Community Health:
Den kursen gick jag med de som redan var färdiga sjuksköterskor och gick en fortsättningskurs på två år som vi inte har hemma.
Kursen var på ett halvår vilket innebar att jag deltog bara en del av den för jag var där i fem veckor.
På måndagar var det praktik ute på ett Community (se kultur) och skolan jobbar bara i Aga Khans Communitys vilken är lite synd då det allmänt är lite mer rika och utbildade personer som bor där. På praktiken fick de själva göra instrument (formulär) för att intervjua familjer om vilka hälsoproblem de har. Sen sammanställde de och kom fram till vad de skulle jobba med för problem. Ja, det var så långt jag kom innan det var dags att sluta. Sen presenterar de problemen för människorna i Community och om de accepterar det jobbar man vidare på tre prioriterade hälsoproblem.
På torsdagar var de teori och den genomfördes som beskrivs under studier allmänt. Det blev lite konstigt när man bara kom in i en del av kursen, lite svårt att få ett sammanhang. Men det handlade om hur man kan förebygga sjukdom och vad man ska tänkta på och upplägg av olika hälsoprojekt.
Bra och mindre bra med kursen. Det bästa med kursen var att få se hur lokalbefolkningen lever och vilka problem de har. Du fick gå hem till en massa familjer och se dem i deras vardag. Du fick även se hur man praktiskt jobbar med ett hälsoprojekt vilket vi sällan gör, vi gör påhittade teori projekt. Den klassen jag gick med var mycket öppen och översatte ofta till engelska och gjorde en delaktig, det var lite olika i vilken klass man var i.
Det negativa var att det var lite tråkigt periodvis, när man i tre praktikdagar vilket var halva tiden enbart gick runt och intervjuade de boende, varje par av studenter hade tio familjer så de blev lite enformigt. Sen var de ganska ostrukturerade och mycket av tiden gick åt att leta de boende som inte var hemma hela tiden, man gjorde inte allt på en gång utan i etapper, det hade lätt kunnats ordnas med att boka tider med de boende. Så det blev en del dötid.
Sammanfattningsvis var community health ganska intressant för man fick en större förståelse för olika problem befolkningen har och problemen är många och stora, både kulturellt och att de är fattiga. Hygienen är nersatt och orsakar sjukdomar som diarré mm. Men eftersom man bara deltog en lite del av kursen var det svårt att få något sammanhang. De hade alla sina examinationer i slutet på kursen så där gjorde jag ingen.
Psykiatri kurs
Jag gick fyra dagar totalt med deras psykiatri kurs som hade praktik måndagar och tisdagar. Den klass jag gick med var förlängt ett år till fyra och de fick en grad till som de kallade Bachelor's degree. Jag tror att vi får samma på våra tre år. Var på ett hem för barn med handikapp, en sluten avdelning och en öppen avdelning.
Lägger in ett inlägg från min resedagbok om mina upplevelser av Psykiatrin:
”Har gjort två dagar på psykpraktik och teori lektioner. Vi var en dag på ett litet privat psyksjukhus med en avdelning. Det kan låta lite men det var över 60 patienter på samma avdelning, så totalt var det nästan lika stort som hela vårt psyksjukhus hemma med sex avdelningar. De låg tio och tio på rummen och avdelningen var låst. Det som var lika var patienterna, lika manisk och psykotiska. På nedre våningen var det öppenvård och säkert minst lika många patienter som kommer dit dagtid. Studenterna här har alltid någon form av utbildning för patienterna och dagens utbildning var aggressionshantering. Det blev nog lite svårt för dem för det kom över 30 patienter och några var ganska sjuka, ja det var ganska kul att sitta i ett hörn och observera. Och deras metod för aggressionshantering var lite annorlunda, kanske inte så vetenskaplig, ja jag vet inte men det såg inte så ut. Men först hade man ett skådespel när en elev blev arg och jag var lite orolig att någon patient inte skulle förstår att det var ett skådespel, men det gick bra. Sen skulle alla patienter få träna på hur man släpper ut aggression, man skulle stå på tå och ha händerna rakt upp och andas in sen sänka dem utåt och när de var nere skulle man andas ut. Viktigt att vara helt rak i ryggen mm. Alla fick stå på led och skötarna hade fullt upp att hålla koll på alla för en del var mer intresserad av sina egna skor och så. Man är helt klart mer militärisk här, om någon lämnade ledet var det snabbt någon som rätade upp dem så de stod på led, ganska bryskt. När det var som mest galen med eleverna som stod framför och viftade med armarna som bäst, gjorde den som jag tyckte så sjukast ut av patienterna samma tecken som vi gör när någon är galen och pekade på eleverna, ja de är inte alltid så lätt att hålla sig för att skratta. Jag försökte få veta vart metoden kom från och det var plockat från internet och, det finns nog bättre metoder, tror jag:) Det var svårt att få någon bild över hur psykvården var på den korta tid jag var där, men det kändes som man hörs berättas om det vi hade för många år sen. Anhöriga har tydligen mycket att säga till om när de tycker att någon behöver psykvård, ja som på den gamla goda tiden i Sverige. Men ytterligare en intressant dag i Pakistan.”
Sen har jag varit en dag på en öppen psykiatrisk avdelning för heldygnsvård. Och de är verkligen att vandra ca 50 år tillbaka i tiden, gamla sängar och tankesätt. Här på regerings sjukhus pratar inte sjuksköterskorna med patienterna, utan ger bara medicin och går sen. Annars har patienterna samma psykiska sjukdomar som hemma”.
Så sammanfattningsvis var det som att göra en tidsresa tillbaka i tiden, många år…. Gjorde ingen speciell examination här.
Akut kurs
Jag var på Aga Khans akutmottagning med en pågåendekurs i fem dagar, de hade teori och praktik var annan vecka. På praktikveckan startade dagen med 1,5 timme teori, sen gick man till akuten i ca fyra timmar. Där gick jag med deras grundutbildning som kallas diplomanurs och är på tre år. Sen efter det måste de gå ett halvår bredvid en sjuksköterska innan man får sin legitimation.
Det var verkligen ett stort flöde in på akuten och i stort sätt fullt varje dag jag var där. De hade ett triage som prioriterade var man skickade patienten. Det var front area där alla som behövde snabb vård och övervakning skickades, back area där alla som behövde lite mindre snabb behandling fick gå, och sen fast track där alla som troligen kunde gå hem efter behandling. Det fanns även ett barnrum där alla barn gick och ett återupplivningsrum där alla riktigt kritiska gick till och sen användes det även när det var fullt på akuten, så det kunde vara fullt med barn där när något hjärtstopp kom in. Jag försökte hålla mig mycket runt barnrummet eftersom min kurs var inriktad mot det.
Jag lägger in ett dagboksinlägg över en ganska händelserik dag på akuten:
”Jag har varit på akuten några dagar. Här är det verkligen många dåliga patienter som kommer in. På ett fyra timmars pass dog fyra stycken. I går kom det en pappa med sin 6-åriga son och la han på en brits framför mig och han hade ingen andning eller puls, det var bara jag och en elev där då så jag startade hjärt och lungräddning i väntat på att hon skulle hämta personalen. Vi höll på 30 min men det gick inte att rädda han, han hade någon hjärtsjukdom i grunden. Sen sa läraren att vi elever tydligen inte fick göra något utan jag skulle ha väntat med att starta hjärt och lungräddning tills ordinarie personal kom, lite tokigt tycker jag då chanserna att rädda någon minskar snabbt varje minut vid hjärtstopp, men så är tydligen reglerna här. Och deras HLR är kanske inte den bästa jag sett, en del gör 12 tryck och 2 inblås en del 20 till två, det är ganska få som gör 30 tryck och 2 inblås som riktlinjerna är, sen trycker de lite här och där. Sen när man gett upp stoppade man bomull i munnen och näsan så det inte skulle rinna ut något och lindade in han i ett lakan och knöt ihop och pappan och mamman ville vara med men de fick stå på avstånd och se på. Jag sa till eleven jag gick med, ska ingen prata med föräldrarna och hennes svar var, vad ska vi säga då? De är otroligt oetiska här enligt vårt synsätt, men normalt för dem och de vet inte något annat. Sen kom det in två ganska sjuka kvinnor som de la bredvid det döda barnet, just efter kom det in ett barn på ca 2 år som ramlat tre våningar ner på huvudet som de startade hjärt och lungräddning på. Så det låg fyra bredvid varandra i ett ganska litet rum, ett dött barn, två sjuka tanter och ett barn som man gjorde återupplivningsförsök på sen var det ca 30 st i rummet, anhöriga och sjukvårdspersonal om vart annat. Troligen klarade inte det barnet sig heller för det hade så allvarliga skallskador, men man fick i gång han med HLR. Föräldrarna ställdes för ett svårt val, barnet behövde intensivvård, men hade man råd att betala det? Det är såna frågor som vi aldrig behöver ställas inför”.
Sammanfattningsvis var det en bra praktik på akuten. Man får se mycket och fundera över etiken för sjuksköterskorna här tänker inte så mycket på den. Det är ganska skaplig kvallite på vården om man jämför med regeringssjukhuset, men klart lägre än den som vi har hemma. Akuten kändes som en blandning mellan akut och intensivvårds avdelning, då de till och med låg med respirator där. Man är ganska mycket observatör och det är även de andra sjuksköterskestuderande för de är rätt så begränsade av vad de får göra och inte. Ta blodtryck och så får de göra, men inga prover eller läkemedelsgivning utan att läraren tar ansvaret. Sen försöker inte sjuksköterskorna att sätta eleverna i jobb så mycket, det känns som de inte samarbetar så bra. Det var något de kallade tekniker som ofta tog prover, satt nål och dropp och även gav läkemedel fast det tydligen inte skulle vara så, de hade fått ett års utbildning av sjukhuset. Det fanns även undersköterskor så vad sjuksköterskan hade för roll där förstod jag inte riktigt.
Hade ingen examination då jag här som de andra kurserna bara deltog en liten del.
Children Health:
Där gick jag med sjuksköterske studerande som gick sitt andra år. Den teorin som passade min utbildning läste de i början av kursen och då var jag på Community kursen, lite synd att jag inte visste det för då hade jag kunnat kasta om kurserna. Så jag valde att bara ta praktiken varannan vecka. Annars ämnena mycket bra som olika sjukdomar och så. Samma här att kusen var under 6 månader så jag fick en del av den. Men deras teori är annars intressant om man läser om barns sjukdomar och hälsoproblem.
Ja praktiken då, den är helt suverän.
Jag gick några dagar på barnavdelningen här på Aga Kans sjukhus och här är en liten beskrivning från den: Barnavdelningen som har ca 60 barn. Mycket ser ut och fungerar som hemma. Det ligger ca fem barn på varje rum, alla barn har en anhörig med sig dygnet runt, som sover tillsammans med barnen i samma säng, lite trångt när det är stora barn och mycket slangar runt dem. Det finns samma utrustning som hemma fast den är kanske lite äldre. Men det finns elektriska blodtryck, puls, hjärt och syresättningsmätare. Alla sprutor och dropp är engångssaker och ser lika ut. Samma mediciner och medicinvagnar. Läkare ordinerar på samma sätt och medicin listorna är datautskrivna och lätta att tolka, ja där borde vi lära oss lite, för våra är ofta handskrivna och svåra att tolka. Det finns till och med hjärtstartare. Men det skiljer sig på en sak, en del barn är så sjuka. Jag har svårt att tänka mig att det ligger så många sjuka barn på en barnavdelning hos oss, men jag vet inte för jag har aldrig praktiserat på en. Men ett flertal var medvetslösa och många var verkligen sjuka. Sjukdomarna var ganska lika, mycket cancer, men det finns en del som vi troligen nästan aldrig ser hemma. Exempelvis Malaria och dengue feber. En liten tjej med dengue feber var så sjuk att hon nästan inte andades och en annan liten tvååring var medvetslös sen flera veckor efter ett drunkningstillbud. Ett barn på två var inlagd för att det var underutvecklat, orsaken var att mamman endast hade gett det mjölk att dricka då hon trodde att det var nyttigt. Ja, många föräldrar är inte alls utbildare och då är det inte så lätt att veta hur man ska göra, man får verkligen se vad utbildning är viktigt, det tänker man aldrig på annars för det är så självklart hos oss. Religionen gör även att man ställs inför andra problem än man är van hemma. När man sondmatar vill en del föräldrar att sjukvårdspersonalen häller i heligt vatten på slutet som de har med i en flaska. Problemet är att man inte har en aning om hur rent det ”heliga” vattnet är, i och för sig är det heligt så det kan väl inte var några bakterier där då eller? Men man tar en stor risk att hälla i vatten som man inte vet är rent i ett redan sjukt barn, men föräldrarna kräver det och tron är stark, både hos sjukvårdspersonal och föräldrar. En annan sak som skiljer lite är att personalen visa mer känslor här, jag har sett en del gråtande sjukvårdspersonal och studenter och det är inte så vanligt hemma.
Sen gick jag en vecka på ett statligt sjukhus och det var den mest givande och psykisk jobbiga, ena dagen var en av den jobbigaste känslomässigt som jag upplevt som sjuksköterska under mina 14 år.
Det är en sak man behöver tänka på innan man åker. Du kommer troligen att utsättas för saker som är jobbiga psykiskt och du har inte samma kontaktnät som hemma att prata av dig med. Men samtidigt är det givande och man utvecklas. Varje dag var det flera av mina klasskompisar som grät på praktiken. Jag lägger in ett utdrag från min resedagbok från den praktiken.
”Nu har jag varit på Karachis största barnsjukhus som är finansierat från regeringen. Nu kan jag säga att jag har sett ”riktiga” Pakistan. För det finns ett rikt och ett fattigt Pakistan och en mycket liten del tillhör den rika delen. Här finns massor av undernärda barn, jag trodde inte att det var så illa för när man rör sig i landet ser man inga.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men sjukhuset är på ca sex våningar och ganska stort. Det har säkert varit fint en gång, men nu är det nerslitet och skitigt. Det droppar vatten från taket men det regnar aldrig här så det måste vara någon vattenlednings som är trasig längre upp. Jag har varit på medicinavdelningen och det finns ca 60-70 barn här. Det är ca 5 fem barnsängar i varje rum som är ganska små. I varje säng ligger två barn och mammor ibland finns det lakan ibland inte. De får köpa medicin själv, avd har bara lite akutmedicin. Det innebär att alla sprutor och mediciner ligger på bordet eller i sängen bredvid barnen, föräldrarna sköter allt utom sprutor själv. Det lilla som finns som journal ligger i barnens säng, det är till mesta del handskrivna papper som är hopsatt med ett snöre igenom ena hörnet. I en säng skrotade en tre månaders barn sin journal när mamman var på toan. De seriekopplar syrgasen till en massa barn via gamla droppslangar, från en syrgasregulator. Det finns bara ett tvättställ för hela avdelningen och där finns ingen tvål eller varmvatten. Man vill gärna inte luta sig mot väggen för den är ganska skitig. Som mest har jag räknat till fem kackerlackor samtidigt på samma barnsäng och de springer över barnen. I korridoren går en galen vakt och blåser i en pipa och jagar ut alla han inte tycker borde vara där, även om deras barn just dött och de gråter för fullt, spelar ingen roll, ut ska dom… Även om barnet håller på att dö får bara mamman vara där, de andra bara på besökstid. Ja, det var en beskrivning av medicinavdelningen på Pakistans största barnsjukhus.
Ja barnen då, jag sa massor av sjuka barn när jag var på skolans sjukhus med, men det var inte ens jämförbart. Nästan alla är undernärda, ja de är som bilder man sett från barn i Afrika och ofta har de någon annan sjukdom som gör att de kommer till sjukhuset. Många har lunginflammation med hög feber och dålig andning. När man är undernärd är det lättare att få en massa andra sjukdomar för kroppens immunförsvar är nedsatt och det tar längre tid att bli frisk och möjligheten att överleva minskar drastiskt.
Orsaken till att så många barn är undernärda är flera, en att de har så dålig inkomst så det kan inte köpa mat. Men kanske den som är mest vanlig och mest tragisk, föräldrarna vet inte vad de ska ge sina barn för mat. En mamma till två barn och tvååringen som var undernärd hade inte lärt sig tala, gå och var alldeles för liten för sin ålder, hon gav bara barnet kakor och chips. Orsaken var att barnet inte ville ha något annat, hon gav bara barnen det de ville ha. Många föräldrar har ingen som helst utbildning och då är det inte så lätt att veta hur man ska göra. Riklinjerna som finns för hela världen är att man bara ska amma baren till ca 5-6 månader innan man börjar med fast föda, här häller man i dem både det ena och andra från födseln och skapar en massa diarré och problem i onödan.
Eleverna från min skola försöker ge föräldrarna utbildning i vad som är bra mat för barn, men vad säger man till en mamma som letar mat i soporna till sina barn, sök efter apelsinskal i stället för bananskal?
Personalen, ja det är tråkigt att säga att de flesta inte verkar bry sig om sina patienter och många är okunniga. Mammorna får i stort sätt ingen information om vad som händer eller hjälp. Jag kan ta några exempel, såg att det var en elev som gick i väg med en blåsa som man använder när man tar över andningen på någon och jag följde efter. Det var ett barn på tre år som fått hjärtstopp och det var två doktorer som skulle börja med återupplivning, men de kunde inte hjärt och lungräddning riktigt och om det är något jag kan så är det HLR då jag har utbildat på det i ca 15 år. Så jag gjorde kompressionerna och den ena doktorn blåste med masken och den andra gav läkemedel. Men hon som blåste kunde inte det så ingen luft kom in, både jag och läraren försökte att visa henne men hon var så tagen så hon lyssnade inte. Hon bara grät och provade att blåsa in, försökte få någon att hämta en hjärtstartare (defilibrator) men det verkade inte finnas. Efter ca 15 min gav vi upp och doktorn lindade barnet i en filt och talade om för mamman som tittade på att barnet var dött. Sen gick alla och lämnade henne ensam med det döda barnet. Jag gick förbi efter en stund och såg att hon pratade i telefon och de andra mammorna i rummet tröstade henne så förhoppningsvis fick hon någon som hjälpte henne. Under våra fyra timmars praktik den dagen dog fyra barn. Jag kunde inte låta bli att säga en ut och en in till läraren när två bårar möttes i korridoren med ett levande barn på väg in och ett dött på väg ut. Anhöriga tar själv hand om de döda efteråt, de tar med dem när de går hem.
En annan jobbig händelse den dagen var en ettåring med hjärnhinneinflammation som hade hög feber, gick med en annan student för jag kan inte språket så jag måste hela tiden följa någon som kan översätta. Såg att mamman gav barnet medicin och undrade vad det var och det var Alvedon mot hög feber. Här känns det som man inte tänker ett steg längre eller ifrågasätter något, jag ställde fråga till eleven hur ofta tar hon det och hur mycket. Och det visade sig att barnet fått hela flaskan på mindre än ett dygn, och det kändes galet mycket. Och dagarna innan hade barnet fått en halv flaska varje dag. Men vart ska man kolla om det är rimligt? Det finns ingen FASS (läkemedelsbok) eller internet. Ringde till mitt jobb i Sverige via min mobil och vi konstaterade att dosen var 14 gånger max dygnsdos. De kom på förslaget att ringa giftinformationen och de sa att det var en mycket allvarlig förgiftning och att man skulle starta motgift behandlig omedelbart (antidot) och ta leverprover och kolla hur illa det var. När jag sa det till den första doktorn brydde han sig inte, bara skällde lite på mamman, den andra som kom efter en timme sa att hon hade justerat dosen på Alvedon och antidot eller prover var inte aktuellt. Vadå justerat dosen, ungen ska inte ha Alvedon på en lång tid…. Tur att jag inte klarade av att översätta är du dum i hela huvudet till engelska, var tvungen att gå därifrån. Om barnet avlider i leverskador kan det inte kännas kul för mamman att ha gett för mycket i okunskap, ansvaret borde ligga på sjukhuspersonalen för det borde inte få ske på en sjukhusavdelning. Men inte här, vårpersonalen tar bara hand om att ge injektioner, mamman får ingen information om något och har inte kunskapen att kunna ifrågasätta. Dagen efter så barnet ut som en Michelin gubbe så något inre organ funkade nog inte som det skulle.
Vi hade innan praktiken på sjukhuset blivit tillsagda att absolut inte ifrågasätta något, för då var risken att skolan inte fick komma tillbaka. Det är inte lätt att bara observera och inte säga något när man ser en massa allvarliga brister som ledet till att en massa barn dör i onödan och ser enkla åtgärder som inte behöver kosta så mycket pengar. Den enklaste är att införa rutiner för handtvätt för vårdpersonal så de inte sprider smitta mellan barnen, sjuksköterskornas ”moder” Florence Nightingale gjorde den upptäckten för ca 150 år sen, men det verkar inte ha nått hit än. Pratade med min mormor som jobbat på barnavdelning hela sitt liv och hon sa att det låter som du beskriver den svenska vården, för 100 år sen.
Vi avslutade veckan med en rundvandring på brännskadeavdelningen, ja som ni förstår var det inte så trevliga syner. Den avdelningen vi var på hade ca tio barn och alla hade svåra brännskador, mer än halva kroppen på alla och en hade bara en del av vänster ben oskadat. Två av barnen som var där skulle rengöra en tank, som jag fattade det var det på skolan och läraren hade bett dem. När de tände en tändsticka för att då lyse då exploderade tanken så de blev svårt brännskadade och deras kompis hade just dött av skadorna. Det var många tragiska historier vi fick höra där.
En av doktorerna jag pratade med tyckte att vi skulle sluta att ha husdjur och skänka pengarna vi lägger ut på dem till barnen i tredje världen, och jag måste säga att det ligger mycket i det. Vad orättvist det kan vara, och inte kändes det bättre av att ha två katter hemma. Är det någon som vill ha två katter:)
Men sammanfattningsvis även om det fungerar dåligt på avdelningen så räddar man många barn med mycket små resurser. De skulle inte ha överlevt utan hjälp och en del av personalen ser ut att kämpa så gått det går.
Det har varit en jobbig vecka psykiskt att var där, men samtidigt lärorikt att se vad man kan göra med enkla resurser och att man räddar många liv även om det fungerar dåligt med våra mått på sjukvård. Framför allt ser man hur bra vi har det hemma och vad vår sjukvårdsutbildning är bra”.
Sen skulle jag ha en vecka till med barnpraktik men på måndagen kom de på att det var ingen praktik för det var nya studenter som skulle ut och de måste få lite träning innan de går ut i ta blodtryck och så. Det kändes som jag kunde det så jag tillägnade mina Svenska uppgifter lite tid och följde med en klass till vad de kallade lågkostnadsundervisning, de gjorde allt utbildningsmaterial själva och var på ett Aga Khan Community skola. Intressant att se upplägget, mycket var barnanpassat och man hade olika rollspel och dockteater om olika sjukdomar. De ser de som att de utbildar befolkningen och de gör de, men man samtidigt får man känslan av att det är en hel del marknadsförning av Aga Khan sjukvård. Men det är bra att de går ut för alternativet är inget utbildning. Sen fick de blir en dag till i Psykiatrin och en ute i Community.