Anestesi
Under placeringen är man på
operation i tre veckor, den fjärde veckan är splittrad med en dag var på
barnsjukhuset, kvinnokliniken, smärtkliniken, IVA och vanliga op. Generellt på
de vanliga dagarna börjar man klockan sex (ibland sju) med någon sorts
konferens som kan vara att en presentation, föreläsning, fallgenomgång eller simulatorträning.
Stämningen är oftast god, det bjuds på kaffe och bagel och oftast tänker de på
att de har studenter och förklarar eller ställer extra frågor.
Hur resten av dagen är berodde helt på om man var med den kursansvariga
överläkaren eller ej. Med henne förväntas man hålla kolla på de patienter som
hon har under dagen, ta anamnes och status och sedan presentera fallet. Det är
ganska enkelt och standardiserat och man lär sig fort vad man förväntas göra.
När man kommer in på salen hjälper man till att koppla upp till monitorerna och
annat pyssel, ibland även ge mediciner och hålla mask. Om det inte patienten är
särskilt komplicerad får man ofta intubera med videolaryngoskop. Dagarna är
relativt jämnt uppdelade mellan att vara med underläkarna och lära sig om hur
man monitorerar och sköter anestesin under själva operationen samt lyssna på
när överläkaren går igenom något av de ca 40 samtalsämnen man ska hinna igenom under
placeringen. Man hinner utan problem få i sig dagens dos av kaffe om man så
vill, rast får man i princip så ofta man önskar. En dag med överläkaren slutar
mellan fyra och fem, men är givande och man får intubera hyfsat ofta.
Om man inte är placerad med
läkaren som håller i kursen får man att namn på antingen en över- eller
underläkare att följa under dagen. De dagarna är precis så bra som man själv
gör dem till, oftast får man inte så mycket gratis så att säga. Om man ska ta
status och anamnes och presentera, om man får intubera etc beror på
överläkaren, underläkaren, patienten och om man jobbat ihop tidigare. Relativt
ofta blir det ganska passivt, för att förbättra sina chanser ska man försöka
hitta så seniora residents som möjligt om man har chansen att välja, de känner
sig trygga med att handleda och som student belastar man inte överläkaren med
extraarbete. Det är sällan de som man placerats med vet om det på förhand, så
de har inte haft en chans att säga ifrån om det inte passar, därför händer det
att de nekar att ta emot en student den dagen. Det gör sällan så mycket då man
i så fall kan välja att gå med någon man känner. En dag med någon annan än
ansvariga läkaren slutar i princip när man själv väljer att den ska sluta, jag
lämnade ibland sjukhuset vid tio på förmiddagen om jag hade annat jag ville
göra och inte hittade undervisningsintresserade läkare och ibland gick jag hem
vid sex.
Kursen avslutas med ett prov
i1X2-stil med kliniskt inriktade frågor, provet är på lagom nivå och står bara
för 10% av betyget så det är inget man behöver oroa sig för.
När jag läste kursen var vi bara två studenter som läste kursen som är
dimensionerad för fyra studenter, åker man som jag på våren har
sistaårsstudenterna ofta läst klart sina kurser och det är lite glesare på
sjukhuset.
Spinal- eller lokalbedövning får
i regel inte studenter göra, så det bör man inte förvänta sig. Det praktiska
består i att intubera med video- eller vanligt laryngoskop och sätta pvk:er om
man vill. Den splittrade veckan gav inte särskilt mycket tyckte jag, det var
bara att titta på och de visste aldrig att man skulle komma. Om du vill läsa
anestesi föreslår jag att du mailar innan och frågar om du kan välja en eller
två av specialplaceringarna och är där hela veckan.
Trauma/akutkirurgi
Kirurgiplaceringarna är i
allmänhet rätt krävande rent tidsmässigt och av dem så har trauma kanske det
värsta ryktet, under min tid var dock kärlkirurgi lika och plastik än mer
krävande. En vanlig dag började 05.15 med att man förde över senaste dygnets
I/O (I’s and O’s, vätskebalans) till rondlistan och kopierade upp den till
läkarna. 5.45 började ronden, då gick man studenter och residents själva och
som student får man ofta små uppgifter som att fråga eller informera
sjuksystrar, hämta saker eller liknande. Man förväntas gå i hierarkis ordning
med äldst först och studenter längst bak, det gjorde ofta att det var svårt att
höra vad det pratades om där framme. Efter ronden var det antingen
överläkarrond alternativt föreläsning först och överläkarrond sedan. Det var i
regel först en sittrond följd av en gårond. Rondningen tog väldigt olika lång
tid beroende på hur många patienter man hade för dagen (oftast ca 25), om några
operationer var planerade under dagen, om det fanns något annat som gjorde att
överläkaren var under tidspress mm. Resten av förmiddagen och tidig eftermiddag
skriver man antingen daganteckningar/epikriser, rondar ”sina” patienter, är på
operation, är i traumarummet, går ärenden etc beroende på vad som dyker upp.
Under dagen hinner underläkargruppen oftast med två sittronder (run the list)
till, den sista brukar börja fem, halv sex. Vilket betydde att man kunde gå hem
strax efter sex om allt var klart för dagen, i praktiken blev det ofta runt
eller strax innan sju, för oss var det i regel valfritt att stanna om klockan
började bli åtta nio men det beror på underläkarna. Så ca 13-14 timmar
arbetsdag på vardagar samt en kortare helgdag, oftast ca 5.30 – 12.00, alltså
ca 75 timmars arbetsvecka.
Allt är väldigt personbundet, det
finns få avdelnings- eller sjukhusrutiner jämfört med vad vi är vana vid utan
överläkaren bestämmer när hon eller han vill ronda, om det ska rondas en eller
två gånger med överläkare per dag, om studenter får assistera osv. Den äldsta
underläkaren bestämmer i princip resten. Jag hade en överläkare som ställde
stora krav på underläkarna generellt och om man som student ville assistera vid
operation krävdes det att man hade läst in sig noga på både diagnos och
patient. Om man väl gjort det var hon ganska undervisningsvänlig, om man inte
läst in sig tilltalades man inte. En annan tilltalade aldrig ens läkare innan
PGY-3, än mindre studenter.
Vi hade oftast egna traumasökare,
så även om man var borta från gruppen och gjorde något missade man inga larm. Jag
hade förväntat mig fler trauman än vad som faktiskt blev fallet, rekordet var
väl sju eller åtta (varav sex kom inom tre timmar!), men ganska många dagar var
jag på ett eller tom inget traumalarm. På trauman antecknar man vad som händer
för att kunna skriva ett utkast på traumajournalen, om man är flera studenter
kan man få vara med och klä av och blockvända patienten.
Operationerna som vi gjorde var nästan uteslutande akut allmänkirurgi eftersom
de trauman som krävde operation togs om hand av andra specialiteter.
Laparopskopiska appar och gallblåsor var överlägset vanligast även om
dagnostiska laparoskopier också var vanliga då vi hade många tunntarmsileus.
Som student fick man ibland hålla kameran och något oftare sy hud, men sy djupt
eller instrumentera var i princip uteslutet. När man närvarat vid en operation
förväntades man hålla stenkoll på patienten följande dagar, det involverade
kanske tre påtittningar per dag utöver ronderna samt att hålla noggrann koll på
vitalparametrar, labvärden och behandling.
Under mina fyra veckor var jag
med om två thoraxdrän i traumarummet och två bedside, studenter fick inte
assistera vid isättning men dra de som skulle dras ut.
Jag tror att jag hade något otur,
vi hade ovanligt få operationer, ovanligt få trauman samt överläkare och äldsta
underläkare som inte undervisade studenter tre av fyra veckor. På op, i
traumarummet och de få tillfällen någon underläkare tog sig tid att undervisa
trivdes jag jättebra, men det var för sällan. Vissa dagar kunde det gå åtta
timmar utan att jag hade något att göra men ändå inte fick gå hem. Om du är
väldigt intresserad av trauma och akut allmänkirurgi sök kursen ändå, håll
tummarna för att du får göra mer än vad jag fick och om det blir en massa dötid
smit iväg till andra specialiteters operationer.
Vad ska man
välja för kurs?
Anestesi:
rekommenderas. Trevliga lärare, genomtänkt, ger en möjlighet till fritid.
Trauma:
rekommenderas ej. Se ovan.
Radiologi:
rekommenderas. Något lågt tempo, men undervisningsintresserade läkare, dagliga konferenser.
Interventionsradiolog: rekommenderas. Som ovan, har man förkunskaper får man
dessutom göra mycket själv!
Kardiologi: rekommenderas! Mycket eget ansvar, engagerade lärare, drägliga
arbetstider.
Barnakuten: rekommenderas. Supermodernt barnsjukhus, intresserade lärare men
lite för lite eget arbete.
Kronisk smärta: rekommenderas. För den intresserade, får ta egna patienter, är
en i teamet.
Öppenvårds-ÖNH:
rekommenderas ej. Sitta på en stol och titta på hela dagarna. Ingen
undervisning.
Plastik: för den väldigt intresserade, mycket
operation, mycket långa dagar, ca 85h/vecka på sjukhuset.
Kärl: som plastik fast något mer op och mindre rond. Något mer omtyckt än
plastik pga mindre rondning.