Innan man beger sig utomlands finns det en hel del saker att tänka på. Detta gäller alltifrån att ordna med stipendiet, se till att passet är nytt så inte tiden går ut medan du är utomlands och att man har alla vaccinationer som är nödvändiga. Det är också viktigt att se till att du har ordnat med bostadsförsäkring så att du är täckt om olyckan är framme.

Ett viktigt tips som jag kände saknades medan jag höll på att förbereda mig var att kolla upp deras behandlingssätt. I det stora hela gör de på samma sätt som vi gör men de har nästan alltid några få variationer som kan leda till missförstånd om skillnaderna ej står klara. Det kan vara små skillnader, till exempel att de blandar ohärdad bonding med fissurförseglingsmaterial innan de härdar, till att utföra endo med step-back teknik. Oavsett behandling är det därför viktigt att kolla upp vilket sätt just de använder för att underlätta när patienten väl sitter i stolen.

I januari och februari är det en hel del tentor som ska skrivas, vilket kan göra vissa människor något stressade och det är därför väldigt viktigt att vara ute i god tid med alla förberedelser för att inte få kaka på kaka. Se även till att alla patienter är så klara som de kan vara då det varken är trevligt för patienten att bli avbruten mitt under behandlingsgång och det skapar problem då man måste ge bort patienter till kursare som kanske redan har tillräckligt på sitt fat.

Jag och min kursare åkte till Dublin på fredagen innan kursstart för att få en liten känsla av staden innan det var dags att dra igång. Vi hade då även tid att träffa de två norska studenterna som också hade åkt till Dublin via Erasmus. Vi klickade direkt och det visade sig senare att träffa dem innan gjorde livet så mycket lättare då vi helt plötsligt var fyra personer som kunde hjälpas åt att hitta och förstå allt det nya.

När det väl var dags att bege sig till Trinity var vår första anhalt deras internationella kontor där vi registrerades med hjälp av alla våra Erasmuspapper som vi förberett hemma. Därefter var det dags att bege sig till Dublin Dental University Hospital DDUH för att träffa vår kontaktperson Audrey Nolan. Hon var helt underbar och under våra tre månader på Irland så var Audrey ständigt vakande för att se till att vi hade det trevligt och att allt flöt på. Efter vårat initiella möte med Audrey spenderade vi halva veckan med att lära oss om skolan och dess förhållningssätt till diverse saker. Vi lärde oss till exempel om de olika avdelningarna och fick genomgå ett hygienprov där vi skulle sprita av bås.

Den kontaktperson som vi alla sedan hade mest kontakt med och som även jobbade som lärare på skolan var Dr Mary Clarke. Mer sprudlande människa får man leta efter! Hon var våran klippa och var det något som vi kände att vi behövde prata om eller ta reda på så var det oftast henne vi gick till.

Två till personer som underlättar vistelsen på sjukhuset rejält är Eamer Mcmanus och Sara O'lockland.

Eamer jobbar med att ge ut patienter på DDUH och det är hon som beslutar vilka patienter du får. Man kommer att behöva besöka henne ibland och man tjänar på att ha en god relation med henne. Det är dock ej svårt då Eamer är jättetrevlig. Sara är den som jobbar med schemat och bestämmer således när var och hur du spenderar din tid på skolan. Alla Erasmuselever får olika scheman och läser inte alltid ens samma tilläggskurser vilket gör att önskemål kan poppa upp om små schemaändringar här och där. Det är då viktigt att kolla med Sara först eftersom man då slipper att jaga reda på alla lärare för att fråga om bytet går att göra.

Personligen så tycker jag att Dublin är något billigare än Stockholm så länge man tänker efter innan man köper något. Att gå på bio kostar till exempel enbart 2 euro på tisdagar medan det kostar 8 euro på en lördag. Att figurera ut i förväg om man kommer åka mycket buss eller spårvagn kan också hjälpa till att spara mycket pengar då man kan köpa månadskort. Dessa kort laddas på med dagar och går ej ut på en angiven tid utan man spenderar enbart en dag på kortet om man faktiskt åker. Detta gör att ett 30 dagars kort räcker längre om man vill ut utanför Dublin och se resten av Irland eller behöver stanna hemma och plugga.

När det kommer till mat kan man behöva ändra på sina matvanor något. Fiskpinnar som är relativt billigt i Sverige kostade under min period cirka 90kr per kilo vilket är läskigt mycket. Se efter vad som äts lokalt, köp säsongsvaror och handla på Dunnes eller Tesco för att hålla ner kostnaden på mat till nästan hälften.

Liksom hemma i Sverige kostar det väldigt olika när man går ut beroende på vart man beger sig. En lunch ligger i regel på fem euro och en middag ligger på cirka tio, medan en öl kan variera från tre till tio euro. Happy hour är oftast fram till åtta och då kan groggar köpas för enstaka två euro. Fråga dina kursare efter studentställen för att hitta de riktigt prisvärda haken.

De pengar som fås av Erasmusstipendiet och CSN ska räcka för att leva lika gott som hemma och även ge chansen att åka på en resa eller två inom Irland.

Dublin är uppdelat i en massa distrikt och ligger antingen söder eller norr om floden Liffey. Det absolut finaste området tyckte jag låg i Dublin 9 Drumcondra men det är nästintill omöjligt att få ett eget boende där då det mest ligger 200kvm + villor i det området. För studenter är det Dublin 1, 2, 4, 6, 8 som är intressanta. Dublin 1 och 2 ligger precis vid floden och Trinity gränsar dessa båda områden. Ju högre siffra på distriktet desto längre bort från stadskärnan hamnar man.

Det var väldigt svårt att få en lägenhet i Dublin när man enbart vill bo där i tre månader. Jag och min kursare använde oss av daft.ie för att söka efter bostad och vi behövde svara på 140 annonser innan vi fick ett positivt svar. Jag tycker verkligen inte att man ska säga ja till något innan man sett lägenheten då vissa är riktigt nergångna, så se till att åka ner några dagar innan kursstart för att kunna gå på visningar. Att se flera lägenheter under samma dag gör även att man får sig en lite bättre uppfattning av hur staden ser ut och man märker ganska snabbt vilka områden som har dåliga lägenheter och vilka som försöker ta överpris.

Jag bodde tillsammans med min kursare under våra tre månader i Dublin och jag tycker att vi hittade en riktigt fin lägenhet som hade ett riktigt bra läge. Vi bodde i Dublin 8 Inchicore och området var lugnt, det låg flera livsmedelsaffärer enbart en minut bort och det låg även väldigt nära till War Memorial Park, en park att antingen jogga runt i eller ta en promenad och titta på allt vackert som finna innanför murarna. Med buss tog det ungefär en kvart att ta sig in till Trinity och sedan ytterligare 5-10 minuter att gå igenom området. En av fördelarna med att bo i Dublin 8 var att vi kunde få en stor ljus och rymlig lägenhet för ett mycket lägre pris än i till exempel Dublin 2. Vi betalade 1000 euro i månaden och det var det i särdeles billigaste priset vi sett för en så stor 2.5a. Lägenheten var nymålad och allt förutom sängar och klädskåp verkade vara relativt nya.

Ett stort minus med att bo i Dublin verkar dock vara att de har en mycket större tolerans till smuts än vad som är vanligt i Sverige. Väggarna i Badrummen var mönstrade men efter lite skurande märkte vi att hälften av mönstren var borta. Vidare så verkar en hel del vara fuskbygge och en ordentlig isolering är riktigt sällsynt. Allt som allt så tog det en vecka eller två för att städa rent allt och få saker och ting i ordning. När vi väl hade städat och gjort i ordning allt så var vår lägenhet riktigt fin och vi trivdes väl.

Den första informationen vi fick gällande skolan var instruktioner i hur man fick gå klädd och att alltid adressera lärare med titel och efternamn. Det gjorde att mitt första intryck av skolan kändes något formellt och den första tiden var man alltid tvungen att tänka efter före i hur man agerade. Efter att ha sett de andra studenterna agera föll dock den bilden ganska snabbt och jag kunde slappna av lite mer.

Alla Erasmuselever blev satta i olika moduler (grupper) och under dagarna sågs vi kanske enbart i lunchrummet. Modulerna hade olika scheman och vi som Erasmuselever hade vissa saker på schemat som de ordinarie eleverna ej hade. Jag hade till exempel turen att få jobba med Dr Omar som basade över post cancer behandling där olika typer av proteser samt implantat gjordes och kontrollerades. Andra Erasmuselever fick vara med parodspecialister eller precancer behandling.

Vi började varje morgon kl 8:30 och slutade ca 16:30-17:30 beroende på vilken typ av patient man hade i stolen. Man var tvungen att vara på plats minst en halvtimme innan varje nytt klinikpass och detta kollades upp av en sköterska. Normalt så slutade förmiddagspasset vid 12 och om man hade otur hade man knappt tid att städa rent innan det var dags för föreläsning från 12:30-13:30. Detta gjorde att om man ej var snabb så missade man sin lunch helt då man var tvungen att vara på kliniken 13:30 om man hade eftermiddagspass. Detta gjorde att man jobbade på i full fart för att alltid vara klar i tid.

Det fanns mycket som var lika med allt hemma i Sverige men med små alterneringar vilket gjorde att man var mer eller mindre tvungen att fråga någon om varenda ny behandlingsmetod som skulle utföras. Personligen försökte jag att läsa på lite dagen innan och sedan fråga en av mina kursare om det var något jag möjligtvis hade missat. Alla elever var väldigt tillmötesgående och hjälpte mer än gärna till att förklara.

Varje lärare hade också sin personliga stil och ville att saker och ting skulle skötas på just dennes sätt. Hade man då en patient på en måndag ville läraren att patienten hädanefter enbart skulle komma på måndagar så läraren kunde ha full koll. Olika lärare gav även olika mycket ansvar och det föll på vår egen lott att prestera för att vinna tillit och få mer ansvar. Man graderades också på varje pass utefter hur väl man presterat och ett visst snittbetyg behövdes för att få godkänt under halvåret. Det föreföll mig orättvist att om en patient uteblev så fick eleven dåligt betyg oavsett om eleven kunnat påverka utkomsten eller ej. Det fanns inget utvecklat kösystem utan eleverna var tvungna att skugga läraren i väntan på sin tur, vilket ledde till dötid spenderad iväg från patienten.

Det fanns en viss typ av språkbarriär. Jag åkte till Dublin i tron om att min engelska var mer än nog för att klara mig utan problem. Det tog ett litet tag att hitta in i rytmen men efter ett tag flöt engelskan på bra. Det som sedan hände var att de verkade glömma bort att vi ej hade engelska som modersmål och alla talade väldigt snabbt, lågt och använde sig av termer som vi ej var vana vid. Detta resulterade i små missförstånd samt att PBL presentationerna blev något svåra att följa då alla läste innantill i sina anteckningar så snabbt de förmådde. Allteftersom så gav även detta med sig men beroende på vart i Irland man kommer från så finns det vissa dialekter som inte ens gemene man i övriga Irland förstår. Merparten av tiden flöt dock allt på smärtfritt och det var något av en fröjd att kunna kommunicera så pass väl med någon från ett annat land.

Redan från dag ett gäller det att socialisera med de studenter som redan går på DDUH. Detta för att det finns ingen bättre lämpad i att visa vilka lokala barer som är bäst att gå till eller vilken restaurang som har de bästa mackorna, vilket för övrigt är Junior! Vi kom alla snabbt in i gänget och de hade en stor välkomstfest för oss på fredagen första veckan. Veckan efter kändes alla som klasskamrater och ingen barriär fanns kvar. Man kände sig verkligen som en i klassen.

Trinitys skolområde är ganska stort och rymmer löpbana, cricketplan, fotbollsplan, och rugbyplan. Vidare har de även en stor inomhusanläggning där gym, simbassäng, och klättervägg bland annat ingår. Personligen så älskar jag att klättra och Dublins största inomhushall för bouldering låg inte ens två minuters gång från där vi bodde i Dublin 8. Jag spenderade nästan ett par timmar där varje dag och fick snabbt vänner där som visade mig några små smultronställen runt om staden.

För oss som enbart hade en begränsad tid på Irland, beslutade vi oss ganska snabbt för att försöka se även andra delar än bara Dublin. Vi gjorde därför några utflykter till andra delar, bland annat Cliffs of Moher och Kilkenny.

De helger vi bestämde oss för att stanna i huvudstaden fanns det fortfarande massor att göra och se. Guiness bryggeriet & Jameson destilleriet var två populära besöksorter men även Temple Bar området är ett måste och alla stora gågator där gatumusikanter spelar. Vilken smak man än har gällande utgång eller folk att umgås med så finns det i Dublin, det gäller enbart att utforska.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det verkade något skrämmande med alla nya regler och förhållningssätt i början av vistelsen på DDUH. Detta släppte däremot snabbt och ersattes av en stor kärlek till folket där samt den irländska kulturen. Människorna på Irland är i regel mer öppna än de i Sverige och det tar inte alls lång tid att känna sig som hemma. Det finns lite saker som fungerar annorlunda än i Sverige men det är bara en tidsfråga innan man snappar upp dessa och de sedan blir till normalen. Jag kommer aldrig att glömma tiden där och jag kom bland annat överens med flertalet så bra att vi möttes upp i Asien under sommaren för lite semester. Får folk chansen att åka så bör de ta den. Jag vet att jag skulle göra om det igen utan tvekan i alla fall!