skriva att jag var intresserad och kunde komma för att presentera mig redan samma dag. Det visade sig vara knepet. Nu fick jag komma och titta på rum och lägenheter. Efter någon dag hade jag hittat ett kollektiv som passade mig. Det låg i stadsdelen Tiergarten. Tiergarten är den stora parken mitt i Berlin och området med samma namn ligger i det västra hörnet av parken. Från Tiergarten tar det ungefär fem minuter med tunnelbana till centrum. Jag skulle bo i en stor fyra rums-lägenhet tillsammans med en studerande från Spanien och en spirituell coach från Berlin. För det betalade jag 300 euro. Jag hade ett fantastiskt fint, möblerat rum på 40 kvadratmeter. Internet ingick i hyran.

Jag valde att inte göra praktik (Famulatur) utan att gå med de tyska studenterna på föreläsningar, seminarier och bedside-undervisning (det som kallas Unterricht am Krankenbett). För att ordna detta med kurser som motsvarade de moment jag skulle ha läst i Sverige måste man titta på en lista över alla kurser som finns tillgängliga på Charité. Med listan på alla kurser inklusive deras längd och kursbeskrivning gick jag till företrädarna för termin 8 och termin 9 och satt och prickade av kurser som jag skulle behöva läsa. Först tänkte jag att jag kanske kunde läsa kurser fram till jul och sedan börja på termin 9 med mina andra kursare men problemet är att nästan alla kurser man kan välja löper över hela terminen. Man läser alltså kurserna parallellt och detta betyder att man inte kan läsa kurser om man bara ska vara borta en svensk termin – ingen kurs är klar till den svenska termins slut.  Jag gick kurser från tre olika tyska årskurser.

De tyska studierna är upplagda så att man har föreläsningar på förmiddagarna, ungefär från åtta till tolv. Därefter är det bedside-undervisning och seminarier på eftermiddagarna. Eftersom jag läste kurser från tre olika årskurser så kunde jag inte gå på alla föreläsningar utan fick lov att försöka lappa ihop mina förmiddagar med de föreläsningar jag tyckte verkade bäst. Föreläsningarna är inte obligatoriska. Undervisningen på eftermiddagarna är obligatorisk och den krockar inte, det ser de till när man söker kurserna. Man får alltså lägga ihop sina förmiddagar själv och får ett schema med sina obligatoriska moment för eftermiddagen. Eftermiddagsschemat är ganska komplicerat att dechiffrera i början men man vänjer sig. Både föreläsningar och bedside-undervisningen är förlagd till tre olika sjukhus Charité Mitte, Virchow och Benjamin Franklin. För varje obligatoriskt moment ska man få en underskrift eller en stämpel från ansvarig lärare. Man samlar sina underskrifter på ett papper som man får i början av varje termin. Varje termin har en egen lapp med en egen färg så de tyska studenterna har en lapp per termin men jag hade tre olika. Tappar man lappen är man i princip körd, som jag förstått det, så det kan vara idé att dra en kopia på den då och då. Man måste ha ungefär åttio procents närvaro per kurs för att klara momentet. När terminen är klar går man runt till sekretariaten för alla olika kurser och får ytterligare en stämpel och en underskrift för att visa att man har tillräckligt med underskrifter.

Föreläsningarna är inte så populära och nästan inga av de tyska studenterna går på dem. Jag tyckte själv att de var bra och jag tyckte att det var lite pinsamt att det var så få studenter på dem. Erasmusstudenterna var överrepresenterade på föreläsningarna. Jag gick inte på alla föreläsningar, särskilt inte mot slutet av terminen. Jag skulle skriva tentorna i Sverige och undervisningen i Tyskland går självklart inte igenom exakt det man ska kunna i Sverige. Därför kan det vara skönt att förmiddagarna inte är obligatoriska, man kan då sätta sig på något av Berlins alla underbara bibliotek och plugga själv.

Bedside-undervisningen, Unterricht am Krankenbett (UaK) är ganska speciell. Det är tyskarnas praktik under terminerna. På loven måste de tyska studenterna göra Famulatur vilket innebär några veckors längre placeringar på avdelningar. På UaK går man runt till patienter och undersöker dem. Ofta får man gå två och två och prata med och undersöka patienten och sedan ska man presentera sin patient för de andra i gruppen och för läraren. De tyska studenterna har mycket mindre praktisk erfarenhet tidigt i utbildningen än de i Sverige och de kliniska momenten kändes ofta som repetition. På kirurgplaceringarna gick vi mest och tittade på patienter som redan hade gjort något ingrepp och diskuterade sedan i seminarieform den kirurgi som gjorts, ganska lite praktik alltså. På ögon- och öronmomenten var det lite mer praktik i form av undersökningstekniksövningar på medstudenter. 

Redan innan jag kom till Berlin blev jag inbjuden till en facebookgrupp – jag tror att det var genom mailadressen på något välkomstmail till alla nya studenter. Här dryftades allt som alla studenter var nervösa inför, bostäder söktes, kollektiv bildades och möten i Berlin planerades. Dessutom blev jag bjuden till Erasmix, det är en grupp som anordnas av universitetet och tyska studenter som en social grupp för nytillkomna studenter. När jag kom till Berlin redan första gången för att hitta en lägenhet, så var det träffar planerade med andra utbytesstudenter. Man fick direkt ett sammanhang och det var mycket lätt att träffa folk. När jag sedan kom ner andra gången, startade Erasmix-träffarna som kunde vara besök på klubbar, filmkvällar hos någon student och annat. Erasmix-gruppen ordnade också rundvandringar på universitetet och dagsutflykter och mycket annat. Sammanfattningsvis blir man mycket väl mottagen och det är omöjligt att inte ha något att göra om man inte vill ha det så. De tyska klasskompisarna som inte var Erasmixstudenter var det tyvärr lite svårare att lära känna. Folk är trevliga men det är lite svårt då man träffar en grupp av klassen på en kurs och sedan inte se dem igen på två veckor. Berlin har ett stort utbud av konserter och klubbar att gå på. Det är mycket billigare att gå ut och man kan vara ute hela natten vilken dag som helst på veckan om man vill det.

Vistelsen i Berlin var fantastiskt givande och rolig och jag är mycket glad att jag valde att åka. Vissa stunder var jag tveksam till om jag fattat rätt beslut och det hade att göra med oro över att klara tentor i Sverige och, framförallt, över att få kurserna tillgodoräknade. Utöver detta var allt bara positivt. Staden Berlin och dess invånare är fantastiskt välkomnande och spännande och Charité har ett välfungerande system för ett lyckat utbyte. Det är lite stressigt att behöva göra tentorna i Sverige utan att ha gått på några svenska föreläsningar men det gick bra för oss som åkte nu. Tidsmässigt finns goda förutsättningar att plugga in de svenska kurserna tack vare luftigt schema vad gäller de obligatoriska momenten i Berlin. Jag är mycket nöjd med mitt Erasmusutbyte.