Innan avresa

Jag har alltid vetat att jag inte ville begränsa mig till Sverige som arbetsmarknad. Jag visste redan från början av mina fysioterapistudier att jag ville uppleva hur hälsosystemet fungerar inifrån. Helst i ett Latinamerikanskt land. Första terminen av fysioterapiprogrammet gick jag på ett möte som INU arrangerade för att få mer information om ansökningsproceduren inför ett utbyte. Jag anmälde mitt intresse för att vara fadder åt spansktaliga utbytesstudenter som kom till Stockholm. Lite senare kontaktade en chilensk medicinstudent mig via epost. Det var roligt att vara fadder och jag såg fram emot mitt eget utbyte.

I början av vår tredje termin, mer än ett år innan preliminär avresa ansökte jag om utbyte. Jag ville till ett spansktalande land och helst till Latinamerika. Det var inte svårt att välja eftersom det bara fanns ett alternativ, Chile. Det tog lite mer tid att få iväg ansökan än vad jag hade beräknat, men jag postade den i tid i alla fall. Högst någon månad efter fick jag besked från Karolinska att jag var nominerad och att det enda som fattades var att jag blev antagen av mitt värduniversitet också.

Eftersom jag genom familj och av eget intresse redan var lite bekant med hur administration och organisation fungerar i Latinamerika ville jag vara ute i god tid innan avresa. Jag tog jag direkt kontakt med KI för att få bollen att rulla. När jag hade preliminärbestämt hur min studiegång kunde anpassas här i Sverige för att inte behöva skjuta på någon kurs, började jag och den internationella studievägledaren det mödosamma arbetet med att få ett tecken på liv från andra sidan Atlanten. Det dröjde ett halvår innan jag en eftermiddag lyckades prata direkt med programansvarig för Kinesiologiprogrammet på Universidad de Chile. Lugn i tonen gav programansvarige mig ett datum då jag skulle infinna mig och på vilket sjukhus. Jag gav honom min epostadress och bad honom att konfirmera dessa uppgifter officiellt och skicka mer i detaljerad information om utbytet via epost. Efter detta samtal var det knäpptyst i kommunikationen från Chiles sida. Flygbiljetterna började bli alltför dyra och från KI s sida hoppades man att allt skulle gå vägen men kunde inte garantera att utbytet skulle bli av. Med is i magen köpte jag flygbiljetterna... 

Ankomst

Samma dag som jag anlände till Santiago ramlade ett efterlängtat epost ner i inboxen. Jag fick en adress och ett klockslag där jag skulle infinna mig 5 dagar senare. Vilken lättnad! Jag erbjöds ingen introduktionskurs och det fanns ingen fadderorganisation men det gick bra ändå. Jag hade nog kunnat få ett studentkonto för att ha tillgång till bibliotek, datorer och skrivare om jag hade besökt universitetet innan praktikperioden började eller bett om det första dagen. Men det var inget jag blev informerad om i alla fall. Mycket som vi har tillgång till här hemma via universitetet går säkert att få tillgång till via Universidad de Chile också, men skillnaden är att man får ta reda på allt själv.

Första dagen åkte jag från lägenheten 2timmar innan avtalad tid, jag snurrade runt i tunnelbanan, gick vilse och kom fram 20min tidigt, svensk stil. Jag fick vänta en timme innan jag blev visad in till kontoret där jag inte hann sätta mig innan det bar iväg till sjukhuset. Jag blev introducerad till min handledare, bytte om och fick följa med till ”Traumatologi” avdelningen, motsvarande en ortopedi avdelning i Sverige. Där var jag halva dagen och efter en timmes lunch gick jag till ”la poly clinica”, öppenvårds mottagning i källaren på sjukhuset. Där var det tomt och efter två timmar kom min andra handledare.

Tredje dagen förklarade jag för huvudhandledaren att jag behövde mer klinisk erfarenhet av öppenvården och vi kom överens om att jag skulle möta honom på ”Traumatologi” avdelningen på morgonen, vara med på ronden, ta hand om en eller två patienter, skriva journal och sedan gå ner till öppenvårdsavdelningen resten av dagen. 

På öppenvårdsavdelningen hade jag sedan en handledare på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Dagarna var från åtta till fem med en till en och en halv timmes lunch. I början kändes dagarna långa med tanke på alla nya intryck men jämfört med alla som jobbade kvar till sju på kvällen och ibland hade helgjour på det, kunde jag inte klaga. På öppenvårdsavdelningen fanns 12 bås avskilda med draperier britsarna var olika höga men bara en kunde höjas och sänkas. I mitten fanns ett litet gym med fyra cyklar, en cross-trainer, ett gå band, en quadriceps och hamstrings apparat och olika balansplattor, bollar och gummiband.

Sjukhuskläder

Runt sjukhuset och universitetet fanns det olika butiker som sålde sjukhuskläder. Kinesiologerna använde främst svarta, blåa och turkosa kläder. Vissa modeller kunde man köpa färdigsydda. Det tog ca en vecka att få sina kläder om man vill sy upp efter sina mått. Jag bestämde mig för den färdigsydda varianten som var lite fulare och lite billigare. Jag stack säkert ut på sjukhuset bredvid de söta kinesiologerna med sina figursydda sjukhuskläder och utsläppta hår, det bjöd jag på. Det fanns inga ombytesrum på sjukhuset och alla som jobbade på sjukhuset, tvättade och klädde på sig sina sjukhuskläder hemma. Jag sa inget och bytte om diskret på toaletten.

Ekonomi

Det bästa rådet jag kan ge till den som vill leva billigt i Santiago är att acceptera en lägre materiell standard än hemma i Sverige och att inte vara blyg för att fråga Santiaginerna om var det är billigt att äta och handla souvenirer osv. Många chilenare kommer annars att anta att man vill ha svensk standard och att man är beredd att betala för det.

Transport

Att ta sig runt i Santiago är relativt enkelt. Det finns ett tunnelbanesystem med fem linjer som går ofta och från till kl.23:00 varje kväll. Vissa linjer stannar bara vid varannan station under rusningstid, bl.a. den gula linjen som går till universitetsjukhuset och till den medicinska fakulteten vid Universidad de Chile. Stationen närmast heter Cerro Blanco och ligger ca 10min gångväg från sjukhuset. Metrokortet går att köpa vid stationerna, och gäller även för bussarna. Det finns inga dygns-, vecko- eller månadskort. Varje resa dras från kortet och kostar ca 8kr. Hade jag åkt på ett till utbyte till Santiago hade jag så fort jag anlänt, besökt programdirektören för Kinesiologiprogrammet och bett honom skriva ett intyg som visar att jag är en utbytesstudent.  För att kunna köpa ett studentmetrokort krävs ett sådant intyg. Studenter betalar ca 2kr för varje resa.

Santiago är platt och många studenter cyklar till sjukhuset. Det finns billiga begagnade cyklar att köpa på vissa loppmarknader, för att hitta var och när dessa loppmarknader äger rum, rekommenderar jag att söka på nätet (på spanska) eller gå in i en cykelaffär och fråga, de brukar veta.

Taxi är relativt billigt och taxametern startar på ca 2kr och landar oftast på ca 75kr inom de centrala delarna.

Till och från flygplatsen finns olika alternativ. Taxi kostar ca 250kr, delad transport till den adress du önskar kostar ca 75kr men kan ta lite längre tid. Det billigaste alternativet är en buss som stannar i centrala Santiago vid ett tunnelbanestopp som heter Los Heroes, gul och röd linje. Rekommenderas dagtid och kostar ca 2kr.

Boende

Ett halvår innan utbytet kontaktade jag alla jag kunde komma på som kände någon i Santiago. Jag väntade och väntade men ingen svarade, till slut hörde en tjej av sig som jag knappt kände. Det var en chilensk tjej som jag hade mött i Paris vid ett capoeira event. Hon svarade att hon skulle fråga sina vänner. Efter några turer fram och tillbaka bekräftade hennes väninna 2 veckor innan ankomst att jag kunde hyra ett rum i hennes lägenhet. Lägenheten var centralt belägen i ett säkert område i Santiago som heter Providencia. Jag betalade 300dollar för hyrning av ett rum i 1,5 månad för två personer, med tillgång till kök och badrum och med gas och varmvatten inkluderat. Under tiden hade jag även sökt boende via internet på internetsidor som AirBnB och contactChile. De alternativ jag hittade på internet var alltför dyra för min budget. När jag berättade för mina nyfunna chilenska vänner på plats hur jag hade löst min boende situation, sa nästan alla att jag hade haft tur med priset. Jag tror inte att det är svårt att hitta boende i ett liknande område i Santiago men antagligen lite dyrare.

Studier allmänt

Utbildningssystemet i Chile liknar det svenska vad det gäller hur många år man studerar, men utöver det skiljer det sig en del. Redan de små barnen delas upp och vissa går på statligt ägda skolor och andra på privata. De har alla skoluniform och det kan hända att skolan har en dag i månaden som barnen får komma dit i vanliga kläder. Universidad de Chile ses som ett statligt universitet eftersom det har varit det. Numera är det privatägt och staten bidrar inte till med några ekonomiska medel till universitetet eller universitetssjukhuset. Många som studerade kinesiologi vid universidad de Chile kom från ekonomiskt gynnade familjer. Antagligen eftersom det är dyrare att studera kinesiologi vid Universidad de Chile än andra universitet. Kinesiologiutbildningen i Chile är fem år lång jämfört med det svenska fysioterapiprogrammet som är 3år. Jag hade min praktik tillsammans med elever som studerade sin sista termin och de berättade för mig att det var först under sitt sista år som de hade praktik och att de hade önskat ha praktik tidigare under utbildningen.

Lärarrelationerna eller snarare handledarrelationerna som det var i mitt fall eftersom jag var där under min praktikperiod, upplevde jag skiljde sig lite mot de erfarenheter jag har härifrån Sverige. I den Chilenska kulturen uppfattade jag det som att det var viktigt att hedra erfarenhet som äldre personer har och personer med mer klinisk erfarenhet. Jag tycker att det känns naturligt och besvärades inte av den lite mer hierarkiska uppdelningen. Jag vill också tillägga att avståndet mellan alla mellanmänskliga relationer i Chile är kortare och jag fick därför ett varmare och vänskapligare bemötande på sjukhuset från första början, vilket i Sverige säkert skulle upplevas med förvåning.

Patientkontakter blir därför också mer öppna och avslappnade eftersom utgångspunkten är att man redan från början har förtroende för varandra. Jag upplevde även att patienter har större tilltro till sjukvården i Chile än i Sverige, patienterna kallade tex. kinesiologerna för doktorer. Jag fick väldigt bra kontakt med de patienter jag hade ansvar för och vi delade många skratt eftersom jag tyckte att patienterna hade så härlig humor. Detta underlättades säkert av att jag kan tala flytande spanska och har viss tidigare erfarenhet av Latinamerikansk kultur. Jag blev förvånad över hur pass nära relation det ändå fanns mellan teorin jag tagit del av under metodiken i Sverige och hur jag sedan behandlade patienterna i praktiken.

Språk

Jag har familj från Bolivia och pratar flytande spanska. Men chilensk spanska är speciell. Alla använder slanguttryck, även läkarna vid ronden! Att låta säker vid anamnestagning och vid instruktion till patienterna, var en utmaning även för mig.

Känner man sig inte säker på sin spanska, men ser utbytet som ett tillfälle att utveckla den, kan jag verkligen rekommendera att förbereda sig innan avresa för att få ut mer av utbytet. Man kan ladda ner appar till mobilen, söka efter en spansk konversationspartner, ta kvällskurser eller titta på fysioterapivideoklipp på spanska på youtube. Det kan alltid vara lugnande att ha tränat på att ta anamnes och göra en undersökning på spanska innan man kommer dit. Detta kan man få till om man ber någon spansktalande vän ställa upp eller varför inte en utbytesstudent vid KI.

Kultur

Till skillnad från Sverige finns det oändligt många kulturella aktiviteter att beundra och ta del av ofta helt gratis på gator, torg och i parker. Om man har lust att lära sig någon av de danser eller instrument som artisterna visar upp, brukar det oftast gå bra att gå fram till artisterna i en paus och visa intresse och fråga om de undervisar och om man kan få komma på någon lektion. 

Socialt liv 

Chilenare är otroligt roliga, öppna och generösa. För den som åker på ett utbyte till Sydamerika för att de vill förbättra sin spanska och är nyfikna på kulturen, finns det inget bättre sätt att ta tillvara på sin vistelse än att anstränga sig lite extra för att lära känna nya vänner. I Chile märks inte den som är tyst och blyg, men den som ihärdigt bjuder in sig själv till att äta lunch med de andra studenterna eller som bjuder in sig själv till aktiviteterna efter skoltid, välkomnas varmt som en i gänget. För den som redan har ett intresse inom sport, dans, musik eller andra aktiviteter, den kan söka upp motsvarande aktivitet i Santiago för att på ett kul sätt lära känna vänner, i en kontext som man redan känner till.

Resa utanför Santiago

I veckorna var det ganska intensivt med praktiken och socialt liv, jag kan rekommendera att ta sig utanför Santiago på helgerna. Santiago precis som många andra huvudstäder i världen representerar inte nödvändigtvis hur resten av landet är och det kan vara kul att ha sett lite mer av det avlånga landet.

Populära resmål nära Santiago är olika kuststäder. De mest besökta är Valparaiso och Viña del Mar. Det avgår bussar hela tiden och tar ca två timmar. Dock kan det vara svårt att hitta biljetter tillbaka på kvällen och det är därför bättre och billigare om man köper tur och retur. För den som har några fler dagar på sig, ligger ett vindistrikt vid Mendoza, Argentina bara fem timmars bussresa därifrån. Det är en fantastisk resa genom de storslagna Anderna.

Sammanfattning

Utbytesstudierna i Chile har redan börjat påverka mig på min neurologipraktikplats i Sverige. Mina kollegor är nyfikna och vill veta hur jag hade det där och om likheter och skillnader länderna emellan. Jag har också fått höra att jag på ett flexibel, klarar att ta itu med nya utmaningar på praktiken med kort varsel och att jag tar mycket eget ansvar för mitt lärande. Jag är väldigt tacksam över dessa komplimanger och förstår att min praktikperiod i Santiago hade en stor påverkan i den utvecklingen. Jag tvingades vakna till under mitt utlandsutbyte och själv se till att få prova på så mycket nya undersöknings och behandlingsmetoder som möjligt och fråga många frågor, eftersom jag visste att det var ett unikt tillfälle.

Inför framtiden ska jag först skriva mitt examensarbete i Bolivia och till hösten har jag valt den programöverskridande kursen Global Health som fördjupar sig i området global hälsa. Jag är otroligt tacksam över de erfarenheter och verktyg jag så småningom bär med mig ut i yrkesverkligheten. Jag kommer sträva efter att på alla sätt möjliga få fördjupad kunskap inom den globala hälsan och förhoppningsvis kunna erbjuda den kompetensen i framtida projekt som rör global hälsa.