Reserapport - KI-student
Lärosäte: Makerere University
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Höst- och vårtermin 09/10

Innan avresa

Motiv: Utbytet till Makerere Uni i Kampala, Uganda var det enda jag sökte och detta då jag sedan tidigare hade en hel del kontakter i landet genom mitt doktorandarbete. Jag såg nu möjligheten att kombinera en period med kliniska kurser med att ytterligare fördjupa detta samarbete. Jag åkte ned i början av november och spenderade totalt 14 veckor i Kampala med omnejd. Ytterligare motiv för att belägga just de kliniska studier på Mulago Hospital (den äldsta läkartutbildningen i afrika) är faktumet att sjukhuset samt universitetet är högt ansedda inom regionen med mängder av studenter från hela östafrika som söker sig till Kampala på olika nivåer.

Praktiska saker inför avresa:

Kontakt med värduniversitetet - Den information som finns från KI om hur ens ansökan till Makerere Uni ska se ut är utförlig och det gick väldigt lätt att sätta ihop ansökan där en del intyg ang försäkring, vaccinationer osv skulle ingå. Man skickar in ansökan både via email (inscannad) och som en pappervariant och jag fick svar inom 2 veckor att de accepterade min ansökan om utbytesstudier vilket kändes skönt. Svårare var det när det gällde att få information om vad de olika kurserna som erbjöds innehöll. Läkarutbildningen i Uganda är 5-årig och under fjärde och femte året läser studenterna kliniska kurser som kallas för junior och senior clerkships (4:e resp 5:e året). Dessa kurser är på 5 veckor var och detta kunde man ansöka till. Dock fanns det inte möjlighet att i mer detalj göra sig bekant med innehållet i de olika kurserna. Vidare fick jag väl på plats kämpa ganska länge för att få tag på exakta och detaljerade core's för de olika kurserna.

Flyg - Det går inga direktflyg från Sverige till Entebbe som Kampala's flygplats heter så man måste göra en mellanlandning i Europa (Amsterdam med KLM, Heathrow med BA, eller Bryssel) alternativt i Addis Abeba om man flyger med Ethiopian. Skulle tro att alla dessa flyg är väl jämförbara. Nackdelen med att göra en mellanlandning i Europa är att man oftast kommer ned till Kampala väldigt sent på kvällen. Mitt flyg var 2 timmar försenat från Heathrow och jag landade efter midnatt nere i Kampala, medans om man flyger med Ethiopian Airlines så kommer man med på eftermiddagen till Kampala.

Vaccinationer - Till Uganda behöver man egentligen inga särskillda extra vaccinationer jämfört med de vi får i Sverige via läkarutbildningen. De vill ha intyg på att man är HepB vaccienerad samt har fått BCG. Det kan vara så att de kräver gula febern vaccin men då jag hade detta sedan tidigare var det inget som berörde mig. Malariaprofylax är att rekommendera. Jag åt Lariam, dock var detta inte den optimala profylaxen då meflokin-resistensen i just Kampala-området är utbredd (upp mot 50-60%). Detta är dock något som svenska vaccinationsbyråer inte har särskillt bra koll på men om man sätter sig in i nyare uppdaterad litteratur finns denna information att få. Således fick jag också en släng med malaria som det tog en dryg vecka att hämta sig från. Doxy eller malarone samt noggrannt användande av nät nattetid är att rekommendera.

Att ta med sig - Kampala är en stor stad, således kan man få tag på det mesta här nere. Dock bra att ta med sig saker att använda på sjukhuset (vit rock x 2-3, stetoskop, hammare, handsprit (jag hade med mig 2 liter och gjorde slut på allt), termometer, ficklampa, otoskåp/oftalmoskåp för den intresserade, namnbricka). Klädseln på sjukhuset var vit rock och under detta formellt med bättre byxor + skjorta och slips för männen samt finare skor. För kvinnorna gällde kjol eller byxor samt överdel. I övrigt är min rekommendation att ha med sig myggnät, även om de flesta ställen man besöker har detta så vet man aldrig, samt bra myggmedel (gärna med DEET).

Ankomst och registrering

Ankomst och första dagarna: Då schemat här nere är väldigt flytande räcker det med att man egentligen dyker upp dagen innan men om man vill bekanta sig med Kampala kan det vara trevlig att anlända några dagar innan. På flygplatsen blir man upphämtad av en av chaufförerna som är kopplade till läkarprogrammet. Mitt flyg var över två timmar försenat från Heathrow och efter visum/pass kontroll osv var jag inte ute från flygplatsen förräns runt kl 2 på natten. Då Kampala nu förtiden är fullproppat med bankomater som tar Visa-kort (av någon anledning inte Mastercard och andra kredit/kontokort) så behöver man egentligen inte ha med sig en massa USD som man försöker växla på flygplatsen. Andra nyttiga saker man kan göra de första dagarna är att skaffa ett SIM-kort samt ladda upp detta med airtime. Det finns en mängd operatörer (MTN, Orange, Uganda telecom, Warid, osv). MTN är väl relativt sätt den dyraste men också den som har absolut bäst täckning över hela Uganda. Då näten ibland kan krascha har de flesta ugandier flera olika kort med olika nätverk som de snabbt byter mellan i sådana situationer. Jag hade ett MTN-kort och detta blev väl använt. Det är relativt billigt att skicka SMS (70-80öre) och ringa till Sverige nerifrån Uganda (runt 1kr/min). Vidare finns det en poäng i att registrera sig hos den svenska ambassaden som ligger på Nakassero Hill. Detta gör man genom att skriva ut och fylla i ett formulär från deras hemsida samt gå dit med det. Ambassaden anordnar dessutom en redan välgörenhetstillställningar och representationsfester. Jag blev hembjuden till ambassadören på en lucia-mottagning och det var precis den kick med julstämning som behövdes vid tillfället.

Intro på sjukhuset: Första dagen bör man gå till Internationella kontoret som ligger mitt på sjukhusområdet. Den internationella koordinatorn som sitter där är tillgänglig nästan hela tiden och hon tar sig alltid tid för att hjälpa en alternativt om man bara vill småprata lite. När jag väl kom dit så upptäckte jag intressant nog att de kursval man gjort tidigare inte riktigt gällde. Nu var det snarare helt upp till mig att bestämma vart jag ville vara placerad under mitt utbyte. Vidare fick jag en bra introduktion till själva sjukhusområdet av en läkarstudenter och efter några dagar bara så kändes det som att man hittade till de flesta ställen.

Ekonomi

Det följer ganska naturligt att Uganda, som är ett låginkomstland, har ett kostnadsläge som är betydligt lägre än i Sverige. Även många turistaktiviteter är billiga relativt omkringliggande länder såsom Kenya, Tanzania och Rwanda. Dock befinner man säg väl alltid i den situationen att man tycker att pengarna försvinner alldeles för fort när man är ute och reser, alternativt bor på en annan plats.

Transport - Inom Kampala kan man i stort ta sig runt på fyra sätt. Billigast är självklart att gå och detta kan vara skönt ffa på förmiddagarna, men från lunch och framåt blir det alldeles för varmt för detta. Stadens kollektivtrafik består av s.k. taxis (vita Toyota-minibussar) som åker enligt bestämda rutter. De flesta går in mot centrum och ska man någon annanstans måste man således för åka in till centrum för att sedan byta till en annan taxi. Dessa är smidiga då det inte är rusningstrafik och kostar runt 2-3kr enkel resa. Vidare är Kampala runt med större mopeder (boda-bodas) och detta är nog det smidigaste och snabbaste sättet att ta sig mellan två platser, kostar runt 7-10kr enkel resa inom stadens mest centrala områden. Man bör nog inte ta dessa efter mörkrets inbrott pga säkerhet och om man planerar att vara i staden en längre tid rekommenderas att köpa sin egen hjälm. Vidare kan det vara värt att undersöka så att föraren inte är berusad samt att han har en licens för att köra sin boda-boda vilket många saknar. Dyraste sättet att åka är med så kallade special hires, privatpersoner som köra "vanlig taxi" i sina egna bilar. Något dyrare men mycket säkrare. Priset är ofta förhandligsbart, kostar runt 20-25kr enkel resa. Om man vill hyra bilen en hel dag brukar detta ligga på runt 200kr exklusive bensin, men då ingår en förare som vet hur man tar sig fram på dåliga vägar osv. När det gäller transport mellan större städer finns det väldigt många bussbolag som kör. Till de bättre hör Kampala Coach, Jaguar och Gaga medans man bör undvika Horizon. Det kan vara värt att kolla in bussarna först innan man beger sig iväg, vissa har 6 säten i bredd och man får träsmak efter några minuter medans andra bara har 4 säten i bredd och dessutom teve med film samt toalett på bussen. Att ta sig från Kampala ned till Kigali i Rwanda (10 timmarsresa) kostar runt 70-80kr. Kampala till Mbarara/Gulu/Kabale/Tororo/Fort Portal ligger runt 30-50kr. Vidare går det hela tiden minibusstaxis från Kampala till Entebbe, ungefär 1 timmes resväg och runt 10kr.

Kring mat och pengar - I Uganda är det billigt med kolhydrater och dyrt med all mat som kommer från djur. Således kan man äta en stor vegetarisk måltid för 4-6kr på sjukhuset medans om man går till resturanger för att äta kött så kostar det betydligt mer. Kampala har ett väldigt internationellt kök och staden är full med allt från turkiska glassbarer till koreanska karaokeställen och underbara etiopiska restauranger. Detta är något man bör uppleva på kvällarna! Vanligt pris på mat är runt 40-80kr för en 1-2 rätters inkl dryck.

Boende

Innan avresa hade jag kommunicerat med det internationella kontoret på Makerere kring olika boende-alternativ. Jag hade dock svårt att bestämma mig och fick höra att jag skulle anlända till Kampala under en tid då det oftast fast lediga platser på de flesta boenden. Sagt och gjort så bad jag dem enbart ordna boende för en natt till mig, detta var på Edge House på Makerere campus. Edge House har OK standard, ligger inne på campus och själva huset med trädgård är inhängad. Man har tillgång till ett litet kök och kylskåp och man delar badrum / tolaett med de andra som bor där. Edge kostade runt 20.000 USh / natt (ungefär 70kr). Problemet för mig var att Mak campus ligger ungefär 20-25 minuters promenad från sjukhuset och genvägen som de flesta tar går genom ett mindre trevligt område i Kampala. Då jag ville göra en hel del natt-arbete letade jag efter alternativa boende dagen därpå och landade tillslut på Mulago Hospital Guest House. Här var det dyrare att bo, 50.000 USh / natt (180kr) dock ingick frukost, standarden på alla rummen var betydligt högre och jag fick ett stort eget badrum med badkar och varmt vatten. Från Mulago Guest House till sjukhuset tog det 2 minuter att promenera. Jag stannade här genom hela min vistelse och tyckte det var väl värt de extra pengarna. Området Guest House:et har en stor trädgård, ligger lite avsides, har nattvakter så säkerheten är hög och dessutom finns det en grupp med collubus apor som bestämt sig för att slå sig ned här, oerhört charmigt!

Studier allmänt

Hela det ugandianska samhället är mycket mer hierarkiskt än i Sverige. Således är överläkarens ord lag på avdelningen. Vidare så har ST-läkaren mer att säga till om än AT-läkare och läkarstudeten här nere håller för det mesta tyst. Detta är synd men det är deras system och man får anpassa sig till det så gott det går och ställa hövligt formulerade frågor kring saker man inte förstår eller vill få förklarat för sig. Detta mottogs i alla situationer väl. Det samma gäller vid journalskrivande och arbetsuppdelning, om en ST-läkare är närvarande och rondar är det allt som oftast han som undersöker och pratar med patienten för att därefter diktera till dig vad du ska skriva i journalen. Min stora lycka i sammahanget var att jag spenderade ganska mycket tid på en och samma avdelning och kom in i arbetet på ett annat sätt och därefter kunde jag arbeta mycket mer självständigt.

Generellt kan man läsa till läkare på fyra olika platser i Uganda. Utbildningen är 5-årig med 3 teoretiska år följt av 2 kliniska år där man gör junior och senior clerkships. Därefter fortsätter man och gör sitt internship (AT) som är på ett år. Därefter behöver de flesta arbeta och meritera sig några år innan de kan komma in på en master utbildning för att t.ex. bli pediatriker. Det intressanta är att detta också ses på som en utbildning så ST-läkarna arbetar oavlönat på sjukhusen. Förmodligen därför de inte är där särskillt ofta utan måste ta mycket fritid för att arbeta på privatkliniker runt omkring för att få ihop pengar.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI
Jag gjorde mitt utbyte under termin 11 genom Linnaeus-Palme programmet. Då SVK termin 11 enbart är 8 veckor och man genom Linnaeus-Palme måste vara borta mist 12 veckor så kommer jag i slutändan ha gjort 12 veckors utbyte av vilka jag enbart kan tillgodoräkna mig 8 av dessa. Då jag sedan tidigare rest och arbetat en del i låginkomstländer i väst och östafrika samt i sydostatien kände jag att jag hade en bra uppfattning om vilken typ av kliniska kurser som skulle ge mig mest. Jag valde att enbart fokusera på pediatrik, detta också då jag sedan tidigare har ett stort intresse i ämnet. Jag började mitt utbyte med att läsa en 5 veckors senior clerkship kurs i pediatrik där jag studerade tillsammans med läkarstudenter här nere som läste sista året på sin utbildning. Läkarutbildningen på Makerere Uni är PBL-baserad och denna kurs bestod av ett fullproppat schema där man hade olika PBL-tutorials kring olika ämnen, hade expert-sessions kring andra ämnen och även mycket problem-baserad inlärning på avdelningen. Efter detta spenderade jag 7 veckor på olika avdelningar där jag lyckades få det så att jag arbetade med samma team av AT och ST läkare alla dessa 7 veckor. Det blev 2 veckor på en malnutritionsavdelning, två veckor på neonatologen, 2 veckor på akuten där jag mest gick jourer på eftermiddagar och kvällar samt 3 veckor på en allmänpediatrisk avdelning. I det stora hela var jag oerhört nöjd med alla dessa placeringar och kan varmt rekommendera dem!

Mer specifikt finns det fyra allmänna pediatrika avdelningar på Mulago Hospital, en akutavdelning, en malnutritionsavdelning, samt en neonatalavdelning. Utöver detta driver de olika avdelningarna en mängd mottagningar som löper parallellt med avdelningarna enligt separata scheman. Detta är mottagningar för diabetespatienter, allmänpediatriska mottaningar där man följde upp utskriva patienter, sickle-cell mottaning, malnutritionsmottagning osv. De fyra allmänna avdelningarna är ansvariga för att sköta akutavdelningen och barnakuten. Således är man jour var 4:e dag på akuten. Dessa jourer är uppdelade i två 12 timmarspass. Då jag gjorde utbytet under min sista termin fick jag efter någon vecka mer ansvar och de sista veckorna som jag spenderade på Mulago planerade till och med AT-läkarna in mig i deras schema och ibland hände det att jag var ensam på akuten. En vanlig dag på avdelningen började med rond runt kl 8 på morgonen. En gång i veckan var det så kallad grand round då överläkaren också var med. En pediatrisk avdelning på Mulago Hospital omsätter ungefär 400 patienter / vecka och vid varje given tidpunkt finns det mellan 60-100 patienter på avdelningen. Vidare sover även barnens föräldrar där så det är väldigt trångt. Ronden pågår ofta fram till lunch runt kl 13-14. Därefter spenderas eftermiddagen med att ta prover för analys, ffa blodprover, ryggmärgsprover och vid enstaka tillfällen gjorde vi mer invassiva ingrepp som pleuradränage och ascitestappning. På kvällen hade man sedan en snabb kvällsrond där man tittade till de svårast sjuka barnen.
På akuten fick jag arbeta väldigt självständigt. Då sjukhuset är kraftigt underbemannat när det gäller sjuksköterskor och undersköterskor får man göra mycket arbete som i Sverige mer naturligt tillfaller dessa arbetskategorier. Ifall jag misstänkte att ett barn var anemiskt och behövde blod fick jag själv ta ett blodprov för att gå iväg och köra en Hb analys. Därefter om indikation för blodtransfusion förelåg så fick jag själv blodgruppera, hitta matchat blod för att cross-matcha, därefter värma upp blodet, sätta en infart och påbörja administrationen. Det samma gällde all annan administrering av läkemedel eller intravenösa vätskor. Således blev man efter ett tag ganska bra på att sätta infarter på uttorkade och undernärda barn vilket inte är det lättaste. En annan stor behållning med min placering i Kampala, Uganda var mängden patienter man såg. I genomsnitt 400 patienter / vecka under totalt 12 veckor blir närmare 5000 patienter. Många av dessa är också svårt sjuka och har statusfynd (relaterade till bl.a. svår uttorkning, kramper, svår anemi med sekundär hjärtsvikt osv) som man sällan stöter på i Sverige.
De lokala läkarstudenterna var ofta väldigt kunniga teoretiskt och därför blev det många intressanta diskussioner kring olika medicinska tillstånd. Dock var de inte lika bevandrade i praktisk klinisk diagnostik.

Sammantaget känner jag efter 12 veckor på barnavdelningar i Mulago att jag ökat både mitt teoretiska och praktiska kunnande. Framför kanske den praktiska biten efter att jag givits möjlighet att aktivt undersöka, handlägga och behandla många svårt sjuka barn.

Språk och kultur

Språk - I Uganda talas väldigt många olika språk. Varje tribe har nästan sitt eget språk. Utöver detta kan majoriteten av alla prata bra engelska. Utöver engelska pratas det i Kampala ffa Luganda och det är de fattiga som kanske inte är lika bra på engelska som alla andra. Det är också en majoritet av fattiga familjer som man ser på barnavdelningarna på sjukhusen så språket var ibland ett problem. Dock fanns det alltid någon i närheten som kunde översätta och jag kan tänka mig att det är enklare inom pediatrik med språk jämfört med många andra medicinska områden.

Kultur - Ugandier är vänliga och öppna. Man blir väl bemött vart man än befinner sig. Dock är det inte lika lätt att "komma folk in på livet" som till exempel i västafrika. Detta är nog ett generellt drag i hela den östafrikanska kulturen, dvs det finns alltid någon form av distans mellan dig som västerlänning och lokalbefolkningen. Även vänner till mig som bott i Uganda under flera års tid vittande om detta fenomen. Dock spenderade jag trots detta stora delar av min fritid med de AT-läkare som jag arbetade tillsammans med, det blev middagar, besök till olika stränder, många fotbollsmatcher på TV och en del festande mellan varven.

Fritid och sociala aktivteter

Kampala - Kampala är en afrikansk storstad, dock är den väldigt säker i relation till många andra afrikanska storstäder. Man får dock ta en funderare kring hur mycket man vill röra sig utomhus när det blivit mörkt på kvällen. Jag råkade inte ut för något direkt men en del vänner till mig här nere har blivit rånade samt blivit av med deras väskor som blivit bortryckta. Jag har rört mig ganska mycket ute på kvällar och nätter och aldrig känt mig osäker. Trafiken är ett problem och man bör vara vaksam, speciellt när det är mörkt. Annars har Kampala mycket att erbjuda, det finns otaliga marknader (bakom Nationalteatern, Buganda road nära Daisy's arcade, fredagsmarknad vid tågstationen), restauranger i överflöd (några favoriter: Krua Thai, Bovinda, pizzorna på Mamba Point, indiskt hemkört från Tandori Kitchen), samt nattliv för den som vill. Ett tips är att få tag på The Eye Magazine som innehåller allt man behöver för att klara sig i Kampala.

Utanför Kampala - Safari är ett måste i Uganda. Parkerna har förmodligen inte lika mycket djur som de stora parkerna i Kenya och Tanzania pga krig och oroligheter, men däremot är det nog avservärt mycket billigare att besöka dem. Jag var en sväng i Murchison Falls NP tillsammans med Red Chili tour (285 USD) samt organiserade en egen 5 dagars resa ned till Queen Elistabeth NP som blev avsevärt mycket dyrare men vi bodde på ett helt underbart ställe mitt ute i skogen (Jacana Lodge). Vidare är Lake Bunyunyi i närheten av Kabale värt ett besök. Sjön är vulkanisk, fri från schisto (fritt fram att bada!!), och har någon variant av kräftor som väldigt mycket liknar de som finns i Sverige, så glöm inte schnapsen! Jag var även nere i Rwanda en del. Kigali är som en lugn österrikisk albby i relation till Kampala med serpentinvägar, ordning och barrträd. I Rwanda besökte jag en del vänner och gjorde utflykter från Kigali till små sjöar. Vidare måste man förbi minnesplatserna efter folkmordet, det berörde oerhört mycket.

Sammanfattning

Uganda är perfekt för den som inte varit i Afrika särskillt mycket tidigare. Det är säkert och enkelt att leva här, samtidigt får ma ta del av allt annat som hör östafrika till. Kampala är en myllrande afrikansk storstad, men i relation till t.ex. Nairobi, Dar es-Salam eller Addis Abeba, så är den oerhört säker och man blir alltid väl bemött. Sjukvården i låginkomstländer är såklart väldigt annorlunda jämfört med det vi har i Sverige. Mitt tips innan ni väljer i detalj vilken typ av placeringar ni vill göra, är att tänka till en aning. Kanske är det bäst att välja placeringar där den kliniska diagnostiken och den kliniska undersökningen har en väldigt framstående roll?? Typ op / ped...