Eftersom våra kontakter med Uganda numera är upparbetade bokades rum på Makerere Guesthouse via mail direkt med guesthouset. Vi var så välkomna! Bokningen verifierades senare av Helen Omare som är chef på sjukgymnastutbildningen därnere. Vi har bott på guesthouset vid de tillfällen då vi varit i Kampala. Det fungerar ganska bra och trädgården väger upp det som inte fungerar. Den här gången hade vi faktiskt varmvatten hela tiden, utom vid de tillfällen när strömmen gått förstås.

Våra undervisningstillfällen var redan schemalagda när vi kom upp till skolan. Det var så roligt att träffa alla lärare och studenter igen.

Språket för alla kontakter, undervisning och möten är engelska vilket fungerar bra. Någon enstaka gång kan man möta någon som inte förstår engelska men oftast finns det då någon som kan rycka in och översätta.

Den här gången var vi hembjudna till lärare både på sjukgymnast och arbetsterapeututbildningarna vid flera tillfällen. Jag börjar uppskatta matoke. Det är oftast matoke som serveras i kombination med jordnötssås, och andra saker som bönor, ev något kött, aubergine eller andra grönsaker. Även om ugandierna är mycket vänliga så har jag förstått att blir man hembjuden till någon står det för något mer, såsom tex förtroende och just kontinuiteten i samarbetet.

Vi var också ute och åt några kvällar på "muzungu restauranger" ofta i sällskap med andra utbyteslärare eller studenter.

Över en helg åkte vi till sydvästra Uganda, precis i gränstrakterna mellan Kongo, Rwanda och Uganda, för att titta på bergsgorillor. Vi bodde på ett afrikanskt guesthouse i Kisoro. Gorillorna fanns på ca 2000 meters höjd nära något som heter Nkuringo. Det var en fantastisk upplevelse! Man kom verkligen nära gorillorna och det föddes en liten gorillabebis när vi var där. Läs mer om Nkuringos gorillor på http://www.nkuringocampsite.com/gorillas.html Förutom gorillorna så var landskapet så underbart vackert med vulkanberg, terassodlingar och sjöar. Det är verkligen en utflykt att rekommendera! Det är en hel dag i bil för att ta sig dit och lika lång tid för att ta sig hem. Bunkra med kex, frukt, nötter och vatten. Även om man stannar för lunch är det många timmar kvar på resan.

Två svenska sjukgymnaststudenter från KI var på utbyte i Kampala samtidigt som vi var där. Bland annat följde vi med dem till den ortopedavdelning på Mulago hospital där de hade en del av sin verksamhetsförlagda utbildning. Vi ansvarade också för examinationen av deras caserapport. Mycket intressant och givande.

Det var också en hel del möten om det fortsatta utbytet för lärare och studenter med Paramedical School, Makerere University, Medical Faculty och Mulago Hospital. Det är viktigt att bygga nätverk med de här verksamheterna inför det fortsatta utbytet. Det är också viktigt att bygga nätverk med andra professioner tex arbetsterapeuter och sjuksköterskor. Många frågor för utbyteslärare i Uganda är av samma karaktär oavsett profession. Ett flertal av mötena genomfördes tillsammans med utbyteslärare från arbetsterapeutprogrammet på KI. Vi hade också många diskussioner om utbytet med både barnmorska och läkare från KI som var där på utbyte under samma tid. Det är viktigt att utnyttja varandras erfarenheter för att ytterligar kunna utveckla utbytet.

Diskussioner fördes om forskningsprojekt om stroke men även ett projekt om AIDS diskuterades.

Det här är min tredje resa på utbyte till sjukgymnastutbildningen i Kampala, Uganda. Det känns bra att ha möjlighet att återkomma till samma ställe flera gånger. Som lärare vet man vad man kan förvänta sig av studenterna och vilken nivå de befinner sig på så att undervisningen kan anpassas till det. Det är också mycket viktigt att de lokala lärarna vet vad de kan förvänta sig av de utbyteslärare som kommer. Det är också skönt att veta vad för utrustning som finns på skolan, tex var griffeltavlan utbytt till ett blädderblock vid vårt andra besök. På sjukgymnastutbildningen har man inte tillgång till dator i sin undervisning vilket innebär att alla powerpointpresentationer kan lämnas hemma. Istället är det bra att redan i Sverige kopiera upp det material som behövs i undervisningen. Annars kan det hända att bara hälften av studenterna får det tänkta materialet eller också får man betala för att få det rätta antalet kopior som behövs. Det är också stora kulturella skillnader mellan Sverige och Uganda och första besöket blir lätt lite "chockartat". Det tar tid att förstå hur saker och ting fungerar i ett land som skiljer sig så mycket från Sverige som Uganda gör. Det tar också tid och krävs att man återkommer flera gånger, för att etablera de kontakter som behövs för att utbytet ska fungera så optimalt som möjligt. Man behöver bygga upp ett förtroende och en kontinuation för att utbytet ska fungera. 

Det kan vara bra att titta på svenska ambassadens hemsida innan man åker. Där kan man läsa nyheter och även uppdatera sig om säkerhetsläget i Uganda. Länk till ambassaden http://www.swedenabroad.com/Start____29536.aspx

Det går också bra att anmäla sin vistelse till ambassaden på deras hemsida. Det är alltid en säkerhet att man där har kännedom om de svenskar som finns i Uganda.  Dessutom kan det då hända att man blir inviterad att delta i olika aktiviteter som ambassaden eller svenska/nordiska föreningar anordnar.

Det är mycket positivt att inom ramen för sitt arbete få möjlighet att göra sådana här utbyten. Det vidgar vyerna, man får andra infallsvinklar på många saker och man får möjlighet att träna sina språkkunskaper, både vad gäller fackspråk och vardagsspråk.

Jag använder ofta Uganda och upplevelser där som exempel när jag undervisa, för att visa på skillnader i levnadsvanor och tankesätt. Alla behöver få möjlighet att vidga sina vyer och ofta finns det inte bara en sanning. Det kan vara nyttigt för både studenter och kollegor att fä höra.

Jag har hållit två föreläsningar på engelska (med bilder) om utbytet och mina erfarenheter för personal i primärvården. Det har variit mycket uppskattat.

Det är också nyttigt att se hur det fungerar i andra länder med universitet och sjukvård. Den negativa aspekten av det i Uganda är  att det är svårt att påverka, i alla fall på det sätt som vi är vana vid, det är mycket politik och kontakter som styr. I Uganda kan det var mera viktigt att komma från samma by som den man ska försöka påverka eller sälja in sitt förslag till än att verkligen komma med ett bra förslag. Det kan skapa stor frustation ibland. Det blir många möten som man inte tycker leder någonstans. Här gäller verkligen att ta till sig de kulturella skillnaderna för att komma vidare, skapa nätverk och ha kontinuitet.

Som vid de tidigare tillfällena passade våra lektioner in i den befintliga kursplanen. Vi höll föreläsningar och seminarier om undersökning och behandling av columna och bäckenet samt lektioner i forskningsmetodik. Vidare arbetade vi med  frågeställningar till studenternas projekt och diskuterade deras projektupplägg. Vi hade också en gemensam eftermiddag för både sjukgymnast och arbetsterapeutstudenter tillsammans med utbyteslärare från arbetsterapeutprogrammet på KI. Eftermiddagen handlade om hur man ska skriva en projektplan. Undervisningen fungerade bra och när studenterna känt av vilka vi var och förstått att  vi var öppna för diskussioner och frågor deltog de mycket aktivt. Tom studenter som enligt de andra lärarna brukade vara ganska oengagerade stannade kvar efter lektionerna och ville veta mer. Det är verkligen roligt att undervisa när studenterna är så hungriga på kunskap.

Studenterna kommer alltid med många frågor om hur de ska behandla specifika patienter. Inför nästa utbyte har vi diskuterat att använda oss mer av  patientfall och diskussioner i seminarieform.  Den handledning som studenterna får på sin verksamhetsförlagda utbildning är så gott som obefintlig eftersom det finns så få verksamma sjukgymnaster. Det är mycket viktigt för studenterna att få diskutera sina patienter med erfarna kollegor och studiekamrater.  Det är möjligt att det skulle gå att implementera mer av patientfall och gruppdiskussioner även i den "vanliga" undervisningen på sjukgymnastutbildningen i Uganda eftersom det är så få handledare. Men där är det mer katedrala föreläsningar och man är inte så van vid någon annna form av pedagogik.

Utvärderingen visade att studenterna var mycket nöjda med den undervisningen, som vi hade genomfört. 

Vi hade ca 15 timmars undervisningstid per vecka, exklusive förberedelsetid. Ungefär 65% i föreläsnings eller seminarieform och ca 35% mer individuell handledning. Den sista veckan gjordes en omläggning i schemat så att vi fick några timmar extra. Det var efter önskemål från studenterna och ur pedagogisk synvinkel var det helt riktigt. Nu fick de en möjlighet att samla ihop sin kunskap och att ställa kompletterande frågor. Helen Omare har varit med vid ett par lektionstillfällen. Hon har även sin expedition vägg i vägg med undervisningslokalen och kan följa undervisningen "på håll". Vid nästa utbyte ska vi arbeta ändå mer aktivt för att få någon mer av lärarna att delta vid våra lektioner. Vi har även diskuterat om sjukgymnaster från sjukhuset skulle kunna bjudas in att delta.

Förutom själva undervisningen har vi deltagit i ett stort antal möten av olika karaktär, både formella och informella. Vi har diskuterat undervisningen och det fortsatta utbytet. Vi har också gått igenom och diskuterat förslag på ändringar i curriculum.